Header

Vardag

Idag fyller pappa år.
Älskar dig mycket mycket mycket.
Du är den enda mannen jag verkligen kommer älska livet ut.
Grattis.
<3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

drömmar, resa

När jag blundar så föreställer jag mig alltid att jag är någon annanstans än just där jag är just precis då. Oftast till varmare, mysigare och mer exotiska platser. Idag hittade jag dessa på en av mina favorit youtubers kanaler och det satte bild på dom tankar o drömmar jag haft om resan. EN DAG! @tesslawler

Likes

Comments

tankar, texter

Det är så svårt att sätta ord på känslor these days. Jag brukade vara relativt bra på det, kanske har man gått och blivit känslolös. Fast jag känner så mycket. Jag kan bara inte sätta dit dom rätta orden för att beskriva dom. I alla fall så har vädret idag varit amazing. Det är varmt i solen och vindarna är inte lika kylande och kalla som dom tidigare varit. Tänker att det snart är juni och jag tar studenten. Har inte en speciell känsla kring just det om jag ska vara ärlig. Det jag känner är allting annat, som sommaren, varma nätter och längre nätter. Tänker mest på festivaler och häng på ställen där alla inte är. Njuta av sena solkvällar och fräknar på näsan. En kliché som ändå är min strävan och längtan. Har en hel lista på allt jag vill göra sommar 17. Tatuera mig, dra iväg på små trips med mina närmsta vänner, gå på festival, grilla och sitta vid vattnet. Tror det kommer bli bra i år faktiskt, känns inte som något vill dra mer mig längre. Ingen tyngd eller sorg. Jag tror jag har släppt det nu och lagt allt bakom mig. Det känns tryggt nu bara. Jag slutar hoppas på något bra, låter det bara komma naturligt. Och det hjälper att tänka så, det hjälper att vara ledsen i dom stunder jag är ledsen, det hjälper att bara vara glad och njuta av det i dom stunder jag är lycklig. Allt går ju framåt för var dag som går så varför ska jag blicka bakåt? Det är inte läge för att vara den depressed lil girl jag var längre. Sommaren är ju påväg. Tiden är inne att börja njuta och ta vara på det fina. Allt går snabbt nu och det gäller bara att jag hänger med på det så blir det här bra. Jag kommer må bra.

Likes

Comments

mitt liv, Vardag

Hej

För er som missat pga. skoltröttheten så är det fredag idag och jag har precis avslutat min sista lektion. Men jag är ännu kvar i skolan för väntar på mamma och pappa. Idag började dagen relativt bra, vaknade upp pigg och kände att jag fått tillräckligt med sömn för en gångs skull. Men i skolan så började jag må sämre, vet inre riktigt anledningen till varför men känner mig lite ledsen och nere. Ni vet en sån dag!!!!!!!!! :DDDddd Jag mår illa och det känns som jag har vattenbrist så det enda jag vill göra är att åka hem och klunka i mig 10L vatten och krypa ned under täcket. Idag hade vi psykologi och fick kolla på en ytterst intressant dokumentär om barn som blivit övergivna som små; bland annat lämnade som 2 åringar av alkoholiserade föräldrar och istället levde ihop med en hundflock i trånga utrymmen. Effekten av det var att barnet blev som en hund med enkel definition; dom agerade och betedde sig precis som hundar. Det var en oroväckande känsla som kröp sig i magen men det var mycket intressant att se ändå. I alla fall. Jag har inte så mycket mer att skriva eller dela med mig av. Nu ska jag bara sitta här och vänta i min ensamhet. Lol as usual.

