Denna text är till min finaste prinsessa som idag, 18 Maj fått slut på sitt lidande. Cancern vart till slut för stor och spred sig alldeles för fort och det gick inte att rädda dig, fina du.

Jag minns sommardagen då jag träffade dig på hundhemmet för första gången i Eskilstuna, jag var fem år och hade stora skrapsår på mina knän. Dagen var en dag med mycket glädje. Det är svårt att glömma tio stycken hundvalpar kom springandes emot mig och du längst bak lite nyfiket försiktigt gåendes emot mig, det är svårt att inte minnas hur du nyfiket precis nådde upp till mina uppskrapade knän och slickade dom. Svårt att ens glömma känslan hur det sved till hos mig när din kalla lilla tunga nuddade mig.

Sedan den glädjedagen då jag fick ta hem dig i min famn och veta att de kommande åren skulle jag ha dig som min bästa vän. När som helst skulle du vara där för mig.

Det skadar och svider i hela kroppen att veta att du inte finns här längre vid min sida, som du funnits i tio år. Men jag är övertygad om att du har det bättre där du är nu, i en värld där inte lidande existerar på samma sätt.

Känslan när jag släppte din tas för absolut sista gången, obeskrivlig, oförglömlig.

Du är aldrig glömd, alltid i mina tankar Mimmi Monami Winroth.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Texten är handlar om oss, den tid då det varit du och jag i vått och torrt. Texten handlar om den mest lojala, stöttande och fantastiska vän man kan ha i världen.

Jag har grubblat hur jag ska formulera mig angående vilken stark relation vi faktiskt har. Låt oss säga att tiden jag och du levt i senaste sex månaderna har inte varit dom bästa för mig, jag har inte kunnat fokusera på att ha lika kul som jag brukade, men än idag står vi som två starka personer. För tillsammans är jag stark med dig vid min sida. Utan DIG vore jag död. Läskigt att jag behöver uttrycka mig så, men det är sant. Utan våra djupa konversationer och dig som alltid stöttat mig hade jag försökt begå självmord framför tåget den kalla vinterdagen i Februari, och jag hade inte gett upp och försöka igen, igen och igen.. tills jag vore riktigt död och min kropp inte var värd att kämpa för längre.

I min historia där jag berättar vad jag varit med om på 10 000 ord (drygt) berättar jag om dig, ett utdrag lyder:

" I mitt liv finns det bara en person jag litar på, jag hade bestämt mig innan jag skrev detta att inga namn ska nämnas i det hela, men denna person förtjänar sitt namn. Hon är min bästa vän, en person jag bara kan gråta ut oss, prata om allting, all denna skit jag gått igenom. Julia Friberg.

Jag tycker att hon förtjänar att nämnas för hon är ärligt talat min nummer 1, och den mest begåvade personen jag känner. Utan henne vore jag ingenting. Jag vore nog död om hon inte funnits.

Tanken kanske skrämmer mig att jag vore död, men det är sant, utan henne vore jag inte här idag. "

Jag vill bara ge dig ett stort tack för du räddat mitt liv, med din förtjänst och dina ord du bara lagt har träffat och berört mig något någon aldrig gjort. Alla instämmande orden har du fått mig att inte ge upp. Jag lever idag, och jag kommer inte att ge upp igen. Inte lika enkelt.

Paniken tar över hela min iskalla kropp bara med tanken att om bara två månader avslutar vi vår stora resa med grundskolan och vi ska gå enskilda vägar i vad vi vill hålla på med.

Det du gjort är en sjuk förändring i mitt liv och du är en sån stor förebild, i hur du lyckas med allt du gör, hur smart och vacker som person du är.

Du rockar min värld det ska du veta <3 Tack till dig Julia Agnes Helena Friberg.

Likes

Comments

Mobilen ringer på högsta volym och en gammal bild på henne kommer upp, jag skrattar lätt för mig själv innan jag svarar. Jag var lugn för stunden, men det krävdes bara två minuter för att veta att något inte stod rätt till. Hörde jag rätt det hon sa? Kan det ens vara möjligt?

Det är svårt att tro men för mig krävdes fyra minuter med henne på luren för att veta att mitt liv var förstört, det var som om någon hade sprungit emot mig med en kniv i handen och bara stannat upp och huggit tag i hela mitt bröst. Jag känner snabbt hur min mage börjar krampa och hur mina tårar längs kinden börjar ta eld. Otrohet är det värsta man kan göra mot sin partner, det gör så fruktansvärt ont.

Mina tankar svävar iväg och jag förställer mig att vår relation var en skål. När du var otrogen tappade vi skålen och hela vår relation gick i kras. Men vem har egentligen bestämt att det måste kasta bort något som en gång var helt? Limmet finns alltid där vid sidan för att fixa, det gäller bara att vara ärliga och börja från början. Oavsett tid så finns alltid sprickorna kvar, men skålen är hel. Vi kan bli hela med lite fix. Men det gäller att visa varandra att man vill.

