Nu har jag varit hemma i fem veckor. Jag har länge tänkt skriva detta inlägg men det har suttit fast i mig. Det har varit så mycket inom mig att jag inte har kunnat sortera och få ut det jag vill.
Jag har varit ett känslomässigt vrak. Jag har brutit ihop för ingenting och jag kommer på mig själv bara sitta och stirra in i väggen ibland. Det är så mycket intryck som har kommit i efterhand. Så mycket som jag aldrig hann sortera och bearbeta när jag var mitt i allt utan som kom nu när jag börjat få tillbaka en vardag på rutin.
Det är tre saker som har varit jobbigast med att komma hem:

1. Att acceptera att vi lever i två olika världar. Det här var så extremt jobbigt till en början. Att acceptera att i Sverige är det si och i Sydafrika är det så. Helst ville jag skicka matkassorna direkt till mina kära. Jag ville tappa upp rent vatten i mängder och köra dit. Jag ville bjuda hem dom på söndagsmiddag och låta dem ta del av en moders kärlek som den ska vara.
Allt kändes bara fel och orättvist. Jag kände mig som en bedragare hur jag än gjorde. Visst var det jätteskönt att komma hem till en mjuk och skön säng men allt jag kunde tänka på var att i Vergenoeg delade man en mycket mindre säng på fyra barn och hade varken täcke eller kudde. Vi lever i en så fruktansvärt orättvis värld och när man slits mellan två verkligheter på det här sättet så tar det på krafterna. Önskan om att kunna rädda hela världen finns hela tiden med mig.

2. Att allt och alla i Vansbro var likadant som innan.
Detta var väldigt påfrestande. Visst var det jättemånga som var intresserade i att höra hur jag haft det men samtidigt förstod jag ju att de aldrig riktigt kommer förstå förens de gjort något liknande. Det var så påfrestande att man själv blivit till en helt annan människa medan alla här hemma var likadana. Jag har fått bevittna fattigdom och hur jävla orättvist allting är, men i Vansbro är det precis som vanligt. Här lever vi kvar i våran lilla bubbla och fortsätter överkonsumera och klaga på våra lyxliv. Fan vad frustrerande det var samtidigt som jag förstår er till fullo. Här är ju livet precis som vanligt, med all rätt. Men jösses vad det var/är irriterande! Förlåt.

3. Att inte längre vara behövd och göra nytta.
Denna punkt gjorde nog mest ont i hjärtat. Att vara i Sydafrika var det bästa jag någonsin gjort. Känslan där är obeskrivlig- men jag försöker förklara den som att jag kände mig behövd.
Jag kände att jag faktiskt gjorde nytta. Det låter kanske lite konstigt men det kändes som att jag hittade rätt. Det kändes som att "här behövs jag, här ska jag vara". Det var inga konstigheter eller krusiduller, utan jag fann min plats i en självklarhet jag inte var beredd på. Jag fann min uppgift. Jag fann en mening med livet som jag så länge letat efter. Jag kände att äntligen Elsa, äntligen har du hittat din uppgift med livet.

Jag saknar dem varje dag, och de kommer alltid finnas med mig i hjärtat och bakhuvudet. Drömmen om att återvända är fortfarande kvar och jag hoppas att det inte ligger allt för långt in i framtiden.

Denna resa har format mig. Denna resa har påverkat mig. Denna resa har lärt mig både bra och dåliga saker. Denna resa har fått mig att växa som person.
Men framförallt, denna resa har inspirerat mig ytterligare i min kamp för en bättre värld. Aldrig får vi ge upp. Tillsammans har vi visat hur stor skillnad man kan göra, och det är något jag aldrig tänker glömma. Jag har äntligen hittat min mening med livet och jag har redan börjat spara för att kunna fortsätta med liknande resor. Tack Elsa för att du åkte och tack alla ni som stöttade mig efter vägen. Det har betytt enormt mycket!

