Nu är det ett bra tag sen jag skrev här!
Jag har känt ett bra tag att vem fan vill läsa om min kamp? min bakgrund med ätstörningar? min behandling? min tillfrisknad? Mitt liv som mamma? min kamp för att kunna bli gravid? min kamp att klara av all oro som kommer med en tillfrisknad, vara mamma och nu bära på ett nytt liv.. Jag har liksom förminskat mig själv varenda gång. Vad får mig själv att tro att jag skulle vara viktig? att någon annan skulle bli hjälpt av det jag gått igenom? eller vilja läsa det jag känner och tänker? Jag är ju egentligen ganska patetisk! Eller? Jag kan inte ha en sida där jag skriver om vad jag lagar för middag eller där jag berättar vad jag handlat för barnkläder. Jag är en djup människa, med oerhört starka känslor. Känslor som jag ibland inte kan hålla för mig själv, som tar kol på mig om jag inte får dela dem med någon.

Jag är långt ifrån patetisk, jag är superviktig! OCH blir ingen annan hjälpt av mina ord om alla mina år av behandling och erfarenhet av livet så hjälper jag ju iallafall mig själv, med att inte stänga in alla mina känslor.
Jag vill på något vis tro att allt jag gått och går igenom inte är för gäves! Att i slutändan kommer det leda mig väldigt rätt ilivet, på alla plan! Saker för mig i vanliga vardagen är så mycket mer betydelsefullt, än vad kanske andra människor reflekterar över. Att kunna äta lunch tillsammans när vi är på Ölands djurpark, att vi grillar en fin sommarkväll, att jag vågar laga nya maträtter där det behöver provsmakas, jag väljer inte 2 timmars promenad framför varje fredagsmys, jag sitter inte med ångest i hela bröstkorgen för att jag åt lite mer än vad jag planerat OCH jag går definitivt inte till toaletten efter jag råkat äta lite för mycket. Att våga lyssna på kroppens signaler, när den är hungrig och när den är mätt..även när den är trött. Det är ju sånt som kallas livet för andra, som man egentligen inte tänker på.. För livet rullar ju på.

Mitt liv rullar på väldigt bra nu, nästan alla dagar! Jag uppskattar min man så oerhört, varje dag. Att han är så fantastisk och snäll, så omtänksam och en sån underbar människa och pappa! Sånt jag inte såg riktigt innan, för det enda jag såg var att han hindrade mig att följa sjukdomens regler.. det dåliga samvetet till min son, när jag lämnade varje tillfälle där mat var inblandat tog kol på mig, ångesten som kom av det..hanterade jag med ännu mera träning. Jag ser livet idag, jag känner kärleken och ångesten kan jag nästan alltid hantera. Jag har fortfarande ständigt dåligt samvete, för allt jag missat under mina sjuka år, saker jag inte minns. Bilder som kommer upp på facebook från år tillbaka, som jag inte minns. Eller bilder från utlands semestrar där jag inte ens minns vart vi var, det enda jag minns var vad jag åt eller inte åt. Där sitter jag med min son och ler, med insidan av mig skriker av panik.


Det finns antagligen också en stor anledning till att jag inte kunnat bli gravid tidigare, för jag hade inte klarat av att vara så snäll mot kroppen som man behöver vara när man är gravid, när man skapar ett liv i sin egen kropp.

