Header
View tracker

Hade jag vart er nu så hade jag suttit som en jävla frågetecken just nu, läsa rubriken om och om igen. Det är inte likt mig att vara positiv men jag tänkte ändra på detta nu. Till en början så skulle min blogg vara min tröst, vilket det har varit också men under tiden jag har bloggat så har jag insett att jag är en väldigt bitter människa som bara ser det negativa i allt.

Jag är 18 år, för fyra år sedan trodde jag att jag skulle vara död för länge sedan, men jag tog mig upp på fötter igen, tar snart studenten har ett jobb till sommaren, har lyckats ta körkort och jag har träffat en kille som nu mera är min sambo, hur kan man se något negativt i detta? nej juste det går inte och det känns så jääääävla bra! att få le på riktigt, att inte behöva skratta för att dölja en smärta, för nu finns det ingen smärta. Visst jag är skoltrött, men jag försöker och jag tänker inte ge upp när jag har kommit såhär långt. Är för en gångs skull stolt över mig själv och det är en känsla som jag kommer behålla länge. Älskar att må bra, vill inte falla tillbaka igen, jag vill landa på botten och må skit, och det tänker jag inte heller, jag har nu mera en positiv inställning till livet. självklart kommer det komma dagar då jag mår lite sämre men med min "ryggsäck" så tycker jag det är okej!


Taaaack för mej !

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Helt ärlig så vet jag inte varför jag valde just detta ämnet, jag antar att min hjärna står helt stilla vilket även är därför jag inte har skrivit på ett bra tag.. men i alla fall, till ämnet!

Från början så brydde jag mig inte så mycket om varken Donald Trump eller Hillary Clinton. Jag visste inte ens vilka det var.. Det enda jag visste var att just dessa två kandiderade om vem som skulle vinna, och bli USA:s president. Och jag bryr mig inte så mycket om att Trump vann MEN hans kvinnosyn? Varför ska denna man som inte värdesätter oss kvinnor, som trycker ner oss, han tycker alltså att det bara är för männen att köra upp fingrarna under vår kjol och göra vad de vill? NEJ! jag skulle slå ihjäl den som gjorde något sånt på mig. Varför röstade folk på detta, det är inte okej..

Han har sagt att hade inte hans dotter vart hans dotter så hade han lätt haft samlag med henne?? Han tänker alltså sånt om sin egna dotter, för mig är detta bara sjukt,

Jag har forskat lite i detta, letat efter information som stämmer för att inte skriva något som inte stämmer. jag kommer nu skriva åtta saker som Trump har sagt om oss kvinnor..

1 "Det spelar egentligen ingen roll vad de säger i media så länge du har ett ungt och vackert arsle."

2,"Kvinnor som vägrar att skriva ett äktenskapsförord utnyttjar den stackars nollan som hon har i sitt grepp."

3,"Jag skulle aldrig ta hand om fler barn. De får pengar och så får [min fru] ta hand om barnen. Jag kommer inte direkt att gå med dem på promenad till Central Park."

4, "En kvinna som har små bröst är väldigt sällan en 10:a".

5,"Det är lättare för kvinnor med burqa. De behöver ju inte ta på sig smink."

6,"Vad tänkte genierna när de satte män och kvinnor tillsammans?"

7,"Du kunde se att hon blödde från sina ögon. Det kom blod från alla öppningar på henne."

8,"Kolla på hennes ansikte! Vem skulle rösta på det? Kan du tänka dig henne som vår nästa president? Jag menar hon är en kvinna, och jag ska inte säga så hemska saker men på riktigt...."


Nr 4.. Jag blev faktiskt riktigt arg när jag läste det, kvinnor jobbar varje dag med att tycka om sig själva, eller i alla fall jag. varje dag ser jag något på min kropp som jag inte gillar, något som jag bara vill slita bort, göra om eller va fan som helst... och så får jag läsa att presidenten för USA tycker att vi kvinnor måste ha stora bröst om vårt ansikte ska vara värt något. Att stora bröst är det som får oss att bli vackra...?? Hur kan en man som har så mycket makt ens tänka på att säga något sånt..

Nu i efterhand kan man väl säga att jag faktiskt bryr mig.. Trump är inte ens prövad i politik, han är bara känd för att vara en duktig affärsman. Visst allt med honom är inte dåligt, men det finns mer negativt än positivt...


Tack & hej för mej.


(Jag vet att detta inlägget kommer få mycket kritik, men jag kan leva med det)

Likes

Comments

View tracker



SÅHÄR SER JAG PÅ ORDET FEMINIST!