Fortsätt sprida kärlek & solidaritet, det kan världen aldrig få för mycket av!
❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Sista natten och jag kan inte sova. Tankarna går runt runt och allt jag känner är att jag inte vill lämna. Även fast jag vet att vi åstadkommit massor här så känner man sig nog aldrig redo att lämna stället. Det gör faktiskt alldeles för ont i hjärtat att tänka på att man antagligen sett allihopa för sista gången. Dessa fina, fantastiska barn som blivit min vardag. Dom som har fyllt mig av både glädje, vrede och sorg. Ska Kurkur lära sig gå trots sin sjukdom? Han är ju så fruktansvärt nära nu. Ska Litamba återfå sina känslor igen eller är han skadad för livet? Kommer Ingonathi sluta suga på tummen snart? Det vore på tiden. Kommer Precious hudsjukdom försvinna? Hur många kommer utveckla AIDS och hur många kommer överleva? Det snurrar så otroligt mycket i huvudet och jag avskyr att det mesta kommer förbli frågetecken. Jag tycker inte om att släppa taget. Jag älskar dessa barn. Dom har lärt mig så enormt mycket och påmint mig om hur skört livet är. Dom har visat hur orättvist livet kan vara och hur viktigt det är att ta vara på det man har. Ska jag verkligen lämna er nu? Vad har jag gjort för att förtjäna att ha möjligheten att åka härifrån? Varför föddes jag i lyxiga Sverige och varför föddes ni här?
Mamma Agnes kram idag var obeskrivbar. Så varm och kärleksfull. Och hon viskade hur tacksam hon var. Hur glad hon var att jag kom. Hur tacksam hon var för all saker. Och så sa hon de där orden jag förhoppningsvis aldrig kommer glömma-
"I don't know what it is, but God really putted something special in your heart Elsa, I can feel it."
Även om jag inte är särskilt troende så berördes jag enormt av hennes ord. De var så vackra i stunden och de kändes verkligen äkta för henne. Där och då fick hon mig att känna mig speciell. Och hennes smeknamn "mamma Agnes" fann sin förklaring.

Det gör ont i hjärtat. Det gör ondare än vad jag kunde föreställa mig. Jag vill nog verkligen inte åka helt enkelt.

Fick ett väldigt fint avsked i alla fall. ❤️

Likes

Comments

Lördag och näst sista dagen på plats.
Tyvärr kommer inte alla byggprojekt bli klart under tiden jag är här.. men Ida är på plats och tar över styrningen av spakarna. Hon kommer också skicka bilder så vi kommer få se resultatet och att det gjorts!

Det som är kvar är:
-rutschkanan ska bytas ut på lekplatsen då den är sönder. Tyvärr behövde den skickas den Port Elisabeth så det drog ut på tiden.
-Det största projektet var att täta väggarna och taket i treåringarnas klassrum då det var riktigt dåligt. Hela huset är liksom ett enda stort fuskbygge. Det är enbart gjort på restdelar vilket leder till massa hål och ostabilt är bara förnamnet. Det blir dessutom supervarmt på somrarna och superkallt på vintern.
Vi har hunnit sätta upp alla stommar plus plywooden i taket. Det som är kvar är att slå upp väggarna och måla.

Det vi har hunnit klart med (😁) förutom att köpa allt material och fixa lekplatsen är bebisarnas rum. Detta var redan tätat med plywood men hade noll färg vilket gjorde att det redan bedrövliga skjulet såg ännu tristare ut. Detta var snabbt ordnat med lite målarfärg. Nu är det både ljusare och trevligare. Så skönt att kunna bidra med lite mer än blöjor och leksaker även till de minsta.

Från det här 👇🏼

Så lyckades vi med lite hjälp👇🏼

Få det såhär fint! 👇🏼

Återigen- tack alla ni som bidragit med pengar och peppande ord. Det är så kul att se skillnaden, för den är verkligen enorm!

Likes

Comments

Idag var det min och Ninas sista dag på skolan. Att se den märkbara skillnaden är helt underbart. På eftermiddagen satt jag i skuggan (var 34c) och bara njöt när jag tittade ut över skolgården. Barnen var i extas och sprang omkring och skulle prova allt som renoverats på lekplatsen samt alla nya leksaker. Det värmde hjärtat enormt.

