Header

mitt liv

jag mår skit!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! bloggen med tror jag!!!! men men vad gör det när vädret är as nice??? vi hörs kanske snart då! kram!

Likes

Comments

Vardag

Idag fyller pappa år.
Älskar dig mycket mycket mycket.
Du är den enda mannen jag verkligen kommer älska livet ut.
Grattis.
<3

Likes

Comments

drömmar, resa

När jag blundar så föreställer jag mig alltid att jag är någon annanstans än just där jag är just precis då. Oftast till varmare, mysigare och mer exotiska platser. Idag hittade jag dessa på en av mina favorit youtubers kanaler och det satte bild på dom tankar o drömmar jag haft om resan. EN DAG! @tesslawler

Likes

Comments

tankar, texter

Det är så svårt att sätta ord på känslor these days. Jag brukade vara relativt bra på det, kanske har man gått och blivit känslolös. Fast jag känner så mycket. Jag kan bara inte sätta dit dom rätta orden för att beskriva dom. I alla fall så har vädret idag varit amazing. Det är varmt i solen och vindarna är inte lika kylande och kalla som dom tidigare varit. Tänker att det snart är juni och jag tar studenten. Har inte en speciell känsla kring just det om jag ska vara ärlig. Det jag känner är allting annat, som sommaren, varma nätter och längre nätter. Tänker mest på festivaler och häng på ställen där alla inte är. Njuta av sena solkvällar och fräknar på näsan. En kliché som ändå är min strävan och längtan. Har en hel lista på allt jag vill göra sommar 17. Tatuera mig, dra iväg på små trips med mina närmsta vänner, gå på festival, grilla och sitta vid vattnet. Tror det kommer bli bra i år faktiskt, känns inte som något vill dra mer mig längre. Ingen tyngd eller sorg. Jag tror jag har släppt det nu och lagt allt bakom mig. Det känns tryggt nu bara. Jag slutar hoppas på något bra, låter det bara komma naturligt. Och det hjälper att tänka så, det hjälper att vara ledsen i dom stunder jag är ledsen, det hjälper att bara vara glad och njuta av det i dom stunder jag är lycklig. Allt går ju framåt för var dag som går så varför ska jag blicka bakåt? Det är inte läge för att vara den depressed lil girl jag var längre. Sommaren är ju påväg. Tiden är inne att börja njuta och ta vara på det fina. Allt går snabbt nu och det gäller bara att jag hänger med på det så blir det här bra. Jag kommer må bra.

Likes

Comments

mitt liv, Vardag

Hej

För er som missat pga. skoltröttheten så är det fredag idag och jag har precis avslutat min sista lektion. Men jag är ännu kvar i skolan för väntar på mamma och pappa. Idag började dagen relativt bra, vaknade upp pigg och kände att jag fått tillräckligt med sömn för en gångs skull. Men i skolan så började jag må sämre, vet inre riktigt anledningen till varför men känner mig lite ledsen och nere. Ni vet en sån dag!!!!!!!!! :DDDddd Jag mår illa och det känns som jag har vattenbrist så det enda jag vill göra är att åka hem och klunka i mig 10L vatten och krypa ned under täcket. Idag hade vi psykologi och fick kolla på en ytterst intressant dokumentär om barn som blivit övergivna som små; bland annat lämnade som 2 åringar av alkoholiserade föräldrar och istället levde ihop med en hundflock i trånga utrymmen. Effekten av det var att barnet blev som en hund med enkel definition; dom agerade och betedde sig precis som hundar. Det var en oroväckande känsla som kröp sig i magen men det var mycket intressant att se ändå. I alla fall. Jag har inte så mycket mer att skriva eller dela med mig av. Nu ska jag bara sitta här och vänta i min ensamhet. Lol as usual.

