Header

Den trettonde December kom och gick utan att jag såg ett endaste luciatåg. Den enda lucian jag såg var en liten flicka med vit särk och elljuskrona som höll sina föräldrar i handen i gallerian. Men det räckte, för den där lilla flickan spred ljus i mörkret. Människor som stressade förbi med huvudena fyllda av ärenden och julklappsbekymmer fäste blicken på något annat än sina telefoner en stund, och log. Lucia handlar för mig både om att sprida ljus och att ha förmågan se ljus i mörkret. För vi kan nog vara ense om att det är mörkt på många ställen i världen just nu. Det är mörkt – faktiskt nästan alldeles kolsvart – i Aleppo. Mörker svämmar ut ur det Amerikanska presidentvalet. Mörker, mörker, mörker. Men Lucia inspirerar oss att se bortom det. Att hitta ljuset, se ljuset, och sprida ljuset.


Min gammelmormor Kristina hette Lucia i mellannamn, och under sitt liv hann hon uppleva mer mörker än någon människa ska behöva göra. 1940 blev hon som femtonåring mitt i natten bortförd av SS-soldater, som tog henne från hennes trygga familjegård utanför staden Sandomierz i Polen, från hennes föräldrar och syskon, till det fruktansvärda koncentrationslägret Ravensbrück utanför Berlin. Under fem år levde hon i koncentrationsläger, för att vid krigets avslut få komma till Skottorp i södra Sverige med Röda Korsets vita bussar.


Kristina blev tilldelad numret 18326 och märkt med ett grönt P som markerade att hon var från Polen och att hon var politisk fånge. Ravensbrücks block nummer arton skulle i fyra år komma att vara hennes hem. Detta hem delade hon med trehundra andra fångar, och de sov fyra stycken i varje halmbädd. Hon, och de andra flickorna, tvingades vid ankomsten att klä av sig nakna och få sina ryggslutslånga hår avrakade. De rakade huvudena gjorde dem oigenkännliga till och med för varandra, och hon beskrev hur hennes vän ropade högt efter henne, trots att hon stod precis bredvid. I lägren upplevde Kristina de hemskaste och mörkaste saker man kan tänka sig. Hon upplevde död, ondska, hat, och hunger. Men hon upplevde också vänskap.


Jag fick för bara något år sedan ta del av en intervju som en släkting gjort med Kristina. Intervjun är nedskriven i hennes exakta ord, med hennes uttal och hennes polska brytning. Man kan riktigt höra hennes röst berätta. Vid flera tillfällen beskriver hon situationer där det tycks som att bara slumpen räddat henne från döden, ett turens ögonblick. Hon beskriver ett tillfälle där en SS-soldat gav henne en örfil för att han påstod att hon pratat under morgoninräkningen, och hur han när hon nekade och en annan flicka erkände, slog ihjäl den andra flickan. Hon beskriver ett tillfälle på ett tåg, just vid krigets slut när ryssarna närmade sig från det ena hållet och amerikanerna från det andra, där soldaterna bestämde sig för att avrätta alla fångar på tåget. De hann aldrig fram till hennes vagn, innan de blev tvungna fly. Visst är det underligt, att dessa slumpmässiga sekunder har avgjort min och halva min släkts existens.


Något som slog mig när jag läste intervjun var att det som berättades med störst inlevelse trots allt inte var mörka upplevelser, utan handlade om vänskap och mänsklighet. Hon berättar om flickorna i lägret, de som höll ihop. Hon berättar om sin bästa vän Ella som sydde en vit krage till Kristina från en bit tyg hon hittat. Hon berättar om den snälla mannen som fick i uppdrag att lära Kristina köra traktor, så att hon kunde arbeta på åkrarna, och om den snälla SS-soldaten som fick en elak SS-soldat förflyttad. Hon berättar om den snälla tyska kvinnan som såg sin egen dotter i Kristina, försåg henne med bröd och grät när hon skulle flytta. Om hur hon klämde hennes hand vid grinden, då Kristina skulle gå. Hon berättar om ”Pappa Åhman” som blev alla flickornas pappa när han tog emot dem då de kom till Sverige. Hon berättar också om hur hon fick möjlighet att hjälpa sina vänner, eftersom hon själv kunde tala flytande tyska. Om hur hon kunde försvara och ta hand om dem. Starkast i alla hennes berättelser är alltså ljuspunkterna i det stora mörka mörkret.


