Header

Vad händer? Allt och ingenting. Svänger så jädra mycket och snabbt. Vill skrika av lycka i ena stunden och av ångest i nästa. Tappat riktningen med exponeringarna. Det pågår så mycket annat just nu. Balanserar livet. Försöker låta det positiva ta mer plats. Vetefan hur det går egentligen. Liksom försöker låta det där som får hjärtat att slå att ta lite mer plats. Mitt bland allt vardagligt som är nödvändigt.


Sover still dåligt. Har fått ytterligare en medicin för min epilepsi. (Not fun). Fått veta att missbildningar hos foster är jävligt mycket större med denna medicin. Ärligt livet, vad vill du mig? Berg efter berg. Men stark blir jag.


På tal om stark börjar kroppsformen komma tillbaka. Danslektioner har den förmågan på min kropp. Najs.


Dejting är så avlägset som det kan bli. Sån period. Dumt. Kommer inte komma en prins ridandes på en vit häst. Det vet jag. Never the less vet jag hur jag ska jaga honom. Ärligt livet, vad vill du mig nummer 2.


Snart ska jag plugga igen. Skaffar hängslen och livrem. Hoppas allt ska gå bättre det här året. Livet blir då sällan som tänkt, men i slutändan blir det nog bra om man gör sitt bästa för att simma åt det håll själen vill.


Har haft en bra helg. Imorgon är det arbetsträning. Och jobb på dansskolan. Det sistnämnda ger mer luft i lungorna än det förstnämnda. Bra dag på ingång helt enkelt.


Vad ska ni göra för skoj imorgon?

/E

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Där är han plötsligt. En stor T-shirt över den tjocka, fula gubbmagen. Trist uppsyn. Några gråa torra stubb av hår har han kvar på huvudet. Undrar om han använder samma mjällschampo idag som då. Han har samma guldring i örat. Samma kluckande skratt. Tvi!

Han och jag har bestämt oss för att träna exakt samma pass, exakt samma dag och exakt samma tid. Oddsen? Minimala. Jag har aldrig någonsin sett honom på den träningsanläggning där jag spenderat ungefär halva mitt liv som både värd, ledare, utbildare och motionär. Så nog blev jag överraskad. Och arg. Ville markera revir. "Det här är mitt ställe. Och du(!) får inte vara här."

Det får han såklart visst. Friskis är öppet för alla. Även förövare (eftersom han inte är dömd). Tyvärr.

Jag vänder inte på klacken som jag gjort tidigare när jag stött på honom. "Näe!" bestämde jag. "Han ska fan inte få avgära. Han ska inte ta mer. Jag vägrar känna skam och skuld, den är hans!" Med det klargjort för mig själv gick jag in i salen med högt huvud. Skakig, ofokuserad och distraherad, ja, - men fast besluten.

Och som jag trampade på den där spincykeln. Använde ilskan som drivmedel. Trampade tills jag inte orkade mer och då trampade jag lite till ändå.

Sen trampade jag hem. Föll isär och försökte hålla ihop alla mina jag. Svårt.
Jag vann i alla fall en stund. Det är värt mer än guld.
Faktiskt.


/Elvira

Likes

Comments

Jag är så otroligt dämpad. Verkar inte bättre än att jag håller på att gå in i en depression. Vad är det med det här livet egentligen? Varför kommer dessa dalar med jämna mellanrum? Och samtidigt finns det ju en förklaring till varför jag trillat så hårt nu. Men det är frustrerande att det hänger kvar. Och det är mitt jobb att ta mig ur det. Jag ska be om hjälp. Jag ska våga göra det. Jag måste inte klara allt på egen hand. Det är okej att behöva andra ibland. Det gör mig inte till en sämre människa, eller en värdelös blivande psykolog.


Medicinen mot detta är att, trots att det är motigt, försöka fortsätta göra saker jag brukar tycka om. Och att våga berätta för min familj hur det är just nu. Det är bland det svåraste, men jag måste börja släppa in dem. Ikväll vågade jag säga till pappa hur jag faktiskt mår. Och be honom följa med till mötet på psykakuten imorgon. Jag vill inte bli inlagd, det är en fruktansvärd avdelning i min stad, de har för lite kunskap om vissa psykiska problem, de jag har, och det liknar mer förvaring än något annat. Jag behöver kärlek, vänner, trygghet och människor som bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är just nu. Och för att de ska kunna finnas där miste jag ju berätta som det är. Så jag ska verkligen försöka bli bättre på det. Det är ju faktiskt bäst för oss alla. Istället för att de ska gå och undra. Då vet dem varför mitt tålamod är kort, varför jag inte riktigt orkar hänga med så länge. Jag ger dem en chans att förstå och att hjälpa mig. Jag tror faktiskt att det är precis vad dem vill. Jag är såhär. Jag faller i perioder. Men dem älskar mig ändå. Jag måste våga släppa in dem nu.


