Header

​Jag har så ont i mitt hjärta, min ångest svider i bröstet & tankarna ger mig panik. Mitt barn, min älskade älskade son, han jag lovade dyrt & heligt att ta hand om, att älska, att skydda, & finnas där för.

Jag misslyckades, jag gjorde det värsta snedsteget någonsin. Jag har aldrig älskar så djupt,brytt mig så hårt & oroat mig så mycket som för den där lilla kärleken, den där människan som jag skapat. Min stolthet, det vackraste jag har.


Jag tänker konstant,var 3 jävla veckor går mellan våra umgängen. Jag brister ut i tårar varje gång jag tänker på det.

Just nu klarar jag inte ens av att tänka på mitt eget barn, för mitt psyke klarar inte av det. Jag vill se honom, hur han rör sig, lyssna på dom snabba men djupa andetagen när han sover, jag vill trösta när han gråter, jag vill höra hans bubbliga skratt & han fina röst.

Hur ska jag överleva, saknaden är enorm efter den dyrbaraste & viktigaste människan i mitt liv.

Jag svek honom en gång, snälla låt mig ställa allt till rätta.

Han är det vackraste jag har, varför ska vi splittras? Varför ska vi säras på, vi har en fin anknytning,& han är den människan jag brinner för, skulle gå igenom varenda liten del av jorden för att få se.


Snälla någon hjälp mig, jag vill kasta alla jävla droger, rakt åt helvete. Jag vill bara ha mitt barn, han är mitt lyckopiller,han som får mig le.

Det gör så ont,jag har panik,& är stressad konstant.

Jag drömmer drömmar om hur han slits ur min famn i ren panik, han bara skriker & jag vaknar, jag gråter, tårarna slutar aldrig rinna.

När ska jag få tillbaka honom?

Jag vill göra allt för honom, jag vill ge honom allt,& skydda honom från allt ont.

Jag tänker katastrof tankar om att han är med i en bilolycka & jag inte hinner säga en sista gång hur mycket jag älskar honom. Hur ont det gör att jag svikit honom?


Min son behöver mig, min son är ju allt,& det finns ingen gång jag känner mig så stark & så trygg som person, jag har aldrig varit så självsäker & stor i mig själv som när jag fick vara hand mamma.


Jag gråter,& ber om att få sättas på ett mor & barn boende, där jag kan få chansen att bygga upp det vi förlorat.

Den dyrbara tid, vår dyrbara anknytning & relation.

Snälla, låt mig få se honom oftare iallafall. Jag har aldrig upplevt nått mer psykiskt påfrestande än såhär.


Jag undrar ständigt, hur han mår, hur han leker, hur han äter, fall han har ont, ifall han har bajsat. Jag oroar mig.

Tänk om han saknar mig?

Tänk om han undrar min älskade skitunge, fy fan vad jag skäms.

Snälla förlåt mig för hur jag valt, ge mig en chans att ställa allt till rätta. Ge mig min son tillbaka, min motivation, min livsglädje.


Förlåt älskade unge, för hur jag valde bort dig. Jag hatar knark,det är det värsta jag kunnat trycka i mig. Det värsta jag vet. Snälla, förlåt mig. Du är värd allt det vackra, allt det ljusa, allt det bra. Jag svek dig, mitt hjärta är i tusen bitar & jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort.


Snälla ge mig honom, jag vill ju bara byta hans kläder, bada honom, ge honom kärlek, hylla honom till gudarna, ge honom mat. Se till att han mår bra, jag skulle kunna dö för den här lilla pojken.