Jag hade turen att få känna min gammelmormor Kristina tills jag var nitton år, (hon levde alltså att se sitt barnbarnsbarn bli myndig!), och jag upplevde henne alltid som en positiv, stark och rolig kvinna. En kvinna som var fräck, omtänksam och klok. En kvinna som log stort, gav de mest intensiva och varma kramar, och kallade en ”lilla stumpan”. Som vuxen har jag ofta undrat hur hon kunde leva vidare efter att ha varit med om något sådant. Om hon lämnade mörkret bakom sig. Ifall man överhuvudtaget kan lämna ett sådant mörker bakom sig. Jag tror inte det. Inte helt. Men jag tror att man lär sig hitta ljuset i det mörka, att man lär sig se det, lär sig värna det och hålla det levande, och man lär sig sprida det. Jag tror också att det är ett val att se ljuset i det stora mörkret, och att det valet påverkar hela ens liv. För bara ljus kan göra det mörka mindre mörkt. Lucia är värd att fira.

Hälsningar,
Emelie

Likes

Comments

Ingen var gladare än jag när det blev känt att Bob Dylan skulle få 2016 års Nobelpris i litteratur. Jag var själaglad hela dagen, och firade med fika på bokcafé och museibesök. Jag fick till och med sms från flera vänner med text som ”Grattis Emelie till att din Bob Dylan vann Nobelpriset!”. Äntligen, äntligen, äntligen skulle alla andra också få se och förstå vilket geni han är. Ingen blev heller mer nöjd än jag när det blev klart att Patti Smith skulle hedra honom vid prisutdelningen i Stockholm genom att framföra en av hans klassiker; A hard rain's a-gonna fall. Detta bara några veckor efter att jag fått frågan ”Vem är Patti Smith?” av en kollega. Nu skulle de alla få se, få upptäcka, få bli upplysta, bli medryckta och helt förälskade.


Därför är det också enkelt att förstå att jag var den som kramade kudden allra hårdast under hennes framträdande. Den som kallsvettades mest och den som nästan fick stänga av eftersom jag bara ville gråta av skam. Patti snubblade genom den till bredden ordfyllda sångtexten och fick avbryta framträdandet,och börja om igen. Hon bad om ursäkt inför kungligheterna och de ärade gästerna, och såg så skamsen ut att man skulle kunna tro att det var hennes första framträdande någonsin. Jag ville inte se mer, ville inte höra, ville trycka ansiktet djupt in i skämskudden. Men just när jag tänkte stänga av sändningen för att mildra min egen ångest, insåg jag hur fel ute jag var. Varför vågade jag inte känna känslorna? Varför kände jag överhuvudtaget en sådan skam när Patti Smith sjöng fel? Hon förklarade ju att hon var väldigt nervös, fick rungande applåder, fick kulturminister Alice Bah Kuhnke att fälla tårar, och gjorde efter incidenten ett helt fantastiskt framträdande.


Kanske beror det på att vi är så vana vid det tillrättalagda. Även de minsta av misstag vid den här typen av tillställningar blåses upp i helt orimliga proportioner. Andra kulturarrangemang vid Nobelmiddagen ser ut att ha övats in under en livstid. Kungligheterna sitter i sina perfekta klänningar, politiker konverserar artigt med vetenskapsmänniskor, och de ovana Nobelbesökarna har övat intensivt på sin etikett inför kvällen. För vad skulle hända om de råkade du:a en kunglighet eller beröra ett olämpligt samtalsämne? Måtte du icke gäspa! Vad skulle hända om de råkade vara mänskliga, bland alla andra människor?



