Header

Ibland så är livet helt otroligt, allting händer på samma gång. Och just nu är det så för mig.

Jag har så mycket i huvudet på kvällarna så det bara snurrar runt där inne i flera timmar tills jag tillslut somnar av kortslutning i hjärnan. Listor med för-och nackdelar fyller sida efter sida i anteckningsblocket. Jag analyserar, diskuterar och försöker att hitta minsta lilla bit att gripa tag i och bara ta ett beslut. Jag tror att i slutändan är det enda rätta att gå på magkänslan, känna efter och lita på mig själv och vad jag känner, precis som dom jag rådfrågade sa; I slutändan är det upp till dig, du vet bäst. Men varför måste det då vara så jäkla svårt?!

Idag är det även andra dagen på min nedtrappning av min medicin och det är så jäkla tufft, jag känner mig trött och är så nära tårarna hela tiden, jag mår illa och lite yr men jag vet också att det är utsättningssymptom och att det bara är att härda ut och försöka tänka positivt att det bara är under en period. Det jobbiga är att vara själv med tankarna men som tur är har jag så mycket fina människor runt mig som finns där till 100% som jag vet att jag alltid kan vända mig till och få stöd och prata med, ni vet vem ni är och ni betyder allt, tack för att ni finns!


Likes

Comments

Vaknade upp till ett vitt, krispigt och blåsigt vinterlandskap. Tårarna var inte långt borta när jag tittade på dom fina vita tulpaner som blommar så fint i vasen på köksbordet samtidigt som det fullkomligt vräkte det ner kalla flingor som inte såg att ge vika en tum i kulissen. Jaha, det var bara att snöra på sig Timberlandsen och bege sig ut i kaoset och iväg till jobbet. Med verifikationer och dylikt i högsta hugg styrdes bilen mot revisorn som tur var så var vägarna bra och körturen gick smärtfritt, förutom att jag då höll på att bryta ihop ytterligare en gång för att våren kändes (läs; känns!!!) som flera solår bort.

Sen var det dags att skruva upp hyllor i butiken. När jag klev innanför dörren hade Linnéa redan hunnit skruva ihop och sätta upp dom låga hyllorna och fått igång en bra lista på Spotify. En timme och en cappuccino senare så var alla hyllorna på plats, målarpappen slängd och golvet sopat. Nu börjar det likna något.

I eftermiddags så körde jag och mamma till Svalöv för att umgås lite med Linda och barnen, alltid lika härligt att bara träffas lite, snacka och mysa. Mitt i kaffet så ringde telefonen, samma nummer hade ringt på kl 9 på morgonen så jag visste precis vad det gällde - tidsbokning för en arbetsintervju av en tjänst som jag sökte sent igår kväll efter att ha fått ett tips av Josse. Hur härligt är det inte att ha vänner som tänker på en?! Tusen, tusen tack snälla Josse! Jag är superglad och taggad över att få gå på denna intervjun på måndag och verkligen visa vem jag är och vad jag går för, så håll tummarna för mig hörrni!

Imorgon är det torsdag och bara två dagar kvar till helg, en fullspäckad sådan men det gör inget för jag och Björn har i alla fall ledig tid tillsammans och det är det viktigaste (det och att jag äntligen får kolla några avsnitt Shameless på rad!)


Likes

Comments

Igår var den äntligen dags att bara vara tillsammans!

Björn jobbar långa dagar och har fotbolls två gånger i veckan och jag jobbar oftast förmiddagar på mitt vanliga jobb, sen lite administrativt med butiken, vilket gör att vi bara ses snabbt på kvällarna och sen somnar helt utslagna båda två omkring kl 21-22 tiden. Så igår kom äntligen dagen då vi hade bestämt sen en tid tillbaka; date night!

Jag började dagen med en pw och sen lite jobb och när kl slog 15 begav vi oss mot Malmö. Första stoppet blev Malmö Saluhall och Koppi, det absolut bästa kaffehaket, där intogs en kaffe & tonic, ingen besvikelse denna gången heller, halleluja.

Tack för kaffet och kosan styrdes vidare mot Möllan där vi tog en öl på en gemytlig och störtskön bar för att sen bege oss vidare mot Lyran, som var det stora huvudnumret för kvällen.

Där fick man en matsedel med en massa råvaror och utav dessa så skapade man en "green" eller en "mixed" meny, först var jag inställd på den vegetariska menyn (green) men sen så var där pilgrimsmusslor och skreitorsk med på menyn så jag kunde inte motstå så det fick bli en mixed meny för oss båda. Och wow säger jag bara, vilken meny! Så himla gott var varenda liten rätt, det går inte att välja vilken som var godast (fast alla ni som känner mig vet att efterrätten är alltid min favorit..).
Allt var så välkomponerat och fräscht och själva restaurangen är så himla liten och mysig. Det kändes som att stiga in i en varm och mysig lägenhet där man skulle äta middag med sina vänner. Servitörerna var super och så himla kunniga. Jag rekommenderar den varmt.

