Hösten är verkligen igång nu och i morse tog jag en powerwalk med mamma! idag mår jag bra, jag har känt att det varit väldigt stressat senaste tiden med både arbete och 100 % skola men i och med att jag känner igen mina varnings-klockor allt för väl (när det är dags att sakta ner) så vet jag vad jag bör släppa för att ej kraschlanda.

En ny systemkamera har jag inskaffat och lite mer bilder för bloggen ska jag väl lyckas få upp. Som sagt, att skriva har varit någon form av terapi för mig, så ska absolut fortsätta. Vet att det varit lite blandade texter här i bloggen, allt från arkiv från en trasig kärlek till en vardag i mitt liv, tänkte jag fortsätter så. Ikväll ska jag mysa med några MQ-kollegor och dricka rödvin.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det regnar ute ikväll och jag sitter i min soffa och försöker fila på något bra att skriva om. Jag har verkligen insett att jag ställt alldeles för mycket krav på mig själv senaste dagarna, och även att försöka prestera på en bra text att skriva på just för jag vill försöka få ut mina känslor på bästa sätt så har det i sig varit ett krav. Idag har det varit tungt att andas, och jag har känt mig otroligt orolig i kroppen. Det är på något sätt så oacceptabelt att acceptera och finna mig i att jag inte bara lider av en fysisk sjukdom utan att må dåligt psykiskt OCKSÅ är en sjukdom. Att finna sig i att jag brutit ett ben till att ha en kronisk sjukdom i mitt hjärta är så fruktansvärt mycket enklare än att svälja de fenomenet att jag faktiskt lider av en sjukdom som man inte kan mäta, förklara eller hamnar i något sjukhusfack på Sophiahemmet. Inte ens där hör det hemma. Ni hör ju.

Jag är otroligt glad, att samhället har börjat trycka på, och visat mer vad just psykisk ohälsa innebär eftersom att jag tror att det skulle hjälpa människor att kunna börja arbeta mer med sig själva och sina individuella svårigheter när vi blir medvetna. Det kommer ta otroligt lång tid att arbeta såhär med sig själv eftersom att vi är uppvuxna i ett samhälle där vi blir matade med hur vi ska bete oss och vilka vägar vi borde välja, istället för vilka vi vill ta.

Jag värderar så otroligt mycket mer annorlunda nu än vad gamla Elsa gjorde, och för att kunna göra det så var jag tvungen att ta itu med delar av mig själv som har försvunnit (som jag nämnt tidigare att personer som jag älskat dragit isär delar av mig som jag aldrig kommer kunna få tillbaka). Jag har inte lyckats få tillbaka dessa, Men jag har succesivt börjat att känna känslor och delar av mig som jag inte visste att jag hade. Jag respekterar människor på ett helt annat plan än vad jag gjorde tidigare och jag har insett att man överlever ett krossat hjärta, en förlorad familj, och bästa vänner som inte visar sig vara bästa vänner. jag överlever allt och jag vet hur mina framtida relationer bör se ut och oavsett att personer har förstört saker i min bakgrund kommer dem aldrig få ta min framtid.

Att få leva med ångest, att ibland inte kunna hantera alla känslor som vi upplever varje dag har jag förstått är okej. Jag är inte där än, men jag är på god väg. Det kommer alltid ske motgångar som gör att man måste bromsa lite i livet, man får pausa alla yttre faktorer och fokusera på sitt välmående, vi ska ju fan leva med oss själva resten av livet.

Att ha goda relationer i livet, som stöttar dig och hjälper dig dom gångerna ditt psyke inte orkar ta itu med prestationer, krav och annat skit som vi slängs på med varje dag är nyckeln till ett hälsosamt liv och ett hälsosamt liv, är framgång för mig.