Patti ser ut att bli nästintill tårögd när hon inser att hon kommit av sig. Hon ser sig omkring, ler aningen panikartat och ber om förlåtelse. Även en artist som uppträtt i över fyrtio år kan tappa bort sig. Det är mänskligt och ärligt och innerligt. Och inte minst så är det viktigt! För precis som att vi ständigt blir matade med perfekt retuscherade bilder av modeller, tillrättalagda bilder på sociala medier och vinklade inslag i tv, så blir vi ständigt matade med perfekt ihopsatta musikarrangemang. Vi lär oss från alla håll att det är skamligt att göra misstag, tappa bort sig och komma av sig. Vi blir attackerade från alla fronter med att det är skamligt att ha fel, att vara fel, att göra fel, att se fel ut. Det är begränsande. I fyrtio år har Patti Smith försökt lära oss att det är okej att klä sig som man vill och att skapa den konst som man vill. Hon har försökt få oss att förstå att man inte måste le och att man inte måste falla inom könsnormernas ramar. Och nu lär hon oss att det är helt okej att göra misstag. Även när kungligheter sitter i publiken. Kanske framförallt då. För de om några borde ju vara trött på förställdhet.


Så jag vill tacka Patti för att hon visade exempel på mänsklighet. Jag vill tacka henne för att hon fortsatte trots att hon säkert kände för att avbryta. Tack Patti för ditt enormt vackra framträdande, som bara blev ännu mer vackert av ett kort avbrott där vi fick se ditt innersta, där allt blev naket. För konst behöver inte vara tillrättalagt, utan blottar med fördel det allra innersta. Det är ju då det berör, det är då vi gråter, skrattar eller skäms. Det är då vi känner, och är inte det precis vad konst ämnar få oss att göra?

Hälsningar,
Emelie

Likes

Comments

Jag har alltid sett mig som en person som har bra perspektiv. En person som inser sina egna privelegier, inte blundar för orättvisor och inte tvekar att ge en hjälpande hand. En av mina favoritkomiker Louis C. K. sa i en av sina standupshower att han tycker väldigt mycket om sina övertygelser, bilden av sig själv och vad han skulle göra när tillfälle ges, men att han absolut inte lever efter några av dem eftersom de ofta kommer i vägen för vad som är mest bekvämt. Han tar som exempel att han som van flygresenär som  alltid flyger första klass, aldrig har gett upp sin plats för en soldat eller någon annan person som offrar sig för samhället, eftersom det skulle innebära att han själv måste resa i ekonomiklass. Han tänker på allt negativt som skulle komma ur ett sådant val; trånga gångar, sämre mat och mindre benutrymme. Det skulle helt enkelt inte vara lika bekvämt, så han väljer att bara tänka tanken.

Idag har jag varit lite tjurig. Inte för att någon annan gjort något, eller för att min dag på något sätt varit dålig, utan för att jag har varit besviken på mig själv. Det blir nog så när man tvingas rita om sin egen självbild. Jag trodde såklart inte att jag var sådan som skulle ducka för mina övertygelser. Jag trodde att jag var en sådan som, när tillfälle gavs, av ren instinkt skulle göra heroiska insatser. Men idag när jag stod i kön i mataffären, för att köpa min fredagsgodisbit, hamnade jag bakom en liten man med trasig jacka. Han var mindre än mig, en aning krokig, och hade stora vinterstövlar. På bandet la han upp en färdiglagad och paketerad matportion, en chokladpudding och en lättöl. Efter att han dragit sitt kort hördes det hjärtskärande pipet. Ni vet, pipet som kortmaskinen ger ifrån sig när transaktionen inte går igenom. Pipen man själv fasar inför och som man oroar sig över även när man vet att man har pengar på kortet. Min första tanke var att jag skulle betala för hans varor, för min egen bild av mig var ju att det var precis sådant jag gör i den här typen av situationer. Jag har ju bara gått och väntat på att något sådant här skulle hända, så att jag skulle få agera ut min innersta natur. Men nej. Jag började panikartat tänka på allt som skulle kunna gå fel. Kanske skulle mannens ego bli sårad av mitt erbjudande. Kanske skulle det verka nedlåtande. Kanske skulle även mitt kort göra att kortmaskinen ger i från sig ett otrevligt pip. Kanske hade mannen ett överfullt kassaskåp med sedlar i stora valörer hemma. Och innan jag hade tänkt klart alla de irrationella tankarna hade mannen bett att få lägga sina varor åt sidan, få återkomma med pengar senare, och gått ut ur butiken. Så jag betalade mina godisbitar.

