"Ärren sitter på insidan men gör minst lika ont"
Header

Jag har funderat länge på om jag borde publicera detta inlägget och nu antar jag att jag har gjort det!

I många år har jag kämpat, stött på motgång efter motgång. Gråtit mej till sömns, hatat mej själv och alla andra, ärren på min kropp ja dom sitter där tyvärr. Jag har i så många år velat försvinna, men trots detta så var det något som sa åt mej att kämpa, jag ville inte vara den som föll först utan tvärtom, jag ville se dom falla. Dom som levde för att trycka ner mej, dom som sparkade på mej medan jag låg ner. Min enda tröst var ändå jag själv. Jag var ensam i denna kamp, ensam mot alla dom. Ensam vara stark? Nej knappast. Den jag är idag är jag för att jag förtjänar det, jag vann fighten. Att sitta inne i ett rum och berätta om sina problem för en psykolog var det tuffaste, tårarna rann och min hand klämde fast i mammas, min stöttepelare! "Tänker du på döden Emelie?" Nej svarade jag, för bredvid mej satt mamma, hon hade ingen aning inte där och då. Det var som en kniv i hjärtat när pappa valde något annat framför mej, hans då enda dotter. Att inte svara när jag ringde, att inte kunna sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord, att där och då behöva känna sig oälskad. Att känna sig utanför i sin egna familj? Jag trodde det räckte med att känna sig utanför i samhället. Att i skolan behöva sitta och skaka av panikångest, att inte kunna orka det man en gång orkade. Depressionen tog över mej, rejält. Jag visst inte vem jag var längre. "Har du skadat dig själv?" Ja svarade jag och tittade på min mamma som började gråta. Då förstod jag, jag sviker inte bara mej själv, jag sviker min familj också. Att då behöva ta in allt, att se min egna mamma gråta av oro, att se hur dessa 3 personerna framför med papper och penna titta på mej och säga "kan vi få se ärren" jag tittade ännu en gång på mamma som valde att inte titta alls. Jag behövde vakna upp på nytt, känna mej fri, känna mej älskad känna mej vacker igen vilket jag gör nu. Jag står upp för mej själv. Min ryggsäck må va jävligt tung men jag är starkare än någonsin, vet ni varför? Jag vann kampen. Och framför allt, jag tog studenten!!! Jag klarade det!! Jag är klar med skolan, jag är ÄNTLIGEN FRI👏🏻

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Är det okej att skryta lite om sig själv? Jag hoppas det för nu kommer jag göra det.. äntligen är det min tur att få klä upp mej, sätta på mig mössan och springa. Springa bort från det som har varit det värsta i mitt liv, en plats där jag var otrygg varje dag.. en plats där panikångesten var som värst. Äntligen är det snart min tur att efter alla motgångar få känna lite framgång. Få andas ut och börja om. Glömma den tiden då jag inte ville leva, glömma alla kommentarer, alla blickar och framförallt glömma den värsta tiden i mitt liv. Jag har kämpat mej igenom gymnasiet, jag kämpade trots att min kropp sa nej. Jag har länge kämpat mot all hat, alla kommenterar och alla människor som ville se mej förlora, men nu har jag bevisat min vinst. Jag står på egna ben, klarar mej själv, jobbar och MÅR BRA! jag är trygg med mej själv. Jag är stolt. Stolt att jag står upp idag. I många år har jag fått höra hur ful jag är, att jag är misslyckad osv osv, men så misslyckad kan jag ju inte vara för snart springer även lilla jag ut. Trots en psykisk ohälsa som dagligen sätter stopp så har jag betyg som bevisar annat. Det är först nu som jag inser att efter motgång kommer framgång. Om endast 8(!) dagar kommer tårarna ramla nedför mina kinder av ren lycka, lyckan av att jag aldrig gav upp, och jag kommer inte ge upp!