Under en längre tid nu har jag tänkt allt mer å mer på just en sak, varför är man feminist? Varför hatar man alla män? Jag själv är tjej/kvinna (whatever) och självklart tycker jag att vi ska ha samma rätt i samhället som killarna/männen har. Vi ska samma lön. Jag vill kunna gå i vad jag vill utan att känna mej otrygg. Jag är kvinna och jag vill ha samma rättigheter som männen. MEN jag vägrar att kalla mej feminist. Jag hatar inte ALLA män. Jag hatar dom som får mej som kvinna att känna mej otrygg. Men så finns det dessa feministerna som går ett steg för långt. Zara Larsson tillexempel visst är det bra att hon vill ha samma rättigheter osv.. Men varför dra alla män över samma kant? Varför???? Det finns även de män som vill att vi kvinnor ska kunna gå i shorts och magtröja om vi vill, som tycker att vi förtjänar samma lön, och som tycker att vi kvinnor oxå är till för mer än att stå i ett kök. Jag fattar inte, alla män är inte svin. Tvärtom! Dom som våldtar och beter sej som skit, dom hatar jag. Dom som ska tafsa och kasta kommentarer som "hora" "slampa" "lös" osv, ja dom hatar jag. Men jag hatar inte dom som faktiskt ger oss jobb. Dom som låter oss gå klädda hur vi vill. Eller dom som kommer med komplimanger. Varför hata dom?

Sen en annan sak angående detta. VARFÖR I HELA HELVETE får man inte kalla sej feminist om man har ändrat sitt utseende? Det är väl inte utseendet man tänker med? Tänker här på Kissie.. Som inte fick kalla sig för just feminist bara för att hon hade ändrat sitt utseende. Vad är det för fel? Jag vet att detta inlägget kommer påverka en del människor, men jag står även för en sak som kallas YTTRANDEFRIHET!

  • 136 readers

Likes

Comments

Eftersom jag inte kan sova så skriver jag av mej lite..
Vet ni hur det är att leva med depression? Ångest? Det är en daglig kamp mellan dej och ditt psyke. Minsta motgång så kommer tårarna och frustrationen, självklart är det olika för alla. Men jag fungerar på mitt sätt och det är att spela gladare än vad jag är bara för att det är lättare å säga "jag mår bra" istället för å förklara hur allt ligger till.
Har ni någonsin velat ta ert liv? Nu ska jag komma ut med en sak som få vet, jag har velat ta mitt liv.. Tanken fanns alldeles för länge, anledningen? Ja det var så enkelt som ett kasst förhållande som förstörde mitt psyke totalt. Blåmärken fanns det gott om dessvärre. Varför gjorde du inte slut då tänker ni säkert nu.. Svaret är enkelt: jag var rädd, men samtidigt kär. Vi hade delat så mycket.. Tårar, skratt, ja minnen helt enkelt.
Och när förhållandet var slut så började allt annat, folk i skolan som bara älskade att trycka ner mej, näthatet om husbranden, relationen med pappa gick bara neråt. Jag grävde ner mej totalt. Åt knappt mat, gick knappt ut, jag ville bort.. Bort för alltid. Så kom vändningen! Oscar föddes och livet började bli bra igen, förutom att det kassa förhållandet var tillbaka men jag bet ihop. Så tog det slut (igen) eftersom mamma såg mina blåmärken. Jag började första året på gymnasiet. Men jag såg inget ljus i tunneln.. Näthatet började igen, elaka sms kom näästan varje dag. Blickarna & kommentarerna kom allt oftare.. Denna människa gick (går) i min klass. Ni anar inte hur fuckat mitt psyke blev. Hur ofta jag kom hem från skolan och ville ta mitt liv. Folk dömmer mej än idag, kallar mej saker, ger mej blickar och kommenterar allt jag gör. När ska ni någonsin förstå hur ont era blickar gör? Hur länge jag hör era kommentarer? När ska ni börja förstå att alla människor bär på en ryggsäck, en historia? När ska ni sluta hacka på hon som har samma kläder i 3 dagar? Hon är inte rik. När ska ni sluta kalla killen som bär en rosa tröja för bög? Han köpte den på herravdelningen. När ska ni sluta kalla hon som har en magtröja för hora? Hon har blivit våldtagen under hela hennes uppväxt. Tänk om just den personen som DU har mobbat en vacker dag tar sitt liv, skulle du någonsin förlåta dej själv? Jag önskar att dagens samhälle inte bestod av fördomar, hat, mobbning osv osv.. Ni vet inte vad andra människor går igenom.
Nej, jag mår inte bra. Och det är bara ert fel. Ni som bara vill förstöra. Ni som bara är ute efter att mobbas..


