Header
View tracker

Få generationer har pratat så mycket om att de var unga i precis rätt tid som fyrtio- och femtiotalisterna, de som fick vara unga på sextio- och sjuttiotalet. ”Det var något i luften då” säger de. Jag vet ingen annan generation som har sagt så med sådan övertygelse. På sextiotalet och sjuttiotalet övergick femtiotalets nyupptäckta rock-n-roll i modern-folk, protestsång, rock och punkrock. Plötsligt var konst, musik och poesi samhällskommentarer som fick plats, de blev politiska, och mitt i allt detta blommande den sexuella frigörelsen. Det var på sextiotalet och sjuttiotalet som många av de mest cementerade normerna började luckras upp, och det snabbt och brutalt, för att ge plats åt något nytt. Och de som var unga då visste det. Att de var en del av något nytt, något viktigt.

Ja, det verkade onekligen vara något med tajmingen. Bruce Springsteen sa i en intervju att han började med rockmusik i den perfekta stunden, när andan var rätt, när få sysslade med det. När jag läser boken Just Kids av Patti Smith slås jag av hur hon under sina första år i New York på sjuttiotalet råkar stöta ihop med vad som känns som nittionio procent av mina största idoler genom tiderna. Hon beskriver pubbesök som innefattar Janis Joplin, Jimi Hendrix, Grace Slick, Jefferson Airplane och Country Joe and the Fish, alla på samma plats vid samma tid. Hon beskriver spontana möten med Jim Morrison, Bob Dylan, Andy Warhol, Bob Neuwirth och ett ödesavgörande tillfälle då hon springer på Allen Ginsberg som bjuder henne på en macka. Bara sådär. De var på rätt plats, vid rätt tid.

Trots att sextio- och sjuttiotalets konstnärer, poeter och musiker i sina biografier beskriver odrägliga levnadsförhållanden på sunkiga hotell, vänners tragiska levnadsöden, och fattigdom, så ligger det ett rosenrosa romantiskt sken över hela årtjugondet. Och det var i New York man skulle vara, med bohemerna i Greenwich Village, på caféerna på McDougal Street, på the Factory. Till och med de torra munkarna, det blaskiga kaffet och det billiga röda vinet tycks glamouröst då det intas tillsammans med den legendariska transvestiten Candy Darling eller Andy Warhols musa Edie Sedgewick. Den konstanta cigarettröken, de noga uträknade utstyrslarna, ja till och med blåmärkena av de dystra heroinsprutorna blir nästan glamourösa mitt i allt det där.



En av de största sorgerna i mitt liv är att jag missade det. Det känns nästan överdrivet bortskämt att kunna säga så, men ändå är det så det är. Min stora sorg är att jag inte fick chansen att sitta i ett sjabbigt backstagerum med Bob Dylan, röka cigaretter och prata filosofi. Att jag inte fick sitta i lobbyn på Chelsea Hotel och se legend efter legend komma och gå. Att jag inte fick jamma med The Band och sjunga den ljusaste stämman. Att jag inte fick se spelningarna på Cafe Wha? och slänga min sista dollarsedel i drickskorgen. Att jag inte fick äta middag på the White Horse och kanske passera Jack Keruac på väg till bordet. Att jag inte fick sitta på en sunkig pub och höra Janis Joplins hesa skratt klinga. Helt enkelt att jag inte fick omges av det där rosenrosa romantiska skenet och andas den stickande cigarettröken.

Ibland vet jag inte om jag ska kalla det tur eller otur att det där årtjugondet lämnade så mycket efter sig. Musiken finns kvar, böckerna finns kvar, konsten finns kvar. Ibland gör den mig lycklig, ibland gör den att jag saknar något jag aldrig fick ha. Att jag längtar tillbaka till något jag aldrig ens upplevt. Kontentan är nog ändå att jag har tur som har fått uppleva efterskalven av dessa årtionden. Att jag fått läsa böckerna, höra musiken, gå på konserter och se intervjuer med levande legender, som trots sin ålder fortfarande hänger sig till fullo åt sin konst. För jag tror kanske det är just det som är den röda tråden genom alla dessa legenders liv – de såg bara en enda väg att gå, och att hela tidsandan och atmosfären förde dem vidare på den. Och de har aldrig vikt av, trots sunkiga hotellrum, droger och hunger. Trots min stora saknad och sorg är jag dem evigt tacksam för det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Äh, bloggar. De är bara till för sånadär där ignoranta ungdomar som tror att de har massa viktiga saker att säga. Som om deras tankar vore så mycket smartare och bättre än alla andras tankar. Så viktiga att de måste dela med sig av dem till hela världen. Nej, tacka vet jag på den gamla goda tiden, då de som var duktiga till att skriva skrev i tidningen, eller gav ut en bok." Jag ska erkänna att jag tänkt tanken.

Eftersom varannan människa har en blogg idag så känns det ibland som att själva vikten av publicering urvattnats. Som att varje ord man vill att någon ska läsa måste skrika högre än allt brus, för annars blandas det ut, och allt blir bara en gyttja som inte en människa orkar ta sig igenom. Guldklimpar förblir ovaskade om rubriken inte lovar skandaler.

Men man får ju inte låta sig nedslås. För jag tror ju ändå någonstans på att det skrivna ordet är det finaste vi har. Både för den som skriver och för den som sedan får läsa det. Och att skriva är ju trots allt det som alltid går enklast för mig, det som fungerar när ingenting annat gör det, det som flyter på när allting annat dammats upp. Så nu har jag också en blogg. Välkommen till den.



Likes

Comments

View tracker