Nåt kul

Igår hade jag en heldag med mig själv, vilket var mycket uppskattat. Vilket sällskap jag hade! :D Fantastiskt hur mycket vila man kan få bara genom att chilla med sig själv en dag. Ensamdisco och ett långt varmt bad är saker man helt enkelt inte kan göra med någon annan, men är helt perfekta när man har en dag med det eminenta sällskapet sig själv.

Lite mer om mitt ensamdisco. För det första är det något jag rekommenderar åt alla. Att bara dansa av sig tills man inte orkar mer, och dansa precis hur man vill, är bra både för kroppen och knoppen. Och hjärtat. När jag dansar för mig själv i alla fall är det som om min lilla övertänkande hjärna bara stannar för en stund. Jag glömmer alla krav, alla tankar, alla oroligheter, all prestation, allt. Jag bara dansar. Ingen ser, ingen hör. Jag dansar. Hjärtat bultar i fröjd och inte i ångest.

Jag hade även glädjen att ha hela lägenheten för mig själv igår. Oftast tycker jag det är tråkigt när lägenheten är tom, men igår var det underbart. Det innebar att jag dansade inte bara i mitt lilla trånga rum, utan runt runt runt i hela lägenheten. Det innebar att jag även dansade förbi spegeln i hallen. Och det, mina vänner, är en historia för sig själv.

Jag dansar mej in i hallen och förbi spegeln, och dansar sedan tillbaka till spegeln. Där står jag och dansar ett bra tag, skrattar och känner mig levande. Då, helt plötsligt utbrister jag "HAHA!! Men ja e ju snygg!!!".

Framsteg. Framsteg i livet. Ugh, vad sånt känns bra. Vad stolt jag är. Jag är ju snygg. Tänk om vi alla kunde säga det åt oss själva. Vilken värld det skulle vara. Allt bekräftelsesökande skulle vara färdigt, för vi skulle få den bekräftelse vi behöver av oss själva. Som predikanten i kyrkan sa så fint idag: "Om vi inte älskar Gud, så har vi inte fått tag på kärnan i evangeliet. Om vi inte älskar oss själva, så kommer hela livet gå ut på att prestera. Om vi inte älskar andra, så har evangeliet bara kommit halvvägs." Det bästa är ju att när jag inte kan bekräfta mig själv, när jag inte tycker om mig själv så behöver jag ändå inte söka mig till någon eller något annat. Gud tycker alltid om mig, och Han har alltid tid för mig vad som än händer.

Igår var jag min egen bästa vän. Det där att vara sin egna bästa vän är ett ganska bra koncept. Man mår i alla fall väldigt bra av det.

Jaa hörni, det är nytänkande men väldigt bra nytänkande att inte tvinga bort dubbelhakan och att ta bort en bild bara för att man inte ser så smal ut som möjligt på den. Men varför skulle man behöva se så smal som möjligt ut när man är hur snygg som helst så som man är? Nä, ja vet int heller varför.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Allmänt

vi behöver verkligen bli bättre på en sak: att tycka om oss själva. Varför är det så fruktansvärt svårt? Vi andas, vi lever, vi skrattar, vi gråter men ändå är det så otroligt svårt att vara nöjd med sig själv. Vi försöker tränga in kroppen i den perfekta mallen med smal midja och breda kurvor, vi försöker vara så sociala och attraktiva som möjligt, vi försöker få vårt yttre materiella liv att se perfekt ut medan vi kanske känner oss totalt tomma på insidan.


Mallen är strunt. Helt och hållet strunt. Varför skulle vi alla behöva se likadana ut? Varför skulle vi alla behöva bete oss likadant? Usch va tråkigt. Det är ju det som skiljer oss åt som gör oss unika och fantastiska. Varför skulle DU behöva attrahera någon som inte är attraherad av dig precis som du är? Världen är full av struntprat, så lyssna inte på allt. Kom ihåg det.