Just därför jag skriver idag, för idag, gravid i vecka 35, 15 kg viktuppgång och ett försök i att få några gravid bilder.. gjorde att jag bröt ihop. ätstörningstankarna som jag sparkat i röven ett bra tag kom idag upp till ytan! Hur fan kunde jag låta detta ske? Hur fan ser jag ut egentligen? hur vågar jag visa mig utomhus såhär? vilket stort jävla misslyckande hela jag är! Jag blev så arg att jag funderade på att köra över kameran. Jag skällde på Fredde som inte förvarnat mig hur groteskt stor jag blivit.. Ja ni hör ju, jag fokuserade inte alls på att jag är höggravid, äntligen efter 5 års utredningar liggandes i en gyn stol, kunnat bli gravid, efter flera missfall hade jag nu ett nästintill färdigt barn i min mage, att min kropp var/är så jävla fantastisk som lyckats återhämta sig efter 13 års ätstörningar och nu lyckats behålla detta lilla efterlängtade barn! Jag tänkte inte heller på att höggravida kvinnor samlar på sig vätska, alla känner sig stora, det är en kort tid i livet och att alla ser ut såhär, mer eller mindre. Jag är inte värre än någon, jag är lika vacker som alla andra. Jag har inte sämre karaktär än någon annan, jag är gravid! Jag har dessutom levt i en rullstol i 15 veckor bakåt, vafan kan jag inte bara vara lite snäll mot mig själv? Jag är ju en jävla kämpe, jag är ju fan fantastik! Efter en dag med mycket tankar och känslor känner jag mig klar nu, jag vann idag och jag kommer vinna alla andra dagar också. 

Det är jag skyldig mig själv, mina barn och min man! Det är jag skyldig till livet som jag ska leva fullt ut! Så här kommer några av bilderna som fick mig att bryta ihop idag, enbart för att jag är så jävla bra precis som jag är, även när jag väger mer än jag trivs med. Här jag gravid i vecka 35 med vår efterlängtade flicka och det är jag jävligt tacksam för!

Ett tips från mig ikväll om du tvivlar emellanåt på att du inte är bra precis som du är, kolla på programmet "Embrace" och gråt en skvätt! Det programmet behövde jag ikväll!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Gradvitetet, missfall, oro, glädje..

Så mycket känslor i en och samma känsla. Jag visste direkt denna gången att jag var gravid. Man kan nästan skratta åt det, men jag kände nästan när befruktningen skedde. Under julen och nyår var jag stensäker på att det växte ett frö i magen på mig, fast jag inte kunde testa för att det var för tidigt. Jag drack Pepsi max genom hela nyår och räknade ner dagarna tills jag kunde prova som tidigast. Det var likadant i somras, jag bara visste. Lika mycket visste jag när missfallet skedde, långt innan blödningen. Mina tidiga missfall innan vecka 5 har jag också kännt av tidigt, men inte lika starkt..

Denna gången tog jag test några dagar innan man "skulle" för jag kunde inte hejda mig. Såfort jag såg de 2 röda strecken som betyder positivt började oron gro i magen, mardrömmarna göra mig sömnlös och verkligheten tappa lite fäste. För min största dröm i livet är att få fler barn, men min värsta mardröm i livet är att genomgå ett missfall till. Man sätter sig i en rejäl bungyjump och håller tummarna att man inte ska slå ihjäl sig, slå hål på hjärtat en gång till.

Tillslut gjorde jag och Fredde inget annat än att oroa oss och må dåligt. Vi vågade inte glädja oss över huvudtaget, prata framåt och jag sa tom till barnmorskan att det är ingen mening att boka alla möten redan nu för jag kommer kanske få avboka allt igen och det orkar jag inte. Man är så inställd på sorg, för besvikelsen har ätit upp en så många gånger förr.

Tillslut läste jag om en tjej som fått många missfall som jag, hon orkade inte gömma sig en minut till. Alla gånger hon fått gömma sig och aldrig fått möjligheten att dela sin enorma glädje över att hon faktiskt var gravid med andra, men vänner, släkt och familj. MED ALLA! Så nu tänkte hon sparka hål på alla jävla moral kärringar och skrika ut sin glädje redan i vecka 9! Skulle hon få missfall har hon iallafall fått vara otroligt lycklig innan. Att ett missfall sker är något vi inte kan påverka och att man skulle behöva "gömma" sig mer i vecka 11 för man fått missfall än vecka 13 är för mig ren idioti. Det finns en viss skam i att få missfall i dagens samhälle, man ska vara tyst, sörja i tystnad, ensamhet. Göm dig för helvete!