Jag älskar sådana här kvällar med Björn, där det bara är vi två, det händer inte allt för ofta och det gör ingenting det heller, för vi älskar att umgås med våra vänner och familjer också, men när man väl får dessa kvällarna tillsammans, han och jag, så uppskattar man tiden där och då så mycket mer än dom här vanliga vardagskvällarna.

Likes

Comments

Februari och förhoppningsvis så ser vi snart lite mer sol och en förändring i detta konstanta mörker.

Mitt liv går rätt så mycket på ren, trist och grå rutin just nu, jag jobbar några timmar om dagen, kommer hem, fixar med disken, städar undan, stoppar i en ny maskin tvätt, brygger lite kaffe och lägger till massa produkter i diverse varukorgar på nätet, men beställer aldrig något, väntar på att Björn ska komma hem så vi kan ta tag i vårt relativt nya beroende som heter "Shameless", sen är det dags för att duscha för att sen gå ner i vårt solarium till sovrum (ett misslyckat försök av mig att handla nya glödlampor utan att kolla kelvinstyrkan.. My bad!) för att invänta sömnen för att sen vakna upp till nästa dag som i princip ser likadan ut. Vardagen går på repeat för att sen helgerna bara ska kunna swisha förbi så fort så man knappt hinner att blinka innan den är över. Björn jobbar långa och sena kvällar och har träning två dagar i veckan, vilket gör att vi i princip bara har helgerna tillsammans att umgås med varandra och våra gemensamma vänner och helgerna är oftast helt fullbokade med roligheter och det är säkert därför dom går så fort.

Vi behöver en semester med strandhäng hela dagarna, gott vin och god mat, sovmornar och hotellfrukost, det är vad vi behöver, min blivande man och jag, massa d-vitaminer och tid tillsammans. Som tur är har vi en mini-weekend inbokad i mars i Sthlm, det kanske inte är varmt men det är lite kvalitetstid tillsammans iaf, det och drinkar på Rival när vi ska se Live! med Alex och Sigge. Jag längtar!

Och sen så tror jag att jag vill börja plugga igen, fylla på kunskapsbanken, få känna mig kreativ och "useful" igen, fördjupa mig i något som intresserar mig, något som jag är passionerad för. Göra något bara för mig, förstår ni hur jag menar? Tänkte mig isf på distans eller halvfart så jag hinner med butiken och mitt andra jobb med. Men jag har börjat kika runt och faktiskt hittat en del som jag känner att jag vill fördjupa mig lite mer i. Så vi får se var det bär hän!

​Detta är en bild från en sommarkväll förra året, hur härliga är inte sådana kvällar?! Podd, bok och kaffe med B på vår terass (som dessutom ska läggas om och bli ny i år!) Längtar så efter ljumna, härliga kvällar!

Likes

Comments

I lördags vankades det 30-årfest för Conny och vilken fest det var! Allt var så perfekt planerat, maten var från Erikstorp och som vanligt så var den helt fantastisk, massor av god dricka, kaffe och dessert. Kvällen bjöd på fina tal från familj och vänner, en och en annan tår fälldes, dans och skratt, för att sen avsluta festen nere på Tages. Det enda han önskade sig var att om man ville kunde man skänka ett bidrag till Cancerfonden och såklart gjorde jag och Björn detta och många därtill för bidragen stannade på närmre 35.000 kronor, hur fantastiskt?! Det var helt klart den roligaste tillställningen på evigheter, så tusen tack Conny för att vi fick fira in dom berömda 30 med dig!

Veckan har i övrigt varit den jobbigaste på länge, ville hasta mig fram för fort och tog ett beslut som jag sedan värderade om och tänkte över, så igår tog jag ett nytt beslut så idag så känns det lite bättre igen.

Dagen idag har i vanlig ordning spenderats på jobb, kort dag idag dock mellan 8.30-12.00. 

Där efter skulle jag träffa Vevve och då så ville Josse också vara med och det fick hon så gärna, så efter jag hade hämtat upp Vevve så begav vi oss vidare mot Snövitsgården, Josse och Stellabus. Där spenderades eftermiddagen med kaffe och en massa prat, alltid mysigt att ses. Och Stella, denna lilla donna alltså, kom med armarna uppsträckta mot mig efter sin sovstund, man smälter ju totalt när man är med detta lilla charmtroll, så idag blev man bortskämd med pussar, kramar och bus.

