Jag har insett att jag lider av någon slags separationsångest. Jag har så himla svårt att bryta band med människor oavsett om det är jag som vill det eller om det är dem. Jag har till och med svårt att bryta med folk som inte gör mig bra. Jag kör oftast trasiga relationer enda ner i botten tills det inte ens finns aska kvar att ta av. Jag har svårt att lämna, och jag har svårt att bli lämnad. Något jag kommit till underfund med är att det inte spelar någon roll om vem som lämnar vem utan bara känslan att man måste separera på något sätt får mig att bli rädd. Ibland önskar jag att jag var starkare än såhär, men just den biten är en del av mig som jag alltid kommer få arbeta med. Jag har blivit lämnad av två människor som jag en gång älskat så gränslöst mycket, som jag aldrig trodde skulle försvinna. Visst är det sjukt att man kan spendera en hel uppväxt, ett helt liv eller flera år tillsammans, men ett hejdå kan ta några sekunder? Och man kommer alltid att vända och vrida på varenda sten som finns och undra varför den personen valde att kliva ut genom just din dörr. En del av dig försvinner också, den tar dem med sig. Kanske flera delar. Delar du inte kan få igen. Och så står du där på ett iskallt golv i hallen och undrar vad som precis hände. Kroppen börjar skaka. De kan omöjligt göra såhär ont, min kropp klarar inte av det. Det måste bli bättre. Man skriver upp varje kvart i taget och stryker över med en penna, man inser att man klarat 15 minuter till varje gång man får dra ett streck över klockslaget. 6:15, 6:30, 6:45. Känslan är som att någon skjuter dig med femton skott i ryggen utan förvarning. Ni som har varit där ni vet. Och människor som vi älskat, som älskat dig som aldrig aldrig skulle lämna dig gör precis det. Och det är dem relationerna som formar dig till den du sen blir, dem delar dem tog med sig som aldrig kommer tillbaka och den rädslan du har att nästa person kommer göra samma sak. Plötsligt litar du inte på någon längre och bara tanken av att du ska stå i hallen igen och undra vad du gjorde för att förtjäna detta gör att man grips av panik. Så ja, jag har svårt att säga hejdå, jag har svårt att separera med relationer och jag tror att många känner den känslan. Man är rädd, man är rädd att släppa människor för nära inpå livet. För ju mer man ger av sig själv ju mer sårbar blir man. Och jag kommer alltid att ha några procent av mig som gör att jag inte riktigt vågar släppa någon så nära på livet igen, och det är någon form av livets acceptans.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hörrni, vet ni vad jag funderade på idag. Varför lärde man sig inte mer om ångest, prestation,självkänsla och att vara en god människa emot alla i högstadiet/gymnasiet? Jag tror helt ärligt att det hade hjälpt min lilla tonårssjäl otroligt mycket på traven i livet och säkert många andras också. Så många situationer som jag hade förstått varför jag kände som jag gjorde istället för att tro att jag var en crazy bitch som hade otroliga problem med livet. Vet ni vad de sjuka är? Att man tror man sticker ut från mängden för man inte kan hantera livets svårigheter men i själva verket känner/kände alla i min omgivning (generellt sätt alla) samma sak men ingen visste ju och man vågade inte prata om det. För vad finns att prata om? Jag hade ingen jävla aning helt ärligt talat varför jag reagerade som jag gjorde ibland. Och hela dem tre sista åren i skolan var så himla tuffa och folk var så osäkra och elaka mot varandra vilket inte heller hjälpte. Jag led av ångest såklart och jag hade ingen aning om att de va det jag kände förrän nu när jag lärt mig vad de innebar. Att läsa psykologi stärker inte självkänslan och hjälper inte till att förstå att man inte är sjuk i huvudet för att man söker hjälp. Att söka hjälp är det bästa jag gjort i mitt liv. Har investerat så många timmar i mitt liv genom att inse att jag behövde hjälp på riktigt.

Så, jag hade önskat och jag hoppas att nu när det blivit lättare att prata om detta att de införs mer sånt i skolan! Jag tror verkligen de skulle hjälpa.

Likes

Comments

Hej mina hjärtan!

Har återhämtat mig från min tripp till Öregrund som var otroligt spontan men rolig!! hela dagen igår sov jag och idag har jag åkt in till Stockholm för att hänga med Linn, vilket var supertrevligt. Vi har varit så dåliga hela sommaren och sagt att vi ska ses typ en miljon gånger så det var bra att vi väl fick till en bra dag. Vi åt middag på ett ställe som Linn tipsade om (minns ej vad det heter) men såååååå god mat och slutade med att vi tog en kaffe på ett ställe inne i stan. En helt bra söndag helt enkelt.

