View tracker
View tracker
View tracker

Så alla vet redan att jag är sönder. Problemet är bara att när folk som betyder något värdefullt för mig frågar som om de bryr sig så avbryter de mig hela tiden eller så byter de oftast ämne efter två minuter innan jag har hunnit komma till kärnan av min smärta. Är det konstigt att jag aldrig pratar om mina känslor med någon, brukar jag fråga mig då. Varför fortsätter de fråga om de ändå inte bryr sig. Eller var det för tungt för dem att förstå och bära, som det var för honom. Jag vet inte, jag har inga svar längre. Egentligen vill jag bara dö, för då kanske världen hade varit lite bättre. Om jag slutade tynga ner den världen som mina vänner, föräldrar, syskon lever i. Ibland önskar jag att jag kunde göra dem glada och stolta över att kalla mig för sin vän, sin dotter, sin syster. Men det kan jag inte. För jag har inte lyckats med något på fem år, och egentligen inte heller något innan dess. Jag vill inte umgås med människor längre, jag är så trött på allt brus som uppstår i hjärnan och på ångesten som kväver mig. Det blir värre när jag är bland andra, inte för att det är bättre när jag är själv men det brukar bli värre. Jag är trött på att behöva förklara mig, varför jag är så tystlåten och trött när jag följer med ut ändå. Jag är trött på att behöva ljuga och le när folk antar att jag är okej för att jag är ute. Jag är inte okej, jag kanske bara behövde en break från allt annat. Jag är så himla trött på att folk inte förstår, att folk inte verkar vilja förstå eller att det är mig det är fel på trotts att jag förklarar min situation hela tiden. Jag vet inte vem jag är, eller varför jag finns, jag vet inte hur jag ska fortsätta leva eller om jag ska dö, jag vet inte vad som är fel längre och jag vet inte vad som är bra med mig. Jag vet inte varför jag ens borde ha vänner eftersom jag blir så arg och ledsen pga dem hela tiden eftersom det känns som att de inte vill eller kan förstå sig på mig. Att de ser mig utan att egentligen se mig, att de vill väl utan att egentligen göra något.

Mina ärr syns inte, men de känns.
Varje gång jag andas, varje gång jag sluter ögonen, varje gång jag skrattar, varje gång jag gråter, varje gång jag äter.

En del av mig vill vara inlagd på sjukhus.
En del av mig vill vara hemma.
En del av mig vill .
En del av mig vill leva.
En del av mig vill få återfall.
En del av mig vill bli frisk.

Likes

Comments

Vaknade runt halv sex imorse, fast drog mig i sängen tills klockan var strax efter sju innan jag klev upp. Håller på att koka té vatten och värmer ugnen för ska äta pommes till frukost idag tänkte jag, blev sugen på det när jag läste att Ida skulle äta kroketter till frukost - att kunna välja fritt med vad en vill äta är nog en av de bästa sakerna med att vara vuxen.

 

Sen tänkte jag duscha, städa toaletterna, mejla min handläggare på soc igen och chilla hemma.

Kanske ska på en promenad senare med Ida, eller så går jag en själv. Får se lite hur jag mår och så.

Likes

Comments

Vart ska jag börja? 

Jo okej. Varenda jävla månad som jag lämnar in en ny ansökan för bidrag så får jag frågan om hur min arbetsplan med arbetsförmedlingen ser ut och vad mina arbetslivs mål är. Varenda jävla gång måste jag påminna om att sedan jag fick sparken i Maj har jag varit sjukskriven i två perioder, och under sjukskrivningar på 100% kan man inte vara inskriven på arbetsförmedlingen. Det är för det första jävligt irriterande att de inte kan gå tillbaka i sina anteckningar och läsa det, utan måste fråga mig varje månad för att jag ska bli godkänd till att få mitt bidrag. 

Och mina arbetsmål, what is that even? Jag har varit arbetslös sen jag slutade gymnasiet, jag har en diagnos som ger mig rätten till arbetsstöd men det stödet är jag för "frisk" för att få så nä, jag får klara mig ensam och ovanpå det blir jag så sinnessjukt jävla sönder stressad av att arbeta att hela min kropp stänger av och jag går in i väggen ":-)))))". Jag har för fan en utmattnings diagnos, mitt största mål är att orka mig ut ur sängen om dagarna (och det här vet dem!!!) så hur fan kan de då ställa mig frågan - "vad är dina arbetslivs mål?" FUCK YOU! 

Nu tackvare kontakten med Cat ska foten sättas ner en gång för alla. Jag skulle ha varit på möte på soc idag (vilket jag fick reda på igår kväll, och med social ångest funkar det inte utan planering för mig), men Cat ringde och meddelade att jag inte kunde närvara (tacka gudarna för att hon finns - jag HATAR att prata i telefon med myndigheter) och bokade en telefon tid med min handläggare, dem i mellan. För det första ringer han inte upp henne. För det andra kontaktar han inte ens mig och bekräftar att han tagit emot meddelandet om att min tid är flyttad till efter att jag har träffat min läkare - vilket är överenskommet att han ska göra. För det tredje, han har inte svarat på mitt svars mejl (på mejlet jag fick igår ang mötet) heller. 

PLUS att detta krånglet uppstår i princip varje jävla månad, så jag har ingen regelbunden inkomst pga detta. Undra när jag får pengar nästa gång.... 
Ännu mera bajs är att mamma tvingar mig till vårdcentralen imorgon pga min hals gör så fruktansvärd ont och jag kan knappt svälja men jag har inga pengar så får be om att få det på räkning istället och JAG KAN INTE HANTERA RÄKNINGAR_____________ HEH FUCK ME.

Likes

Comments

Har följt president valet hela natten och blir fan inte riktigt klok på detta. Det är ju inte bara en förlust för allt som är bra med demokratin utan ett steg rakt tillbaka till medeltiden om Trump vinner. 

Och att det är så många minoriteter som har röstat på honom, förstår dem inte att med honom vid makten är det som 50-talets Amerika där afroamerikaner fortfarande var förslavade, att lyncha människor var ok enligt lagen(!!!) i vissa delstater och att KKK kan bli stora igen för rasism är ok, kvinnor får inte bestämma över sina egna kroppar och liv, män ska vara cis-män och gay par får inte gifta sig - helst ska de inte existera överhuvudtaget. 

Alltså lägg av. Jag blir så jävla mörkrädd. Och arg, besviken, ledsen. Och kränkt på flera plan.

Likes

Comments