Det finns så mycket jag vill göra, men som jag inte orkar och på grund av en sak, bara en liten sak. Mitt mående. Jag vet inte längre hur jag orkar och absolut inte hur jag har klarat mig ända hit där jag står idag. Men hur ska jag då förklara något som inte går att beskriva? Något som är oerhört komplicerat att förstå?

Jo.. När jag började må dåligt så stannade hela mitt liv upp. Jag orkade inte umgås med folk, jag orkade inte åka i iväg och göra saker, jag ville inte gå till skolan och orkade inte med något som hade med skolan att göra, jag slutade höra av mig till folk, jag svarade inte när någon ville få tag på mig, jag slutade träna, jag slutade äta och jag slutade helt enkelt att leva. När jag tänker tillbaka så var jag inte mig själv längre, det var precis som att någon eller något helt främmande hade tagit över min kropp och mitt sinne. Det var hemskt! Jag låg liksom i sängen hela dagarna och hoppades på att allt bara skulle försvinna - att jag skulle försvinna, för att jag inte orkade känna något längre.

När man kollar på mig och mitt liv så verkar jag nog vara som vilken person som helst. Jag går i skolan, jag är nära alla i min familj, jag har vänner, jag bor tillsammans med min pojkvän, jag gör saker, åker iväg och allt där till. Men oavsett hur bra det kan se ut på utsidan, så måste det inte vara likadant på insidan.

Jag känner en sådan enorm skuld och jag skäms över mig själv. Egentligen varför?! Ärligt talat vet jag inte varför, för det är något jag verkligen inte borde göra. Jag skäms inte över min depression för den är jag bara glad över, förstå mig inte fel när jag skriver så, utan menar att jag är glad över att veta vad som är fel med mig, genom att veta att jag har en depression så slipper jag undra. Utan det jag skäms över är mig, för om jag ska vara ärlig så hatar jag mig själv, jag hatar allt som har med mig att göra. När jag ser mig själv i spegeln så vill jag helst bara kolla bort. Jag hatar hur jag har blivit, hur mycket jag har gått upp i vikt, alla bristningar, alla ärr, alla märken på min kropp. Jag vill inte se, utan hade helst bara velat försvinna för att slippa behöva se på mig själv och slippa se det jag har blivit. Ja jag vet att ”hata" är ett starkt ord, men det är precis så jag känner. Jag hatar allt som har med mig att göra, allt.

Jag vill så mycket, men motivationen som var på väg tillbaks är som bortblåst. Jag hade börjat ta tag i skolan igen, jag hade minskat min frånvaro från typ 90% till 30%, jag hade börjat umgås med folk igen, jag hade slutat ligga hemma och sova hela dagarna och det som betyder mest för mig - jag hade börjat jobba som Blackjack dealer och tyckte det var sjukt kul, men efter bara 2 veckors tid så började jag mer och mer känna att jag inte ville, jag orkade inte komma hem från skolan, duscha, sminka mig, klä på mig och sätta ett leende på läpparna för att jobba. Jag hade helt plötsligt tappat mig själv åter igen. Jag var efter 1 månads tid tvungen att säga upp mig och få en sjukskrivning för att slippa behöva tänka på jobbet och istället bara kunna släppa allt som hade med det att göra.

Jag började komma tillbaka efter att ha släppt stressen från jobbet och jag ville ta tag i mig själv och min hälsa igen, jag orkade och ville äntligen börja tänka på träning och bättre mat. Men efter ett tag blev jag tvungen att åter igen öka min dos med antidepressiva för att orka och det har resulterat i en trippel dos, jag ligger alltså precis vid gränsen tills det räknas som "för mycket". Så istället för att fortsätta framåt fick jag ett bakslag som gjorde att jag var så oerhört nära på att behöva läggas in på psykakuten för att kunna andas ut. Jag satt utanför lektionen och skakade, tårarna rann längs kinderna och jag ville bara försvinna. Istället för att vara kvar i skolan så gick jag hem och jag brydde mig ärligt inte om jag skulle missa hela dagen. När jag kommit hem började jag mer och mer att kunna slappna av, jag kunde börja andas normalt igen och skakningarna började minska. Jag är liksom den personen som sitter inne på toaletten och gråter, går sedan därifrån och låtsas som att ingenting har hänt.