Gamla vs. Nya

Som ni ser är skillnaden helt enorm. Och det känns verkligen enormt skönt. TACK alla ni som bidragit med pengar.

Det gjorde ont i hjärtat att lämna. Säga hejdå till barnen och veta att nu är det ödet som bestämmer, nu kan jag inte göra så mycket mer.. Dessa barn är de mest fantastiska individerna jag någonsin mött. De har enorma hjärtan och sprider extremt mycket glädje trots att de lever under extrema förhållanden. Den mängden kramar och pussar jag fått kan jag leva på en livstid.
Jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer gå bra för dem. Att de får fortsatt möjlighet att gå i skola och därför kommer kunna få jobb och komma bort från området. Jag håller alla mina tummar och tår för deras framtid. Och förhoppningsvis kan jag hälsa på dem snart igen, hem och jobba ihop pengar bara. Hur sorgligt det än må vara- money makes the world go round. Det har jag verkligen sett nu.

Likes

Comments

Idag hade vi våran sista lediga dag och vi valde att spendera den på hemingways (shoppingcentret). Det blev en hel del köpt, mestadels presenter hem och saker till barnhemmet. Det kändes som ett alldeles perfekt sätt att spendera denna gråmulna sista lediga dag här borta.

Idag köpte vi- nya ryggsäckar till barnhemsbarnen, 3 riktiga rejäla fotbollar, 4 storpack till med blöjor, 4000 våtservetter, fyra färgpatroner till skrivare, ett enormt first aid kit och babypuder.

Kan inte förstå att jag snart ska åka hem men börjar åtminstone mer och mer känna mig nöjd. Nu har det verkligen blivit skillnad här nere och nu finns faktiskt allt lärarna önskat sig. Det känns bättre att lämna när man vet att man gjort något som varar även när jag är borta. Och det känns bra att ha gjort en skillnad som hjälper även i det långa loppet.

Jag saknar ju trots allt svensk mat, sova i frisk mögelfri luft, min egna säng, alla nära och kära, lösgodis osv. Så allt för illa att komma hem känns det inte. Men jag vill ju inte lämna. Jag vill inte åka hem och fortsätta leva som vanligt när det är som det är här. Det känns så jävla orättvist. Det är "två helt olika världar" och det måste jag någonstans acceptera, men det är tufft. Tufft att åka hem till lyxen och lämna de som tagit hjärtat med storm i skiten. Vill ju faktiskt bara ta med alla hem, och ta hand om dem för evigt. Se till att var och en av dessa ungar får ett tryggt, stabilt hem.
En sak är i all fall säkert- jag kommer aldrig glömma denna resa ❤️

Likes

Comments

Eftersom jag har någon tvångstanke om att man måste vara brun när man kommer hem har vi idag spenderat våran näst-sista lediga dag på stranden. Detta var en ny strand för oss och det är alltid roligt att upptäcka nya platser. För den som ska ta en trip till Sydafrika rekommenderar jag denna. Otroligt vackert.

Jag fick även chansen att äntligen köpa hem en ordentlig turist souvenir. Det blev både en flodhäst och en elefant. Så himla kul att hitta något som ser lokalt ut och som varar för alltid. Är alldeles för dålig på att köpa sådant annars.

Imorgon ska vi handla de absolut sista sakerna till skolan och sedan kommer resterande dagar bestå av byggen och fixning. TJOHO VAD KUL! 🙏🏼

Likes

Comments

Det här är ett inlägg som kan verka stötande och rent utav stört. Egentligen är nog inlägget mest för mig, så att jag ska kunna läsa och komma ihåg om något år. Men självklart får även du fortsätta läsa. Det man behöver ha i åtanke på en del saker är att det är enormt skillnad mellan hemma och här. Man kan liksom inte jämföra på det sättet eller tänka som man gör i Sverige. Saker är sjuka, men man kan inte döma allt för hårt. För här är demokrati nytt och fungerar inte än. Här lever många i enorm fattigdom. Här är utbildningsnivån låg, om man ens har en utbildning. Man har helt enkelt inte samma tänk här, så ha det i åtanke innan du dömer allt för hårt. De gamla vanorna är minst sagt sjuka, men de är outbildade och har sällan lärt sig annat.