Likes

Comments

Utdrag från min dagbok 2015

Den 15e september 2015:

Jag vet inte varför jag skriver här idag, jag har legat på samma ställe i sängen sedan sist jag slängde en blick på klockan. Då stod den på 10:05 . Antar att det gått ca fyra timmar. Har hunnit dragit ett streck över varje kvart och hunnit känna efter om mitt hjärta inte exploderat. Än så länge bultar det, även om det är otakt med resten av kroppen så sitter det kvar. Det har inte exploderat.

Den 12e oktober 2015:

Jag var tvungen att byta stad. Jag tror stundvis att jag är lycklig, att jag skrattar genuint och att jag börjar inse att livet kommer att få kännas såhär ett jävla bra tag till. Ont i kroppen har jag fortfarande och äter gör jag bara när jag har aptit. Vilket är ca 1 gång om dagen.

Den 23e november 2015:

Jag drömmer om honom varje kväll. Även om drömmarna handlar om bröllop och leva lyckliga i alla sina dagar och att krampaktigt hålla fast vid någon och aldrig vilja släppa taget så har jag insett att trots allt detta så måste jag kanske bita ihop och låtsas som om det aldrig har hänt.

Den 24e december 2015:

Fattar inte att det är julafton idag? Jag har skrivit i min almanacka att ”här kommer du må bra” . vilket jag precis strök. Det gör jag inte. Och jag hatar att jag måste sitta med min släkt och gråta framför dem när dem frågade mig hur jag mådde. Jag har gråtit sönder hela mig. Jag hinner inte det här. Jag hinner absolut inte gå sönder nu.

Den 13e januari 2016:

jag såg honom ikväll, med en annan tjej. och jag låg raklång i slottsbacken och ringde trehundrafemtioelva samtal till alla jag känner och berättade att jag väntade på att bli överkörd. tillsist ringde jag honom. och han kommer inte hjälpa mig. han kommer nog inte ens dyka upp på min begravning.

Den 2a februari 2016:

Jag har börjat att arbeta med mig själv. Jag har kommit till insikt i att jag måste få någon kontroll över alla känslor som jag känner. Jag behövde hjälp och jag tog hjälp och jag börjar bli stabil. Tack gode gud för hjälp.

Den 12e mars 2016:

Jag har kommit till någon form av livets acceptans. Jag har insett att det är okej att aldrig riktigt gå vidare. Jag är trasig. Men inte lika trasig. Oavsett hur många månader som går så kommer den första kärleken sitta i ryggmärgen mer än vad andra, tredje, och kanske fjärde kärleken gör. Man går vidare. Men man går aldrig riktigt vidare.

Den 15e april 2016:

Det slog mig idag, när jag insåg att jag faktiskt inte tänker på honom lika mycket som jag än gång gjorde. Vilket gör mig rädd. Jag blir påmind ibland om första smakprovet av kärlek när jag träffar någon ny. Inte just honom. Men hur det kändes. Jag måste alltid minnas hur ont det gjorde för att sedan överväga om det är värt det. Oftast är det värt det. Oftast är smärtan av ett brustet hjärta värt den kärleken man delar med en annan person, men det kommer alltid finnas 1% som backar, analyserar och tänker efter, och den där 1% kommer från mitt brustna hjärta som slets itu. Mitt hjärta gick inte bara i tusen bitar hela min värld raserades. Men, jag är trots allt tacksam för min 1%are som kommer fram då och då för att kolla läget. Den får mig att känna på riktig kärlek ibland.

Den 27e juni 2016:

Midsommar, en lycklig sommarkväll, lyckorus och nya andetag. Ett hjärta som bultar i takt med kroppen och där stängde jag bildörren bakom mig när han frågade om jag ville följa med honom hem.

-"Nej, vet du vad. Jag klarar mig"

Och där tog vi slut.

Likes

Comments

Har hundra miljoner texter om olycklig/lycklig kärlek. varsågoda

En dag i taget, har jag fått höra. Kanske känns det bättre om en timme, men det vet jag ju inte nu. Persiennerna är nerdragna till fullo och Mobiltelefonen ligger bredvid och den är så tyst. Man försöker hämta sig efter luft men det går inte, man kan inte andas. Jag kan inte andas. Trots att luften tagit slut så lever kroppen på någon levnadsinstinkt, och vad fan det är vet jag inte. Men lever gör man ändå trots ett hål i hjärtat.