Skolan och stressen var nog anledningen till min panikattack. Jag blev efter detta hemma 1 vecka från skolan för att slippa allt och alla + den ökade doseringen för att kunna gå vidare därifrån. För att kunna gå vidare från mitt kaos i huvudet. Ingen visste varför jag var hemma och ska jag vara ärlig så tror jag inte heller att någon brydde sig om vart jag var eller varför jag var som borta under 1 veckas tid.

Depression är inte alltid att man gråter bort sin mascara i duschen, eller att man ligger i sängen och lyssnar på sorgliga låtar. Ibland kan det vara att man inte vill träffa någon, eller ens prata med någon på flera dagar och ibland kan det till och med vara att man bara vill vara omringad av massa människor. Ibland kan depressionen vara att man inte har någon aptit alls, fast att man inte har ätit någonting på 1 dag och vissa dagar kanske man bara sitter och trycker i sig. Depression för mig är inte att min pojkvän sitter och håller om mig och säger att allt kommer bli bra, för det kommer det inte. Istället är det att jag sitter på andra sidan rummet och han får fråga vad som är fel. Jag vet att jag förstör hans dag eftersom jag inte kan rycka upp mig och bli glad. Det är frustrerande att man så gärna vill njuta av någonting och bara vara normal för en gångs skull, men icke. Istället vill man inte berätta, för man vill inte att folk ska se en som trasig.


Det var i alla fall ungefär 3 år sen som jag brast och vägen till där jag står idag har varit allt annat än lätt. Jag har alltid försökt att inte visa hur jag mår, för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, så istället höll jag allt inom mig. Varenda tanke, varenda känsla och varenda tår. Det tog som fan på mig att "leva", för egentligen var jag inte där, jag var inte närvarande, utan jag bara fanns där och då.

Idag mår jag bättre efter snart 2 månader med ökad dos, det gör jag absolut, men samtidigt så vet jag innerst inne att jag aldrig kommer bli helt frisk. Jag kommer alltid att ha min depression och ångest liggandes och som bara väntar på att få göra comeback - slutar jag äta mina tabletter så kommer jag åter igen att bli den Elsa som jag inte vill ska existera. Det är jobbigt att inte kunna leva ett helt "normalt" liv utan oro, utan magknip, utan ångest och utan känslan av att man inte vill leva. Det har blivit min vardag att må dåligt och att inte orka, men som tur är så har jag börjat lära mig att hantera känslorna. Jag vet hur jag ska göra när jag inte kan kontrollera tårarna, när jag får en ångestattack, skakar, hyperventilerar eller när jag håller på att svimma av illamående. Jag vet hur jag ska hantera det, för det är min vardag. Man får alltid frågan ”vad är det?” och jag svarar alltid att jag bara är trött, men trött är inte ens i närheten av vad jag egentligen känner. Det är bara min själ som är trött, allt annat verkar ha gett upp. Utöver min depression så har jag fortfarande sådan sjukt grov ångest över allt - skola, pojkvän, kompisar, mat, träning, min kropp, mitt utseende, framtiden, att jag inte duger, min ork, mitt mående och liksom ja, i princip allt. Jag vill verkligen må bra och vara lycklig, men det är som att någonting inuti mig säger att jag inte förtjänar det.

Jag håller tummarna för att 2018 ska bli ett bättre år för mig och mitt mående.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Är såååååå kär i mina nya dojjer som jag fick hem härom dagen i brevlådan. Är det nu man ba "köpte ett par Isabel Marant sneakers för 4000 spänn"? Nä, tänker inte ljuga.. Det är ett par AAA- kopior som jag betalade typ 300 för haha. Värsta kapet från tradera jö!!