Likes

Comments

Jag kan vakna av mitt alarm på morgonen och känna "nej fy fan" eller så är det tvärtom. Jag sätter på mig kläderna, dricker min kaffe, fyller i mina ögonbryn, äter lite frukost, borstar mina tänder och sedan börjar helvetet. Att ta på sig skorna och ytterkläderna är för er kanske lätt som en plätt, men för mig kan det ta flera minuter för mina tankar lyder "stanna hemma istället för du kommer aldrig klara denna dagen" Sedan sätter jag mig i bilen och bara sitter där i ett par minuter innan jag vrider om nyckeln och åker till praktiken. En vanlig morgonrutin kanske? nej inte direkt, behöver jag stressa det minsta så är HELA min dag förstörd, Är någon otrevlig vill jag bara läxa upp personen på ett sätt man verkligen inte ska göra. Det finns dagar då min depression tar över totalt, de dagarna vill inte ens jag känna mig själv, jag försöker att må bra men fan vad svårt det är. Varje dag sätter min psykiska ohälsa stopp för mig, jag klarar aldrig en hel dag utan några negativa tankar. En dag i mitt liv är ett rent helvete, i alla fall för mig, jag kan inte hantera mig själv, jag vet inte hur jag själv fungerar. Minsta lilla grej blir en jätte stor sak i mitt huvud, och det är just detta som trycker ner mig som mest. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde för nån månad sedan och det är jag oerhört tacksam över, men det finns så många fler saker att jobba på..

Likes

Comments

Ja, jag är en trasig människa som är rädd för det mesta, men jag kämpar på och helt ärligt så har jag aldrig mått bättre.

Jag kan jämföra mig själv med en tallrik som du kastar i golvet, den spricker men du försöker laga den men sprickorna kommer alltid vara kvar, hänger du med? jag kommer alltid bära med mig dessa sprickor, de går inte att laga dem men det gör att se förbi dem, något jag jobbar med varje dag. att gå igenom allt det som jag har gått igenom sätter sina spår, du blir trasig som människa. Jag har så många gånger velat gömma mig för världen, gömma mig för dagens samhälle, men jag insåg snabbt att det inte funkar så, så jag skapade en ny version av mig själv, en tjej som står upp för sig själv, en tjej som säger ifrån, en tjej som skyddar dem hon älskar. Och jag insåg att detta funkar, jag kan inte låta andra trampa ner på mig, jag kan inte ta åt mig av allt hat, jag kan inte se ner på mig själv varje dag. Så en dag när jag ville sluta med allt, hoppa av skolan, flytta hem igen och aa massa annat, så la jag mig ner i sängen, gick in på alla sociala medier och tog bort alla som någon gång hade gjort mig alla, sedan ställde jag mig framför spegeln och bara nickade, jag bytte klädstil, jag började sminka mig och jag började leva det liv jag alltid hade varit rädd för. Men helt ärligt så saknar jag inte mitt gamla liv alls.

Att kunna leva mitt liv på mitt egna sätt fick mig att våga mer, jag vågar misslyckas men framför allt jag vågar lyckas! Från att vara en trasig människa till den jag är idag, well jag lyckades, jag vann över alla mina haters!! Och som sagt, jag kommer alltid att vara trasig men bara jag kan se mina sprickor och bara jag kan bestämma över när jag vill visa dem.

Jag har kommit långt, men jag är inte klar än!

Likes

Comments

under hela mitt liv har jag varit en väldigt känslig person. Tagit åt mej av allt, kan börja gråta för minsta lilla grej. Jag minns även hur jag som liten drömde mardrömmar, som idag har hänt i verkligheten. Var det mitt "sätt" att varna mig själv? Är det normalt för en liten flicka och drömma mardrömmar hur hon som äldre kommer drabbas av olika motgångar, motgångar som skulle få henne att överväga om livet ens är värt att leva? Ja, dom tankarna kom samtidigt som motgångarna åt upp mej. Jag har alltid sett ner på mig själv, aldrig varit stolt över mig själv, aldrig klarat av att släppa in människor i mitt liv, tack vare alla dessa motgångar. Jag önskar att jag kunde öppna mig mer, jag vet att jag behöver få ut det.


-Svek min mamma-

Det värsta jag har gjort är att totalt ignorera min mamma, alla varningar hon kom med, alla kloka ord hon sa. Jag bara vände ryggen till och gjorde precis tvärtom. Jag kom hem med blåmärken överallt och tårar i ögonen när frågorna kom, men svaret var "jag ramlade" jag visste redan då att hon visste. Jag vet att jag inte mådde bra, jag vet att han inte älskade mig, han ville inte se mig le eller?? jag kan inte än idag förstå hur en människa kan göra såhär mot en annan. Varför anmälde jag inte? varför svek jag min mamma? svaret är rätt simpelt: Jag var rädd!