Man kanske borde gå upp ändå, stapla sig upp på sina svaga ben och dricka ett glas vatten. Ögonsalvan som man fick utskriven av läkaren lagar bara ömma ögon men inte ett trasigt hjärta. Oavsett hur snabbt tiden går så passerar livet utanför fönstret som att ingenting har hänt och här ligger jag raklång tredje dagen i rad i fosterställning med sprickor i min hornhinna. Varför hjälper han inte mig?

Det ska ta mer tid än man tror, och när man står där tre månader senare framför honom i en miljö som är okontrollerbar och nickar för att man inte orkar stapla sig fram så har man insett att det här kommer fan att ta tid. Man kan svälja sin stolthet många gånger i livet men när man måste se människan man trodde man skulle få dela sitt liv med leva sitt liv utan dig så spelar det ingen roll hur många gånger du dränker dig i din stolthet det kommer alltid att göra ont.

Jag tror att livet inte kommer att bli som det en gång var, någonsin igen. Men förhoppningsvis kan det bli så mycket bättre. Känslor jag aldrig känt förut kommer att få träda fram och jag kommer veta att nästa gång det sker kommer ögonsalvorna att bara laga mina röda ögon och inte mitt brustna tonårshjärta.


Likes

Comments

Okej, jag har haft riktigt tuffa dagar nu senaste tiden som faktiskt har lett till att jag inte riktigt orkat ta tag i bra disskusioner och samtalsämnen här på bloggen. Bloggen är ju på något sätt kanske bara ett forum för mig att få skriva av mig och dela med mig lite av vad jag känner och tycker och lite fina bilder och sånt. Snart får jag äntligen min systemkamera vilket kommer leda till att denna blogg kanske får lite liv igen.

Återigen, känner inte riktigt att min kropp hinner med livet. Jag känner mig allt för utmattad av sjukhusbesök och press och krav inför hösten och psyket hinner inte ifatt, vilket i sin tur leder till att det blir något slags krig inombords med vad jag BORDE orka/hinna med till vad jag faktiskt är kapabel till att klara av. Jag har känt att jag fyllts med otroligt mycket ångest som ätit upp mig inifrån. Det här med att sätta ett finger på hur ont det gör, jag ska försöka förklara för er: Ibland när jag befinner mig på Sophiahemmet i Stockholm brukar en undersökning ta upp emot fyra timmar. ibland mer. jag tar circus 15 sprutor och är rädd varje gång detta görs. Jag kan inte beskriva hur ont i kroppen jag har efter att dem stuckit mig så pass många gånger att min hud blir alldeles öm. Jag brukar ha ont ungefär i 24 timmar efter. Detta är något jag gör en till två dagar i veckan och har gjort det sen jag föddes. Vad jag vill få ut av att berätta den fysiska smärtan är för att ibland när jag ligger i sängen och kroppen värker så otroligt mycket inombords att det känns som att man har feber för att ångesten är så sky hög så skulle jag ibland vilja byta med den elsa som sitter på sjukhusbädden och precis tagit sina 15 sprutor. Ibland är den psykiska delen så stark och den gör så otroligt ont att jag hellre krigar mig igenom den fysiska smärtan. Jag har drabbats av en panikattack, och ni som vet vad det är ni vet precis vad jag talar om när jag säger att luften tar slut, man har gått hela dagen och laddat inför den explosionen som man vet kommer komma då man står med duschen i ena handen och tänker att "nu dör jag". Det är så orättvist men ändå så rättvist, det sägs att man blir stark av sina motgångar i livet och jag antar att dagen då jag faktiskt kan säga att jag känner mig lugn och harmonisk i ett långt skede kommer att komma.

