​En krönika om en text jag skrivit, varsågoda! 

Jag var så lycklig med honom på ett sätt där ordet lycka äntligen fick den otroligt trygga meningen i livet. En plats däremellan himmel och jord kommer att bilda sin första spricka. Hur ska jag klara av att göra slut med människan framför mig som lever så mycket i mig, hur ska jag göra mig av med alla dem lyckliga små delarna som jag äntligen pusslat ihop. Där det hela tiden saknades bitar som behövdes för att fullgöra det trasiga hjärta som aldrig fick bli.

Jag har alltid undrat när livet ska börja fortgå igen. När känslorna kommer bli som ett löpande band där jag bara lever på, på ett sätt där jag inte behöver kontrollera mina emotionella delar hos mig för att jag ska kunna bli hanterbar. Jag har alltid undrat när varje andetag inte kommer att reflekteras, utan bara vara någonting i mig som bara funkar i takt med att livet bara fortsätter. Jag har alltid undrat när jag ska börja skratta, när jag genuint måste ta luft, hämta andan för att jag skrattat så oändligt länge där och då med människor som fyller dem där delarna av mig som knycklades ihop när jag tappade mitt hjärta i knät. Jag har alltid undrat när jag kommer att stanna upp, vara stressad över att allting går så fort, där jag lever i en värld där jag ständigt måste påminna mig igen att värdesätta all min tid för att jag inte hinner med. Där jag lägger undan mobiltelefonen vid middagsbordet för att jag ska få ut så mycket utav tiden. Omringad av min familj och mina bästa vänner, för jag älskar tiden och jag älskar livet.

Men där, så kom den. En höstgrå dag i oktober månad. En dag som hade liknat alla mina tidigare dagar men på ett annorlunda sätt fick sätta sin prägel i min historia. Man börjar leva utan att man ens insett det själv, och det har man nog gjort ett tag. Man vinklar på stolen och funderar plötsligt när man senast tänkte på honom på det sättet där det en gång bildades sprickor långt bak i min hornhinna. Musiken spelas i bakgrunden och där kunde jag äntligen samla mina tankar, resa mig upp på en grund stadigare än någonsin. Jag är äntligen lyckligare är någonsin. Bara av mig själv, och trots det hålet i hjärtat som en gång bildades av den kärleken som slets itu så har jag lyckats samla alla pusselbitar som krävs för att livet ska finna sin trygga plats igen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hösten är verkligen igång nu och i morse tog jag en powerwalk med mamma! idag mår jag bra, jag har känt att det varit väldigt stressat senaste tiden med både arbete och 100 % skola men i och med att jag känner igen mina varnings-klockor allt för väl (när det är dags att sakta ner) så vet jag vad jag bör släppa för att ej kraschlanda.

En ny systemkamera har jag inskaffat och lite mer bilder för bloggen ska jag väl lyckas få upp. Som sagt, att skriva har varit någon form av terapi för mig, så ska absolut fortsätta. Vet att det varit lite blandade texter här i bloggen, allt från arkiv från en trasig kärlek till en vardag i mitt liv, tänkte jag fortsätter så. Ikväll ska jag mysa med några MQ-kollegor och dricka rödvin.

Likes

Comments

Okej, jag har haft riktigt tuffa dagar nu senaste tiden som faktiskt har lett till att jag inte riktigt orkat ta tag i bra disskusioner och samtalsämnen här på bloggen. Bloggen är ju på något sätt kanske bara ett forum för mig att få skriva av mig och dela med mig lite av vad jag känner och tycker och lite fina bilder och sånt. Snart får jag äntligen min systemkamera vilket kommer leda till att denna blogg kanske får lite liv igen.

Återigen, känner inte riktigt att min kropp hinner med livet. Jag känner mig allt för utmattad av sjukhusbesök och press och krav inför hösten och psyket hinner inte ifatt, vilket i sin tur leder till att det blir något slags krig inombords med vad jag BORDE orka/hinna med till vad jag faktiskt är kapabel till att klara av. Jag har känt att jag fyllts med otroligt mycket ångest som ätit upp mig inifrån. Det här med att sätta ett finger på hur ont det gör, jag ska försöka förklara för er: Ibland när jag befinner mig på Sophiahemmet i Stockholm brukar en undersökning ta upp emot fyra timmar. ibland mer. jag tar circus 15 sprutor och är rädd varje gång detta görs. Jag kan inte beskriva hur ont i kroppen jag har efter att dem stuckit mig så pass många gånger att min hud blir alldeles öm. Jag brukar ha ont ungefär i 24 timmar efter. Detta är något jag gör en till två dagar i veckan och har gjort det sen jag föddes. Vad jag vill få ut av att berätta den fysiska smärtan är för att ibland när jag ligger i sängen och kroppen värker så otroligt mycket inombords att det känns som att man har feber för att ångesten är så sky hög så skulle jag ibland vilja byta med den elsa som sitter på sjukhusbädden och precis tagit sina 15 sprutor. Ibland är den psykiska delen så stark och den gör så otroligt ont att jag hellre krigar mig igenom den fysiska smärtan. Jag har drabbats av en panikattack, och ni som vet vad det är ni vet precis vad jag talar om när jag säger att luften tar slut, man har gått hela dagen och laddat inför den explosionen som man vet kommer komma då man står med duschen i ena handen och tänker att "nu dör jag". Det är så orättvist men ändå så rättvist, det sägs att man blir stark av sina motgångar i livet och jag antar att dagen då jag faktiskt kan säga att jag känner mig lugn och harmonisk i ett långt skede kommer att komma.