Och även kakor stod på menyn. Fan. Ibland önskar jag att min karaktär var större än det där ballerinakexet. Aja, nya tag och morgon och den 25e blir det kort på Friskis med Vevve, så sommaren 2017 hoppas vi på att ha kommit i den formen vi var i för 4 år sedan. Önska kan man i alla fall få lov att göra.


Likes

Comments

På lördag så vaknas det 30-årsfest och jag lider för tillfället av "jag-har-inga-kläder-att-ha-på-mig"- syndromet, som allt för ofta inträffar så fort man ska iväg på trevligheter. Begriper inte detta alltså och det är ju så himla jobbigt att unna sig något nytt, he he..
Så efter att mina nya klor är på plats så är jag väl så illa tvungen att bege mig ut i butikerna.

Usch, verkar som att det kommer vara en riktigt jobbig dag imorgon.

Likes

Comments

Jag är vuxen, jag blir 30 år i år. Trettio hela jordsnurr. Förstår ni hur himla gammalt detta klingar i öronen? Tycker jag det känns jobbigt? Nej faktiskt inte. Jag känner mig fortfarande som 23 år. "23 år, varför just 23?" tänker ni.

Men det ska jag berätta, 23 år är den fina åldern, känna att nu är jag vuxen men jag behöver fortfarande inte ha stenkoll på livet, man hade fortfarande två år kvar till 25 och 25 är ju den åldern då man faktiskt börjar känna att jäklar jag kanske måste börja planera lite för hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden och att man har ju sju hela år kvar tills man är 30 och då, ja då är väl hela livet kirrat, då är man klar med allt man ska vara klar med enligt den svenska normen. Man ska ha man, villa, volvo, vovve och kids. Så egentligen är det dom där fem åren mellan 25-30 som är dom absolut värsta, stressen, jämförelserna och paniken över att man fortfarande inte har hittat sin plats här i livet, man har inte en jädrans aning om vad man vill göra medan det verkar som att alla har lagt färdigt alla bitarna i pusslet och har allt sitt på det torra. Är det någon som kan känna igen sig i detta?

I alla fall, nu går jag in på mitt 30e år här i livet, jag har väl kommit halvvägs med några av sakerna jag har nämnt ovan:

Man - well, halvt, en ring på fingret har jag haft i sedan 3 år tillbaka, sedan det första året har jag påmint honom om att "egentligen Björn så är det ETT år efter man ska gifta sig....". Det går sådär. Men jag är redan klar med alla planeringarna i huvudet så nu saknas bara klartecken från brudgummen.

Villa - Det har vi ja och här har vi bott is snart ett år.

Volvo - Det har vi det med ja och en Peugot, för man pluspoäng för det då eller hur funkar det?

Vovve - Nja, en katt men han väger och är lika stor som en mindre hund.

Kids - Nej, det har vi inte, man tanken är väl att där ska komma några så småningom. Men jag måste verkligen först ta tag i min graviditets och förlossningsskräck. Tror att det är det den största faktorn till att barn känns väldigt långt borta just nu, tyvärr.

Men som sagt så är den ständiga frågan just nu om jag har ångest över att jag ska fylla 30? nej det har jag inte, jag är nöjd med livet som det ser ut just nu och 30 är bara ett nummer, det är ingen identitet, ingen katastrof och definitivt som kommer inte hela himlen rasa ner över en den 18 november 2017. Det ända som jag eventuellt skulle kunna känna är lite jobbigt är väl att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill syssla med, om jag kanske skulle vilja plugga mer eller kanske prova på att bo utomlands, jobba som volontär eller jobba med djur, där är liksom så mycket saker jag vill göra som jag inte ens tror en livstid ens skulle kunna räcka till för att täcka allt. Men återigen, så tror jag att det är för alla.

Så just nu tänker jag bara vara nöjd med hur livet har blivit, hur vissa saker har mognat och blivit viktigare än andra. Som att hemmakvällar med middagar och vin med vänner är mycket mer givande och härligare än en utekväll på stan, att spendera tid med nära och kära, att vara med människor som får en att må bra, att lyx är att få ligga i badet med en ansiktsmask samtidigt som man lyssnar på en podd, att gå på en tidig bio en lördag, ja listan kan göras lång. Så att ha blivit "vuxenvuxen" är faktiskt inte alls dumt utan mest bara härligt när man försöker att bara vara i nuet. 

Sen så är det faktiskt okej att plocka fram barnet i sig då och då, herregud, man är ju bara människa och än så länge har jag varken rynkor eller några gråa hår samt får visa leg när jag köper energidryck s man får ju passa på att vara glad för det lilla så länge det varar också.



Likes

Comments

Tvåtusensexton.
Har varit det mest händelserika året i mitt liv. En ångestfull, utmanande, glädjefull, alldeles fantastisk resa.

2016 var året då jag lärde känna mig själv, på riktigt, på djupet.