Skamsen gick jag ut ur affären. Mannens varor kostade sextiofyra kronor. S e x t i o f y r a kronor. Jag med mitt heltidsjobb, min läderväska, flertalet jackor i garderoben, min restaurangmiddag, mitt busskort, min dubbelsäng, mitt sparkonto, vandrade skamset tillbaka till mitt kontorsarbete, efter att ha ätit en sushilunch jag betalt en hundralapp för. Det hade varit sextiofyra kronor som jag troligen aldrig skulle sakna. Sextiofyra kronor som inte skulle göra någon skillnad för mitt välmående. Kanske skulle mannen inte gå tillbaka och betala sina varor, för kanske kunde han inte det. Kanske skulle han gå och lägga sig hungrig. När jag gick tillbaka till kontoret vände jag mig om, för jag ville så gärna springa tillbaka och göra rätt. Men så började jag tänka på allt krångel. Jag hade ju redan gått en bra bit från affären, jag tänkte på hur obekvämt det skulle vara när jag kom tillbaka, vad skulle kassören tänka, han tyckte säkert jag var en dålig person som inte betalt för varorna direkt. Och tänk om jag skulle betala för varorna och så kom mannen aldrig tillbaka och hämtade dem. Jag tyckte att jag hade missat min chans. När jag vände mig om såg jag mannen lilla ryggtavla på avstånd. Han gick sakta åt andra hållet. Troligen skamsen på sitt sätt. Men han såg inte ut som någon som hade bråttom någonstans för att hämta en peng att ta till affären.

Hela dagen blev förstörd. En klump har legat och skumpat runt i magen, en svart och hård klump. En hel eftermiddags arbetstid har kantats av magklumpen. Både för att jag nu vet att jag inte är den jag trodde att jag var, men också för att jag är övertygad om att mitt icke-agerande antagligen betydde hungrig eller mätt för den lilla mannen. Men jag har också lärt mig att chanser kommer och går, och att man måste fånga dem direkt. Kanske var jag bara ovan, kanske behöver jag öva på att ta tillfällena i akt när de kommer, öva på att offra min egen bekvämlighet. Kanske är det inte helt naturligt för oss i dagens samhälle att sätta andras bekvämlighet framför vår egen, men kanske kan vi lära oss. Kanske har mannen lärt mig något som kommer hjälpa någon annan i framtiden. Vi får tro det. Det känns bättre då. Så tack, du lilla skröpliga man. Kanske fick du mat idag ändå, och kanske din trefemma. Jag hoppas det.


Hälsningar,
​Emelie


Likes

Comments

Få generationer har pratat så mycket om att de var unga i precis rätt tid som fyrtio- och femtiotalisterna, de som fick vara unga på sextio- och sjuttiotalet. ”Det var något i luften då” säger de. Jag vet ingen annan generation som har sagt så med sådan övertygelse. På sextiotalet och sjuttiotalet övergick femtiotalets nyupptäckta rock-n-roll i modern-folk, protestsång, rock och punkrock. Plötsligt var konst, musik och poesi samhällskommentarer som fick plats, de blev politiska, och mitt i allt detta blommande den sexuella frigörelsen. Det var på sextiotalet och sjuttiotalet som många av de mest cementerade normerna började luckras upp, och det snabbt och brutalt, för att ge plats åt något nytt. Och de som var unga då visste det. Att de var en del av något nytt, något viktigt.

Ja, det verkade onekligen vara något med tajmingen. Bruce Springsteen sa i en intervju att han började med rockmusik i den perfekta stunden, när andan var rätt, när få sysslade med det. När jag läser boken Just Kids av Patti Smith slås jag av hur hon under sina första år i New York på sjuttiotalet råkar stöta ihop med vad som känns som nittionio procent av mina största idoler genom tiderna. Hon beskriver pubbesök som innefattar Janis Joplin, Jimi Hendrix, Grace Slick, Jefferson Airplane och Country Joe and the Fish, alla på samma plats vid samma tid. Hon beskriver spontana möten med Jim Morrison, Bob Dylan, Andy Warhol, Bob Neuwirth och ett ödesavgörande tillfälle då hon springer på Allen Ginsberg som bjuder henne på en macka. Bara sådär. De var på rätt plats, vid rätt tid.