Jag vägrar gömma mig! Sen jag och Fredde bestämde oss för att gå ut med gradviteten har oron släppt lite. Mardrömmarna har minskat en aning och tårarna kan tom vara glädje tårar emellanåt. Om några dagar har vi nått vecka 12, om några veckor ska vi få lyssna på hjärtljuden och om ännu några veckor ska vi på ultraljud.

Jag länglar! Otroligt!


Likes

Comments

Antar att jag skriver detta inlägget nu för att Elton går sin sista termin på dagis och börjar skolan till hösten.
Även följer jag en del starka kvinnor på instagram. En av kvinnorna har en 8 årig dotter som fått hem papper från skolsystern om bmi. Förstår ni? 8 år och får hem en stor blankett om bmi. Tjejen var väldigt smal och tunn och passade ju inte alls in i den normala delen.
Ska hon redan läsa sig till att hon inte passar in i den där mallen som skapades på 1500 talet? 8 år gammal?
Jag var en tunnis fram tills jag började skolan. Sen hände något och jag la på mig en del, jag var ett överviktigt barn från ca 6 års ålder. Men jag älskade mig själv, varenda millimeter av mig själv älskade jag fram tills jag fick berättat för mig av vuxna i min närvaro och skola att det var fel på mig. Att jag behövde ändra på mig.
Tycker ni att ett barn ska behöva tappa hela sin självkänsla och självbild pga av det vuxna samhället tycker man ska passa in i en jävla mall? Jag är inte dum i huvudet nu och förespråkar varken övervikt hos barn eller vuxna. Det vet människor som känner mig. Men vad ska ett barn med en blankett om bmi och göra? Tror någon på fullaste allvar att föräldrarna inte vet vad som är hälsa och inte? Tycker skolan att det är något som inte stämmer, ja men ta det då med föräldrarna. Varför ska ett barn bli inblandat och förlora sin självbild?

Varför har ätstörningar och psykisk ohälsa ökat? Varför startar de flesta ätstörningar kring tonåren? JO! För att man har blivit matad med skit som barn om att man ska passa in i alla jävla mallar, sen kommer man till hormonernas hippiefest och vet inte vart man ska göra av med all information man fått till sig av människor man sett upp till, ex skolsystern. Då, där och då, då slår vi slag i saken och ser till att hamna inom den där mallen. Men vem vill vara halvbra när man varit kass i så många år? Rätt som det är sitter man fast i en sjukdom som styr hela livet pga av att skolsystern redan vid 6 års ålder behövde påpeka att du hade 5 kilo för mycket.

Alla hamnar inte här, vi har olika personligheter, vi är olika känsliga. Men varför kan inte det moderna samhället lära sig att barn är barn och vuxna är vuxna. Ta telefonluren och ring till en mamma eller pappa om det är något som bekymrar. Förstör inte ett barn!

Jag minns inte exakt vilken klass jag gick i, men jag tror det var andra klass. Då jag helt plötsligt skulle gå från vissa lektioner varje vecka och ha extra gympa. Jag och några andra som skolsystern tyckte hade några kilon för mycket. Hur tror ni det kändes, att gå ifrån matte lektionen för att ha extra gympa för att jag inte var lika bra som de andra i klassen. Det var fel på mig, jag dög inte. Där skulle jag som älskade mig själv snabbt lära mig att det var inte alls okej att tycka att man var bra om man såg ut som jag. Gå ner några kilon bara så är du okej sen.

Eller när jag fick höra av en väns mormor att jag var så förbaskat fet att jag nog åt upp hundens mat också så som jag såg ut.
När jag fick höra att mina storlekslappar på kläderna skulle jag helst klippa bort så ingen såg, de var inte okej.
En väns släkting sa åt mig att jag fick inte åka i bilen för jag var så fet att bältet inte gick runt mig.
Jag skulle kunna dra evigheters kommentarer från vuxna människor som tycke att det passade sig att klanka ner på ett barn, ett barn som egentligen älskade sig själv men vägde lite för mycket. Hur lätt är det att fortsätta att älska sig själv när man ständigt blir påmind om att det inte är okej?

