Tankar

jag är bara trött

(trött på att vara trött

trött på att känna mig värdelös

trött på att försöka

trött på att orka

trött på att gråta

trött på att bara vara)

helt ärligt?

ja, jag är bara trött.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tankar

Ibland är allt du behöver lite utrymme. Utrymme att växa, andas, tänka och bara vara.

I nutidens hektiska vardag finns det allt annat än utrymme. Du måste vara på ett speciellt sätt, du måste prestera, du måste hinna med allt, du måste tänka på allt, du måste vara tillräckligt snygg och tillräckligt bra som människa, du måste du måste du måste. Varför? Jo, för att vårt samhälle är allt för fokuserat på att du ska vara perfekt, utan brister, och om du gör ett enda fel så är du genast en sämre människa.

Jag längtar efter ett samhälle där människan ses som en människa. Människan är bristfällig, har alltid varit och kommer alltid att vara. Vi kan inte göra allt på rätt sätt, vi gör misstag, fast vi inte menar det. Börja se det positiva i stället, för det negativa kommer alltid att finnas där oberoende av hur mycket vi fokuserar på det. Se på din kropp, se på dina händer, se på ditt leende. Du existerar, och det är tillräckligt.

Jag behöver lära mig att vara nöjd med mig själv som jag är, och fullständigt stänga ut allt som normer och samhället försöker lura i mig. Att bara sätta mig ner, andas, och kunna andas utan att känna att jag är tvungen att göra något annat.

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

Så länge har jag kämpat och strävat efter att bli perfekt. Allt för många gånger har jag stått framför spegeln och önskat att jag var smalare, snyggare och hade längre hår. Så många gånger har jag också försökt bli snyggare och smalare, men insett att det är som att vara en hamster i ett ekorrhjul; man kommer aldrig dit man vill, för när man kommit dit så dyker ett nytt mål upp. Så ofta har jag haft problem med vem jag är och hur jag beter mig.

Allt detta för att inse att en "perfekt människa" inte existerar.

Ingen är perfekt. Man kanske kan få det att se ut som att allt är perfekt på utsidan, men mycket kan döljas under en snygg fasad. Vem som helst kan bygga upp en perfekt fasad. Men, från mitt perspektiv, så är fasader uppbyggda för att rivas ner.

Tänk vilken lättnad om man kunde leva med alla korten på bordet. Om man kunde vara fullständigt ärlig utan att skämmas över sig själv. Tänk om du skulle våga vara dig själv. Med allt som du bär på, allt jobbigt och allt roligt. Allt det som du hatar med dig själv och allt det som du kan vara helt ok nöjd med. Då skulle alla veta vem du är. Du skulle aldrig igen behöva lägga på en fasad, en mask, för att dina vänner/din familj inte ska se allt som du kämpar med i ditt liv just nu. Alla skulle veta allt, och vet du vad? Ingen skulle döma dig. Om någon dömer dig, är det såna som själva bär på en mask, och som blir ledsna och arga då du har lyckats ta av den, men de fortfarande krampaktigt håller kvar sin mask.

Du är fantastisk precis som du är. Jag är fantastisk precis som jag är. Vi är underbart skapade människor, varför glömmer vi så ofta bort det? Varför ser vi alltid på de sämre sidorna hos en människa, när de sämre sidorna jämfört med de bättre sidorna är minimala? 

När du vågar vara den du är, så är du det mest fantastiska man kan se. Snälla, våga tro på det, ens för en sekund. ❤


Stå upp för dig själv, människa!


För att själv våga tro på det ens för en sekund, sätter jag här upp en bild på mej. Jag är snygg!! 😍

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

När jag var 8 år var jag en glad, sprallig tjej som alltid hade sin åsikt om saker och ting och som var fullständigt ärlig med sig själv och andra, på gott och ont. Jag var knappt rädd för något, endast för coola tonåringar, ärtsoppa och ishockeyspelare. Jag var helt och hållet ovetandes om den rädslan jag skulle uppleva, och hur mitt sätt att leva skulle förändras.

En kväll i februari 2008(?) åkte min mamma iväg i kanske 5 minuter för att hämta mina två äldre systrar som kom från ett läger. Jag och min lillebror hade gått och lagt oss.