Det hela låter som en kliché, eller hur?

Men exakt så var det.
Jag började året med att vara vilsen, en borttappad, rastlös själ som inte kände sig hemma någonstans. Jag kände att jag var född i fel familj, jag kände mig bortkommen bland mina vänner, jag kände mig ensam när jag var bland dom som älskar mig mest, något så förbannat, fruktansvärt ensam och ingen, absolut ingen kunde förstå mig och kampen jag utkämpade.
Kampen mot ångest och depression, men för mig var det främst ångesten som tog överhand. Jag kunde inte ta för mig någonting, jag blev som förlamad samtidigt som hela mitt kropp skrek av rastlöshet. Så fort jag försökte andas, ta det lugnt så fick ångesten ny kraft. Många beskriver ångest som en hjärtinfarkt, man känner ett tryck över bröstet, pulsen blir skyhög, man blir rädd för att man ska dö.
För mig var det aldrig riktigt så, jag var aldrig rädd för att det skulle vara något kroppsligt fel, som t.ex en hjärtinfakt, utan jag var bara så jäkla rädd för att jag skulle förlora greppet om den verkliga världen, att jag skulle bli galen. Jag kände för mycket, alla känslor blev så starka och så många att jag kunde inte reda ut dom och få trådarna fria från mitt fruktansvärt stora, ihop trasslade nystan av känslor, det gjorde ont, jag var så förlamad av smärta pågrund av alla känslor, jag tappade hur man pratade, hur man formulerade meningar, när jag försökte pratade så formade min mun bara ett skrik, jag kunde höra mig själv skrika och gråta av fruktansvärd smärta, det var som att iaktta sig själv från långt håll, som i en dröm där man försöker få kontroll över en situation men det går inte. Jag kände mig maktlös, maktlös inför mig själv, jag ville bara ge upp, få blunda och det gjorde mig ingenting om jag aldrig vakna igen, bara jag fick vila och få ro.

Björn. Min älskade Björn. Min sambo, livskamrat och bästa vän.
Han tillsammans med min och hans familj hade jag någon som orkade kämpa för mig dom dagarna då jag bara gick omkring som en vandrande död med tårar som rann konstant ner från mina kinder. Någon som fanns där när jag inte orkade hålla mig själv ovanför ytan. Björn var lika utmattad som mig, men han vek inte från min sida, han grät med mig, han höll om mig hårdare när ångesten blev som värst, när jag trodde att jag skulle gå i tusen bitar, han gick runt med mig kl tre på natten som att det var det mest normala i världen. Han är och kommer för alltid vara det bästa som har hänt mig och jag kan inte nog tacka, vem det nu än är som bestämmer, att han kom in mitt liv och gjorde mig hel. Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå baby och tack för att du är precis den du är!

KBT. Det är något alla borde gå på och det var också detta, detta tillsammans med rätt medicinering, som fick mig att äntligen kunna ta några simtag upp mot ytan utan stöd från någon annan. Jag fick verktyg för att kunna acceptera min ångest och även mer förståelse i vad det faktiskt är som händer i kroppen och i tankarna när man får en ångestattack. Största lärdomen var och är, det är inget farligt och ångesten kontrollerar inte dig och ditt liv, du kontrollerar ångesten. Fyra ord som betydde mycket för mig under hela min KBT och värsta ångest var: Du är inte ensam.

Jag blev även faster för andra gången, denna gången till en liten kille, Loui. På natten vid nyår, dvs den första januari ville han komma ut, storasyster fick spendera nyår med mig och Björn ute hos farmor och farfar.
Att få spendera tid med våra syskon och syskonbarn är något som vi gör relativt ofta, det är något som är viktigt för oss och dom känns lika mycket som våra vänner som familj och vi har väldigt roligt tillsammans.

