"Ärren sitter på insidan men gör minst lika ont"
Header

Genom alla år som jag har fått utstått hemska saker har jag även byggt en fasad. En fasad som gör att ni inte kan se min smärta, en fasad som inte visar er mina tårar, en fasad som vänder min mun uppochner så ni ser ett leende. Jag lever med psykisk ohälsa men ni ser inte detta. Jag ler mig igenom livet, skrattar när jag egentligen vill gråta, ler när jag egentligen vill visa er min smärta. Jag och min fasad har under fem år blivit bästa vänner. Den hjälper mig genom vardagen, den berättar vad jag ska göra och när jag ska göra det. Men sanningen är den att jag mår skit. Jag har ingen aptit och heller ingen ork, och fan vad rädd jag är. Rädd att jag ska falla tillbaka till att inte äta. Rädd att förlora allt jag kämpat för..

Det är få människor i min närhet som faktiskt vet hur jävla dåligt jag mår, utan att ens veta varför för jag har inget att må dåligt över egentligen. Men jag tror att dessa fem åren kommer ikapp mig, jag sprang ifrån alla motgångar men tillslut fällde de krokben och hoppade på mig. Jag kämpade mig igenom skolan, jag kämpande med att inte bo hemma och jag kämpande för att få min familj att förstå mig. Min fasad är stark, starkare än mig.
Min fasad består av alla motgångar som jag har vänt till framgångar, min fasad håller mig i handen dag in och dag ut, och det är tack vare den som ni inte förstår. Ni förstår inte hur det är att vara jag, att få hat för att jag väljer att öppna mig om psykisk ohälsa, men tack vare min fasad träffar ert hat inte mig, tvärtom.

Helt ärligt så känns det meningslöst att fortsätta blogga men min blogg är min drog, jag är beroende av att blogga, men jag är så trött på att få kommenterar om hur jag ljuger osv. Jag är så trött på alla människor som ska förstöra det lilla jag älskar. Men min fasad är stark, den klarar mycket mer än vad jag gör! Jag låter inte allt hat komma åt mig men jag förstår inte hur människor jag inte känner kan sitta och trycka ner mig? Jag förstår verkligen inte det.

Jag mår inte bra, men min fasad gör. Den är var Påväg att rasa men jag byggde upp den igen. Och nu krävs det mycket för att ni mina kära haters ska lyckas, ni är värdelösa och jag är bäst. Vi med psykisk ohälsa är bäst!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vad har jag gjort er som är så jävla hemskt? Varför kastar ni hat mot mig? Vad är det jag gör som är så jävla fel?
-slut å gnäll för fan!!
-Fan vad du klagar
-väx upp.
-ta live av dig då om ditt är så hemskt
-fan vad du överdriver
-det är inte synd om dig
-det är dig det är fel på, inte livet!!

Detta är kommentarer jag fick igår samt tidigare idag. Och nu säger jag ifrån, vad är erat problem? Gillar ni inte bloggen så läs inte mina inlägg? Ni fattar väl själva att så länge ni håller på desto mer inlägg kommer det! Ni kan ta er tid och läsa mina inlägg samt kommentera? Ni är ju blåsta på riktigt. Jag förstår att det sticker i era ögon när någon öppnar sig om psykisk ohälsa, men en sak ni inte verkar förstå är det att DET ÄR BARA JAG SOM SER ERA KOMMENTARER och det är så jävla lätt att radera dem, vilket jag också gör. Men ni måste förstå en sak: jag skiter i om ni har varit med om värre saker men biter ihop, för det JAG har gått igenom gör ont i mig, det är något som jag vill berätta, inte för uppmärksamheten utan för att få det ur mitt huvud. Jag älskar min blogg men jag hatar fan er, ni som tror att ni kan ta er fritiden och skriva elaka kommentarer och spänt vänta på svar. Jag orkar inte mer er, ni är värdelösa, och jag är bäst! Jag är bäst för att jag är mogen, mognare än er uppenbarligen. Ni är bara människor som behöver hjälp. Jag tycker synd om er.