Har ni någonsin förlorat en nära vän?
Då vet ni smärtan jag lever med.


Idag är det 9 månader sedan jorden förlorade världens snällaste människa. Han som stöttade alla, han som alltid dök upp med ett leende på läpparna, han som alltid ville hjälpa andra. Du är saknad Jesper.

  • 177 readers

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak ganska länge nu.. Det är få människor som jag faktiskt litar på, som jag känner mej trygg med, som jag vågar vara mej själv framför. Det finns så oerhört mycket som ni inte vet, som jag inte vågar skriva här, bara för att jag inte orkar höra hur värdelös jag är. Jag tvingar er inte att läsa min blogg, jag tvingar er inte att kommentera den. Ja jag delar den på Facebook, men enbart för att jag vill dela mitt budskap, alla bloggare vill ha många läsare och så är det bara. Jag vet även att man som bloggare för tåla en del hat. Men det finns gränser, en människa orkar inte hur mycket som helst, man visa det inte, men man bryr sej. Ett ord sårar mer än vad ni tror.

 Inte ens mina närmaste vet hur mycket hat jag får för att dela med mej om mitt liv, mina erfarenheter osv.. För jag orkar inte berätta! Jag har ställt in så att jag måste godkänna en kommentar innan den visas, men jag ser dom fortfarande. jag ser orden. jag ser hatet. jag ser! Det finns dom som vill att jag ska ta livet av mej, efter det inlägget om Jesper. MEN jag kommer inte ta mitt liv, jag kommer stå kvar, med rak rygg och ett leende på läpparna, Ni krossar mej inombords det gör ni, men jag har fått höra så mycket hemska saker så jag orkar inte ens gråta längre. Jag orkar bara inte. Jag sörjer fortfarande, jag är människa och en människa har känslor. MEN ni, ni som hackar, hatar, hotar och mobbar, har ni några känslor? Hur skulle ni känna om ni mådde skit och varje dag fick höra hur "ful, tjock, värdelös, äcklig" osv du är? Skulle ni orkar det? JA säger ni säkert nu, men tro mej, det skulle ni inte. Jag vet att jag är inte världsbäst, men jag förtjänar ändå att få leva mitt liv, på mitt sätt.. UTAN att ni ska komma och förstöra det. Jag är ingen "hora" jag är en tjej. Jag är inte "tjock" jag har bara fett på min kropp, precis som alla andra. Jag vet att folk tycker jag är ful, jag vet att folk snackar skit om mej bakom min rygg och jag vet att det finns folk som gillar att trycka ner mej. MEN VET NI VAD?? Jag är jag. och jag tänker inte ändra på mej, det är ni som ska ändra er attityd. Det är ni som ska sluta trycka ner andra för att själva må bra. det är ni som är värdelösa. För ingen mobbare är värd ett skit. En mobbare är en människa som borde söka hjälp. Ingen människa kan må bra av att trycka ner andra. Hur skulle ni, mina kära mobbare känna om ni en dag fick höra att den tjejen/killen som ni kallat "hora" eller "bög" hade tagit sitt liv? skulle ni då sitta och le? skulle ni känna er stolta? Jag är sååååå trött på såna som er, som gör allt dom kan för att få andra människor att må skit. Jag förstår mej bara inte på er?! Blev ni tappade som barn? Förlåt mina grova ord nu, men SNÄLLA MÄNNISKOR TÄNK! det kunde lika gärna vara du som fick ta emot hat, hot, grova ord och blickar i korridoren. Säg nu inte att jag överdriver, för ni går inte i mina skor. 


Tack & hej!

Likes

Comments

​Jag har egentligen inget speciellt att skriva om, men jag känner att jag behöver få skriva av mig. 

Jag har alltså varit sjuk sen i fredags och idag skulle jag för första gången på hela veckan gå till skolan men klarade bara vara där i drygt 2 timmar innan jag började skaka och ångestattacken kröp sig på mej. Men jag klarade i alla fall att göra ett prov, vilket jag trodde att jag aldrig skulle göra. 