Jag vill fortfarande intaxa. Skada mig själv. Men jag står emot allt vad jag kan. För det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag behöver omge mig med friska personer. Och med dem som förstår mig. Jag behöver få vara i livet. Ge och ta i förhållanden. Livet kommer inte alltid vara såhär. Känslor är inte permanenta.


Vet att Naatly gör en bra lista varje dag, och jag hoppas det är okej att jag försöker med det på min egen blogg också...?

Here it comes:

1. Vågade besöka psykakuten trots skam
2. Var ärlig och sansad med dem. Och skötaren bemötte mig bättre än för två år sen då hon faktiskt var rätt elak mot slutet. Jag försöker se förbi det. Vi alla kan ändras
3. Berättade för pappa hur jag mår och bad om stöd
4. Orkade hänga med några kompisar och äta glass
5. Tog mig iväg på träning trots att det tar emot så väldigt mycket
6. Har kämpat så bra idag. Trots att jag missat exponering. Men jag försöker leva. Thats most important.
7. Jag har inte gett upp


Godnatt ni fina, minns att ni är värdefulla.

/Elvira

Likes

Comments

Är så ledsen. Försöker ta mig ut och göra saker, men det är så tungt när själen gråter hela tiden. Har bokat in mig på ett träningspass ikväll i alla fall, allt för att tvinga mig att inte sova bort hela dagen.

Som psykologen sa så är mitt yttre tungt, segt, långsamt och typ noll ansiktsmimik medan mitt inte darrar och skakar och är på helspänn. Vi testar vrida upp volymen på kroppen med fullt ös på träningen och ser om hela innanmätet kan följa med i avslappningen som kommer efter. Jag hoppas det.


Vad gör ni idag?

Likes

Comments

Då provade jag att dricka kol imorse. Allting är så jävla sjukt. Efter besöket på sjukhuset i veckan är det som om någon slagit mig med en boxsäck i huvudet. Landade rakt ner i någon lerig pöl med uppfläkta sår från övergreppen. Haft så svårt att andas. Tung i bröstet, sorg, ledsen, ångest, äckel, inte så stark livsgnista. Förstår inte hur jag kunde bli så himla trasig.

Så inatt, plötsligt hade jag tagit en överdos. Inte planerat. Det bara blev. Och det där får låta hur stört det vill i andras öron, men så var det. Har haft problem med sömnen länge och tog ett piller inatt. När det inte funkade lackade jag ur och tog några till och när inte dem heller funkade så tappade jag det helt och pillade i mig ännu fler. Smsade med en kompis under tiden som fick mig att ringa 1177 som skickade mig vidare till SOS-alarm. Bra ändå.

Ambulans, Akut. Nålstick. Dricka kol. Sova. Gå hem.

Vilken jävla förnedring. Och skammen sen. Inte bara ångest över vad jag har råkat göra mot mig själv, utan att jag dessutom hamnar på akuten och sen måste berätta för mina när vad jag har gjort; skam och skuld.

Jag fick träffa psykkonsult och en skötare därifrån. Skötaren kände igen mig och hon var iallafall jättesnäll. Dem ville gärna ha kvar mig men jag ville inte, sa att jag bara behöver någon att prata med. Dem sa att jag skulle säga till om jag ångrade mig.


Nu är jag i alla fall hemma. Mår inte något vidare. Är trött. Och inte helt med i matchen. Ska gå och lägga mig igen.

Tror mobila teamet blev insatt att ringa mig iaf, jag hoppas det. Det skulle kännas skönt att prata med dem.


Tips på lättsam film? Gärna svenskt, eller familj..

/Evlira


Likes

Comments

Stora tårar droppar ner på golvet. Huvudet i händerna, håller för min mun, kväver skrik. Panikskrik. Går i cirklar i rummet. Tvingar mig själv att andas. Sätter mig på britsen. Akuten. Sjukhus. Igen. Igen, igen, igen.

Fingeravtryck på min kropp. Från dem, förövarna. Från dåtid. Och så nu, från läkarna som undersöker vad det är för fysiskt fel. Min kropp kan inte göra skillnad på hjälpande fingrar och förbjudna, vidriga, brottsliga fingrar. Kroppen upplever det som om det allra farligaste håller på att hända igen och gör sitt bästa för att skydda mig, - den stänger av. Separerar min själ från verkligheten. Försvarsmekanism. Stark rädslas impuls; spela död.