Jag hoppas du läser detta och kan veta att du sårade mig, något så hårt ingen annan har gjort. Men jag tror på att förlåta, jag minns oss som starka. För du är mitt lyckopiller. Låt oss visa varandra (och alla andra) att det ÄR du och jag. Jag är redo att börja fixa det som gick sönder. Det är ett budskap. Jag älskar fortfarande dig.

Likes

Comments

Denna vecka vill jag uppmärksamma något som kommer upp dagligen, kroppsideal och hur man enligt samhället tydligen ska se ut.

UTDRAG

"Det kvinnliga idealet är stora bröst, smala ben, fast rumpa. Synliga kind och höftben, långa ögonfransar, mörka ögonbryn. Långa och fixade naglar, fixat hår. Platt mage, synliga nyckelben, vita tänder och långa ben." Det pratas mycket om hur en kvinnokropp ska se ut och hur den inte får se ut. Jag blir seriöst less när jag fortfarande hör killar som nämner att tjejer är finare om dom har platt mage.

Jag har aldrig varit den där tjejen som varit smal och haft den "perfekta smala magen" som man enligt samhällets ideal bör ha. Vissa kan till och med prata med mig som om jag borde skämmas att gå i bikini utomlands eller på en offentlig badplats. Första åren då jag blev lite äldre skämdes jag, inte för mig själv och att det var fel att ha en annorlunda kropp, jag skämdes för samhället runt om, vissa människor kunde bara titta på mig och ge mig blickar. Det är tydligen under ålder 13-17 då det börjar bli inkorrekt att ha en kropp med lite mer fett eller kanske muskler. Sticker du ut från dom andra du är med får du blickar, så enkelt är det.

Enligt samhället ska det tydligen vara okej att ge blickarna eller bara säga kommentarerna rakt ut till personen. Jag vill uppmärksamma alla fina tjejer som sticker ut från kroppsidealet, för det är inte alls något fel med att gå sin egen väg med hur man vill se ut. Bara du är nöjd och glad, skit i dom pinnsmala modellerna. Jag är glad att samhället har tagit sig någonstans dom senaste åren med hur kvinnor och unga tjejer ska och inte ska se ut, men samhället och vi individer har mycket kvar vi behöver ändra syn på.

Likes

Comments

Jag tittar ofta på mig i spegel och undrar samma fråga konstant. Fördomar. Ordet säger ju saken själv, men jag menar fördomar om sig själv. Dom finns där djupt inne i min iskalla svarta själ, jag tänker på dom som om dom vore ett hinder, jag grubblar och försöker få ut något ur min, igen iskalla svarta själ. Men att stå där, säger mig inget, jag kan hursomhelst inte se och läsa av. Det är för svårt för det enda som finns är min utsida, mitt leende som studsar mot spegel, och tillbaka på mig. Ingen kan eller ska veta min insida bara genom att se på mitt utseende, hur mycket smink jag bär säger inget, inte heller hur mycket mängd leende jag sätter på läpparna.

Så tänk dig för innan du använder ord och kastar dina elaka fördomar på mig, för DU kan inte se vad som sker inne hos mig. Jag är mer sårbar än du kanske förstår.

Likes

Comments

Bloggen är inte en offentlig nyhet för mina vänner. Knappt någon vet vad jag sysslar med, jag har berättat för en person och bollat tanken med att skapa denna blogg. Det finns en historia bakom varje person, ingen sådan är den andre lik.. Ingen kan säkert veta vad du gått igenom, det är endast du och du som person som varit där i alla lägen. Kanske känt på känslorna du inte ens hade en aning om att dom existerade.

Min historia är lång, invecklad och mest obegriplig. Det finns detaljer som inte ens jag kan beskriva för min psykolog på Barn-och ungdoms psykiatrin. Inte ens för henne kan jag nog beskriva hur ont det gjorde den dagen, eller hur mycket jag grät då jag satt i kyrkan för att ta farväl av DIG en sista gång, eller inte ens den gången då jag skrattade så mycket för jag var i chock tillstånd.

Jag vill uppmärksamma speciella frågor. Händelser som man tror man är ensam om och ingen någonsin kommer kunna förstå vad man ens menar med att säga ordet ÅNGEST. Visst kan ordet ha olika definitioner om vad som menas, men på något konstigt sätt vet vi alla, vi kan sätta oss in i något och förstå. Det är så vi människor fungerar. Jag vill uppmärksamma allt personligt angående MIN historia, men också så mycket annat som kommer dyka upp.

Mitt namn är WILMA ELWIRA WINROTH, för bara 5 månader sedan satt jag där ensam och visste inte vart jag skulle ta vägen med allt jag hade på hjärtat. Jag är spänd på att speciella läsare kommer få ta del av allt. Rädd. Men spänd med en del osäkerhet. Än så länge när detta publiceras, NI SPECIELLA. Välkomna eller vad man nu kan säga.


Likes

Comments