Det var även dags för mig och Björn att ta nästa steg i vuxenlivet. Vi köpte hus.
Vi hade varit och kollat några lägenheter och radhus, vi ville bli inne i stan, ha nära till vänner, havet och allt. Men så låg där ett hus ute på Hemnet som såg mysigt ut, det enda som var ett minus var ju att det låg utanför stan, i Asmundtorp, men vi tänkte att vi kan ju iallafall åka och titta, så det gjorde vi och herregud, vi blev förälskade så fort vi steg innanför dörren. Vita, ljusa rum med stora fönster, öppen spis både i vardagsrummet och sovrummet, två vardagsrum, två badrum och en stor tvättstuga. Trädgården var stor, med tre uteplatser och en badtunna. Detta skulle bli vårt nästa hem. Den 26 februari gick flyttlasset från lägenheten på Södra Långgatan 3 till Asmundtorps Stationsvägen 21. På kvällen så gick vi och la oss på madrasserna som låg direkt på golvet och försökte ta in tystnaden och vetskapen om att detta stora huset med massor av tomma rum var vårt. Det tog lite tid att vänja sig, vid tystnaden, med att sätta ut soptunnor, med uppvärmning osv. Jag tyckte det var lite jobbigare än Björn, jag saknade stan, det gör jag fortfarande, men jag älskar vårt hus mer.
När sommaren kom och man kunde gå ut och dricka sitt morgonkaffe och lyssna på en pod och man kunde grilla med vänner och familj på kvällarna, då kändes det helt perfekt.
För första gången har vi också kunnat ha en julgran, jag har aldrig varit någon som älskar julen men i år, när alla saker var upp och brasan var tänd då smög dom varma känslorna för julen fram och vi har haft den bästa julen på länge med alla nära och kära.
Vi har en del projekt som ska påbörjas till våren, nytt trädäck, rensa upp rejält i trädgården, måla, sen där inne ska det rivas en vägg, läggas nytt golv där nere. Allt detta känns så spännande och roligt, för allt detta är liksom vårt. Galet!

Vänner. Jag känner enorm tacksamhet för alla dom fina människorna vi har i vårt liv. Några är nya och några har funnits där ett bra tag men där finns ingen av dom som vi håller närmst som jag inte känner jag kan vara mig själv med, där finns ingen av er som vi inte har roligt med, tack för att ni är ni och för att vi får lov att vara en del av ert liv lika mycket som ni får vara en del av vårt.
Sommaren har bjudit på mycket, även om vädret till största delen var en besvikelse så har det ändå varit en väldigt händelserik sommar. Dagarna på stranden när vädret tillät, poolkvällar på playa del Scharff med grillat och skratt, konserter med Håkan Hellström på Ullevi med Robin och Linnéa, Coldplay på Parken med Linda och Robin, Maggio på Stadion med Kajsa och Fredde och sen Kent på Malmö Arena lite senare iofs, i november. Härliga grillkvällar och bus med syskonbarn här hemma i trädgården, smultronplundring och pyjamasmys också med barnen. Vandring i Skäralid och fikastunder. Så även om vädret i var på topp så har sommaren ändå varit det.

I år har det inte varit någon sol och bad semester för vår del, vi ville spara lite och vara hemma så mycket som möjligt och få ordning i huset.
Men lite resor har det fått bli ändå, Köpenhamn har det blivit några gånger, en gång själv och sen med Linda och Robin, sen med Anton och Lollo, Köpenhamn är verkligen en av mina favoritstäder, älskar själva känslan av att vara där, det är så avslappnat och härligt, sen så var det dags för Budapest med Robin och Linnéa och vilken rolig resa det var, Budapest var en helt fantastisk stad, men otroliga barer och uteställe, god mat och en hem del att se. Vi bodde mitt i centrum i Pest, vi gick verkligen bara utanför dörren så var vi mitt i den pulserande stadskärnan. Vi hade hyrt lägenhet via Air BnB, en trea med två badrum, balkong och stort kök, och det var hur billigt som helst, tror vi betalade 800 kr per person för 4 nätter.
Det var inte sista gången vi var i Budapest, dit ska vi igen.
Vi hann även med en snabbis i både Göteborg och Stockholm när vi först såg Håkan på Ullevi och sedan Maggio på Stadion.

2016 är även året då jag och Linnéa insåg att vi vill ha ut mer av livet än att bara jobba för andra och slita för pengarna utan att egentligen trivas med det vi gör, vi ville göra något som vi verkligen brinner för, så varför inte ha något eget?
Så så fick det bli, vi har börjat starta upp vår egna lilla glädjekälla, B&W Bazaar där vi hoppas på att slå upp portarna för allmänheten i någon av dom tidiga månaderna av nästa år. Det kommer främst att vara inredning vi sysslar med men planerna är stora och tar fart efterhand. Vi är så taggade på att snart få dela detta äventyret även med er!

Nu har det precis varit dom gråaste och tristaste månaderna men jag har faktiskt i år kunnat uppskatta dom, det har varit mysigt att få krypa upp i soffan med tända ljus och med brasan knastrandes i bakgrunden. Hösten och vintern har burit med sig guldkorn som Köpenhamn med Anton och Lollo, planering och fix med företaget, Kent på Arenan med Björn, sushi och mys med två av mina äldsta och älskade vänner Linda och Rebecka, som jag alldeles för sällan träffar och sen sist men inte minst, julen, julen med alla nära och kära.

