Det känns lite konstigt att inte vara en av dom som tar studenten, men trots det så får man ju tänka att man har ett sommarlov längre än de flesta ;) Men nu sitter jag här, har mitt allra sista sommarlov, käkar nudlar och har så jäkla tråkigt.. Är så uttråkad så funderar ärligt talat på att ta en promenad - det händer ALDRIG annars!!

Våran lilla lägenhet ser i alla fall mer och mer ut som ett hem och man börjar bli lite bättre på sina "nya" rutiner, som att städa, diska, tvätta, laga mat osv. Jag längtar sååååå tills allt är på plats! På tal om tvätta, ni tror inte att jag somnar förbi våran tvättid haha.. Orkar inte ens.

Tänkte käka mina nudlar, kolla på youtube och sedan gå med sopor - kul start på sommarlovet, eller vad säger ni?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej hallå allesammans, det var ett tag sen!

Hur är läget? Med mig är det bra, men det är kaos för tillfället haha.. Det är väl en aning som har hänt de senaste 1,5 månaderna - jag har vart sjuk typ konstant känns det som, det har gått helt ok i skolan för att vara jag, haft det mys med polare, vart på stranden, köpt nya kicks, fått nycklarna och invigt min & A's lägenhet, fyllt år och jaaaaaa. Såatte nu är det kaos i lyan då allt ligger överallt på golvet typ och möblerna kommer inte att flyttas för än till helgen - men det hör väl till haha.

Nä nu ska jag packa ihop lite saker på mitt rum hemma i huset medan jag väntar på Felicia och sedan drar vi vidare till lägenheten och ska ha lite tjejmys med matlagning och gotte.

Likes

Comments

Jag blir inte speciellt chockad längre när jag blir tvungen att stanna hemma på grund av min mage och den här jäkla smärtan som kommer med..

Vet inte om jag har berättat att jag har jättemycket problem med min mage, har jag det? Kanske. Men så här ligger det till: precis när vårterminen började så gick jag ju tillbaka till 2:an och i samma sväng så började jag få jätteproblem med magen - jag har liksom kramp, ont i magen, ont i mina äggstockar, mår illa, står jag upp så känns det som att jag ska kräkas och typ trilla ihop. Vissa dagar har jag så ont att jag knappt kan komma upp ur sängen, varken gå, sitta eller stå. Det jobbiga är att det kan komma precis när som helst och det kan dessutom bara sluta upp helt plötsligt. Jag vet att det kan vara att jag inte äter så jättebra, inte tränar och rör på mig som jag brukade, inte får i mig tillräckligt med vätska och för att jag äter mina antidepressiva - men det känns som att det ligger något mer bakom det. 

Så på grund av min jävla mage så har jag nog missat 3 veckor från skolan bara där + blev hemma idag också. Jag hade ont redan igår men stannade kvar i skolan fast att magen sade ifrån och har under natten bara legat och vridit & vänt på mig och under dagen lika så, för vet liksom inte riktigt vad jag ska hitta på när det blir så här. Vad ska jag göra? Borde jag kanske kolla upp det? Kan det bero på något mer allvarligt? Får panik av att inte veta och speciellt när jag inte vet vad jag kan göra för att lindra smärtan.

Kanske borde ta en sväng till läkaren och försöka få koll på läget, liksom who knows.

Likes

Comments

Vad tycker ni om mina nya solisar? Jag är så löjligt kär i dom! Är ni också sugna på ett par så hittar ni dom här

Likes

Comments

Söndag igen, helt sjukt hur snabbt veckorna faktiskt går! Jag går seriöst redan på påsklov på fredag - kommer vara såååå jäkla skönt med lov och tycker faktiskt att jag förtjänar det också hihi. Jag ska verkligen för mitt eget bästa och för att jag vet att jag mår så mycket bättre försöka komma igång med min träning under lovet, få i mig mer vätska, försöka ta bort mycket av mitt socker och äta bättre. Det är liksom lite min sista chans att hinna gå ner dom kilona jag vill till studenten nästa år..

Min vecka annars har väl inte vart så märkvärdig haha - var ledig i måndags precis som jag alltid är, hade kort dag i tisdags med bara en massa musikämnen och började onsdagen med gym på idrotten där min syster hjälpte mig med lite övningar och slutade sedan 4.. Lyckas sedan vakna med världens träningsvärk på torsdagen i magen, lår och vader efter idrotten, vilket inte var det roligaste då jag i sista stund blev inkallad för att jobba istället för min mamma - jobbade 8-14 i torsdags och 8-13 i fredags. Jag älskar att jobba i träningsskolan och det är så så så såååå sjukt kul när man dessutom har blivit inskriven som timvikarie!