Men iaf, jag har i en vecka (ca) bara legat på soffan halvdöd och tittat på tv'n, aptiten har varit helt borta och nu känner jag hur min mage vänder sig inom mig. Är såååå hungrig!! Så imorgon stannar jag hemma från skolan för jag vågar inte ta risken att spy igen. Jag har nu förstått att jag faktiskt är helt slutkörd. All stress i skolan har satt sina spår, men till veckan är det lov och det ska bli så himla skönt! planerar att åka hem till mamma i ett par dagar (om jag nu blir frisk) 

Men nu till det jag ville skriva av mej lite om: Som jag har förstått så är det många i dagens samhälle som inte vet hur det känns att må dåligt psykiskt, det är inte lätt. Varken för dej eller för folk i din omgivning. Man måste kämpa sig igenom varje dag, och då menar jag verkligen kämpar! Dom i din omgivning måste ständigt se dej nere, läsa dina sms där du beskriver hur du mår och att du egentligen vill bort. Visst det är inte såhär för alla, men för de allra flesta är det såhär. Man vill inte leve längre, man oroar alla sina vänner/sin familj. Jag vet, för jag har gjort både två. Men idag mår jag bättre än någonsin. Jag går på antidepressiva och ångestdämpande, och jag känner för första gången på 3 år att mitt liv börjar bli bättre! jag vågar inte hoppas, men jag vill ändå kunna bli den gamla Emelie igen! Håller tummarna! 

Likes

Comments

​Hur dåligt ska en människa få må? hur mycket hat ska en människa tåla? hur många kommentarer ska en människa få höra? Nån gång i livet kommer man till en viss punkt där man bara inte orkar mer, där allt känns meningslös, där orken försvinner. Att ens gå innanför dörrarna på skolan gör så otroligt ont i mig, ju närmare skolan jag kommer desto mer vill jag bara vända om och gå hem igen. När jag kommer hem från skolan så orkar jag absolut ingenting, orken är borta. Orkar inte ta tag i saker. Somna direkt för att jag är så slut i kroppen. Och tro mig inget funkar, har redan testat att gå ut och gå, äta, dricka vatten och sysselsätta mig med saker, men det slutar alltid med att somnar på soffan. En lektion för mig är ett rent helvete. Det blir bara kaos. Jag har nått den punkten i livet då allt är skit. Orkar liksom inte fokusera på något. Tankarna snurrar. Ingen lyssnar. Jag sätter på en mask varje dag, en mask som ler, ser frisk ut. Men när jag kommer hem så trillar den av, leendet försvinner. Jag spelar på skolan. jag spelar den där Emelie som alla vill se, det tråkiga är att ingen ser det. Ingen ser hur mitt falska leende sitter på mina läppar. Jag kämpar mej igenom varje dag. Varje dag är som ett krigsfält. Sömnlösa nätter fyllda med tårar, dagar med kaos och ångest. Jag önskar att jag mådde bra. Men i dagens samhälle är det fysiskt omöjligt. Jag saknar någon i mitt liv, någon som ser mej som den jag är, någon som är rädd över att förlora mej, någon som finns där för mej. Jag vill ge upp men ändå inte. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Att fylla 18 var en stor sak för mig, för jag trodde aldrig att jag skulle leva såhär länge för ett år sedan. Men här står jag, jag mår inte bra men jag står kvar. Hur länge till vet jag inte men aa.. 


Tjjaaarrååååh

Likes

Comments

Jag undrar egentligen bara hur långt en lärare får gå, vad dom får säga osv osv... Jag har personligen fått höra en del från speciellt en av mina lärare. Saker som att jag inte alls mår dåligt, att jag "gick fel väg" vad han nu menade med dä. Anledningen till att jag lämnade hans lektion var att allt bara var kaos, han har ingen ordning, saknar struktur och aa vette fan allt. och detta sa jag till honom, att om han hade lite bättre ordning på sina lektioner så skulle inte jag behöva lämna, då svarade han bara "i din dröm" Han höjde även rösten mot mej att påstådd att jag inte alls mår dåligt. 

Och igår hade jag redovisning men hann bara prata i drygt 2 minuter innan en annan lärare avbröt och började säga saker som att jag en kompis fick vara på samma praktikplats tack vare Jespers bortgång, som inte alls hade något med saken att göra.. Så det hela slutade med att jag sprang ut och tårarna sprutade. Och ja, jag vet att hon inte menade att få mej att börja gråta, men se det nu från min sida. Du tvingas varje dag gå till skolan och behålla "Masken på" för att klara dagen. Och då gör en sån kommentar att man inte orkar längre. Man bara måste lämna platsen och få andas lite. När jag kommer hem från skolan så är jag helt slut, somnar direkt, Som idag hade jag en massa saker jag skulle ta tag i men det slutade med att jag somnade på soffan. Jag vet redan att det inte är bra att somna mitt på dagen eller så efter skolan, men jag kan inte hjälpa det. Har inga krafter kvar till något! Jag är ute och går å sånt, men just nu är det minus 22 grader.. Så sitter i soffan med ett täcke och fryser! Skulle diska, duscha, läsa lite läxor osv osv.. Men den första veckan i skolan tog knäcken på mej, den sög ur varenda kraft. Men jag ska ställa mig och diska strax hade jag tänkt. Har sövmöra imöra så hinner iaf få vila ute lite och hoppas på en bättre dag imöra. Först å främst så skulle ju en ursäkt från läraren som stog och skrek på mej sitta fint! men han har inte vart på skolan efter det.. Men vi får ya nya tag och hoppas på det bättre. Hoppas på att lärarna ska börja visa lite respekt. 