Nu vankas det ett nytt år, 365 oskrivna blad ska fyllas av nya saker, idéer och utmaningar. Jag ser framemot 2017, jag vet att det kommer bli ett bra år.
Även om 2016, för min del, innebar en hel del kamper så är det inget år jag skulle vilja byta ut, jag har lärt mig så mycket.
Jag känner också att det gångna året har kantats mycket av allt hemskt som händer i världen, flyktingkrisen, det ständiga kriget i Syrien, terrorattentat, människor som har blivit tagna ur livet alldeles för tidigt och på ett vedervärdigt sätt, och någonstans inom mig vill jag våga tro på att 2017 kommer betyda en förändring i världen, att man verkligen öppnar sina ögon och ser vad det är vi håller på att förstöra, vad det är vi gör mot våra medmänniskor.

Ikväll så ska vi fira in det nya året med fina vänner och jag vill önska er alla ett Gott Nytt År och att vi ses 2017!

All kärlek! ❤️

Likes

Comments

Arg, ledsen, besviken och utnyttjad; ja det är faktiskt precis så jag känner mig än idag. Jag saknar mitt gamla jobb som säljande hudterapeut på KICKS. Jag älskade mitt jobb, jag verkligen brann för det jag gjorde, jag älskade att möta nya intressanta människor varje dag.

Jag älskade att ge rådgivningar till kunder som hade fastnat i hudvårdsdjunglen, jag älskade förklara och visa hur ett serum fungerade och hur det påverkade huden, jag älskade att berätta att myrraolja är den enda oljan som kan reparera torra och flisiga naglar då det är den enda oljan som har tillräckligt små molekyler för att tränga in i nageln, jag älskade att ge tips och råd på olika typer av rouge och läppstift. Framför allt älskade jag att få kunden att känna sig sedd och omhändertagen och sen hur ögonen tindrade när någon äntligen hade fått hjälp med att kontrollera sin rosacea med hjälp av rätt produkter eller när någon hade fått bukt med sin acne med hjälp av rätt hudvård, tips och råd och snälla produkter att täcka det med när utbrotten var som värst.

För mig var det aldrig "att sälja mest och nå sitt mål" som var det viktigaste, vilket också såklart visade sig på tisdagarnas morgonmöte; "Elin, du ligger väldigt långt ifrån på ditt mål, hur har du tänkt förbättra det?". Det tänkte jag inte på, jag gjorde såklart så gott jag kunde men jag ville heller aldrig tappa bort mig själv, rekommendera saker som jag inte trodde på eller rent ut sagt inte var lämpade för just den kunden bara för att det var dyrare produkter. Jag ville heller aldrig konkurrera med mina kolleger, för det är omöjligt att jobba i team (vilket för företaget var väldigt viktigt) samtidigt som man måste konkurrera och vinna över sina kolleger i siffror. Jag gjorde mitt bästa och jag var omtyckt av våra kunder, jag är en väldigt ödmjuk och uppmärksam tjej som har auran "jag ser dig och jag ska göra allt för att hjälpa dig så gott jag kan". Jag är inte tävlingsinriktad, det var inte viktigt för mig att få presenter för att jag hade sålt för mest denna månaden, det var inte viktigt för mig att bli stjärnsäljare, det var inte viktigt för mig att få en klapp på axeln för att jag hade det dyraste kvittot. Jag ville bara vara sann mot mig själv och mot mina kunder och kanske är det därför det blev som det blev.

Sedan 2009, efter min första praktik på KICKS så blev jag erbjuden att hoppa in och jobba timmar under julen, när jag senare år 2010 bestämde mig för att ta ett break från hudterapeututbildningen, då jag hade en väldigt jobbig period i mitt liv och det var i samband med allt kaos som hände då som jag fick min allra första panikångest attack, och fick även utskrivet antidepressiva, men så jobbade jag ytterligare på lite timmar på KICKS, det fick mig liksom att slappna av och må bra, jag älskade mina kolleger, var lite nervös och rädd för chefen, men det är väl normalt tänkte jag.