Imorgon är det redan måndag men är inte ledsen för det eftersom att jag är ledig två dagar till! har planerat träffa Sanna som är uppe från Göteborg och bara försöka städa lite i lägenheten! Hoppas ni får en bra kväll!

Likes

Comments

Befinner mig ute i Öregrund tillsammans med Linnea och Amanda nu. Vi har grillat, druckit ännu mer rödvin och myst i mängder. Livet känns bra här ute

Likes

Comments

Något jag pratat om tidigare är ju perspektiv. Hur viktigt det är och hur det för oss frammät. Alla människor har ju olika perspektiv på saker och ting och man bildar sina egna uppfattningar från erfarenheter. Alla kommer från olika bakgrunder, kämpar med olika saker och har olika bild av framtiden. Jag tror att så länge man är medveten om vart man själv står och hur man ser på saker så kan de bygga grunden till ett stabilt liv. Min största källa kommer ifrån det sjukhuset som jag spenderar hälften av min tid på. Ni som också är sjukhus-barn förstår vad jag pratar om. Jag önskar nästan att alla människor kunde hitta sina egna källor som gör att man kan bli tacksam över det liv man lever. Ibland när jag sitter på sjukhusbädden på avdelning 34 så skäms jag över saker jag klagar på annars. Hur jag ens har mage att klaga på min skola, hur jag blir irriterad på småsaker som att jag blev för full för en utgång eller att jag ens bryr mig allt för mycket om vad folk tycker och tänker om mig. Vad spelar det ens för roll om fem år? vad spelar det ens för roll imorgon? Jag har lagt ner alldeles för mycket tid att bry mig otroligt mycket om hur jag ska anpassa mitt liv för att det ska passa in i andras liv.

Härom veckan avled en 21 årig kille på min avdelning av ett hjärtfel och en vecka innan hade han kommit in på läkarlinjen på Uppsala universitet. Hans framtid raserades och ett svart täcke med sorg lades över hela avdelningen, En familj förlorade sin son och världen förlorade ännu ett jävla orättvist dödsfall. Sen finns det barn på mitt sjukhus som bara väntar på den dagen, men vet ni? jag har aldrig sett lyckligare människor än dem människorna. Dom ser inte det vi ser, dom ser världen på ett helt annorlunda sätt. Och livet är orättvist ja, det kommer det alltid vara. Jag kan inte skylla på någon att det är såhär, och det kan inte dom heller. Men dom skapar sig perspektiv, dom skapar en bild av hur dem ska se på saker. Och det är lite det som är poängen, och det är det som är läskigt idag. Att vi människor måste se misär för att uppskatta våra liv. vi måste vara med om något traumatiskt eller se något traumatiskt för att vi ska vara tacksamma över det vi har. Varför kan vi inte bara vara tacksamma ändå?

Likes

Comments

Känns som jag bara tar massa matbilder? men det är ju en av mina passioner att äta gott. Haft så bra dagar och kvällar under min lediga tid. Igår spenderade jag min kväll med grillat mat och toppentjejer hemma hos Julia (hennes balkong är så himla sjuk)!!! och idag fick jag kvalitetsfika med Johanna i följt av dejt med mina bästisar. Åh vad glad jag är att jag har alla dessa människor i mitt liv!

Likes

Comments

Godkväll finaste ni! dagens inlägg får pryda med en text som jag en gång skrivit från mina arkiv från när man var förälskad och galen den känslan kommer vara svår att slå något annat. när man är kär. 

"Jag har nog aldrig riktigt smakat på riktig kärlek för än jag träffade honom. Det var han som satte en prägel på det ordet och jag fick äntligen känna på någonting, och känslan av att känna känslor vare sig dom är olyckliga eller lyckliga så kände jag iaf något. Jag minns hur jag i tidigare stadie hade levt ett liv som liknande ett rullande band fullt av vardagliga sysslor utan mening, Men att vakna upp på morgonen och ha möjligheten att äntligen kunna värdesätta mina dagar, mina timmar och mina minutrar för att jag visste att han skulle vara min lite till var som att en helt ny värld precis öppnade sig för mig, konstigt nog.

Jag frågade mig själv ofta, hur kan en annan människa få en sån stor makt över mitt hjärta på så kort tid? svaret var simpelt och han kunde få göra vad han ville med det men det fina med kärlek och honom var att jag visste att han skulle ta väl hand om det. Lite det som är meningen också, jag vågar ta den risken med honom, en risk jag aldrig vågat ta innan. Man är helt plötsligt villig att riskera en kraschlandning om det betyder att man får uppleva stunden av tyngdlöshet innan. Med honom är jag det. Han är mig övervinnlig i allting och jag försöker förklara för honom varje dag att jag måste ha gjort något speciellt för att få honom att välja mig. Det är inte konstigt att jag valde honom, tror alla väljer honom. Men att jag fick honom att välja mig, det har jag bara mig att tacka för. Och när vi beslutade oss för att dela våra liv tillsammans gjorde jag livets val och skulle jag någonsin ta flera beslut fel så skulle jag veta att jag gjorde ett val rätt.