Likes

Comments

Jag vet faktiskt inte varför jag inte kan somna.. tänker inte på något speciellt utan ligger bara och lyssnar på en podcast, något som jag i vanliga fall brukar somna till inom bara några minuter. Men nu är klockan snart halv 6 på morgonen och jag kan verkligen inte somna, och nu är det ingen idé att somna heller för den delen eftersom ljuset snart börjar kika in mellan gardinerna. Men jag antar att detta är min kropp sätt att säga till mej att den inte orkar mer. Vilket jag förstår. Det är så himla mycket runt om kring mig som dagligen suger min energi från kroppen men ändå kan inte somna? Och tro mej, jag älskar att sova! Jag önskar bara att det vore lika lätt för mig att lägga huvudet på kudden, blunda en stund och sen somna, men så är det inte.. jag måste dra på en podcast, lägga mig till rätta, blunda och tänka mig bort. Men idag gick det inte. I över en timme har jag legat i sägen och tittat upp i taket. Ena stunden var det för varmt och andra för kallt. Jag hittade ingen bra sovställning och allt jag kunde tänka på var ”sov nu emelie sov”
Ibland vill jag bara gå ut på balkongen och skrika, skrika ut alla mina tankar och min smärta. Jag orkar inte bära på allt längre men jag inte gå till någon specialist och prata heller för jag kan verkligen inte öppna mig för någon jag inte känner, jag kan bara inte.. fan också! Tänkte iaf sätta på mig min morgonrock, gå ut på balkongen och njuta av en cigarett och andas in lite luft innan jag börjar min morgon med någon serie och en kopp kaffe i väntan på att min sambo ska vakna.

Likes

Comments

Det är en fråga som ofta dyker upp i mitt huvud. Men dessvärre vet jag inte svaret, jag bara fortsätter kämpa för att ständigt möta på nya motgångar. Ingen har under mina värsta år hört mitt rop på hjälp, men idag tror jag att ingen ville höra.. för innerst inne visste alla i min omgivning att jag var stark, stark nog att klara av motgång efter motgång. Men idag kan jag inte kalla mig själv för stark, nu är jag bara rädd. Rädd att nästa motgång kommer knäcka mig. Rädd att förlora allt jag kämpat för. Jag vet inte varför men på något sätt har jag varit stark för länge så min kropp säger åt mig att gråta. Gråta så mycket att tårarna tar slut. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg på Facebook ”Ett öppet brev: till en förälder med ett missbruk” men inte heller där var det någon som förstod att jag mår dåligt av allt det som är runt om kring mig. Visserligen skrev jag inte inlägget för att få sympati, jag skrev det för att nå ut till just en förälder med ett missbruk. Hur ont det gör att vara detta stackars barn som blir drabbat. Men ändå, en varningsklocka någonstans borde ju ha ringt. Det finns så extremt mycket i min förbannade ryggsäck så jag orkar inte bära den längre. Min kropp klarar inte mer. Men ändå ger jag inte upp? Borde jag inte kalla mig själv för stark då? Nej min hjärna intalar mig att jag bara är rädd. Jag är så himla rädd att jag en dag rasar.
Det kommer komma en dag då jag känner mig stark igen, det måste det göra... men tills dess får jag gå runt och vara denna rädda Emelie. Jag vet ju att jag har varit stark, i flera år men nu finns det inga krafter kvar till att vara det. Jag förstår även att ingen annan ser detta eftersom jag har en jävligt bra fasad, som jag väljer att kalla för en mur. En mur som jag med enbart mina händer har byggt genom åren, och tro mig den är stabil. Men på något sätt har den nu börjat rasa, bit efter bit. Jag vill bara gråta så låt mig då göra det. Utan att döma mig. För vet ni vad mina kära läsare det är okej att gråta. Man måste få gråta för att få må bättre. Detta inlägget är inget rop på hjälp, detta är ett ärligt inlägg där jag vill visa för er att det är okej att inte må okej.



#aldrigensam

Likes

Comments

En sak som jag tycker man borde prata mer om är just mens. Hur vi unga som äldre kvinnor en vecka i månaden får utstå smärtor och blod. Hur detta påverkar oss alla på olika sätt.

Jag minns min första mens, hur rädd jag var och framför allt hur ont jag hade. Och denna smärtan är minst lika illa nu. När jag får mensvärk sprider sig min smärta genom hela kroppen men främst sitter den i ryggen, men jag blir även trött och illamående. Jag var egentligen ganska sen med min mens men ändå inte, när jag gick i sjuan var jag hos en kompis och sov över där. Men dagen efter när jag var hemma gick jag på toan och började skrika på mamma för mina trosor var röda, röda av blod. Sen blödde jag extremt mycket i ca en vecka. Sedan började jag och mamma räkna ut när jag skulle ha min nästa mens, men den kom inte... det dröjde ett halvår tills den beslöt sig för att hälsa på igen, sen dess har jag haft en väldigt oregelbunden mens, vilket i många fall har gjort mig orolig. Sååå många gånger jag har trott att jag har varit gravid bara för att min mens har varit sen.