Vad har ni gjort i veckan då? Kram babes

Likes

Comments

Var i Malmö på Emporia med Felicia förra veckan och hade det mysigt - fick även med mig lite nytt hem, super nöjd är jag över mina inköp!

Likes

Comments

Åhh jag har ju glömt berätta om mina nya tillskott till min lilla samling - kan ni gissa vad det är?

Jag har funderat länge på att boka tid för att göra lite fler tatueringar, men det är ju så jäkla svårt att få tid nästan överallt och när man väl får så måste man vänta typ 6 månader innan det blir dax.. Men helt plötsligt så hade dom fått en öppning i studion där jag har gjort alla mina andra så jag skrev direkt till Angel som hade fått en öppning om den fanns kvar, tyvärr var den inte det men hon tryckte in mig ändån hihi. Blev lite spontant, men vad gör det?

Blir väl att jag bokar en ny tid snart igen haha.

Likes

Comments

Godmorgon eller något, haha nä vaknade hemma hos pojkvännen lite innan 8 då Alex pussade mig hejdå innan han skulle ta bussen till sin praktik. Jag låg sen bara och vände och vred på mig för kunde inte somna om - har haft så jäkla ont i min mage sen igår kväll.. Tog i alla fall bussen hem 9.15 för ville komma hem så tidigt som möjligt och har snart varit hemma i typ 2h.

Så idag blir jag hemma på grund av min mage och för att psyket inte heller riktigt är på topp - det går upp och ner hela tiden och vissa dagar ligger det i botten. Ska verkligen försöka och vila upp mig under dagen, försöka få lite historia gjort och ta en promenad om magen tillåter det för de hade vart så skönt!

Likes

Comments

Jag vet att folk direkt kommer tänka “hon vill bara ha uppmärksamhet”, men nej. Bara läs och förstå att det här med depression och ångest är så oerhört vanligt - det är inget att skämmas över för man är inte ensam.

För mig var det mycket som hände på kort tid.. Jag missade oerhört mycket dagar i skolan då jag alltid var hemma, men jag visste egentligen inte varför jag var det utan det bara blev så för att jag inte ville vara där, för det var där jag mådde som sämst. Jag gick iväg efter varje lektion och grät inne på toan för att jag inte orkade, jag orkade inte sitta på lektionen och hålla minen uppe. Ibland var jag till och med tvungen att gå ut från lektionen för att jag höll på att brista, brista ut i tårar för att jag inte längre orkade. Det blev för mycket. Enda gången jag faktiskt kom till skolan var när jag skulle prata med kuratorn, om jag inte ringde och avbokade i sista sekunden för att jag inte orkade.

Jag slutade träna för jag hade inte längre någon anledning och inte heller någon ork. Jag slutade äta mat, för kände inte längre någon hunger. Jag slutade svara på sms eller när någon ringde, för jag ville inte. Jag slutade höra av mig till folk, för jag ville inte träffa någon och när jag väl blev medbjuden att göra saker så kom jag alltid på något att säga för att inte behöva gå upp ur sängen. Sängen blev min plats, där jag låg dag in och dag ut. Mamma, pappa och mina syskon fick tvinga ner mig för att få mig att göra något annat än att bara ligga inlåst på mitt rum, för att jag skulle röra på mig och för att jag skulle få någon mat i mig. Enda gången jag egentligen åkte någonstans var när mamma tvingade mig att följa med och handla eller när jag skulle åka till min pojkvän. Han gjorde att jag orkade - orkade klä på mig, orkade sätta ett leende på läpparna när jag mådde som sämst och att jag orkade sätta mig på bussen för att åka till honom. Allt bara rasade samman, jag hade rasat samman. Jag var inte mig själv längre. Jag kände inget, jag var helt tom inombords.

Efter nästan 2 år i ett rent helvete så blir det fastställt att jag har en medelsvår/svår depression. Sedan börjar kaoset med läkare, psykologer, skolan, betyg, sjukskrivning, csn och mycket mer. Jag hamnar hos den sämsta läkaren som inte alls tycker att jag behöver medicineras eftersom “då kommer jag att må så himla dåligt”, även fast att jag fått papper på att jag behöver medicineras och gå i samtalsterapi för att kunna börja fungera igen. På samma ställe får jag också en tid bokad hos en psykolog och dit gick jag en gång och sedan kände jag bara att nej aldrig mer, för hans åsikt var bara “men det är väl bara att äta lite bättre och börja röra på sig, så ska du se att du mår bättre.” Jaha.. Så du tror inte att jag redan har försökt med det?!

Efter nästan 6 månader fram och tillbaka mellan olika läkare så hamnar jag tillslut hos en läkare som förstår hur jag faktiskt mår. Det tog ett besök och sedan hade jag medicinen i handen, ett papper till psykologen och fått veta allt jag behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka till den personen jag var innan. Jag måste medicineras för att förhoppningsvis kunna funka igen och för att kunna känna lycka. Kan ni tänka er hur det är att leva utan lycka, att inte kunna känna något?