Det går inte, tillslut har du lärt dig att lyssna på vad andra tycker om dig.
Det är den lilla flickan som fick berättat för sig att hon var fel som också fick anorexi vid 13 års ålder, som också fick bulimi vid 20. Jag föddes full av kärlek och jag älskade mig själv. Mina föräldrar har aldrig sagt något utan älskat mig för den jag är. Ändå tycker människor runt om att det är deras plikt att förstöra ett litet barn.

Kan inte ett barn bara få vara ett barn.

Låt oss vuxna vara vuxna och finns det något att oroa sig för, låt då förfan inte barnen få den oron.

Jag läser om så många hemska historier på nätet om människor som blivit förstörda som barn, som långt upp i vuxen ålder fått arbeta med sig själv för att fungera. Det är inte lätt att vända dåliga tankar kring sig själv man blivit matad med elaka ord. Man tappar hakan och tror verkligen inte det är sant när man hör hur pedagogiska utbildade människor kan göra som de gör.

Vad som än händer under Eltons skolgång så hoppas jag verkligen att han kommer ha kvar sin självkärlek han har till sig själv. Att ingen vuxen tror sig ha rätten att förstöra hans självbild. Vad han än väger, hur lång han än blir, hur duktig han än blir på att läsa, hur snabb han än blir på idrotten så hoppas jag det finns förnuftiga vuxna runtomkring honom som inte öppnar munnen om de inte har något trevligt och säga.

Jag är väldigt mån om att berätta för Elton att vissa saker man äter gör kroppen starkare och piggare än andra. Det är därför man inte kan äta pizza till middag varje dag. Det vill kroppen bara ha ibland, man blir mycket starkare av köttbullar och potatis. Sen tycker tandtrollen inte alls om att dricka läsk varje dag, på helgen älskar dom att bada i lite läsk, men på veckorna blir kroppen mycket piggare av vatten.
Godis kan man ju heller inte äta varje dag, då gör man ju magen så mätt att kanske inte den där kvällsmackan får plats som gör att man orkar leka med alla kompisar på dagis dagen efter.
Jag kommer aldrig förbjuda något, aldrig! Men man kan hitta finurliga sätt att ha roligt när man lär sig.
Han har länge undrat varför mamma tycker om att gå långa promenader? Det är ju såklart för jag ska bli stark och ska orka leka och laga middag varje dag till oss. Jag överdriver säkert, men det är kanske inte så konstigt när jag mest av allt önskar att han får en normal syn på mat och livet.

Som sagt, jag är den vuxna. Han ska inte behöva bekymra sig vad som är rätt och fel på många år.. INTE ens när han börjar skolan!

Oj så många ord jag hade inlåsta som trillade ut på kvällskvisten. Godnatt!



Likes

Comments

Om jag hade skrivit rakt från hjärtat idag hade det inte varit något vidare trevligt inlägg att läsa, för fan vad vissa saker är påfrestande. Jag är så förbaskat trött på all yta alla människor skryter och skriker om, allt som man ska skämmas för här i livet. Alla falska människor och alla måsten man gör i livet bara för att det ska "se bra ut".

Orättvisor och okunskap.

Svårt att klistra på ett leende idag och låtsas att allt är under kontroll. FÖR det är det inte!


Likes

Comments

Just idag hade jag behövt vakna upp i ett varmt Thailand, äta en torr fantastisk pannkaka till frukost. Ta på Elton sin badmössa, se honom le från öra till öra och se hans ögon tindra, smörja in varenda kroppsdel och lägga mig på en strand i Koh samed. Ta på mig min bikini och köra över ätstörningen. Bara för att jag kan!

Jag har verkligen svårt att koppla av här hemma, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Stressen jag bär på varenda jävla dag, den har jag målat upp alldeles själv på väggarna här hemma. Jag älskar mitt hem, varenda vrå. Men det är också här hemma jag är som tryggast, även där sjukdomen alltid känt sig tryggats. Vi flyttade hit 2008, alltså i 9 år har sjukdomen levt jävel med mig här hemma och jag har bara tillåtit det, dag som natt.