Just detta ämnet mens tycker jag borde uppmärksammas mycket mer, det borde vara ett ämna man pratar mer om i skolor osv. Jag vet att en del killar tycker att det är äckligt när vi kvinnor får mens och tro mig det tycker jag också, men det är en del av oss, och det kommer det att vara i mååånga år. Det är inte kul att behöva gå och vara orolig över att man kanske blöder igenom både bindor och tamponger, men vi lär oss och leva med det, oron, smärtan och blodet.

Och att vårt humör ändras & vi kanske blir liiite mer aggressiva visar bara en sak, vi har ont men vi låter inte det hindra oss från att fortsätta vardagen. men helt ärligt, visst är det underbart att skylla på mensen så vi kan äta en massa skräp som godis, chips osv, jag vet att jag gör det, "skyller" på mensen så jag kan äta choklad med gott samvete.

Och nu antar jag att ni redan har listat ut det men ja, jag mens nu och fan vad bra jag är. Precis som ni, alla andra starka kvinnor som en gång i månaden står ut, och lever livet med en tampong eller binda vid er sida.! Vi är grymma!

Likes

Comments

Det finns saker som gör mig riktigt arg, men en sak är mina ögon är värre än andra..

Det finns människor som tycker att psykisk ohälsa inte finns, att det är bara är lathet. Visst är det svårt för er som inte har det att förstå, men hur kan ni säga att det inte finns? Jag vet att man känner sig lat för man orkar inte ta tag i saker och ting, fick jag välja så skulle jag tillbringa mina dagar i sängen med massa glass (typ) men jag går upp och försöker ta tag i min vardag. Och helt ärligt, jag har lyckats. Men att få höra att jag bara är lat, det gör riktigt ont. Psykisk ohälsa har inget med lathet att göra, man vill orka men man kan inte. Det tar stopp. Det finns dagar då orken inte finns, men jag är inte lat. Jag är bara trött, trött på att försöka. Jag började blogga när jag insåg att jag ville ha något att göra när orken inte fanns, och det är inte alltid så lätt för mig att göra ett blogginlägg, jag kan sitta i flera dagar och tänka "jag kommer få hat om jag skriver om detta" och tro mig, jag får hat. Hat angående vem jag är, hat för att jag står upp för mig själv. Hat för att jag träder fram om psykisk ohälsa. Jag är ung och jag om någon vet hur det är att må dåligt. Men ni måste förstå en sak, era ord gör inte ont i mig längre. Jag vill bara att samhället ska förstå att det finns människor som mår dåligt av hur världen är uppbyggd, att man inte kan vara sig själv, att man måste vara på ett speciellt sätt för att passa in. Jag passar inte in, men jag är mig själv och ja, jag har psykisk ohälsa. Men jag är INTE lat. Hur kan ni ens ha mage till att säga såna saker till en tonåring som har tillbringat alldeles för mycket tid på Psyk, där man får höra att man är sjuk, att man aldrig kommer bli frisk igen? Hur kan ni säga att denna personen är lat? hur tänker ni? Skulle ni tycka att det var kul om ni led av depression och ångest och någon säger till er att ni är lat. Det är det värsta som finns, för man är inte lat, man har som sagt ingen ork men man önskar att man hade! Tro mig, allt jag vill ha är ork. 

Likes

Comments

Det är inte så att jag mår dåligt, men det sitter en knut i bröstet varje dag. En knut som inte vill försvinna. Mitt bröst kommer spricka snart. Eller så känns det i alla fall. Jag skulle göra vad som helst för att få det som det var förr. Innan jag satt där på psykiatrin i Karlstad och torkade tårarna. Jag vill kunna vara glad över de sakerna som gjorde mig glad förr. När jag inte hade min ångest. Det är som att så fort jag fick det på papper, mina diagnoser så rasade mitt liv, mitt psyke svek mig. Jag kunde sitta på en lektion i skolan och plötsligt kunde jag inte andas normalt, mina händer skakade, hela jag skakade, och allt jag kunde göra var att vänta tills det gick över. Men när det väl gjorde det så hade jag inget annat val än att gå hem, eftersom dessa små attackerna tog död på mig, min ork försvann och jag ville bara sova. Allt jag gjorde dessa dagarna var att sova. Efter ett tag försvann min panikångest, trodde jag i alla fall, men så fel jag hade. Visst jag skakade inte längre, jag kunde andas normalt osv, men jag började må illa, så illa att jag trodde att jag var gravid för trots min fobi för att spy så spydde jag, flera gånger om dagen, till och med på skolan, jag kunde vara där, jag mådde så dåligt innanför de väggarna. Men vem skulle jag berätta det för? alla trodde jag var skoltrött, vilket jag också var, men det fanns så mycket mer. Allt hat, alla kommentarer och alla dessa jävla blickarna. Jag ville inte låta dem vinna men tillslut gjorde dem det. För där satt jag inne hos rektorn beredd på att hoppa av skolan, när hon plötsligt sa "Men Emelie, du är stark. Jag ska hjälpa dig att klara detta" vilket hon gjorde, varje vecka hade jag ett möte med rektorn och kuratorn, och även enskilda möten med kuratorn. Men på något sätt så mådde jag inte bättre. Jag kunde inte må bra. Varje dag vaknade jag med en klump i magen, illamående och huvudverk, men jag gick dit och jag var i skolan. Alla dagar i veckan? nej, men några timmar om dagen för jag klarade inte av att gå där, innanför dessa äckliga väggarna. Men så kom den dagen, vi fick en ny mentor och han hjälpte mig så oerhört mycket, det gjorde även den nya läraren, dem båda såg min drivkraft och stöttade mig genom hela sista året på gymnasiet, min ångest fanns kvar och den är kvar än idag, men idag kan jag hantera den, jag vet nu hur jag ska göra.