2011 hoppade jag på hudterapeututbildningen igen, denna gången var jag supertaggad även om jag hela tiden fick pikar från lärarna inför hela klassen att jag kostade dom pengar eftersom att jag var garanterad en plats eftersom att jag fick ta ett break och att det misstaget tänkte dom minsann aldrig göra om. Men iallafall så var jag taggad och gav mig fasen på att klara det denna gången och det gjorde jag för i maj 2013 så tog jag examen och fick inte bara en yrkesroll utan även vänner som jag kommer att ha för resten av livet, vänner som jag är så tacksam över att få ha som vänner. Ni är guldvärda och jag älskar er. Under studietiden så jobbade jag lite strödagar och hoppade in när det behövdes, samtidigt som jag parerade det med att jobba på The Lodge spaavdelning i Genarp. Det blev mer och mer jobb på KICKS så tillslut sa jag upp mig för att kunna vara där på "heltid" (det finns egentligen inget som heter heltid inom handels, men så gott som). Det gick några månader och jag märket att en av mina kolleger började må dåligt, riktigt dåligt, hon mådde skit rent ut sagt psykiskt så en dag sa jag till henne att gå hem, jag fixar detta, jag ringer in någon annan, du måste ringa till en läkare så du kan få hjälp. Det gjorde hon och hon blev sjukskriven på obestämd tid. Jag tog över hennes tjänst som blev ett vikariat, detta gladde mig såklart jättemycket, jag fick ett lugn över att ha en stadigt inkomst varje månad, samtidigt sonjag var sjukt ledsen för min kollegas skull. Samtidigt som jag hade mitt vik på 60 % så jobbade jag även med administrationen på pappas företag, på 50 %, ja ni räknar rätt, jag jobbade 110%, men jag trivdes med det, stressen, pulsen, den sociala biten. Jag var aldrig sjuk, jag gick dit med feber och förkylning, hey, jag gick även dit 2 timmar efter att jag hade opererat min fot och det var ingen piece of cake, det värkte och blödde igenom bandage så jag höll på att tuppa av, men jobba skulle jag. Varför? För jag älskade mitt jobb.

Men 1 år gick och 2 år gick, utan att få en fast tjänst på vikariatet, jag kämpade, jobbade över, jobbade mer än dom där 60 % procenten. Men kollegan kunde ju komma tillbaka, även om hon mer eller mindre hade sagt att hon inte ville, för hon klarade inte av stressen. Vilket jag förstår.

Så kom den 19 september 2015, dagen då hela mitt liv förändrades. Jag trivdes inte med vem jag var som person, jag trivdes inte med människorna jag umgicks med just då, dom tog fram det sämsta i mig och fick mig att känna mig värdelös, som att jag inte betydde ett skit, jag konsumerade för mycket alkohol, jag strävade efter att passa in, vara en som följde normen och hela tiden skulle vara så jävla PK, jag skulle ha det senaste och dyraste, jag ville vara någon att se upp till, jag vill vara en i gänget även om jag visste att jag inte var välkommen, att jag inte passade in. Jag hade den ständiga längtan av att vara någon. Oh well, that backfired big time. Mitt liv krossades i en biljon bitar. Nätter av skrikande ångest, ingen sömn, ingen mat, det jag fick mig kom upp lika snabbt igen, jag tog avstånd från allt och alla. Inga läkare ville hjälpa mig, mina sjukskrivningar blev hattigaoch obegripliga, sjukskriven 2 dagar, sen på nytt i 4 dagar osv, och så pågick det under en väldigt lång tid. Vården fuckade upp allt för mig. Mina sjukintyg kom inte in i tid och det resulterade i att jag fick en väldigt dålig relation till min chef och försäkringskassan tjarvade och jag fick inte ut några pengar vilket stressad mig något enormt då vi, jag och björn hade räkningar som måste betalas, för varför skulle han behöva dra det tunga lasset helt själv när det svenska systemet tar så lång tid som 3 månader på sig utan att betala ut en krona. Så med gråt och ångest i halsen så bestämde jag mig för att jag måste gå tillbaka till jobb, jag måste få in pengar. Det ska även nämnas att under hela min sjukskrivningsperiod så var det enda jag fick höra från min chef " vad var det som hände? Varför mår du dåligt? Är det något här på jobbet? Är det något jag har gjort? Vill du ens komma tillbaka?" osv. Mitt svar varje gång var att jag älskar mitt jobb, det har inget med jobbet att göra och hade jag vetat vad det var helt och fullt som fick mig att må dåligt hade jag varit lyckligast i världen, tro mig. Det slutade med att söndagen innan jag skulle gå tillbaka till jobbet bröt jag ihop helt, jag kunde inte formulera meningar, jag tappade ord, jag bara skrek av smärta så ont denna jäkla ångest som bodde i min kropp gjorde. Så min mamma skrev ett sms till min chef och förklarade hur det låg till: "Elin kommer inte att komma till jobbet imorgon eller dagen efter, hon måste få reda ut denna kampen hon utkämpar just nu.