dagens webcam pics :(

Likes

Comments

texter, tankar

Jag önskade att jag kunde säga att jag var lycklig nu. Just nu. Klockan börjar slå sig mot 01 och jag hör musik i någon av grannarnas hus längre bort. Hör lyckan från dom genom musiken. Dom lever, dom har varandra. Dom har kvällen, natten och musiken. Jag önskade att jag kunde säga att jag inte kände mig ensam. "Du har vänner du också". Ja, det har jag. Men det är en sak att vara med vänner, att ha vänner, och en annan att vara, känna sig ensam. Jag kan känna mig ensam fast jag är omkring flera människor. Det kan krylla av liv omkring mig men ändå känns det som tomheten och ensamheten äter upp mig inifrån. Jag önskade att jag kunde säga att jag inte saknade denne. Jag önskade jag kunde säga att jag gått vidare, att jag fungerar, med eller utan personen. Jag önskade att mitt liv kändes komplett utan en annan människas existens. Jag skulle ljuga för er och för mig själv om jag sa att jag mår bra nu. Att jag mått bra. Att jag kommer må bra. Just nu är alla mina frågor obesvarade och jag börjar tveka på om jag någonsin kommer finna svaren- då allt jag behöver är en annan människas liv. Närhet. Ord. Existens. Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det, hur en person kan ha ett sådant inflytande hos en annan, en annans LIV. Jag önskade jag visste hur man går vidare. Hur man lever utan att känna ensamhet och saknad. Sådan otrolig saknad.
Drygt ett år sedan. Drygt 365 dagar utan personens närhet, ord, blick. Jag började acceptera, fungera. Lära mig leva utan personen. Och så blev det helg och där satt jag. Mitt emot den jag sagt ska glömma för länge sedan. Mitt emot ögonen jag sett in i så många gånger, mitt emot dom händer jag haft i mina, mitt emot ansiktet jag kan innantill- varenda detalj. I den stunden var jag levande. I den stunden kände jag hopp, i den stunden var jag lycklig. Och för några ögonblick fick jag upp det lilla hopp som jag för så länge sedan trodde jag gett upp. Rösten, leendet, allt. Allt var så extremt jävla exakt som det var förr, som jag mindes det. Jag tänkte att för stunden så kommer jag må bra. Jag mådde så jävla jävla bra, denne var allt jag behövde, behöver det där för alltid. Natten är ung säger dom. Men den tar slut. Den måste ta slut någon gång, en annan dag måste komma och gå. Där stod vi. Där stod jag med allt, ALLT, bara några centimeter ifrån mig. Och det slog mig bara att fan. Fan fan fan. Varför lät jag dig komma så nära igen. Varför lät jag mig själv minnas, hoppas. Det här skulle inte vara för evigt. Det här var stunden, det kändes som förr- men det är inte som förr. Du skulle hem. Jag skulle hem. Men inte till varandra. Fan. Allt började falla på plats. Inte som förr. Aldrig som förr. Kramen. 4 sekunder kort eller lång, men jag hade hela min värd i min famn och det gick i slow motion. Det kändes som förr. Samma känsla i min kropp, samma värme som spred sig. Blickarna. Snabba blickar mot den andre, samma andning. Precis som förr. Bussen kommer och jag ser dig hoppa på- jag stannar och väntar på min plats där du lämnade mig tills jag inte kan se bussen längre. "Det kändes som förr". Förr var då. Helvete. Nu är ju nu. Jag kan inte leva på minnen. Natten var ju varm men jag har aldrig skakat så mycket. Tog några steg men det kändes som allt i kroppen, varenda kroppsdel, vek sig. Det var som att något bara slog mig, inom mig, på mig, jag vet inte. En känsla så stark att jag behövde spy. Men det kom inget. Jag bara var där och tänkte att fan. Varför återupplivade jag alla minnen med den person jag behövde som mest men som levde i mina minnen. Drygt 1 år sedan. Drygt 365 dagar. Och jag visste att detta var första gången på detta år, dessa dagar, som passerat- men även den sista då jag skulle få känna dig. Se dig. Hålla dig. Och jag kände mig ensammast i hela världen. Sorgsnast i hela världen.
Och nu ligger jag här.

Likes

Comments