Tid. Vi börjar med en mjukstart. Det här med tid här är något befolkningen inte riktigt behärskar. Man kallar det för "afrikansk-tid". Allting tar en evighet. Säger någon "om tjugo minuter" får du vänta en timme. Att ha bråttom existerar liksom inte (mer än i trafiken då möjligtvis som är extrem). Man kan helt enkelt aldrig lita på när någon säger något i klock-väg. För det stämmer faktiskt aldrig.

Barnaga. Något jag har haft enormt svårt för här nere. Precis som i gamla Sverige håller man fortfarande kvar tanken om att bestraffa sina barn/elever med våld här. De absolut flesta av barnen vi har på skolan blir till exempel slagna hemma. Det har även hänt att jag har fått bevittna hur någon av lärarna slagit ett barn för att hen inte tagit hand om grejerna hen fått. Eller att en mamma slog sin son hans första dag i skolan för att han grät när hon skulle gå.
Det är en enormt jobbig sak att bevittna. Jag vill ju helst bar gå till motattack och ställa mig emellan. Skydda barnen från fler slag. Men det funkar inte så. Jag får inte göra så för det kan orsaka ännu mer problem för barnet när jag väl åker hem. Det enda jag kan göra är att visa dem bättre sätt att tackla problem. Försöka inspirera lärarna att jobba på ett annat sätt. Men det är verkligen jobbigt att veta att barnen blir slagna. För att hela idén om att det skulle vara okej att slåss kan jag helt enkelt inte acceptera. Och jag önskar ju såklart att det inte var barnens verklighet. Jag önskar verkligen enormt att jag kunde stoppa det.

Kul fakta mest för att lätta upp stämningen. Den manliga noshörningen luktar på den kvinnliga noshörningens urin för att se om hon är fertil. Bevittnade detta live, fascinerande.

Offra. Här är det fortfarande väldigt vanligt med "häx-doktorer". Dvs personer som har magiska krafter och kan hela människorna och ge dem tur eller se in i framtiden t ex. En vanlig sak som hör ihop med denna tro är att man offrar. Många tror tillexempel stenhårt på att en vit-blond-oskulds inre organ kan bota AIDS. Eller så är det till exempel vanligt att man offrar sina bebisar och använder delar av dem för att bota olika sjukdomar osv. Man hör mycket sådana här sjuka historier. Landet hade brist på kossor ett tag för att någon häx-doktor hade sagt att man skulle få evig tur om man knuffade en ko ner för ett berg. Det är liksom så sjukt så det låter bisarrt och som skämt ibland. Men när man inte vet bättre är det svårt. Om livet är eländigt och det här är lösningen som ges så ja.. människan gör mycket konstigt under press.

Dumpa barnet. Om man föder en bebis som man inte vill ha (kondom används aldrig här) är det vanligt att den dumpas. Dvs att man helt enkelt lägger bebisen i närmsta container och låter den dö. Detta är så pass vanligt att det nu finns speciella "dumpa-ditt-barn-stationer". Om man skäms för mycket för att lämna barnet till ett barnhem och tänker dumpa den kan man nu gå hit. På speciella platser finns det en lucka i väggen där du kan kasta in din unge. Ungefär som när man kastar sopar liksom. Då hamnar ungen i en rutschkana och glider ner till en hjälporganisation. Underbar grej men såklart bedrövligt att det ens ska behöva finnas.