Jag är inte olycklig, och jag är jävligt stark. och det vet jag att många av er också är. just nu låter vi bloggen få vila lite tills jag återhämtat mig, samlat lite kraft från saker som gör mig mindre stressad. Låt oss fokusera på perspektiv, och det som är viktigt i livet. Vi hörs om ett tag igen.

Likes

Comments

Jag har insett att jag lider av någon slags separationsångest. Jag har så himla svårt att bryta band med människor oavsett om det är jag som vill det eller om det är dem. Jag har till och med svårt att bryta med folk som inte gör mig bra. Jag kör oftast trasiga relationer enda ner i botten tills det inte ens finns aska kvar att ta av. Jag har svårt att lämna, och jag har svårt att bli lämnad. Något jag kommit till underfund med är att det inte spelar någon roll om vem som lämnar vem utan bara känslan att man måste separera på något sätt får mig att bli rädd. Ibland önskar jag att jag var starkare än såhär, men just den biten är en del av mig som jag alltid kommer få arbeta med. Jag har blivit lämnad av två människor som jag en gång älskat så gränslöst mycket, som jag aldrig trodde skulle försvinna. Visst är det sjukt att man kan spendera en hel uppväxt, ett helt liv eller flera år tillsammans, men ett hejdå kan ta några sekunder? Och man kommer alltid att vända och vrida på varenda sten som finns och undra varför den personen valde att kliva ut genom just din dörr. En del av dig försvinner också, den tar dem med sig. Kanske flera delar. Delar du inte kan få igen. Och så står du där på ett iskallt golv i hallen och undrar vad som precis hände. Kroppen börjar skaka. De kan omöjligt göra såhär ont, min kropp klarar inte av det. Det måste bli bättre. Man skriver upp varje kvart i taget och stryker över med en penna, man inser att man klarat 15 minuter till varje gång man får dra ett streck över klockslaget. 6:15, 6:30, 6:45. Känslan är som att någon skjuter dig med femton skott i ryggen utan förvarning. Ni som har varit där ni vet. Och människor som vi älskat, som älskat dig som aldrig aldrig skulle lämna dig gör precis det. Och det är dem relationerna som formar dig till den du sen blir, dem delar dem tog med sig som aldrig kommer tillbaka och den rädslan du har att nästa person kommer göra samma sak. Plötsligt litar du inte på någon längre och bara tanken av att du ska stå i hallen igen och undra vad du gjorde för att förtjäna detta gör att man grips av panik. Så ja, jag har svårt att säga hejdå, jag har svårt att separera med relationer och jag tror att många känner den känslan. Man är rädd, man är rädd att släppa människor för nära inpå livet. För ju mer man ger av sig själv ju mer sårbar blir man. Och jag kommer alltid att ha några procent av mig som gör att jag inte riktigt vågar släppa någon så nära på livet igen, och det är någon form av livets acceptans.

Likes

Comments

Hörrni, vet ni vad jag funderade på idag. Varför lärde man sig inte mer om ångest, prestation,självkänsla och att vara en god människa emot alla i högstadiet/gymnasiet? Jag tror helt ärligt att det hade hjälpt min lilla tonårssjäl otroligt mycket på traven i livet och säkert många andras också. Så många situationer som jag hade förstått varför jag kände som jag gjorde istället för att tro att jag var en crazy bitch som hade otroliga problem med livet. Vet ni vad de sjuka är? Att man tror man sticker ut från mängden för man inte kan hantera livets svårigheter men i själva verket känner/kände alla i min omgivning (generellt sätt alla) samma sak men ingen visste ju och man vågade inte prata om det. För vad finns att prata om? Jag hade ingen jävla aning helt ärligt talat varför jag reagerade som jag gjorde ibland. Och hela dem tre sista åren i skolan var så himla tuffa och folk var så osäkra och elaka mot varandra vilket inte heller hjälpte. Jag led av ångest såklart och jag hade ingen aning om att de va det jag kände förrän nu när jag lärt mig vad de innebar. Att läsa psykologi stärker inte självkänslan och hjälper inte till att förstå att man inte är sjuk i huvudet för att man söker hjälp. Att söka hjälp är det bästa jag gjort i mitt liv. Har investerat så många timmar i mitt liv genom att inse att jag behövde hjälp på riktigt.