Tillsist blev jag inkallat på ett s.k rehabsamtal där jag mest fick en utskällning och hon inledde mötet med att "ja, jag vet inte hur vi ska gå vidare, om vi ska säga upp ditt vikariat här eller nu elle rhur vi ska gå tillväga?!" hon fortsatte om hur kränkt hon kände sig och hur dåligt jag hade skött min sjukskrivning, vilket jag till viss del absolut kan ta på mig, jag kunde lyft luren och meddela att mina läkare inte gav mig sjukintygen i tid så hon visste det iaf. Hon frågade om jag hade börjat med min terapi eller om jag hade ljugit om det också.. Jag hade under denna perioden smsat min chef och meddelat hur allt låg till, men då fick jag en pekpinne igen att man tar minsann inte sånt här över sms, och att min mamma hade smsat var under all kritik sen fortsatte hon med att hur hon hade inget som helst förtroende för mig längre och vid denna tidpunkten hade jag då börjat gråta så mycket att jag inte fick någon luft, för jag kunde inte förstå hur hon inte kunde ha något förtroende för mig, som alltid har ställt upp, varit sjuk kanske 2 gånger, alltid gjort mitt bästa.. Hur kunde hon säga till mig att hon inte hade något förtroende för mig och att om jag skulle komma tillbaka så fick jag minsann kämpa för att bygga upp det förtroendet igen. Under dessa 30 minkändes det som att hela jag krossades, förvandlades till en blöt fläck på golvet som moppades upp och sköljdes ner i avloppet, det kändes som att jag inte betydde någonting, inte var värd ett dugg. Jag grät och försökte förklara att jag verkligen vill komma tillbaka så fort jag mår bättre, att jag verkligen älskar mitt jobb och det är då jag hör det, 3 meter bort på kontoret ringer det en telefon, någon svarar där inne och då är det regionchefen, men hon har inte sagt ett dugg, fast hon har hört allting. Jag har nog aldrig känt mig så liten och förödmjukad som jag gjorde just i den stunden, jag kände att ingen hade min rygg, jag var helt ensam. Mötet avslutades med att chefen säger att; "Jag, jag vet inte hur vi ska gå vidare med detta.." då svarar bara jag att " det är inte upp till mig att bestämma för det är inte jag som är chef och känner du att du inte har något förtroende för mig så ser jag inte poängen med att jag överhuvudtaget ska komma tillbaka." Då säger hon att hon ska åka till Thailand i 2 veckor så hon får tänka över det här då.

Och jag tror det var då, när jag gick ut genom dörrarna från butiken, jag bestämde mig för att jag inte kan vara kvar där. Jag har ingen, jag är helt ensam i detta. Jobbet var aldrig problemet, tills hon gjorde det till ett. Och nu är jag mer eller mindre svartlistad från andra butiker, för ingen vill lägga sig i "en så pass infekterad situation."

Så idag, när jag återigen fällde tårar, för vad jag hoppas är den sista gången, över att ha förlorat något jag verkligen älskade att göra, tårar över att ha förlorat en del av mig, den sociala, spralliga tjejen bakom disken på KICKS som älskade att skämta och skratta med sina kolleger och med kunderna. Tårar över att sakna något som jag inte hade någon som helst kontroll över, tårar över att något som betydde så mycket togs ifrån mig utan att jag kunde göra något som helst åt det.

Jag kunde inte ha gjort något annorlunda, jag kämpade mitt i mitt eget krig, men jag önskar så att jag hade fått mer stöd från min arbetsplats, min chef och mina kolleger för kanske hade jag då kunnat få fortsätta att få göra det som jag kände var mitt kall här i livet, fått göra det jag faktiskt kände att jag var jäkligt bra på. Men det kan jag inte, för det togs ifrån mig och även om jag vet att det i slutändan var det bästa för mig för jag hade inte kunnat gå tillbaka till det efter allt som hade hänt, så kan jag fortfarande få lov att sakna det så det gör ont.


Nu anländer snart år 2017 och det kommer att bli ett bra år fullt av möjligheter, jag och Linnéa öppnar upp vår alldeles egna butik, vi har stora planer och visioner för framtiden. Det kommer att bli bra detta, mer än så, det kommer att bli fantastiskt.

Det jag vill säga med detta inlägget är att låt ingen köra över dig, du är bra som du är, ingen ska få lov att trycka ner dig och få dig att må dåligt. Stå på dig, stå med ryggen och säg: "Jag är jävligt bra som jag är och om du inte håller med mig så är det din förlust!"

Ta hand om er och varandra!



Likes

Comments

Istället för vara på tapas och glöggmys med mina fina vänner så ligger jag däckad, ensam, med världens förkylning och feber för tredje dagen nu.


Jag hatar, verkligen HATAR att vara sjuk, inte bara för att det är sjukt jobbigt att inte kunna andas eller för att det är sjukt jobbigt att ha en huvudvärk som gör att det känns som att huvudet ska explodera utan även för att det är då min ångest gör sig som mest påmind. När jag känner mig sårbar och svag, när det är något jag inte kan kontrollera.

Nu har jag precis tagit ett varmt bad och krupit ner i sängen igen och ska ligga här hela kvällen och bara titta på film, knarka nässpray och panodil och hoppas på att morgondagen känns bättre.
Björn är på julfest med grabbarna och lär säkerligen komma hem sent i natt när jag redan är långt borta i feberdrömmarnas land!

Likes

Comments