Presidenten. Presidenten här är extremt korrupt och man kan undra hur han kan få behålla sin plats. För det första är han utbildad till fjärdeklass. Mer utbildning en så har han inte. Och sanningen är ju faktiskt att education is the key. Han är alltså inte smartare än en fjärdeklassare. Han är dömd för våldtäkt (har alltså suttit inne) och har fem fruar trots att landets lagar förbjuder detta. Han har dessutom över 2000 anmälningar på sig gällande förskingrade pengar. Stabil president ger stabilt land, inte konstigt att Sydafrika ser ut som det gör.

Synen på barn överlag. Avskyr att dra folk över samma kam men överlag (framförallt där vi är) är synen på barn här verkligen extremt dålig. Bara det att man slår dem säger ju en del. Många skaffar ju barn enbart för bidragen man får. Och det är inte ett barn man skaffar. De flesta barnen på skolan har sisådär 7 bröder och 5 systrar. Sedan att barnen ska tas hand om är en sån där liten faktor som många glömmer bort. Från att man fyllt tre ska du klara dig själv här. Då är du stor nog att inte ha blöja och du är fri att gå runt hur du vill. Innan du fyller tre är det oftast syskonen som ska ta hand om dig. För mamman och pappan har sällan tid. Det är så fruktansvärt. Skulle en femåring vandra omkring själv i Sverige skulle omgivningen verkligen reagera. Här kommer treåringar med ett syskon som är fem månader på ryggen för att leka vid lekplatsen och det är inget konstigt alls. För tre åringen är ju helt klart stor nog för att ta hand om sig själv och därför också stor nog för att bära ansvaret över det mindre syskonet. Det är så fruktansvärt. Barnen tvingas på enormt mycket ansvar trots att de är alldeles för små. Det är därför de också är så enormt utvecklade till skillnad från svenska barn, de har helt enkelt inget val. Att låta barn vara barn är extremt viktigt, det får man inte här. Här är du barn i tre år. Sedan är du stor. Sedan bär du själv ansvaret över dig.
Barn här producerat för bidragen. Det är den sorgliga sanningen. Här om dagen kom det en mamma förbi med en pojke som kanske var två. Hon frågade Ida helt seriöst om hon ville ha ungen. "Han är jättefin men jag vill inte ha honom. Snälla vill du ha honom?". Det ska inte gå till så. Det ska inte få vara så. Skeva värld.

Jag tror att jag hade tänkt skriva flera punkter, men mitt huvud blev trött och nu tänker jag istället sova. Denna lista kanske fylls på så småningom. Vet vet, den som lever får se. Godnatt ❤️

Likes

Comments

Tisdagen bestod av en massa shopping, och alltsammans till skolan. Kan ärligt talat inte beskriva med ord hur fantastiskt bra det kändes. TACK alla ni som skickat över en slant, det har verkligen gjort enorm skillnad. Nu finns allt material en grundverksamhet behöver, dessutom för en bra tid framöver. Nu skulle jag på riktigt kunna kalla stället för en skola. En plats att lära sig ordentligt. Det känns så bra i hjärtat.

Vi köpte till exempel (kan inte skriva allt då det blir enormt mycket): blöjor, babypuder, våtservetter, dockor, vita papper i massor, färgade papper, lim, pennor i alla dess slag, ännu fler sudd och saxar, en griffeltavla med tillbehör, häftmassa, posters, tallrikar, skedar, massa förvaring till allt så det blir ordning och reda, linjaler, lego, duplo, massa pussel och spel, rockringar och stolar & bord så det nu räcker till alla.

Förutom allt detta har vi även beställd virke för att kunna täta alla väggar och tak samt kommit i kontakt med en byggfirma som ska hjälpa oss reparera lekplatsen.

NI ÄR SÅ FANTASTISKT BRA!

Jag har nu bara en vecka kvar, vilket gör ont i hjärtat, men oj vilken vecka det kommer bli! Förhoppningsvis hinner vi klart med alla byggen och köpa/fylla på med det sista innan jag åker! Om inte vet jag att Ida kommer se till att uppdatera mig så jag kan uppdatera er om hur det går!

Det här känns så himla bra och jag är återigen så enormt tacksam. Jag önskar jag kunde ta hit er allihopa så ni kunde se på riktigt vad ni bidrar med. Glädjen är enorm och framtidshoppet börjar äntligen slå rot. Tack och lov.

