Jag kan knappt räkna eller minnas alla gånger jag fallit de senaste åren, men gång på gång på något sätt orka resa mig. När jag ser tillbaka är det ganska otroligt att jag och kroppen orkat fortsätta. Men varje gång jag rest mig har jag ändå inte riktigt nåt fram eftersom jag hållt kvar vid många gamla hjärnspöken och vanor. Och gör man ingen förändring så får man inget nytt resultat (duh...). I den situationen jag befinner mig i nu och jag inte varit på år. Att jag låtit kroppen växa men samtidigt brutit svälten i hjärnan och jag kan därför tänka klarare än på länge. Jag har återfått ett nytt fokus kring kost och träning och mår äntöigen bättre igen. Jag börjar hitta tillbaka till mitt riktiga jag, men har mycket att jobba på! Är fortfarande väldigt trött i både kropp och själ av allt jag gått igenom och jag behöver ha tålamod, ta min tid att stanna upp, känna efter och välja den väg jag finner roligast just nu. Mitt mål är verkligen att ta tillvara på den tid jag har här på jorden och göra det bästa utav det. Det finns ingen mening med att följa måsten och tvång för att må eländigt i slutändan - jag vill skapa någonting nytt, någonting bättre! Jag förtjänar att må bra! Jag är inombords rädd på att jag ska misslyckas igen och hamna tillbaka i helvetet, men det gäller att fokusera på det som ger mig glädje i stunden. <3 Ett steg i taget - jag är ändå på väg.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tack alla som trots mitt uppehåll fortfarande kikar in på min blogg och lämnar omtanke till mig - det betyder enormt och värmer verkligen mitt hjärta! ❤

Och trots att kroppen är som den är, att jag ibland undrar varför jag fortfarande lever, varför allt kaos fortsätter , varför kroppen strejkar så och hur jag ska orka - så kan jag faktiskt hitta saker jag är oändligt tacksam för! Detta tror jag är en viktig del i mitt tillfrisknande och fortsatta liv; att hitta ljuspunkter även om allting är målat mer eller mindre svart. Jag har allt oftare vågat stanna upp, bara andas, rabbla tacksamhet eller glädjas åt småsaker. Speciellt de stunder när stressen lagt sig, pulsen är nere och jag går inte runt som i en dimma och jag är mig själv - då är det fantastiskt att kunna se naturens färger, höra vindens sus i tråden, smakerna av maten, skrattet med vänner, samarbetet med kroppen och andas i luften i mina lungor. Bara sådana självklara saker kan jag bli löjligt glad utav.

Kroppen är dock det svåraste att acceptera, men vägrar ge upp tanken att allt detta kommer göra något gott med sig bara jag slutar kämpa emot och ge det TID. T.ex. så verkar jag ha hamnat i puberteten igen haha! Vid 23 års ålder så växer jag mer än på bara bredden - jag har minsann vuxit en cm på längden också! Är verkligen som en tonåring på nytt med sena kvällar, svårt att sluta sova på morgonen, äter som en häst, mer kroppsfett, hormoner all over the place - ja, jag är nästan säker på att jag har växtvärk i knäna! Helt otroligt och fascinerande! Det är som att min kropp tillbaka utvecklades 2 år sen, blev som ett barns och samma mentalitet. Kroppen är banne mej helt fenomenal på att överleva så gott den kan!

Likes

Comments

Här ekar bloggen tom igen. Anledningen är för att skrivlusten inte funnits... eller helt ärligt har jag inte haft mycket fokus eller ork öht. Livet har kaosat som vanligt, om inte mer än någonsin. Har mått otroligt dåligt och hetsätit mig upp ungefär 15 kg sen min lägsta vikt i somras. Vill gråta när jag ser mig i spegeln just nu, så här stor har jag inte varit sen typ capio, men får försöka lägga det åt sidan så gott det går för har äntligen lyckats stanna av kaoset något. Fokuset nu ligger på att sluta med allt jag gjort, återställa både huvud och kropp så att jag kommer i balans och kan bygga upp det liv jag drömmer om. Jag är trött. Något oerhört trött och både kropp och själ känns mycket trasiga, ofta vill jag ge upp... Jag kämpar varje dag och denna sommar slutade med två självmordsförök och en kort inläggning på psyk. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig ur detta, det klarar jag inte själv men ska äntligen få hjälp. <3 Hoppas det går vägen denna gång...

Likes

Comments

Mamma och jag skämtade i bilen hem. Det var längesedan jag hade så nära till skratt och kändes så lättt. Jag kände mig trött i huvudet men mer levande än på länge. Väk hemma sa mamma plötsligt: "Pappa vet inte om att du kommer! Jag har inte berättat för honom än." "Vi gör det till en överraskning", sa jag och vi klev ur bilen.
Mamma klev in först i huset och ropade att hon var hemma. Hon gick in i köket medan jag smög mig i bakgrunden. Pappa stod i köket och lagade middag. Han frågade mamma hur det varit att träffa mig med en lite allvarligre ton än vanligt. "Jätteroligt", svarade hon glatt. Jag klev sedan fram ur skuggorna och sa med ett leende aa läpparna till pappa: "Har du inte dukat för mig också?" och fick en stor kram. Jag hade kommit hem på riktigt den här gången.