Läkaren kommer in i rummet och hela mitt innanmäte börjar darra. "Inte, inte, inte. Jag vill inte" fullkomligt skriker det inom mig, men jag förmår mig inte säga ett ord. Läkaren känns stressad, irriterad över att jag inte kan kommunicera så tillslut tvingar jag mig själv att genomföra undersökningen, bara få det överstökat.


I efterhand känns det som om jag tillåtit någon att begå ett övergrepp på mig. Jag vet att det inte är så, men det känns så.

...Det känns såhär nu, - och, det går över.

/Elvira





Likes

Comments

Högtider och traditioner är oftast jobbiga. Jag är den som inte har någon partner, inga barn, ingen egen familj, i min familj. Alla andra gör planer med sitt och sina liv och kvar står jag. Ensamheten skär i vanliga fall men den skär så in i helvetes extra hårt dessa dagar på året. Jag vill inte ens tänka på den kommande julen.


Jag önskar att jag hade en egen familj att fira påsk, jul, midsommar.... med. Att veta att jag alltid har någon bredvid mig. När närmsta vännen precis skaffat partner och gör sådana saker med honom istället för med mig så som vi annars gjort blir jag ledsen. Vet att jag inte blir övergiven men det gör ont ändå. Borde kanske bara ha sagt det, men jag fann mig inte i situationen.

Kanske frågar min syster mig om jag vill följa med till deras landställe imorgon. Annars blir det jag. Och kanske mina farföräldrar. Dem finns i alla fall alltid där. Tackar gud för dem. <3


Vad ska ni göra?



Loneliness. Emptiness. Lets try to find some strength. Some faith. Positivity. Make the best out of it. Lånade bilden från google.


/Elvira

Likes

Comments

Träffat psykologen nu och lagt upp en plan för hur jag ska exponera mig. Det känns bra. Så jävla helvetesjobbigt men bra! Behöver lite styrning, hjälp med hur jag ska lägga upp exponeringarna och framför allt någon att bolla tillbaka med när jag kör fast. Någon som ser det utifrån. Någon som har profession.

Det blir ingen vanlig behandling med täta träffar, men jag tror det här kan fungera ändå. Allt är bättre än att jag ska fortsätta klara av det på egen hand.

Vi började med att försöka hitta "superenkla" steg i exponeringen, så jag får en chans att uppleva att jag klarar av det och att det dessutom ger resultat och blir lättare och lättare för varje tillfälle. Det jag gjort på egen hand har varit för stora steg, (nä jag hade inte räknat ut det själv, smart tjej haha) vilket är förklaringen till att det inte riktigt funkat. Jag har blivit frustrerad och slutligen struntat i det. Med resultat att jag känt mig ledsen och att det är hopplöst. Men nu är det upp på hästen igen.


Gjorde första nya delsteget av exponeringen idag och det visade sig att det inte alls var så "superenkelt", men jag tänker inte fastna i det. Jag kör imorgon igen och ser om det går bättre.


Never ever ever give up.


/Elvira

Likes

Comments

"Jodå exponeringarna går bara bra, tack" - eh nej. Här om dagen fick jag total utbrott. Idag slutade det med en flashback som resulterade i att jag okontrollerat slog mig själv i ansiktet. Herregud.


Jag känner för att slå sönder mig själv nu också, för att få bort äcklet på min kropp. Känslominnena? Men jag fattar ju att det inte går att ta bort känslor genom fysisk handling. Flytta smärta för en stund, ja. Men långsiktigt blir ingenting bättre av det.. Sprang i skogen idag igen istället, allt för att få ur alla känslor, men äcklet sitter ändå i. Och någon slags ny ilska har tagit fart med exponeringarna. Fyfan vad jag hatar min ena förövare. Kan bli så fruktansvärt arg att jag blir förvånad själv. Trodde jag hade varit arg färdigt men tydligen inte.


Annars har jag haft systerdottern på besök hela eftermiddagen, vi hade det mysigt och jag kunde koppla bort det jobbiga. Hur bra??? :)


Hur har er dag varit?


/Elvira

Likes

Comments

Det är som om en on-knapp trycks in varje gång klockan passerar 23 och tankarna goes wild and craxy och påminner mig om allt som någonsin varit jobbigt i mitt liv. Alltså why? Och när ska jag få sova ostört igen? Kunna gå och lägga mig i tid. Kunna somna utan att distrahera mina tankar med podcasts och serier? Ja inte vet jag inte. Hur gör ni när tankeland aldrig varit större?


/Elvira

Likes

Comments