-Se sitt hus försvinna-

Att bara komma hem till farmor och farfar efter en lång dag ute med vännerna var det bästa jag visste. Jag är än idag såååå tacksam över att jag inte svarade när det ringde. Men jag minns så himla väl att jag visste direkt att det samtalet skulle förändra mitt liv. Och jag hade rätt, allt gick så fort och plötsligt satt jag i backsätet och höll hand med pappa, i nästa sekund stod jag och skrek., såg på hur pappas hus totalt förstördes och hur brandmännen försökte göra sitt arbete. jag föll ner på knä och bara grinade och skrek. Det jag inte visste då var att detta skulle leda till att jag skulle få stå ut med näthat, varje dag i över ett år. Att jag skulle gråtam ig i sömns, vara rädd för eld och tappa kontakten med mina vänner samt pappa då jag totalt stängde in mej själv.


-Psyk-

Ja, jag har varit på psyk i Karlstad inte en, inte två utan tre gånger. Tack vare tvekan på livet. Jag ville dö, jag ville bort från allt. Bort allt hat, allt prat, alla rykten. Jag ville bara känna mig lugn. Jag visste inte att jag skulle gå därifrån med två diagnoser, depression och panikångest. Jag vet att min ryggsäck är jävligt tung, men jag vet också att det inte är mitt fel. Jag vet att det hon sa till mej där är sant.. jag har varit med om extremt tuffa saker. Förlorat en vän, tappat kontakten med pappa, svikit min mamma, tagit emot näthat, mobbning i skolan, sett vårt hus totalt förstöras, tagit till alkohol för att må bra osv osv. jag har blivit till sex utan att jag velat, jag har fått tagit emot både slag och blivit nypt så hårt att min kropp var mer blå än normal.

-Att våga gå vidare-

Detta var jobbigt för mig att skriva om men jag vet att det finns andra tonåringar som också bär på en historia och jag vill att ni ska veta att det är OKEJ att öppna sig, psykisk ohälsa är ett helvete, tro mig jag vet, men det är få som lägger märke till den!

Att våga gå vidare är viktigt, jag bestämde mig för att leta lägenhet och börja stå på egna ben, vilket jag också gjorde, för 2 år sedan flyttade från min mamma och till en egen lägenhet i Arvika. Jag började ta mer ansvar samt öppnade ögonen för vuxenlivet, men det blev inte helt som jag ville, jag hade fortfarande blåmärken, ärr på mina ben, dåliga betyg och sov bort livet. Tills det att jag sa till mig själv "släpp taget om denna ryggsäcken nu Emelie" vilket jag också gjorde, och idag har jag äntligen klarat det, körkort, bra betyg, jobb och en underbar familj. Jag är äntligen stolt över mig själv. Nej jag är inte "frisk" och jag har dåliga dagar men alla hemska tankar är borta. jag har vuxit till mig.

Så mina kära läsare, att gå vidare från saker och ting är viktigt för att någonsin kunna må bra igen. Jag har varit rädd för allt men nu vågar jag ta risker, jag vågar säga ifrån och jag vågar att le!


Och mamma, förlåt!

Likes

Comments

Att varje dag behöva ingå en kamp, en kamp mot dig själv är så otroligt krävande. Att få höra av en psykolog att du har depression sätter stopp för din vardag, du vet att du är begränsad, du vet att du kommer ha tankar, hemska sådana. Men du vet också att du kan kontrollera dom. När jag först fick höra att jag hade en depression började mina tankar snurra och jag kunde inte sova på natten, jag kunde inte äta.. Varför? för mig var de två första veckorna med tabletterna hemska. Jag mådde sämre än någonsin och allt gick så fort. Ena dagen fick jag depression på papper och i samma stund stod jag på apoteket i Karlstad för att hämta mina tabletter, nästa dag gick jag till skolan med en tablett i kroppen. Det gick bra och jag kände ingenting, men plötsligt mitt under en lektion började jag gråta, skaka, jag kunde inte andas, det stack i mina fingrar och allt jag såg var hur läraren greps av panik. Jag blev rädd. Jag kände då hur min mentor tog tag mina händer och började prata lugnt med mig, jag hörde även hur en klasskompis sa "hon har börjar med antidepressiva, hon har en panikångest attack" och i samma veva kände hur trycket från mitt bröst började lätta och hur min andning återgick till det normala. Jag förstod inte just då vad en ångestattack var, men detta skulle inte vara första gången..