Likes

Comments

Livet har börjat rulla på igen men denna gång är jag mer uppmärksam och mer medveten om mina tankar och val jag gör. Jag måste fortfarande vara på min vakt, få till bra rutiner kring rörelse och framförallt mat och återhämtning samt minimera stressen i livet. Helgen var påfrestande både fysiskt och psykiskt märker jag nu i efterhand då jag jobbade nattskift plus slarv med maten. Detta märks nu och jag känner mig ur balans. I detta läge är det viltigt för mig att väga stanna upp, fokusera på mina mål och påminna mig själv om att ta hand om mig själv.
Jag behöver nog mest en god natts sömn.

Likes

Comments

Livet har minst sagt förändrats sedan förra veckan och det är verkligen som natt och dag. Innan "olyckan" förra tisdagen så var jag som ett skenande tåg som bromsarna var bortom räddning på. Tempot på livet var på tok för högt och var på väg i en riktning som luktade KATASTROF all världens väg... Till slut hände det som hände och det verkar ha varit en vändpunkt för mig och jag fick upp ögonen. Jag har börjat ta mina antidepressiva igen och de får mig ännu en gång att vakna till från min mardrömska dvala. Jag kan nu se saker på helt andra sätt, förstå, tänka klarare och mer logiskt, är positivare, har mer ork i vardagen, kan skämta och skratta, känna smaker och dofter - hjärnan känns inte som sirap eller går på hägvarv konstant längre. Jag är så tacksam för att maten jag äter har så mycket smak igen att jag nästintill gråter, haha. Har sakta men säkert börjat styra upp lite rutiner och vanor kring mat och träning igen och det känns bra. Men jag måste fortfarande vara på min vakt och verkligen vara ärlig mot mig själv.
Men nu vill jag verkligen ta hand om mig som jag förtjänar och är redo för en tuff förändring. ❤

Var på samtal idag och det kändes okej. Hade hoppats på mer men det var bara en liten uppföljning. Behöver verkligen någon form av trygg samtalskontakt jag kan luta mig tillbaka på ett tag framöver. Lite guidning för en gång skull då jag är för trött för att klara mig själv hela tiden. Tacksamt nog har jag människor runt om mig som på ett eller annat sätt tar hand om mig. Tack för att ni finns. ❤

Likes

Comments

Solen lyser. En lätt brist svalkar. Fåglarna kvittrar. Fjrärilar flyger förbi mig där jag sitter i det sköna gräset på baksidan av huset. Huvudet blir bara klarare och klarare och energin har återvänt sakta men säkert. Kroppen känns dock annorlunda. Starkare. Energifylld. Utvilad. Kroppen svarar och arbetar mer annorlunda jämfört med tidigare. Det känns bra. Mitt humör lyfts även det.
Tänk vilka enorma kontraster livet består utav. Från i tisdags var jag på absoluta botten och gjorde ett av mina livs mest desperata handlingar. Tills idag när solen lyser, jag känner frihet och plockar smultron i trädgården samtidigt som jag nynnar på senaste hitlåten. Känns så overkligt. Men ändå oerhört glad att jag kommit så oskadd ur det hela.
Förhoppningsvis är jag mer redo att förändra mina tankar denna gång och fortsätta må bra.

Likes

Comments

Det har minst sagt varit en av de mest traumatiska veckorna i mitt liv som jag inte vet hur den kommer att påverka mig i Framtiden eller hur jag ska gå vidare. Jag vet nu bara att jag behöver och kommer att få hjälp. Förhoppningsvis är den precis vad jag behöver.

Likes

Comments

Jag vill försvinna. Inte finnas mer. Inte vara jag. Mitt enda glädjeämne som fick mig att gå upp på mornana har tagits ifrån mig och jag är inte välkommen till gymmet längre. Hetsade massvis igår och haft hjärtklappning och panikångestattacker hela. Jävla. Natten. Inte sovit en blund. Jag känner mig bara enormt misslyckad och äcklig. Jag vet inte vad jag ska hitta på längre och ingen tanke känns bra. Jag misslyckas till och med att äta och sova, två av våra naturligaste saker i människans natur. Jag hatar mig själv och min trasiga, uppfuckade kropp. För att jag aldrig är rätt eller lyckas med nånting hur mycket jag än vill eller försöker. Snälla, jag orkar inte mer...

Likes

Comments

Det är ett heltidsjobb. Att jobba med mina tankar och känslor kräver just nu nästintill ständig medvetenhet för att inte falla tillbaka i gamla tankespår och ovanor. Det känns lättare och lättare och bättre och bättre även om jag har en lång väg kvar. Men jag vet att jag gör framsteg och jag vet att jag är på väg. Jag måste bara ha tillit och tålamod samt ta hand om mig själv under tiden. Jag vet att alla mina drömmar finns där ute, redo att besannas så fort jag är redo. Jag vet att det är en process som kommer att gå mycket upp och ner innan jag hittar rätt. Men det känns bra att äntligen ha stannat upp, har tillgång till all tid jag har nu för att kunna göra detta viktiga heltidsjobb. ❤

Likes

Comments