Trots att sextio- och sjuttiotalets konstnärer, poeter och musiker i sina biografier beskriver odrägliga levnadsförhållanden på sunkiga hotell, vänners tragiska levnadsöden, och fattigdom, så ligger det ett rosenrosa romantiskt sken över hela årtjugondet. Och det var i New York man skulle vara, med bohemerna i Greenwich Village, på caféerna på McDougal Street, på the Factory. Till och med de torra munkarna, det blaskiga kaffet och det billiga röda vinet tycks glamouröst då det intas tillsammans med den legendariska transvestiten Candy Darling eller Andy Warhols musa Edie Sedgewick. Den konstanta cigarettröken, de noga uträknade utstyrslarna, ja till och med blåmärkena av de dystra heroinsprutorna blir nästan glamourösa mitt i allt det där.



En av de största sorgerna i mitt liv är att jag missade det. Det känns nästan överdrivet bortskämt att kunna säga så, men ändå är det så det är. Min stora sorg är att jag inte fick chansen att sitta i ett sjabbigt backstagerum med Bob Dylan, röka cigaretter och prata filosofi. Att jag inte fick sitta i lobbyn på Chelsea Hotel och se legend efter legend komma och gå. Att jag inte fick jamma med The Band och sjunga den ljusaste stämman. Att jag inte fick se spelningarna på Cafe Wha? och slänga min sista dollarsedel i drickskorgen. Att jag inte fick äta middag på the White Horse och kanske passera Jack Keruac på väg till bordet. Att jag inte fick sitta på en sunkig pub och höra Janis Joplins hesa skratt klinga. Helt enkelt att jag inte fick omges av det där rosenrosa romantiska skenet och andas den stickande cigarettröken.

Ibland vet jag inte om jag ska kalla det tur eller otur att det där årtjugondet lämnade så mycket efter sig. Musiken finns kvar, böckerna finns kvar, konsten finns kvar. Ibland gör den mig lycklig, ibland gör den att jag saknar något jag aldrig fick ha. Att jag längtar tillbaka till något jag aldrig ens upplevt. Kontentan är nog ändå att jag har tur som har fått uppleva efterskalven av dessa årtionden. Att jag fått läsa böckerna, höra musiken, gå på konserter och se intervjuer med levande legender, som trots sin ålder fortfarande hänger sig till fullo åt sin konst. För jag tror kanske det är just det som är den röda tråden genom alla dessa legenders liv – de såg bara en enda väg att gå, och att hela tidsandan och atmosfären förde dem vidare på den. Och de har aldrig vikt av, trots sunkiga hotellrum, droger och hunger. Trots min stora saknad och sorg är jag dem evigt tacksam för det.

Likes

Comments

"Äh, bloggar. De är bara till för sånadär där ignoranta ungdomar som tror att de har massa viktiga saker att säga. Som om deras tankar vore så mycket smartare och bättre än alla andras tankar. Så viktiga att de måste dela med sig av dem till hela världen. Nej, tacka vet jag på den gamla goda tiden, då de som var duktiga till att skriva skrev i tidningen, eller gav ut en bok." Jag ska erkänna att jag tänkt tanken.

Eftersom varannan människa har en blogg idag så känns det ibland som att själva vikten av publicering urvattnats. Som att varje ord man vill att någon ska läsa måste skrika högre än allt brus, för annars blandas det ut, och allt blir bara en gyttja som inte en människa orkar ta sig igenom. Guldklimpar förblir ovaskade om rubriken inte lovar skandaler.

Men man får ju inte låta sig nedslås. För jag tror ju ändå någonstans på att det skrivna ordet är det finaste vi har. Både för den som skriver och för den som sedan får läsa det. Och att skriva är ju trots allt det som alltid går enklast för mig, det som fungerar när ingenting annat gör det, det som flyter på när allting annat dammats upp. Så nu har jag också en blogg. Välkommen till den.



Likes

Comments