Jag gick ut och tog lite luft innan skoldagen fortsatte som normalt. väl hemma började jag fundera över det som hade hänt, och googlade en hel del...


Varje tisdag fick jag en panikångest attack, detta pågick i en månad innan jag började lära mig hur jag skulle hantera det.

Jag kan inte påstå at jag vet vad som orsakade attackerna och jag vet heller inte varför jag idag lever med psykisk ohälsa, jag bär en tung ryggsäck som varje dag fylls på med något nytt. Jag har varit på psyk i Karlstad ett antal gånger pågrund av mitt mående, mina tankar och mina hemska dagar. Det enda jag vet är att min uppväxt, min skolgång, husbranden ja allt har en del att göra med min depression, jag vet också att jag tack vare den har förstört mitt liv, ett liv som inte längre finns. Jag kan inte kontrollera när min ångest slår till det bara händer och när det väl händer så får jag panik, jag vill kunna må bra igen, jag vill kunna leva som jag gjorde förr. Jag minns hur en läkare sa till mig "du kanske aldrig kommer bli av med din depression, men du kommer lära dig att hantera den" och idag har jag gjort det, jag har hemska dagar, men jag har också bra dagar, men även de dagarna är begränsade, jag kan inte ha kul på samma sätt som förr, jag kan inte somna och sova en hel natt, jag inte vara nöjd med hur jag ser ut, jag klankar ner på mig själv varje dag, jag kan börja gråta för minsta lilla grej och jag har enorma humörsvängningar. Jag kan vakna en dag och allt kan vara jätte bra men så mitt på dagen så bara vänder det utan anledning..


Jag tycker att det är dags att vi börjar uppmärksamma psykisk ohälsa mer, ni vet inte vad en annan människa har gått igenom, ni vet inte hur tung deras ryggsäck, hon ni kallar ful har självskadebeteende, han ni kallar bög blir dagligen misshandlad i hemmet, ungen ni kallar tjock slutar äta. Ni vet inte hur mycket skada ni ger en annan människa. Jag fick dagligen höra hur fet, ful, äcklig jag var, jag var även en hora, slampa, häxa och en meningslös människa. Detta gjorde mig till en svag människa som tillslut tog till alkohol för att kunna må bra, jag drack varje helg, konstant i flera månader. Jag fick höra att jag kunde ta mitt liv och att ingen skulle bry sig, tillslut började även jag tänka så... Allt detta plus mycket mycket mycket mer resulterade i depression och panikångest.

Mitt liv rasade tack vare dagens samhälle, jag kunde inte vara mig själv så jag tvingades leka, leka en stark tjej med ett stark självförtroende fast det egentligen VAR tvärtom.

Idag lever jag med depression och panikångest, MEN jag är stark och jag har ett bra självförtroende. Det går bra i skolan trots ångest och nu tar jag snart studenten! För ett år sedan ville jag hoppa av, min ork var slut, men nu ångrar jag mej inte en sekund!


Med detta sagt så tackar jag för mig igen och jag hoppas ni fortsätter att läsa min blogg för kom ihåg ALLA DAGAR ÄR INTE DÅLIGA!!

Likes

Comments

​Jag inbillar mig att jag mår bra, men egentligen försöker jag bara övertala min själv. För jag vet.. jag mår inte bra och kommer aldrig att göra igen, att leve med depression och panikångest sätter stopp för mig, ett stopp som inte försvinner. Jag tror min ångest håller på att ta över, jag känner den inte men på ett sätt gör jag det ändå, hänger ni med? jag får en känsla av oro, illamående, med andra ord så spyr jag, flera gånger om dagen. De senaste dagarna har jag vaknat vid 04.00 tiden på morgon och behövt springa till toaletten för att spy, sen har jag hållit på så i ett par timmar innan jag har somnat om igen. Detta började natten till tisdagen, först trodde jag det var spysjukan men nu i efterhand så fattar jag, det är min ångest. Inatt så tog jag en ångestdämpande innan jag somnade och gissa vad.... Jag sov HELA natten! 