Det finns så mycket ångest vissa dagar att jag bara vill gråta, men då får jag göra det. För när mina tårar faller ner så vet jag att efter detta så mår jag bättre. Jag måste få gråta annars funkar inte min dag, mina tårar och jag har klarat oss i två, snart tre år. Men det var ingen i min klass som faktiskt visste hur dåligt jag mådde, ingen visste vad jag gick igenom varje morgon, ingen visste varför jag mådde dåligt eller varför jag fick mina panikångest attacker. Allt dem visste var att jag hade depression och panikångest. För jag ville inte bli behandlad annorlunda. Jag ville inte att de skulle veta, jag ville bara att mina vänner fanns där, vilket de också gjorde... ibland. Det är så tragiskt att en del människor är så svaga så de inte kan stå upp för sig själva, säga ifrån. jag vet att det inte är lätt men man måste! man kan inte tillåta att andra kör med en, man klarar inte det, man blir ingen stark individ om alla andra bestämmer hur du ska leva ditt liv. Mina vänner fanns där, när de själva ville för det fanns andra som bestämde när jag skulle duga, när folk skulle umgås med mig, för så fort jag sa ifrån sjönk jag i deras ögon. Det fanns dagar då jag verkligen inte ville till skolan för jag hade fått elaka meddelanden eller hört kommenterar i klassrummet, men jag stod på mig tillslut, jag sa ifrån & tack vare det så dämpades min ångest, jag insåg att jag var tvungen att säga ifrån, be vissa människor att dra från mitt liv, det var svårt och gjorde ont i mig men jag var tvungen, för jag kunde vara alla andras psykolog. Jag lyssnade på andra och hjälpte dem, men det fanns bara ca 3 stycken som lyssnade på mig.

Efter julen 2016 tog jag tag i skolan och höjde ALLA mina betyg och tog tillslut studenten, och det är nu jag inser att ingen av mina vänner i skolan var äkta, eftersom ingen hör av sig nu, så jag antar att "ensam vara stark" gäller även mig? Min ångest ställde till det för mig ibland men den har även hjälpt mig framåt, min ångest är min största fiende men samtidigt min bästa vän. Jag har panikångest och det är jag stolt över, för nu vet jag varför jag har mått dåligt, så dåligt att jag inte ville leva, så dåligt att jag lät mig själv bli överkörd.

Likes

Comments

Nu är dags för att samhället att vakna. 

Det är inte okej att använda internet för att hata. Det är inte okej att trycka ner människor för att själv få må bra. När jag gick i 6-9:an fick jag stå emot jävligt mycket hat och hot. Folk i min klass skulle döda mig, de ville se mig död. Andra flickor i min klass satt och pratade om hur jag såg ut naken i bussen? ingen gjorde något för att hjälpa mig, inte skolan, inte polisen, inte jag, för vad kunde jag göra? säga till dem att sluta, ja tro mig det gjorde jag. Varje dag kom det hemska saker om mig på sociala medier, till mig. folk ville verkligen se mig död. Jag hade ingen, för alla vändes emot mig. mina gamla vänner var plötsligt med i det gänget som hatade på mig. Jag ville inte till skolan, jag ville ingenting, jag ville bara bort. Ingen fanns där för mig, jag var alldeles ensam trots att andra människor såg vad som skrevs så var det ingen sa ifrån. Så att jag ens står på jorden idag är för att JAG sa ifrån, inte till dem, inte på internet, utan till mig själv, jag var ensam mot dem men jag vann. Jag vann för att jag valde att inte låta dem vinna. Idag är jag en stark tjej med en jävligt bra självförtroende men det tog mig mååånga år att komma hit. Varje dag utsätts sååå många ungdomar för näthat. hat som kostar dem livet. Vart är samhället i detta? meningen med allt detta är: vi tillsammans kan krossa dessa haters som känner ett behov för att hata på människor. Så snälla läsare, ser ni något, ingrip! säg ifrån!  