Jag låtsas dagligen att jag mår bra men innerst inne mår jag piss och vissa dagar har jag sjunkit så lågt så jag hade kunnat gör allt för att slippa leva. Jag har ångest dagligen för saker som andra nog inte ens tänker på. Jag har ångest för att åka någonstans, ångest för att träffa människor, ångest för att behöva prata med folk, ångest för att behöva prata inför klassen, ångest för att behöva vara med på idrotten, ångest för att handla, ångest för att åka buss - jag har ångest för allt. Jag gråter dagligen, jag sover antingen ingenting eller för mycket, jag har ingen ork, jag är alltid trött, jag bryter ihop för minsta lilla, jag är arg, jag är ledsen, jag vill inte träffa personer, jag har blivit tillbakadragen, jag är nedstämd, jag har alltid ont i kroppen, jag kallsvettas, jag fryser, jag har huvudvärk, jag mår illa, jag har ont i magen, jag har ständiga humörsvängningar och detta är inte ens allt som jag kan gå igenom på en dag. Jag har liksom inga riktiga känslor, utan jag går hela tiden på högvarv. Jag är som en levande jävla zombie, jag ligger i sängen hela dagarna för att jag inte längre orkar. Min kropp har lagt av och jag vill inte känna längre. Med depressionen kom min ångest och vissa dagar så vet jag ärligt talat inte hur jag mår. Något inuti mig har gett upp, min själ är liksom trött - jag kan inte förklara och jag orkar inte heller.

Detta är absolut inget lätt ämne att prata om och speciellt eftersom det finns dom som alltid måste ifrågasätta oavsett vad det gäller, men jag tycker det är dags att faktiskt prata om den sjukdom som är otroligt stor i dagens samhälle. Jag har själv varit med om det - det var länge sedan detta sades, med det sitter kvar. Personen man trodde var ens bästa vän och den som skulle stötta när ingen annan gjorde det, men icke. Istället vräker personen ur sig “jag tror bara Elsa låtsas ha en depression för att folk ska tycka synd om henne”. Ursäkta va? Vad sade du? Liksom varför? Varför måste man ens ifrågasätta om jag har en depression eller inte? Det är inte precis så att depression är något man får på papper som man ska sätta upp på kylen som ett jäkla diplom ba “grattis, jag hoppas du orkar leva resten av ditt liv med att må piss”. Jag har ingen som helst mening med att bevisa att jag har en depression och speciellt inte för okunniga människor som lever i sin lilla bubbla, men jag tycker i alla fall att man borde ändra sin syn på människor och läsa på. Man sitter inte och uttrycker sig på det sätt som denna personen gjorde, för det är bara fel. Så jävla fel. Om jag nu bara låtsas, varför har jag då varit sjukskriven? Varför ligger jag efter minst ett år med skolan? Varför ska jag flytta fram min student med ett år? Varför mår jag inte bra? Varför är jag alltid ledsen? Varför är jag alltid arg? Och varför, varför är jag inte lycklig? Jag har inte valt att må så här..

Mitt liv är inte ens i närheten av det liv jag skulle vilja leva, men jag är tacksam för att jag lever och för att jag har den familj, pojkvän och få vänner som jag har. Utan dom hade jag kanske inte varit här just nu. Bortsett från klumpen i magen som alltid sitter där, ångesten jag bär som den drottning jag är och hur mina dagar kan gå från perfekt till att inte längre orka - så finns jag fortfarande här. Jag är tacksam för varje andetag jag tar. Jag tror att jag med små små små steg äntligen är på väg tillbaka till den personen jag var innan, efter 6 månader med dubbel dos medicin så är jag nog äntligen på väg uppåt igen!

Jag vet att för dig som inte har en depression kommer aldrig att kunna förstå och speciellt om man inte går igenom samma sak. Men man kan finnas där - när någon har sjunkit riktigt djupt så kan man finnas där med kramen dom kanske behöver, en klapp på ryggen eller att man bara får höra “du klarar detta”. Och till dig som tror att jag låtsas för att jag ska få uppmärksamhet eller för att folk ska tycka synd om mig, så nej. Bara nej. Folk som dig borde ändra syn, eller i alla fall inte uttrycka sig på det sättet och helst bara stänga käften. Alla sjukdomar är inte synliga och det gör det ännu lättare att låtsas, precis som jag har gjort i snart 3 år - för mig har det blivit en vana att låtsas. Till er som stöttar fast att ni kanske inte alltid förstår, TACK! TACK! TACK!

Mitt mål för varje år att inte låta mig sjunka så djupt som jag gjort innan. Aldrig igen.

Likes

Comments