Likes

Comments

Just nu skulle jag egentligen behöva sova, men som vanligt så går det inte. Har alldeles för mycket tankar i huvudet! Kl: 08.15 ringer alarmet och dä är det skola som gäller, inte det minsta taggad. Finns ingen plats som jag mår så dåligt på som skolan. Det är för mycket stress, för många uppgifter, för stor klass, lärare som saknar förståelse. Jag vill kunna prestera mitt bästa i skolan, göra klart alla arbeten i tid osv, men det går inte. Efter en sömlös natt måste man gå till skolan, möta person/personerna som har förstört hela skolgången för en, låtsas som ingenting, få en MASSA uppgifter som bara ökar. Och efter en sömlös natt bestående av tårar och panikattacker, så orkar man inte ens lyssna på det läraren säger. Jag orkar lixom inte. Orkar inte fokusera, det är mardröm! Att sitta i ett klassrum tillsammans med drygt 20 andra elever som babblar i mun på varandra, en lärare som inte gör nått åt saken och så har vi ju dessa elever som tror att dom äger allt och alla, ni vet dom som saknar respekt, dom som förstör för alla andra, och vad gör läraren åt saken? INGENTING!!
Vill bara hoppa av skiten, men vill ju ändå ha min utbildning som jag har rätt till att få!
Skolans ansvar är ju ändå att se till att jag får den, så varför gör dom inget åt saken? Varför ska jag behöva gå till skolan och må skit och bli ignorerad??

  • 305 readers

Likes

Comments

Det var ett bra tag sedan jag skrev nu.. Men jag har mina anledningar. Den 15 september 2015, förlorade jag min närmaste killkompis i en bilolycka, jag låg hemma i sägnen och hade precis vaknat efter lite sömn.. Jag kollar på telefonen och får se en massa snaps, men innan jag öppnar dom så går jag in på nwt, Jag vet inte varför men jag gör det.. Där får jag se om en bilolycka där en bil hade hamnat i diket och låg på taket. Det första jag ser är att det är min väns bil, Jah skriver ett sms till honom men får inget svar, jag läser vidare och får se att en har avlidit på plats, jag började skaka å trodde först att det var chauffören eftersom han inte svarade mej.. Jag öppnar mina snaps och på en står det "jag beklagar" jag brister ut i panik och börjar skrika och grina. Jag öppnar en till och där står det "Jesper Quarfordt har gått bort" och då brast det på riktigt för mej. Jag ringde mamma i ren panik och bara grinade. Jag lyckades förklara för henne vad som hade hänt och bad henne läsa på Nwt. Detta var en kväll från helvete, jag åkte till olycksplatsen och tände ett ljus. Dagen efter på skolan bara grinade jag, konstant. Dagarna gick och jag mådde bara sämre..... jag är jätte bra kompis med han som körde.. Han är en as bra kompis, som jag älskar! Visst,jag saknar Jesper mer än allt annat. Hans begravning var det jobbigaste jag någonsin gjort.
Efter Jespers bortgång har jag gått in i en depression, jag mår dåligt varje dag! Jag visar det aldrig, för jag orkar inte. Men jag mår sämst. Är det ens värt att leva? Är mitt liv verkligen ett liv? nej! Jag lever i rent jävla helvete. Jag saknar Jesper, det är bara drama i min klass, jag går till kuratorn ofta, jag glider ifrån min mamma, min pappa hör aldrig av sig, vänner hugger mej i ryggen hela tiden.. Osv osv. Jag börjar verkligen tröttna nu. På livet. På dagens samhälle. På precis allt. Jag sörjer Jesper, ingen vet vad vi skrev om, vad våra samtal bestod av, ingen kommer någonsin förstå hur mycket den grabben betydde för mej. Han skrev alltid och frågade om jag mådde bra, om jag kunde vara social, att jag var snygg, stark osv. Jesper gjorde allas dagar till de bättre. Han brydde sej alltid om alla andra. Han är guldvärd! Älskade ängel, jag saknar dej här nere❤️

Over and out✋

  • 405 readers

Likes

Comments