Likes

Comments

Har du någon gång känt dig äcklig? smutsig? eller bara allmänt rädd? Så äcklig att du duschade flera gånger om dagen, så smutsig att du inte visste vad du gjorde för fel. Så rädd att du valde att gå i mjukiskläder ist för dina nya snygga jeans.

Tänk dig att du är med dina vänner på en festival/konsert, ni står och dansar med lite alkohol i kroppen, du lever i nuet och har det bra... för stunden. Ingen anar att om bara nån timme kommer du inte vilja leva längre. Polisen hjälpte dig där och då, men dagen efter finns det ingen du kan prata med. Men när du står bland alla människor och faktiskt har kul så tänker ingen på den mannen som är alldeles för berusad. Inte heller du, det enda du fokuserar på är att ha kul.

Ni bestämmer er för att ta en paus från allt dansade och sätter er vid ett bord för att bara prata, eller iaf alla andra väljer det, du själv vill vara kvar ute bland alla folk och hoppa runt med andra kompisar du precis fått syn på.

Du står där och hoppar runt när du känner en hand som smeker dig över rumpan, men du reagerar inte "det kanske var någon som dansade lite för nära" Men snart känner du en hand som smeker dig över ena bröstet bakifrån, du vänder dig om och ser den berusade mannen. Hjärtat stannar och du bara står där och stirrar på honom. Han frågar dig "vill du med mig hem?" NEJ skriker du till svar, varpå han svarar "Är du rädd för mig?" du väljer då att gå därifrån till dina vänner som sitter vid bordet, där sitter en av dem och skriker på honom, han hade alltså hunnit dit innan dig och försökt med dem? Du brister totalt och bara skriker på vakterna som kommer men ber dig följa med ut och berätta vad som hänt för polisen, du gör detta och polisens fråga till dig är "Hur vet att du att han inte bara ville hem och prata med dig?" Du förklarar för polisen igen att han hade tagit på dig och polisens svar på detta är "Hur vet du att det var han" FÖR ATT JAG SÅG HONOM! skriker du till svar. Dem tar med mannen till polisstationen. Och du går hem men väl hemma fattar du vad som hänt, du har blivit tafsad på av en äldre man som du aldrig träffat innan,det är då du känner dig äcklig, smutsig och rädd. Du inser nu att du inte vill mer, du orkar inte att det alltid ska vara något, du orkar inte kämpa mer, denna mannen förstörde dig. Du åker psyk dagen efter men dom ignorerar dig och efter 7 timmar i ett väntrum åker du hem, du mår dåligt, du känner dig bara värdelös.

Det går flera veckor och du får ett brev av polisen där de meddelar att mannen nekade och allt läggs ner.

Nu försöker du leva vidare men du kan inte, mannen dyker upp framför dig när du blundar, du trivs inte i dina kläder, du mår inget bra när du går utanför dörren. Denna mannen förstörde ditt liv, han tog på dig!


När ska samhället förstå att en hand på rumpan inte alltid är okej, lättare sagt aldrig okej! Brösten är dina, ingen annans. Du bestämmer över din egna kropp, du ska inte tillåta någon annan röra den så länge du inte vill, är det din pojkvän/flickvän så är det en helt annan sak, men säger du nej så är det nej! Något som samhället har svårt att förstå.

Varför skrev jag detta då? Jo för detta hände mig, men ingen förstod hur ont det faktiskt gjorde, min kropp är min, inte någon random kille med alkohol i kroppen, alkohol är inte ursäkt för att gå runt och sexuellt ofreda människor.

Likes

Comments

Hej på er, jag skulle vilja tipsa er om en målarbok för vuxna samt ungdomar.

Varför? jo denna bok hjälper mig att slappna av, jag fokuserar endast på mitt målande. jag somnar bättre på kvällen om jag har målat innan. Även om det är mitt på dagen så slappnar jag av.

Jag tipsar om detta om det finns fler som har svårt att slappna av på kvällen eller allmänt. Man blir lugn av den.

Här kommer lite bilder som inspiration för er!!

Likes

Comments