Likes

Comments

Grattis, grattis, grattis, grattis, GRATTIS! Nu är du äntligen 18 min älskade lillasyster! Jag hoppas att du blev nöjd över ditt firande och speciellt ballongerna haha. Vi får fira dig ordentligt någon dag med övernattning hos mig (utan A och M), laga god mat, baka cheescake och dricka gott - eller vad säger du? Låter det som en plan? Jag vet vad som är #1 på din bucketlist.. SWISH. Ellerhur?

Nej men, du får ha en jättebra dag (utan mig) och så ses vi i skolan imorgon + det kanske blir lite sång då också för dig om du har tur! Älskar dig, allra käraste syster. ♡♡♡

Likes

Comments

Ska ikväll jobba mitt första pass ensam, är nervös som tusan men så taggad! Är såå redo för att börja jobba som Blackjack dealer, men eftersom jag är så pass nervös så blir jag typ förvirrad och inbillar mig att jag inte kan tillräckligt fast att allt egentligen sitter som ska sitta. Sjukt stressigt och irriterande när det blir så!

Har i stort sätt hela dagen framför mig då jag inte börjar jobba för än 21 - måste dock vara på plats typ 15 min innan för att ta fram alla saker osv. Kommer bara chilla hela dagen, duscha, plocka lite här hemma, fixa mig i lugn & ro, laga lite mat och sedan gå ner till knutan innan mitt FÖÖÖÖRSTA RIKTIGA pass börjar.

Åhhhh, önska mig lycka till!

Likes

Comments

Hejsan svejsan allesammans! Hur är det med er? Med mig är det bra - men detta har verkligen än så länge vart det minst händelserika sommarlovet någonsin.. Men igår, från ingenstans så fråga Felicia ba "du vill inte med till Ronneby imorgon?" - klart jag vill det?! Vafan ska jag annars göra haha?

Så lite spontana som vi är så sitter vi alla fall på tåget nu mot Kristianstad och därifrån kommer vi sedan att ta oss till Ronneby. Så helgen kommer att spenderas där hos hennes släkt och sedan blir det hemfärd på söndag någon gång. Klockan är inte ens mycket och jag håller redan på att dö av hunger.. Tagga huvudvärk delux. Haaaaadeeee

Likes

Comments

Det känns lite konstigt att inte vara en av dom som tar studenten, men trots det så får man ju tänka att man har ett sommarlov längre än de flesta ;) Men nu sitter jag här, har mitt allra sista sommarlov, käkar nudlar och har så jäkla tråkigt.. Är så uttråkad så funderar ärligt talat på att ta en promenad - det händer ALDRIG annars!!

Våran lilla lägenhet ser i alla fall mer och mer ut som ett hem och man börjar bli lite bättre på sina "nya" rutiner, som att städa, diska, tvätta, laga mat osv. Jag längtar sååååå tills allt är på plats! På tal om tvätta, ni tror inte att jag somnar förbi våran tvättid haha.. Orkar inte ens.

Tänkte käka mina nudlar, kolla på youtube och sedan gå med sopor - kul start på sommarlovet, eller vad säger ni?

Likes

Comments

Hej hallå allesammans, det var ett tag sen!

Hur är läget? Med mig är det bra, men det är kaos för tillfället haha.. Det är väl en aning som har hänt de senaste 1,5 månaderna - jag har vart sjuk typ konstant känns det som, det har gått helt ok i skolan för att vara jag, haft det mys med polare, vart på stranden, köpt nya kicks, fått nycklarna och invigt min & A's lägenhet, fyllt år och jaaaaaa. Såatte nu är det kaos i lyan då allt ligger överallt på golvet typ och möblerna kommer inte att flyttas för än till helgen - men det hör väl till haha.

Nä nu ska jag packa ihop lite saker på mitt rum hemma i huset medan jag väntar på Felicia och sedan drar vi vidare till lägenheten och ska ha lite tjejmys med matlagning och gotte.

Likes

Comments