Men att vara förälskad får mig att vilja älska mitt liv fullt ut. Jag älskar allt med mitt liv, och speciellt honom. Jag har aldrig riktigt vart orolig men ibland när vi ligger där i sängen, när jag vilar mitt huvud mot hans bröst grips jag av panik, tiden räcker liksom inte till. Inte ens ett helt liv skulle räcka till med honom. Jag brukar ligga och kolla på honom och känner mig plötsligt orolig över att jag faktiskt kan förlora det finaste jag har i mitt liv. Så ja, du kanske har rätt. Det här kanske slutar med att någon av oss blir sårad. Det kanske slutar i tårar och sorg. Det kanske slutar på ett av tusen olyckliga sätt. Men jag kommer aldrig glömma bort att det alltid finns en chans att det inte slutar alls. Och det kanske är det som är poängen. så låt oss börja med det" 


Likes

Comments

Kom precis hem från en supergod middag med Julia och Angelina hemma hos Julia. Älskar sånna här spontanhäng på sommaren med lite gott vin och en ännu godare middag. Vi satt länge och pratade om allt mellan himmel och jord och planerade även våran morgondag, blir en tripp till öregrund om vädret är med oss! tar fler bilder då.

Likes

Comments

Första dagen på semestern och jag har helt ärligt inte gjort någonting förutom att legat i sängen, har varit lite för trött för att planera in någonting just på dagen utan tänkte att ändå första dagen får stå för att göra just. ingenting.

Kvällen däremot ska jag laga fishtaco och sen hänga en del på sjukis. Vi hörs imorgon!

Likes

Comments

Godkväll fina ni!
Äntligen är veckan snart över, veckan som bestått av 6 dagars arbete och allt för lite sömn. Känner att jag varit väldigt ostabilt trött denna vecka, både psykiskt och fysiskt. Kroppen hinner liksom inte med. Många dagar har jag känt att det blivit som en slags kamp att klara av timmarna. Ni vet när man bara tittar klockan i tron om att den bara passerat dubbelt så mycket från när ni tittade sist men i själva verket så har den knappt rört sig. 

Jag blir lite orolig när jag pratar med folk i min närhet när jag märker att man slutat bry sig om sin egen hälsa. Är ingen slags hälso-guro och tro mig jag försöker inte det heller. Jag minns så tydligt i vintras när jag skulle vara bäst på att hinna med livets alla måsten (som egentligen inte ens är måsten). Skulle ha hundra saker i luften samtidigt för att känna att jag var duktig. Är det inte så samhället bygger upp oss nu för tiden? Att vi alltid är duktiga om vi orkar mer än vad vi klarar av? I vintras orkade jag plugga 100 % arbeta nästan 100 % och träna och vara social och hänga på sjukhuset 100 %. När jag förklarade detta för andra runt omkring, hur jag ställde alarm klockan 6 för att hinna fånga timmarna innan arbete för att sedan åka till jobbet och jobba under rean till klockan 20, och för att tillsist ta taxi till sjukhuset för att titta till mitt hjärta (sjukhus-livet är en annan historia). Återigen fick jag höra hur duktig jag var, vilket motiverade mig till att fortsätta att prestera. Men nu kommer de krångliga, tillsist gick jag in i en depression. Och vet ni hur jag märkte det? Jo för att kroppen la av. Jag gick till tenta-salen där jag skulle skriva min tenta som jag pluggat till men jag orkade inte ens röra pappret (den blankade jag sedan). Träningen la jag av med, och den sociala delen som skulle vara det som skulle anses vara något som fick mig att inte bryta samman klarade jag inte ens av att ta vara på. Där satt man, i en säng i januari månad och räknade timmarna, från att ha varit uppe på toppen till att försöka räkna ut hur jag ska klara av dagen, en kvart i taget. De kan omöjligt kännas såhär svårt. Jag tänker att de måste bli bättre.

Jag lyckades ta mig ur dom tunga dagarna som tillslut blev veckor, och efter otroligt mycket insikt och arbete med mig själv så var jag på banan igen. Ibland blir jag så himla rädd att jag ska falla tillbaka till det spåret igen eftersom jag är uppvuxen i ett samhälle där vi hela tiden ska prestera, och när vi går emot samhällets "normer" inser vi att det handlar om att må bra istället. Att det är viktigare att vi mår bra än att vi är bäst. Eller jag inser det iaf och jag försöker återigen berätta de för mina vänner och människor jag träffar att de är så himla viktigt att vila, de kommer vara värt det sen. Jag tror det.

Likes

Comments