Så nu är det alltså dags att måla om, inte med pensel utan med känslor.
Jag har redan lyckats måla mig igenom vissa väggar. Vissa dagar ser det helt nymålat ut här hemma, medans andra dagar behövs det stor renovering.

Psykisk ohälsa är som en ren jävla berg o dalbana och jag avskyr berg o dal banor, jag älskar kontroll. Vem gör inte det?
Kontroll, vad är det för er? att varje dag är en ny dag, gårdagen var igår och morgondagen är imorgon?
Eller är kontroll igår är idag och imorgon, även exakt samma nästa måndag? Är kontroll att inte bry sig så mycket och låta varje dag vara som den blir? Eller är det kanske bara att lägga ner sina tankar och lita på livet?

Japp jag tror jag kör på det sista, iallafall försöker!

Godnatt


Likes

Comments

idag har jag och Elton myst omkring i lilla huset, med dubbla strumpor och massor av kläder. Strömmen gick vid halv 1 och kom tillbaka kvart i 4.

Förjävligt emellanåt att bo mitt i ett blåshål, även om jag älskar vårt hem alla andra dagar, haha!

Vi tände iallafall massor av ljus, pärlande armband och ritade. Ganska mysigt att inte tvn fungerar ibland och man verkligen kan pyssla utan något som stör.

Ikväll har vi käkat firre, jag har besökt gymmet och nu myser jag i goströjan framför mästerkocken medans grabbarna bygger lego. Puss på er i stormen!


Likes

Comments

Idag har äntligen snön kommit, jag hade gärna klarat mig utan den! Men Elton har längtat, tjatat och längtat!

Så imorse fanns det inte så mycket att fundera på, vi tog på oss en massa kläder, tog fram både pulka och snowracer för att dra oss mot pulkabacken.

Efter många åk och en trött Elton så bestämde vi oss för att gå en sväng i snön hemma istället, Fredde och Elton körde som två huliganer med fyrhjulingen omkring mig och snön yrde.

Kändes som det var första gången på evigheter jag fick andas ordentligt frisk luft! Var iallafall väldigt trött i benen när vi var hemma för allt plumsande i snön men super pigg i knoppen för jag fått så mycket energi av allt det vita!

En annan sak jag funderade på igår efter en jobbig kväll. Alla dagar är ju inte bra dagar (långt ifrån) men i varje dag finns det minst 1 bra sak som skett. Om man skulle vara duktigare på att fokusera på de positiva när vardagen känns tung så skulle allt helt plötsligt inte kännas så tungt.

Igår hade vi en jätte mysig dag, jag kände mig pigg och ångest lättad. Kände mig väldigt glad. På kvällen så pajjade Freddes bil som jag körde med, helt plötsligt ser jag alla pengar flyga iväg, jag blir ledsen och helt plötsligt kändes allt skit. Att jag var tvungen att både ringa Fredde och pappa som fick komma och bogsera hem bilen. Helt plötsligt försvann hela min underbara dag som varit ångestfri och gett många leenden.

Varför är man så dum? Det var väl inget med det, bilen lagas och livet fortgår.. ändå låter jag en sån skitsak sudda ut en bra dag.

jag ska verkligen bli bättre för att ta dag för dag, uppskatta saker som sker i livet. Absolut låta mig bli ledsen, som när bilen gick sönder. Men när jag varit ledsen en stund får jag släppa det och låta den bra dagen fortsätta. Jag kanske är jätte ensam om att låta negativa tankar äta upp det positiva. Men det är något jag verkligen behöver arbeta med.

Alla dagar behöver inte vara bra, men det finns något bra i varje dag.