Jag ska försöka uppdatera så mycket som möjligt. Det är enormt mycket både i huvudet och hjärtat just nu, men jag gör mitt bästa!

TACK!❤️TACK!❤️TACK!❤️TACK!❤️TACK!❤️

Likes

Comments

Idag är det internationella kvinnodagen. En sån där helt fantastisk dag enligt mig, på många sätt!

❤️Dels för det jag älskar mest- att man påminns med att kolla tillbaka på hur underbart långt vi kommit. Även om det gör mig otroligt arg att man inte ens kunde vara myndig som kvinna tidigare, fyller det mig med en massa energi att se hur man kämpat sig framåt och lyckats. Hur man inte gett upp trots motgång efter motgång utan kommit dit vi är idag. Hur man gått ihop och tillsammans kämpat för människors lika värde. Det är inte dåligt jobbat, det är äkta girl power.
Tack forntida kvinnor för att jag som föddes med en vagina i slutet av 1900-talet kan bestämma själv hur jag vill leva mitt liv. Tack för att jag får utbilda mig och leva själv om jag så vill. Tack för att jag får idrotta och köra bil. Tack för alla friheter ni såg till att jag och systrar i många länder har idag. TACK för att ni inte gav upp, och tack för att ni backade varandra! Det ska vi ta efter.

❤️Dels för att påminna alla om att man inte ska nöja sig, och att backa varandra. Visst har man det bra i Sverige, oavsett kön. Men trots att vi kommit långt får man aldrig sluta sikta högre.Än idag finns det orättvisor som inte borde finnas kvar. Till exempel är de flesta högutbildade personerna i Sverige kvinnor och ändå ligger kvinnan på 13% lägre lön i snitt. Det anmäls 16 våldtäkter om dagen i Sverige, och 98% av de misstänkta gärningsmännen är män.
Jag vill inte kasta män i skiten men jag vill höja kvinnor ytterligare, för än är vi inte lika. Och då är den här dagen perfekt- för att påminna alla oss med vaginor att stötta varandra, och de med penis att vaginor också kan lika bra. Sluta slutshamea och sluta tryck ner, det är dax att hjälpas åt att lyfta varandra. Backa dina systrar.
För visst är det väl ändå sorgligt att jag på tvåtusentalet fått en ölburk kastandes efter mig med ordet "feministfitta" klingandes i luften? Som att feminist vore ett skällsord..

❤️ Och den där superdupermega viktiga saken- hur kvinnornas ställning runt om i världen kan se ut. Det är inte okej att kvinnor än idag på många ställen ses som objekt. Att kvinnors enda syfte ibland är att föda barn. Att det finns flickor som inte får gå i skolan för att de är just flickor. Att tjejer blir omskurna på enormt farliga sätt i länderna runt omkring mig nu är bara fruktansvärt att tänka på. Att barn blir bortgifta mot som vilja. Att flickor säljs som sexslavar. Det är så oerhört viktigt att vi inte glömmer bort detta. Att vi inte blundar för omvärlden. Vi måste backa alla systrar.


Nåja. Jag hoppas ni fattar vinkeln. Internationella kvinnodagen är inte till för att jag vill ha en massa grattis för att jag är kvinna (även om jag inte tackar nej till blommor och choklad). Den är snarare till för att uppmärksamma historien och vart vi är nu. Påminna varandra om orättvisorna som finns, på grund av en sådan löjlig sak som vilket kön man har. Ingen ska behöva känna sig begränsat pga sitt kön. Backa varandra! Stå upp systrar! Upp till kamp!👊🏽

Likes

Comments

Idag hände det där som jag hade lovat mig själv att inte skulle hända, jag bröt ihop framför barnhemsbarnen. Jag var så arg på mig själv efteråt men där och då var det alldeles för känslosamt för att klara trycket.