Jag är inte olycklig, och jag är jävligt stark. och det vet jag att många av er också är. just nu låter vi bloggen få vila lite tills jag återhämtat mig, samlat lite kraft från saker som gör mig mindre stressad. Låt oss fokusera på perspektiv, och det som är viktigt i livet. Vi hörs om ett tag igen.

Likes

Comments

Jag har insett att jag lider av någon slags separationsångest. Jag har så himla svårt att bryta band med människor oavsett om det är jag som vill det eller om det är dem. Jag har till och med svårt att bryta med folk som inte gör mig bra. Jag kör oftast trasiga relationer enda ner i botten tills det inte ens finns aska kvar att ta av. Jag har svårt att lämna, och jag har svårt att bli lämnad. Något jag kommit till underfund med är att det inte spelar någon roll om vem som lämnar vem utan bara känslan att man måste separera på något sätt får mig att bli rädd. Ibland önskar jag att jag var starkare än såhär, men just den biten är en del av mig som jag alltid kommer få arbeta med. Jag har blivit lämnad av två människor som jag en gång älskat så gränslöst mycket, som jag aldrig trodde skulle försvinna. Visst är det sjukt att man kan spendera en hel uppväxt, ett helt liv eller flera år tillsammans, men ett hejdå kan ta några sekunder? Och man kommer alltid att vända och vrida på varenda sten som finns och undra varför den personen valde att kliva ut genom just din dörr. En del av dig försvinner också, den tar dem med sig. Kanske flera delar. Delar du inte kan få igen. Och så står du där på ett iskallt golv i hallen och undrar vad som precis hände. Kroppen börjar skaka. De kan omöjligt göra såhär ont, min kropp klarar inte av det. Det måste bli bättre. Man skriver upp varje kvart i taget och stryker över med en penna, man inser att man klarat 15 minuter till varje gång man får dra ett streck över klockslaget. 6:15, 6:30, 6:45. Känslan är som att någon skjuter dig med femton skott i ryggen utan förvarning. Ni som har varit där ni vet. Och människor som vi älskat, som älskat dig som aldrig aldrig skulle lämna dig gör precis det. Och det är dem relationerna som formar dig till den du sen blir, dem delar dem tog med sig som aldrig kommer tillbaka och den rädslan du har att nästa person kommer göra samma sak. Plötsligt litar du inte på någon längre och bara tanken av att du ska stå i hallen igen och undra vad du gjorde för att förtjäna detta gör att man grips av panik. Så ja, jag har svårt att säga hejdå, jag har svårt att separera med relationer och jag tror att många känner den känslan. Man är rädd, man är rädd att släppa människor för nära inpå livet. För ju mer man ger av sig själv ju mer sårbar blir man. Och jag kommer alltid att ha några procent av mig som gör att jag inte riktigt vågar släppa någon så nära på livet igen, och det är någon form av livets acceptans.

Likes

Comments

Hej mina hjärtan!

Har återhämtat mig från min tripp till Öregrund som var otroligt spontan men rolig!! hela dagen igår sov jag och idag har jag åkt in till Stockholm för att hänga med Linn, vilket var supertrevligt. Vi har varit så dåliga hela sommaren och sagt att vi ska ses typ en miljon gånger så det var bra att vi väl fick till en bra dag. Vi åt middag på ett ställe som Linn tipsade om (minns ej vad det heter) men såååååå god mat och slutade med att vi tog en kaffe på ett ställe inne i stan. En helt bra söndag helt enkelt.

Imorgon är det redan måndag men är inte ledsen för det eftersom att jag är ledig två dagar till! har planerat träffa Sanna som är uppe från Göteborg och bara försöka städa lite i lägenheten! Hoppas ni får en bra kväll!

Likes

Comments

Befinner mig ute i Öregrund tillsammans med Linnea och Amanda nu. Vi har grillat, druckit ännu mer rödvin och myst i mängder. Livet känns bra här ute

Likes

Comments

Något jag pratat om tidigare är ju perspektiv. Hur viktigt det är och hur det för oss frammät. Alla människor har ju olika perspektiv på saker och ting och man bildar sina egna uppfattningar från erfarenheter. Alla kommer från olika bakgrunder, kämpar med olika saker och har olika bild av framtiden. Jag tror att så länge man är medveten om vart man själv står och hur man ser på saker så kan de bygga grunden till ett stabilt liv. Min största källa kommer ifrån det sjukhuset som jag spenderar hälften av min tid på. Ni som också är sjukhus-barn förstår vad jag pratar om. Jag önskar nästan att alla människor kunde hitta sina egna källor som gör att man kan bli tacksam över det liv man lever. Ibland när jag sitter på sjukhusbädden på avdelning 34 så skäms jag över saker jag klagar på annars. Hur jag ens har mage att klaga på min skola, hur jag blir irriterad på småsaker som att jag blev för full för en utgång eller att jag ens bryr mig allt för mycket om vad folk tycker och tänker om mig. Vad spelar det ens för roll om fem år? vad spelar det ens för roll imorgon? Jag har lagt ner alldeles för mycket tid att bry mig otroligt mycket om hur jag ska anpassa mitt liv för att det ska passa in i andras liv.