dagens webcam pics :(

Likes

Comments

texter, tankar

Jag önskade att jag kunde säga att jag var lycklig nu. Just nu. Klockan börjar slå sig mot 01 och jag hör musik i någon av grannarnas hus längre bort. Hör lyckan från dom genom musiken. Dom lever, dom har varandra. Dom har kvällen, natten och musiken. Jag önskade att jag kunde säga att jag inte kände mig ensam. "Du har vänner du också". Ja, det har jag. Men det är en sak att vara med vänner, att ha vänner, och en annan att vara, känna sig ensam. Jag kan känna mig ensam fast jag är omkring flera människor. Det kan krylla av liv omkring mig men ändå känns det som tomheten och ensamheten äter upp mig inifrån. Jag önskade att jag kunde säga att jag inte saknade denne. Jag önskade jag kunde säga att jag gått vidare, att jag fungerar, med eller utan personen. Jag önskade att mitt liv kändes komplett utan en annan människas existens. Jag skulle ljuga för er och för mig själv om jag sa att jag mår bra nu. Att jag mått bra. Att jag kommer må bra. Just nu är alla mina frågor obesvarade och jag börjar tveka på om jag någonsin kommer finna svaren- då allt jag behöver är en annan människas liv. Närhet. Ord. Existens. Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det, hur en person kan ha ett sådant inflytande hos en annan, en annans LIV. Jag önskade jag visste hur man går vidare. Hur man lever utan att känna ensamhet och saknad. Sådan otrolig saknad.
Drygt ett år sedan. Drygt 365 dagar utan personens närhet, ord, blick. Jag började acceptera, fungera. Lära mig leva utan personen. Och så blev det helg och där satt jag. Mitt emot den jag sagt ska glömma för länge sedan. Mitt emot ögonen jag sett in i så många gånger, mitt emot dom händer jag haft i mina, mitt emot ansiktet jag kan innantill- varenda detalj. I den stunden var jag levande. I den stunden kände jag hopp, i den stunden var jag lycklig. Och för några ögonblick fick jag upp det lilla hopp som jag för så länge sedan trodde jag gett upp. Rösten, leendet, allt. Allt var så extremt jävla exakt som det var förr, som jag mindes det. Jag tänkte att för stunden så kommer jag må bra. Jag mådde så jävla jävla bra, denne var allt jag behövde, behöver det där för alltid. Natten är ung säger dom. Men den tar slut. Den måste ta slut någon gång, en annan dag måste komma och gå. Där stod vi. Där stod jag med allt, ALLT, bara några centimeter ifrån mig. Och det slog mig bara att fan. Fan fan fan. Varför lät jag dig komma så nära igen. Varför lät jag mig själv minnas, hoppas. Det här skulle inte vara för evigt. Det här var stunden, det kändes som förr- men det är inte som förr. Du skulle hem. Jag skulle hem. Men inte till varandra. Fan. Allt började falla på plats. Inte som förr. Aldrig som förr. Kramen. 4 sekunder kort eller lång, men jag hade hela min värd i min famn och det gick i slow motion. Det kändes som förr. Samma känsla i min kropp, samma värme som spred sig. Blickarna. Snabba blickar mot den andre, samma andning. Precis som förr. Bussen kommer och jag ser dig hoppa på- jag stannar och väntar på min plats där du lämnade mig tills jag inte kan se bussen längre. "Det kändes som förr". Förr var då. Helvete. Nu är ju nu. Jag kan inte leva på minnen. Natten var ju varm men jag har aldrig skakat så mycket. Tog några steg men det kändes som allt i kroppen, varenda kroppsdel, vek sig. Det var som att något bara slog mig, inom mig, på mig, jag vet inte. En känsla så stark att jag behövde spy. Men det kom inget. Jag bara var där och tänkte att fan. Varför återupplivade jag alla minnen med den person jag behövde som mest men som levde i mina minnen. Drygt 1 år sedan. Drygt 365 dagar. Och jag visste att detta var första gången på detta år, dessa dagar, som passerat- men även den sista då jag skulle få känna dig. Se dig. Hålla dig. Och jag kände mig ensammast i hela världen. Sorgsnast i hela världen.
Och nu ligger jag här.