Likes

Comments

Jag har tänkt och funderat och det fanns en viktigt mening från början med att jag startade den här bloggen.
Jag får försöka tänka bort vissa saker här i livet, vissa människor här i livet. Det är deras förlust att de sitter utan kunskap, inte min. Jag har tappat den energin jag hade tidigare och sover som en kratta pga mina medeciner.
Antagligen därför jag tog illa vid mig tidigare. För annars har jag blivit ganska hård, lärt mig att vifta bort saker.
Så av den anledningen får jag försöka igen. Just för att när jag var som sjukast hade jag önskat att läsa om någon som var i min sits. Just för att alla är så tysta, jag kan inte följa den trenden att täppa igen mathålet för jag vägrar att skämmas över något som jag inte kan rå för.

Något som är riktigt jobbigt nu i livet är att precis alla människor omkring mig går med antingen en bebis på armen eller i magen. Jag missunnar ingen lyckan att få barn, men fan vad ont det gör av längtan djupt in i bröstet.
Jag har aldrig tidigare känt en så stark längtan efter något som jag gör nu med att få fler barn med Fredrik.
Elton brukar gå runt och prata om att katten är hans lillebror för att han har ingen annan, alla andra barnen på dagis pratar om sina syskon så Elton pratar om sin katt.
Han är ett barn som inte alls har samma djupa känslor som mig, men fan vad ont det gör att höra på.

Men vad ska man göra lixom? Vänder inte oturen någon gång? När isåfall? För jag börjar tappa glöden.

Till något annat så tänkte jag små skriva om 2016, mina styrkor och "slagsmål"
2016 har varit ett tungt år, men av den anledningen att jag verkligen arbetat med mig själv. Jag har haft 7 handlingsfria månader från sjukdomen. Jag har alltså låtit kroppen läka fysiskt nog för att hitta en normal mättnad, en normal hunger, normalt blodsocker, normalt med energi. Jag har börjat lita på magkänslan många gånger och känner verkligen mig nöjd när jag är mätt, kroppen är inte rädd för svält längre utan vet att det kommer komma lite mat inom några timmar igen.
Regelbundenhet, att äta regelbundet, fan vad det underlättar livet.
Men livet är ju inte som en regelbok, man far och flyger. Är på kalas, det är storhelg. Ja man sitter inte hemma och väntar på att klockan ska slå, då kommer utmaningarna. Vad är normalt? Vad klarar jag av? Hur mycket orkar jag ångestmässigt? tankar kommer, tankar går.
Men ju lugnare min kropp blir genom att undvika svält och överträning, ju enklare blir besluten.
Att hoppa över frukosten, det förstör en hel dag, lunchen är ett måste. Min hunger har verkligen kommit igång, jag har inte känt hunger på flera år på rätt sätt, utan kopplat min hunger till svaghet och försökt motarbeta den till varje pris. När jag vunnit över hungern, ja då har jag känt mig stark.

Jag har också genomgått en sommar full av sorg, utan att trilla tillbaka i sjukdomens klor fullt ut. Vilket gör mig så stolt och ska jag vara ärlig, förvånad. Jag är alltså starkare än jag tror, mer rädd om mig själv än jag anar.

Vi har haft 2 underbara resor till Thailand, alltså de 2 första resorna i mitt liv utan svält, kompensering och kräkningar.
Jag har badat och klätt mig i tunna sommarkläder. Jag har verkligen slappnat av och tappat den inre stress där, jag lätt lägger på mig inombords här hemma.

Så har vi haft många små utflykter och middagar, med vänner och familj! Vi har skapat viktiga minnen mitt i fullt av behandlingar i karlskrona och känslor som bearbetats.

Så inför 2017

Kommer min behandling med min psykolog att avslutas i februari pga hon ska gå på mammaledighet, skrämmande efter 2 år med en människa som verkligen förstår. Som jag inte behöver förklara allt för. Som vet vad min sjukdom innebär, jag slipper bli utskrattad eller missförstådd. Men som sagt jag har kommit långt och ska nu testa mina egna vingar.

Jag hoppas att 2017 kommer innebära en större mage och inte pga av godis.

Friskare och piggare, bättre sömn och mindre stress.
Jag hoppas att jag så småningom kommer kunna börja arbeta, tjäna lite pengar. Känna mig viktig.