Härom veckan avled en 21 årig kille på min avdelning av ett hjärtfel och en vecka innan hade han kommit in på läkarlinjen på Uppsala universitet. Hans framtid raserades och ett svart täcke med sorg lades över hela avdelningen, En familj förlorade sin son och världen förlorade ännu ett jävla orättvist dödsfall. Sen finns det barn på mitt sjukhus som bara väntar på den dagen, men vet ni? jag har aldrig sett lyckligare människor än dem människorna. Dom ser inte det vi ser, dom ser världen på ett helt annorlunda sätt. Och livet är orättvist ja, det kommer det alltid vara. Jag kan inte skylla på någon att det är såhär, och det kan inte dom heller. Men dom skapar sig perspektiv, dom skapar en bild av hur dem ska se på saker. Och det är lite det som är poängen, och det är det som är läskigt idag. Att vi människor måste se misär för att uppskatta våra liv. vi måste vara med om något traumatiskt eller se något traumatiskt för att vi ska vara tacksamma över det vi har. Varför kan vi inte bara vara tacksamma ändå?

Likes

Comments

Känns som jag bara tar massa matbilder? men det är ju en av mina passioner att äta gott. Haft så bra dagar och kvällar under min lediga tid. Igår spenderade jag min kväll med grillat mat och toppentjejer hemma hos Julia (hennes balkong är så himla sjuk)!!! och idag fick jag kvalitetsfika med Johanna i följt av dejt med mina bästisar. Åh vad glad jag är att jag har alla dessa människor i mitt liv!

Likes

Comments

Godkväll finaste ni! dagens inlägg får pryda med en text som jag en gång skrivit från mina arkiv från när man var förälskad och galen den känslan kommer vara svår att slå något annat. när man är kär. 

"Jag har nog aldrig riktigt smakat på riktig kärlek för än jag träffade honom. Det var han som satte en prägel på det ordet och jag fick äntligen känna på någonting, och känslan av att känna känslor vare sig dom är olyckliga eller lyckliga så kände jag iaf något. Jag minns hur jag i tidigare stadie hade levt ett liv som liknande ett rullande band fullt av vardagliga sysslor utan mening, Men att vakna upp på morgonen och ha möjligheten att äntligen kunna värdesätta mina dagar, mina timmar och mina minutrar för att jag visste att han skulle vara min lite till var som att en helt ny värld precis öppnade sig för mig, konstigt nog.

Jag frågade mig själv ofta, hur kan en annan människa få en sån stor makt över mitt hjärta på så kort tid? svaret var simpelt och han kunde få göra vad han ville med det men det fina med kärlek och honom var att jag visste att han skulle ta väl hand om det. Lite det som är meningen också, jag vågar ta den risken med honom, en risk jag aldrig vågat ta innan. Man är helt plötsligt villig att riskera en kraschlandning om det betyder att man får uppleva stunden av tyngdlöshet innan. Med honom är jag det. Han är mig övervinnlig i allting och jag försöker förklara för honom varje dag att jag måste ha gjort något speciellt för att få honom att välja mig. Det är inte konstigt att jag valde honom, tror alla väljer honom. Men att jag fick honom att välja mig, det har jag bara mig att tacka för. Och när vi beslutade oss för att dela våra liv tillsammans gjorde jag livets val och skulle jag någonsin ta flera beslut fel så skulle jag veta att jag gjorde ett val rätt.

Men att vara förälskad får mig att vilja älska mitt liv fullt ut. Jag älskar allt med mitt liv, och speciellt honom. Jag har aldrig riktigt vart orolig men ibland när vi ligger där i sängen, när jag vilar mitt huvud mot hans bröst grips jag av panik, tiden räcker liksom inte till. Inte ens ett helt liv skulle räcka till med honom. Jag brukar ligga och kolla på honom och känner mig plötsligt orolig över att jag faktiskt kan förlora det finaste jag har i mitt liv. Så ja, du kanske har rätt. Det här kanske slutar med att någon av oss blir sårad. Det kanske slutar i tårar och sorg. Det kanske slutar på ett av tusen olyckliga sätt. Men jag kommer aldrig glömma bort att det alltid finns en chans att det inte slutar alls. Och det kanske är det som är poängen. så låt oss börja med det" 


Likes

Comments

Kom precis hem från en supergod middag med Julia och Angelina hemma hos Julia. Älskar sånna här spontanhäng på sommaren med lite gott vin och en ännu godare middag. Vi satt länge och pratade om allt mellan himmel och jord och planerade även våran morgondag, blir en tripp till öregrund om vädret är med oss! tar fler bilder då.

Likes

Comments