Ge mig en chans, min lilla prins, förlåt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej, Elvira heter jag, jag är 16 år gammal född 2001.
Den 2 oktober 2015 fick jag beskedet att jag väntade barn, jag velade mellan en abort i vecka 18 eller att behålla, & det handlade inte om att jag inte ville ha barn utan att det var det jag trodde att alla andra ville, en abort.
Jag har nog varit en riktig pain in the ass som tonårsdotter, jag har stulit en bil, tagit aningen för mycket droger, druckit aningen för mycket alkohol,haft ett destruktivt sexliv, satt igång brandlarm & som 12åring försökte jag ta mitt liv.
Det jag skriver nu kommer min familj kanske inte tycka är underbart, för det är sånt man sopar under mattan & pratar tyst om, sånt som ska stanna innanför dom fyra väggarna i sitt hem.
Min pappa har druckit mycket alkohol under min uppväxt för när hans företag gick i konkurs när jag var 1 år så blev han förmodligen lika förkrossad som vem som helst hade blivit, han fann trösten i alkoholen & levde kvar tillsammans med min mamma trots affärer bredvid.
Jag försvarar det inte, men jag älskar min pappa oerhört mycket för han är en underbar pappa, när han orkar det.
Jag har därav bevittnat mycket psykisk, & även en del fysisk våld under min barndom.
Jag har en underbar familj, underbara vänner, en underbar son, en fantastisk släkt, & det kretsar oändligt med kärlek mellan oss,allt som oftast även att även vi bråkar, & skriker på varann oerhört mycket då & då.
Min mamma, som jag älskar otroligt mycket, som ställt upp för mig, mina syskon, & min pappa hur mycket som helst, fastän att hon knappt orkat sig själv.
Jag var med om sexuella övergrepp som yngre ett flertal gånger, & jag antar att det behöver bearbetas & pratas om, för det har jag mest skyfflat undan & kan än idag inte se på det, & känna ens en ända känsla.
Men antagligen har jag inte jättemycket trauman från min barndom för jag har minnen sen jag var 2 år, & har man trauman brukar man tydligen inte minnas så mycket.

Hur som helst, när jag var 14 blev jag gravid, med min lilla stjärna, min son på ett hvbhem där jag träffade Jeremys pappa.
Jeremys pappa är född 97, & det verkar som att folk i Vimmerby fortfarande undrar om vem pappan är,
han heter Hampus & kommer från Jönköpingstrakten så ni vet förmodligen inte vem han är.
Han har en del egna psykiska besvär som gjort att vi har haft ganska svårt att kommunicera, men när det väl funkat med umgänge & liknande har det varit bra även att dom kom in i Jeremys liv efter 8-9 månader så var det som att ett biologiskt band fanns där.
Jeremy föddes den 18 mars 2016, & jag hade aldrig varit lyckligare, jag var som vilken nyförlöst förstagångs mamma som helst.
Jag luktade svett, sur mjölk, en baby som bajsade hejvilt & jag sov när han sov.
Helt ärligt så var jag nog väldigt lugn, oroade mig aldrig för att han sov för mycket/lite, desamma gällande amningen.
Han växte, & utvecklades precis som han skulle.
Allt kretsade kring att tillgodose hans behov, om jag ville duscha efter att han bajsat ner mina kläder, glömde jag bort det efter att ha bytt kläder på mig själv.
För det ända jag ville var att se honom, gnydde han så var jag där inom två sekunder.
ALLT, hela mitt liv kretsade kring Jeremy.
Han var som näring, & sömn för mig, skulle nog kunnat vara vaken utan & äta i flera dygn av den lyckan han gav/ger mig.
Jag var om jag får säga det själv, en bra mamma, även om jag ofta tvivlade på min förmåga så lagade jag mat, bytte blöjor, försökte mig på rutiner, busade, pussades, & badade.
Allt kretsade kring min lilla busunge.
Jag har nog knappt höjt rösten i samma rum som honom, aldrig utsatt honom för oro.