Umgås med de som är viktiga, vänner och familj som ger glädje och kärlek.
Försöka skratta mycket och skapa fina minnen.
Jag hoppas på mindre kontroll och ångest.
Ja 2017 får helt enkelt bli som det blir.. för det har jag ju lärt mig, att hur mycket jag än önskar så kan jag inte påverka.



Likes

Comments

Har tappat allt sug kring det här med att blogga! Att sprida någon form av kunskap till trångsynta idioter som tror sig ha rätten att säga vad fan dom vill!

Jag finns på mitt instagram konto "eltonsmammajessica" om någon vill följa mig där som följt bloggen.

Men här orkar jag inte pyssla mer!

Likes

Comments

Idag har varit en jobbig dag!
Jag har väntat med spänning och längtat till den 8 december, dagen då högskolan gav besked om antagning eller inte.
Jag kände verkligen på mig att jag skulle komma in, jag var så låst och såg absolut inget annat än att börja plugga i januari.
Jag vet inte varför, men utbildningen ämneslärare 4-6 kändes verkligen som något som skulle kunna vara jag. Dagtid, rutiner, åldrar som fortfarande skulle kunna ge mig utmaningar varje dag, men ändå inte göra mig slutkörd. Ha helgerna tillsammans med familjen, slippa jobba kvällar och helger och missa all tid med familjen som jag gjort i alla år tidigare.
Jag kände också att gå till att plugga efter 2,5 år sjukskrivning kändes som en bra övergång, jag började investera i mig själv, i min framtid.
MEN jag kom som reserv. All luft gick ur mig och tårarna sprutade.
Varför är man är så dum att man ställer in sig på att allt ska gå bra? Det vet jag inte.. för vi alla vet ju hur besviken det gör en när allt inte går som man vill.
Först kändes allt totalt hopplöst, jag kände mig värdelös, tappade tron på mig själv...blablabla, alla härliga tankar man kan tänka om sig själv som är jävligt opassande. Men efter lite pratande med nära och kära så är min reservplats ändå ganska okej och det kan finnas en liten möjlighet att jag kommer in ändå.
Nu är det bara att vänta tills den andra uttagningen som är 22 december.

Det är inte fel på mig, det är kanske bara inte rätt tillfälle. (jag ska bara intala mig själv det några 100 gånger till)

Så har jag varit på behandling, en tuff sådan. Tågen var försenade, stressen upp i halsen.
Elton har varit vansinnig på mig idag, att jag alltid ska hämta honom på dagis så tidigt. Varför kan jag bara inte vara som alla andra mammor som jobbar sent? så han också kan vara på dagis till det stänger och cykla med sina kompisar?
I bilen avslutade han med att när ska jag få en lillasyster egentligen? Alla på dagis har det förutom jag.

5 års trots! Han vill verkligen berätta alla sina tankar och vinna varenda diskussion just nu..

Om jag ville blunda och inte vakna förrens det var dags för fredag? JA!
Men såklart, jag vet att han inte förstår, han vill ju absolut inget illa! Han älskar sitt dagis och vill inte gå när de andra leker vidare med något roligt och så förstår han inte hur gärna jag vill ge honom det han önskar sig. Men..

Jag har verkligen fått spänna varenda muskelfan idag för att inte hantera mina känslor som jag alltid tidigare gjort.
Jag behöver inte äta eller svälta mina känslor, Jag behöver inte springa en mil för att köra slut på mig och fly, inget kompenserande överhuvudtaget.

Utan jag får helt enkelt intala mig själv att jag kan inte påverka livet mer än jag redan gör.
Känna mina känslor och gråta en skvätt..och sen är det fan bra!

Imorgon kommer bli en mycket bättre dag!


En usel kvalite på denna bilden, skickad genom mobil till facebook, sparad... blabla!
Men den visar iallafall hur mysigt vi avslutade denna torsdagskvällen.

Godnatt

Likes

Comments