Jag vet inte vad det är som orsaker detta, det enda jag vet är att jag drömmer om skolan och sen vaknar jag och måste spy, är det skolan som orsakar min ångest? Helt ärligt så vet jag inte. Det är bara några ynka månader kvar och jag tänker inte ge upp, jag kommer kämpa och hitta en lösning på detta. Men jag måste inse, jag mår inte bra, Något fel är det.

Jag skäms inte över min ångest eller min depression men jag skäms över att jag låter dem vinna!! Jag vet att min "ryggsäck" börjar väga för mycket, i denna ryggsäck finna orsakerna till mitt mående men jag vill hålla den låst (?)

En vacker dag kommer jag få må bättre igen och den dagen kan komma när som helst så jag hållet hoppet uppe och tar en dag i taget, tänker inte stressa längre, tänker inte övertala mig själv att vara bättre än vad jag är. 

Man blir aldrig "frisk" från en depression, man lär sig hantera den. och jag det håller jag på med nu, jag försöker hantera den. 


Tack&Hej från mej :) 


Likes

Comments

alla hjärtans dag, har i alla år varit en helt vanlig veckodag så att faktiskt få tillbringa den med min pojkvän i år känns så himla bra! igår var vi på Fifty shades darker, idag har vi ätit go mat, mysigt och bara umgåtts! att fira en såhär dag är egentligen inte så viktigt för mej men att bara få höra att han älskar mig sätter ett leende på mina läppar.
nu strax ska vi sätta på en film, mysa ner oss i soffan och äta chips med dipp och även en godsak som vi köpte förut (choklad mousse med små söta rosa hjärtan)
men iaf, som sagt alla hjärtans dag har aldrig betytt något speciellt i mina ögon, men idag kom jag hem från skolan och möttes av hans leende, hand ögon och hans pussar bara det fick mig att smälta. att äntligen ha hittat en kille som inte är elak, som inte vill slå mig, som inte klagar på mina brister, bara det gör alla våra dagar till speciella. detta skulle inte bli någon kärlekshyllning sa jag till mig själv innan jag började skriva men jag antar att jag bara följde mitt hjärta (?) jag hoppas att ni alla har haft en toppen dag oavsett om ni är singlar eller i ett förhållande!

tack för mej ❤

Likes

Comments

alla har vi olika sätt för att dämpa ångesten, mitt är att småfixa hemma samt ta hand om mig själv. idag kände jag hur ångesten kröp fram så jag bestämde mig för att göra om hemma, bytte plats på den vita och gröna (byrån?) och satte upp nya lampor i fönstret. sedan slängde jag massa skräp.
blev ganska nöjd faktiskt. hängde in alla min klänningar och sommarkläder i den stora garderoben i hallen istället för att ha dom på en kädställning i tv rummet.
så nu får vi se hur länge det får vara såhär innan jag gör om igen, haha.

igår var jag och två kompisar i charlottenberg och shoppade lite. kände att jag behövde lite egentid och komma ut från lägenheten, vilket var mycket välbehövligt!
där köpte jag lite inredning men mest skönhetsprodukter.

imorgon börjar jag klockan 12 men ingen sovmorgon för det för halv 8 ska zaga lämnas på dagis, men vad gör man inte för att få familjelivet och fungera?

hare gött!

Likes

Comments

idag vakande jag runt 11 tiden och det första jag gjorde var att dra en städning av lägenheten. sedan fick vi besök av pappa och lillasyster Emma som kom och gratulerade mig. när de hade åkt så kom nästa gästerna, svärfar och hans fru och självklart lilla Skårpan (tror hon stavas så haha) världens gulligaste hund!
sen drog jag och hämtade svärmor och hennes sambo vid tågstationen här i Arvika innan jag och Sebastian åkte och handlade.

idag stod jag för maten och då blev det hasselbackspotatis, kycklingfilé och beasås. Riktigt gott vare!

nu ligger jag i soffan med världens matkoma, men är riktigt nöjd med dagen! imorgon är det dax för skolan igen, men som tur är så börjar jag 09.45 så det är lugnt för min del.

hare gött!

Likes

Comments