Min dotter har länge tjatat om att jag borde börja blogga igen. "Om vad då?" brukar jag svara, lite förbryllat (och en aningen tankspritt eftersom detta ämne ofta berör i situationer där hon babblar på glatt om saker och jag tränsar en häst, plockar fram en säkerhetsväst och samtidigt lastar den andre hästen) över dennes entusiasm kring mitt bloggande. Jag menar jag lever ett bra liv, men ganska vanligt. Tämligen ointressant för vem som, tänker jag. Och det livet där bloggandet var en så stor del, det har jag lämnat bakom mig. Med en sådan smärta att jag faktiskt ännu inte vant mig vid att snudda det med tanken. "Ja, du kan ju bli som hon ponnymamman" Jag letar i mitt minne, jo namnet känner jag igen, men vad hennes blogg handlar om kan jag knappast förnimma mig (och nej, jag har inte kollat upp det sedan ämnet senast var på tal och samma mamma nämdes). "Ja, fast du får bli häst och ponnymamman, för jag har ju båda". Ungefär här i konversationen brukar jag kväst fnysa (om jag varit med i en serietidning hade jag fått en pratbubbla innehållande "hmpf" ) och fundera på vilken häst hon önskar förolämpa genom att kalla ponny. Ögonenstenen Perla från Solbacka, denna finlemmade, lojala, eldröda islandshäst eller den Poetiska bit Chokladkaka som visserligen är reggad som svenskridponny men var manke mäter flera centimeter över den gräns som kategoriserar en ponny. "Tekniskt sett äger jag fortfarande Hoffa" vår lilla charmiga, egensinniga shetlandsponny som numera håller Svärmors brukshäst sällskap. "Ja, jo, det är sant, men hur mycket kommer bloggen handla om henne då?" "Äsch, nu måste jag rida"

Och så var den konversationen slut ännu en gång och jag sitter där på läktaren och funderar på om jag verkligen borde börja blogga igen. Jag ska ärligt säga att delar av det saknar jag, minnena som sparas. Någon dagbok blir det inte skrivet och bloggar är och förblir ett bra sätt att samla minnen på. Men finns orken? VIljan? Och smärtan efter mitt förra liv är det till slut äntligen hanterbar?

Likes

Comments