I december matchade jag med en kille på tinder som visade sig bo på min mamma jobb, det vill säga lvm.
Jag hade vid det här laget som 16åring, & mamma, med i princip 0 tid för mig själv.
Börjat känna mig väldigt ensam.
Jag bestämde mig för att träffa den här killen, han bad mig fixa hasch & eftersom dom kretsarna inte var nya för mig,så gick det fort innan jag själv rökte igen, & eftersom Jeremy skulle lära sig att sova i egen säng, hade vi ställt spjälsängen på mammas rum så jag hade mer ork om dagarna, så kunde jag lätt smyga ut nattetid.
Jag smög in på mammas jobb, & träffade den här killen ett flertal gånger, det sa klick direkt & jag föll för honom.
Efter att ha tisslat & tasslat med det där ett tag så blev vi upptäckta.
Jag har under den här tiden trots rökning, & vakna nätter ALDRIG struntat i Jeremy, aldrig gjort honom illa, aldrig.
Bara hyllat den där lilla kärlekgrisen till månen, & längre än så!
Hur som helst, när vi blev upptäckta så hade jag redan hunnit bli förälskad, & straxt därpå fick han flytta iväg hem till Skåne igen.
Jag fick en inbjudan till fest av en tjej, en vän jag hade därnere sen tidigare samma helg som den killen hade fått flytta.
Kärleken gör en blind, & jag är ju trots allt fortfarande ung & dum, så vi åkte till tjejen, & jag hade fixat barnvakt 3(!) av min mamma första gången det var över ett dygn vi skulle va ifrån varann.
Det här var i mars.

Det slutade med att vi hamna hos den killen, eller ja hans vän som han bodde hos i väntan på en ny placering på nytt behandlingshem.
Där förekom det mycket mer droger, & resulterade i att även jag ville ha, även jag skulle ha.
Det var som att hitta hem när jag började med drogerna igen, jag slapp känna rädsla, ångest, oro. ensamhet & allt därtill.

Jag sitter idag på hvb, för drogerna tog över helt plötsligt kunde en lina betyda mer än min familj, helt plötsligt trodde jag bara att ordet nej faktiskt skulle kunna komma ur min mun.
Nu är nog den värsta perioden i mitt liv, min sons första födelsedag var jag inte där för jag poppade ecstasy, min sons första steg fick jag aldrig se, min sons första ord fick jag aldrig höra, för då var jag väl kalasväck på nått uppåt.
Min son är det viktigaste i mitt liv, det här är första gången jag är helt ren sen minst 10 månader bakåt.
Det är inte förrän nu jag förstått vad jag egentligen har gjort, det är inte förrän nu den här grova ångesten över mitt sätt börjat gnaga på mig inifrån.

Min son är placerad i ett familjehem där dom låter honom kalla dom för mamma & pappa, dom låter honom se dom som sina föräldrar.
Dom klagar på oro efter umgänge, tycker att var tredje vecka är tillräckligt för ett barn på 1,5år, som inte har förmågan att fråga eller förstå var hans mamma är.
Hade man gjort umgänget till en vana, en rutin så hade oron förmodligen minskat.
Jeremy har en SoLplacering, & jag får tydligen inte ens prata i telefon med honom, facetime, för att han blir orolig.
Det är mitt barn, jag är hans trygghet, den viktigaste människan i hans liv.
Ibland kan det ta flera dagar innan jag får svar utav hans familjehem om hur han mår.
Sen VET jag att familjehemmet brutit mot tystnadsplikten, & av säkra källor har jag fått höra att pappan i familjehemmet HALSAT en whiskey på en utbildning, & sedan bett sin fru tillsammans med MITT barn & SITT barn hämta upp honom,full.
Jag är uppväxt med alkoholen, & den är allt annat än okej.

Lika så mina droger, det försvarar jag inte.

I Jeremys journal står det dessutom att familjehemmet är fritt från både alkohol, & rökning.
Usch, jag är så trött på mitt liv just nu.
Alla ber mig att kämpa.

Men soc har satt mig på ett öppet hvb med samma restriktioner som på ett låst.
Jag vill knappt leva längre,& vill i princip bara sova bort hela dagarna.
Jag funderar på att skada mig själv, funderar på att fixa knark för att hålla ut.
Men jag orkar inte ens engagera mig i nånting.
Jag orkar ingenting just nu.
ALLT jag vill är att få ha mitt barn, min värld.

Att jag ens velade mellan valet min son eller knark är sjukt, det är väl klart vad som är viktigast. Hur kunde jag vara så dum?

Likes

Comments