Plötsligt känner jag hur jag har svårt att andas, och mitt ansikte känns väldigt konstigt. Jag stiger upp från min säng, och går ut ur rummet till spegeln, för att se vad det är som händer egentligen. Mitt ansikte är då vridet till ena sidan, rycker och mitt huvud är svängt mot min högra axel. Just då jag har ställt mig vid spegeln, kommer mamma och mina systrar in. Ingen hinner direkt fatta vad det är som händer, mamma för mig till badrummet och ca en halv minut senare slutar det.

Jag var upp i varv men samtidigt helt slut, och frågade mamma vad det var som hände. Hon berättade att hon inte är helt säker, men att hon tror att det var ett epilepsianfall. Jag sa glatt "jaha" och gick och la mig. Nästa dag i söndagsskolan berättade jag glatt åt söndagsskollärarna att jag i natt kanske hade ett äppelelixiranfall, att det iallafall var vad mamma trodde. Söndagsskollärarna fattade ju vad det var frågan om och började gråta, medans jag inte hade en aning varför de var ledsna.

Det blev ringt till sjukhuset, där de tyckte att vi skulle ta ett EEG. EEG innebär i princip att man undersöker hjärnans reaktioner på olika saker som händer. EEG gick ut på att jag endast skulle sova mellan 11 och 2, och sedan vaka hela natten, och därefter åka till sjukhuset för att göra testet. Jag skulle inte äta nåt, och fick inte somna. Jag tyckte att det var jätteroligt eftersom jag fick kolla film hela natten, medan mamma och pappa hade skiftesarbete och stannade upp några timmar var för att sitta i soffan med mig och tittade på film.

När vi kom till sjukhuset, satt dom gegga i mitt hår och satt fast elektroder, samma sak vid tinningen och på bröstet. Sedan skulle jag lägga mig ner på en sjukhussäng. Jag skulle då titta rakt upp i en lampa som blinkade först sakta, och sedan snabbare och snabbare. Efter det skulle jag sova. Sova sova sova, äntligen! När de sedan väckte mig tog de bort alla elektroder och sa att vi skulle vänta utanför läkarens rum, så skulle vi gå in dit när de sa mitt namn.

När vi kom in i rummet, berättar läkaren att svaret på EEG var positivt. Jag blev överlycklig, medan mamma brast ut i gråt. Läkaren förklarade då åt mig att positivt i det här fallet innebar att jag har epilepsi. Jag svarade "jaha", och fortsatte att vara lika glad. Jag fick då även höra att jag skulle äta medicin morgon och kväll, gå och sova samma tid varje kväll och vakna samma tid varje morgon. Jag fick inte ta ut mig mycket/stressa mycket, för i så fall kunde det vara risk för anfall. Jag fick inte heller vara någonstans där det fanns blinkande ljus/lampor.

Efter något år med epilepsin började jag inse vad jag verkligen hade, och hur farligt det verkligen var. I värsta fall kunde jag dö. Jag blev då otroligt rädd och tänkte på det hela tiden, speciellt när jag skulle sova. Jag hade en sådan sort där jag fick anfall på natten, så jag tänkte varje kväll, att tänk om jag dör i natt.

Rädslan var alltså stor, samtidigt som jag blev så otroligt arg och ledsen över hur mycket epilepsin tog från mig. Jag fick aldrig sova över hos någon kompis, och kunde heller inte vara cool på sommaren och vara ute länge med mina kompisar. Jag var alltid tvungen att ställa mitt liv efter epilepsin, vilket blev mer och mer frustrerande hela tiden.


19 februari 2011 hade jag mitt senaste anfall, och på våren för några år sedan blev jag friskförklarad och utskriven ur sjukhusets register. Detta tänker jag på nu eftersom det är 6 år sedan mitt senaste anfall. Jag trodde att jag skulle kämpa med epilepsin resten av mitt liv, och jag hade ingen aning hur jag skulle orka. Jag var ju bara ett litet barn. Men nu är jag frisk. Jag är mera orädd än tidigare, och jag vet nu att jag är så mycket starkare än jag tror, om jag bestämmer mig för att klara mig igenom något, så kommer jag att göra det. Från en rädd liten tjej till en stark ung kvinna. 💪

Kom ihåg att vad som än känns omöjligt och jobbigt just nu, kan vara totalt borta om en tid. Tider förändras, det som du kämpar med nu kommer en dag vara besegrat. ❤

Likes

Comments

Allmänt, Tankar


Ibland måste man hoppa ut till nåt som man inte vet hållbarheten på. Där man inte vet om vägen under fötterna kommer hålla. Där det antingen kan gå jättebra, så att man typ flyger fram. Eller så kan det gå fullständigt åt skogen. Man tappar fotfästet, man faller, kalla det vad du vill.