Kommer ni ihåg grabben som inte visar några känslor? Han som bara är 1.5 år men såpass traumatiserad att han inte ens gråter längre? Han satt som vanligt i min famn idag. Borrade huvudet i bröstet och höll hårt i midjan. Han ville inte leka idag heller, han ville bara känna närhet.
När vi sitter där, jag spelades yatzy & han vilandes i mitt knä kommer det en man in. Eller man och man. I ärlighetens namn såg det mer ut som en pojke, jag skulle gissa på 25 års åldern. Redan på avstånd kunde jag känna stanken av sprit, men han verkade inte full på något sätt. Antagligen var det dofter från gårdagen, men hursomhelst inget jag ville skulle komma till barnen. Jag förstod till en början inte vad han gjorde där tills han kom fram till oss och likheten slog mig. Detta måste vara barnets pappa tänkte jag, och han berättade att jag hade rätt. Till en början ville pojken inte lämna mig för sin pappa när han sträckte ut armarna. Men efter ett tag lossnade han och pappan fick ta sitt barn i famnen. Jag visste inte hur jag skulle reagera riktigt och kände mig skeptisk till hans närvaro så jag befann mig hela tiden i närheten. Pappan satt med barnet i knät och pratade med mig ett tag. Han berättade att han hade fyra barn på barnhemmet. Att hans fru hade lämnat barnen hos mamma Agnes och bara stuckit. Han visste inte vart hon är. Han sa att han inte bryr sig om henne mer men att han älskar sina barn. Han är tydligen rätt ofta där och hälsar på. Men han kunde inte ha dem hemma, han jobbar för mycket. Han bad mig att ta hand om hans barn åt honom, att ge dom all min kärlek. Jag svarade att jag gör mitt bästa.

Det är svårt när man får höra en sån här historia. Visst träffar det i hjärtat och jag blir full av medömkan. Visst tycker jag synd om mannen framför mig som säger att han älskar sina barn men inte har möjligheten att ta hand om dem. Visst blir man såklart att känna med honom.

Men samtidigt blir jag förbannad. Jag blir förbannad på att han kommer dit och luktar sprit. Jag blir arg på att han skaffat fyra barn fast han inte kan ta hand om dem. Barnen har lämnats bort en och en men ändå har han inte slutat skaffat dom. Jag blir arg på okunskapen om kondom, den där lilla plastbiten som hade kunnat stoppa eländet. Arg på att fyra barn nu får lida pga denna mannens lust. Jag blir besviken på att han kommer och går utan att förstå konsekvenserna. Hela jag blir helt kluven av hans existens.

För efter ca en timmes lek kom konsekvenserna. De kom såklart när han gick. Lilla vännen som inte visat en känsla mer än en ensam tår på fem veckor brast nu ut i stortjut. Han skrek och skrek. Tårarna rann och hela kroppen tvinnades. Det stampades och slogs. Jag höll hårt, hårt kring den lilla kroppen men alla känslor som lagrats länge behövde få komma ut. Alla känslorna kom på en och samma gång i dess mest brutala form. I 40 minuter gick jag omkring med honom i famnen och försökte lugna, men det var omöjligt. Han var kaos. Jag kan inte förklara bättre än så. Att få upp hoppet om sin pappa för att sedan bli lämnad igen, jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara för honom. Speciellt i en sådan ung ålder.

Och medans jag gick där och försökte hyscha det förkrossade barnet i famnen kom tårarna. Tårarna för att barn ska behöva ha det såhär. Tårarna för okunskap och fattigdom. De rann på både honom och mig. Det enda jag kände var att jag aldrig ville lämna honom. Jag vill ge honom den trygghet han förtjänar. Jag vill aldrig att han ska behöva känna sig övergiven igen. Jag vill ta med honom hem och göra honom till en Jansson. Men det funkar inte så, jag kan bara ge honom trygghet för stunden, och det rann någon tår för det också. Tillslut somnade han av utmattning. Och jag åkte hem. Tom, arg och helslut. Jag som aldrig skulle visa mig svag för barnen. Ibland går det inte. Förlåt. ❤️

Likes

Comments