Så, jag hade önskat och jag hoppas att nu när det blivit lättare att prata om detta att de införs mer sånt i skolan! Jag tror verkligen de skulle hjälpa.

Likes

Comments

Hej mina hjärtan!

Har återhämtat mig från min tripp till Öregrund som var otroligt spontan men rolig!! hela dagen igår sov jag och idag har jag åkt in till Stockholm för att hänga med Linn, vilket var supertrevligt. Vi har varit så dåliga hela sommaren och sagt att vi ska ses typ en miljon gånger så det var bra att vi väl fick till en bra dag. Vi åt middag på ett ställe som Linn tipsade om (minns ej vad det heter) men såååååå god mat och slutade med att vi tog en kaffe på ett ställe inne i stan. En helt bra söndag helt enkelt.

Imorgon är det redan måndag men är inte ledsen för det eftersom att jag är ledig två dagar till! har planerat träffa Sanna som är uppe från Göteborg och bara försöka städa lite i lägenheten! Hoppas ni får en bra kväll!

Likes

Comments

Befinner mig ute i Öregrund tillsammans med Linnea och Amanda nu. Vi har grillat, druckit ännu mer rödvin och myst i mängder. Livet känns bra här ute

Likes

Comments

Något jag pratat om tidigare är ju perspektiv. Hur viktigt det är och hur det för oss frammät. Alla människor har ju olika perspektiv på saker och ting och man bildar sina egna uppfattningar från erfarenheter. Alla kommer från olika bakgrunder, kämpar med olika saker och har olika bild av framtiden. Jag tror att så länge man är medveten om vart man själv står och hur man ser på saker så kan de bygga grunden till ett stabilt liv. Min största källa kommer ifrån det sjukhuset som jag spenderar hälften av min tid på. Ni som också är sjukhus-barn förstår vad jag pratar om. Jag önskar nästan att alla människor kunde hitta sina egna källor som gör att man kan bli tacksam över det liv man lever. Ibland när jag sitter på sjukhusbädden på avdelning 34 så skäms jag över saker jag klagar på annars. Hur jag ens har mage att klaga på min skola, hur jag blir irriterad på småsaker som att jag blev för full för en utgång eller att jag ens bryr mig allt för mycket om vad folk tycker och tänker om mig. Vad spelar det ens för roll om fem år? vad spelar det ens för roll imorgon? Jag har lagt ner alldeles för mycket tid att bry mig otroligt mycket om hur jag ska anpassa mitt liv för att det ska passa in i andras liv.

Härom veckan avled en 21 årig kille på min avdelning av ett hjärtfel och en vecka innan hade han kommit in på läkarlinjen på Uppsala universitet. Hans framtid raserades och ett svart täcke med sorg lades över hela avdelningen, En familj förlorade sin son och världen förlorade ännu ett jävla orättvist dödsfall. Sen finns det barn på mitt sjukhus som bara väntar på den dagen, men vet ni? jag har aldrig sett lyckligare människor än dem människorna. Dom ser inte det vi ser, dom ser världen på ett helt annorlunda sätt. Och livet är orättvist ja, det kommer det alltid vara. Jag kan inte skylla på någon att det är såhär, och det kan inte dom heller. Men dom skapar sig perspektiv, dom skapar en bild av hur dem ska se på saker. Och det är lite det som är poängen, och det är det som är läskigt idag. Att vi människor måste se misär för att uppskatta våra liv. vi måste vara med om något traumatiskt eller se något traumatiskt för att vi ska vara tacksamma över det vi har. Varför kan vi inte bara vara tacksamma ändå?

Likes

Comments