Det som jag tycker är mest frustrerande är att man inte vet. Man vet inte om det bär/brister före man tar steget och hoppar ut.


Jag är ofta så otroligt rädd. Rädd att allt det som jag byggt upp ska rasa ner. Rädd att jag ska falla.


Men man måst bara hoppa. Usch.

Likes

Comments

Tankar

Du får inte lämna mig

jag vill inte vara ensam

jag vet att Du finns där

men det känns

det känns som att Du är längre och längre bort

det känns som att jag inte längre är viktig

men jag vet

att oberoende av vad jag känner

så är Du där och älskar mig

det är bara så svårt att förstå

att nån faktiskt kan älska utan krav och utan fördomar

innerst inne vet jag

att det är sant

men allt det som försöker få mig att tro annorlunda

känns så stort och starkt

hjälp mig, Gud

att veta att Du är med mig

vad som än händer

håller Du mig i handen

Likes

Comments

Allmänt, Nåt kul

Om någon skulle fråga mej nu vad min "guilty pleasure" är, skulle jag känna mej tvungen att svara Stromae. Om ni sku veta hur ofta jag lyssnar på honom. Jag helt enkelt älskar hans musik. Hur jag än mår så passar hans musik. Om jag är glad, så har han otroliga feelis-låtar, och om man kollar på uppträdanden han har gjort kan man inte annat än bli glad, för hans energi och inlevelse är helt fantastisk. Om jag är ledsen, så har han låtar med otroligt djupa texter, som jag bara kan sjunga med i (så gott jag kan haha). Min nya dröm är typ att se honom live. Jag avgudar honom absolut inte, jag är fullt medveten om att han är människa och gör minst lika många fel i livet som jag. Men det är något med hans sätt att uppträda, och hans låtar som bara drar med mig och som får mig att känna glädje.

Om du vill försöka förstå varför jag tycker om honom så mycket, ta en titt på någon av låtarna här. Jag är i alla fall mållös.

Likes

Comments

Nåt kul, Tankar

Såhär glad är jag över att jag får jullov i morgon!!! Har varit så stressad de senaste veckorna, så 3,5 veckors paus från skolan är inte alls fel på något sätt😍 Kom alltid ihåg att DU är fantastisk, och att JUST DU kan göra en skillnad. Jag är så fantastiskt överlycklig över att jag har Gud på min sida, och att Han är en som jag i alla väder och alla lägen kan vända mig till! Jag är verkligen påväg mot en Elsa som fullständigt älskar sig själv, det går långsamt, men jag är påväg, och jag tänker inte stanna!

Ge ditt leende till någon som har svårt att le idag. Ge en kram till den som gråter. Ta hand om dig själv och när du läser detta, se dig själv i spegeln å säg: "Men hemska smaker vilket snyggo ja e!". He tänker i alla fall jag gör 😊

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

.. I have no idea what to do. Normally I just melt down into a pool of lemons, planning on when to try to get up, and when I try I most often fail. Why do so many of us feel such comfort in feeling bad about yourself, about your life etc.? Life is an extraordinary thing, we should appreciate it and live it as much as we possibly can. But still, we're stuck in our old manners and habits, always complaining about our lives and what needs improvement and so on. We (at least I ) never cease to find things that are wrong about ourselves.

Well, my friend, we are focusing on the wrong side of the road.

Instead of always looking at the bad things in life, the things in life that need improvement, try to look at the bright side of life for once. There are countless things in life that we have to appreciate, love and feel compassionate about.

So, why are we focusing on the things that make us feel hate, sadness and hopelessness when we as easily can focus on the things that make us feel love, joy and hope?

Answer: I have no idea.

Likes

Comments

Tankar
Jag är en liten människa

En bland alla andra

Egentligen borde jag inte alls märkas av

Jag som är så liten

Men det finns nån som ser mig

Någon som ser bortom allt annat

Och ser mig.

För den jag är

Med alla brister

Med alla goda sidor

Mig, helt enkelt.

Han skulle hitta mig i ett rum fullt av människor

Och leta sig fram till mig

Krama om mig

Han har alltid en axel som jag kan luta mig mot

När jag är trött, förtvivlad eller ledsen

När jag känner mig osynlig

Ser han mig.


Likes

Comments