Likes

Comments

tankar

Det känns som om tiden står stilla. För varje sekund som går och minut jag ser falla allt mer och mer åt höger, går jag bara djupare och djupare nedåt. Jag har svårt att sätta ord på vad exakt det är jag känner.. är det ångest? Stress? Hat? Sorg? Övergivenheten? Jag vet inte. Kanske lite av allt. Jag har inte funderat alls kring mitt mående dom senaste veckorna, bara låtit allt komma och gå utan tyglar som jag själv styr. Tänkte att jag behövde pröva något, vad som helst, för att få mig på andra tankar och kanske få mig att må lite bättre. Men jag inser att jag fungerar inte så, jag är inte en person som mår bra av att skjuta undan alla mina känslor. För dom kommer ändå att komma till mig oavsett och då kan det bli som en chockerande våg av blandande känslor. Och det är jobbigare att hantera dom då. Jag har förstått mig på mig själv; att jag är en som
Behöver handskas med mina känslor, jag behöver känna dom, förstå dom och sedan acceptera dom. För tillslut mår jag ju bra igen. Det här liksom kommer som vågor, det går upp och ned konstant. Finns inget jag kan göra åt det som jag vet nu, jag accepterar det bara.
Jag vet inte om det är bra nu, eller om det bara är en bättre period just nu. Om jag börjar hoppas på att det är bra nu; så är jag rädd att känslan kommer försvinna senare. Och då blir jag ännu mer nedgången. Besviken. Så jag tror inte alltför mycket, jag tänker att det här är idag. Imorgon är en annan dag och då får jag se hur jag mår då. Jag har också lärt mig, av mig själv, att jag inte kan tvinga mig själv till att känna eller tycka på ett speciellt sätt. Jag menar, jag kan inte rå för hur fan jag känner inför något. Inför någon. Känslor är till för att just kännas, hur jobbiga dom än är. Och jag vet att det fungerar olika från individ till individ; vissa trycker undan känslorna medan andra kanske inte känner något alls. Men jag känner dom och jag känner och upplever dom hårt och intensivt. Jag är känslig och det känns som jag är den mest ostabila känslomänniskan i världen ibland. Men jag lär mig acceptera dom istället för att skjuta undan. Det går inte att blunda för det äkta, för det som lever inom dig.

Likes

Comments

mitt liv, Vardag

hEEEEjjjj

Jag har återigen inget att skriva om, inget väsentligt i alla fall. Hoppas på att jag kommer överleva dom återstående lektionerna utan att somna samt på en bra lunch. Jag mår bra, allt rullar på sitt sätt på för det mesta. Har lite att plugga på idag och imorgon samt så ska jag boka tid på umo igen för missat alla mina föregående tider. På lördag ska jag träffa Pamela och bara hääänga; våran plan är mestadels bara att ligga och dö allt mer inombords när vi snackar om kärlek och vår definition av det, smörja in oss i oljor och ansiktsmasker och byta ut drinken mot te. Känner det är behövligt för känner mig rutten i kroppen hahha, måste ärligt börja med någon form av aktivitet, det lutar åt att börja springa men alltså vädret blev kaotiskt igår igen så det får vänta lite...

Likes

Comments

mitt liv, Vardag

Hej på er! Hur mår ni?
Jag har inte orkat bloggat så mycket på senaste tiden. Just nu sitter jag nedklämd med mamma i en mysig soffa på hotellet och snuttar på kaffe. Ja juste, för er som inte visste så är vi två i London nu, med hemfärd imorgon. Tråkigt tycker jag, jag gillar verkligen den här staden. Tredje gången jag är här nu & kommer förhoppningsvis bli mer framöver, fast kanske ensam eller med någon vän.
På resan hit i torsdags så träffade jag Yung Lean på Arlanda. Det var nice. Och han är sjukt handsome irl för er som vill veta! ;)

Jag saknar verkligen min dagbok som jag glömde hemma denna gång. Mitt på sängen, för jag hade tänkt tagit med mig den så lade fram den synligt... men i all denna stress glömde jag väl den. Jag vill skriva så mycket men får samtidigt inte fram det jag vill i ord. Börjar tvivla på att mitt skrivande kommer hålla sig brinnande livet ut!! Hoppad verkligen inte det, då finns det ingen framtid för mig haha.

Annars just nu mår jag bra. Det är skönt att komma bort från Gävle, jag menar, jag tror man med automatik mår bättre i själen av att få en Annan miljö omkring sig. Andra människor. Dessutom så är det vårväder här, kan gå utan jacka & fåglarna bokstavligen tjuter. Varmt och stilla i luften. Önskade jag kunde få med allt på en och samma bild.


Btw. Hur tror ni kärlek känns? Jag har varit kär en gång förr men är rädd för stt bli det igen. Hur vet man om det är värt det eller inte?

Likes

Comments