Vi har alla något att ge till samhället. Därför ska du inte gömma bort dina gåvor och talanger. Shine baby, shine.

Vi ska ju inte heller bli stöddiga och tro att vi är överlägsna någon annan, men som läget är så känns det som att det krävs mer än lite confidence-boost för att hinna bli stöddig.


Jag är så bra så bra så bra. Fast jag har smutsigt, risigt hår och inte ens ler. Som jag är. Så bra. Och vet du vad?

det är du också

Likes

Comments

Tankar, Allmänt

Japp, jag är sjuk. Feber, illamående, förkylning, allt på samma gång. Jag kände samma under hela förra veckan, men släpade mig själv till skolan ändå, för jag ville ju inte missa något. Igår sa dock kroppen stopp, och jag hade trettioåtta graders feber. Rätt åt mig typ.

Att vara sjuk innebär maaasssssa extra tid. Tid man aldrig trodde fanns. Extra tid betyder för mig att hjärnan börjar snurra. Jag tänker otroligt mycket, både på bra saker och dåliga saker och mittemellan-saker. På sistone har jag tänkt mycket på jobbiga perioder, prövningar. Varför man går igenom dom, hur man går igenom dom och varför det känns som att allt faller sönder just under ens prövningar. För mig så känns även Gud ofta så jobbigt långt borta när man kämpar med nåt.


Jag vet inte vad som hjälper dig genom jobbiga perioder, det finns säkert över tusen olika sätt. Det vinnande konceptet för mig är Gud. Han finns alltid där, oberoende av om jag tror det eller inte. Han håller mig i handen och ser till så att jag inte faller. Så oberoende av mental eller fysisk sjukdom, kan jag vara glad och tacksam. Dessutom så finns alla de som står mig nära, som även fysiskt håller mig i handen när det stormar. Hitta det som hjälper dig, och håll fast vid det. Håll fast vid det där som hjälper dig att gå igenom det jobbiga, men även att vara lycklig och "fånga" de ögonblick som är lyckliga och glada. För "if you keep waiting for another storm, you'll never enjoy the sunshine." Vi behöver alla någon/något som hjälper oss med det. Att se solen i horisonten under stormen, och njuta av solen då solen skiner.


Nu har jag flummat färdigt. 💁

jaaaaa.

Likes

Comments

Tankar

En fantastisk låt som får mig att le/halvgråta varje gång. Skrev därför ner texten (min finska är inte perfekt så jag vet inte om jag fick allt rätt) och tänkte snabbt bara översätta den till svenska, för att den är såsåsåså bra. Försökte även göra det sjungbart för min egen del, men det är inte det som är poängen. Bara lyssna. Ahh.


Faderns sång


Jag valde dig

Och planerade noggrant dig

Även detaljerna

Ritade Jag

Vi ser likadana ut

Allt i dig är underbart

Du utstrålar härlighet

Min glädje är du


Du är mitt älskade barn

Och Jag är mycket nöjd


Jag presenterar dig stolt åt hela världen

Du måste ej göra nåt

Ditt hjärta är nog

Kolla djupt in i ögonen

Ser du Mitt godkännande?

Jag tar bort dig ur skammen

Så att du kan flyga


Du är Mitt älskade barn

Och Jag är mycket nöjd


Här är Jag

Helt och hållet för dig

Jag är nära

Jag lämnar dig aldrig

Här är Jag

Helt och hållet för dig

Jag är nog

Min famn är öppen


Du är Mitt älskade barn

Och Jag är mycket nöjd.


Likes

Comments

Allmänt, Tankar

DET BÖRJADE ...

11.10.2017 klockan 00:23. Jag hade tidigare på dagen varit till skolhälsovården och fixat en psykologtid åt mig, p.g.a. att jag har så svårt att tycka om mig själv vilket grundar sig i händelser under högstadiet som tryckte ner mig ordentligt men jag aldrig fick bearbeta. Hade ca en vecka tidigare tagit mod till mig, ringt åt mamma och berättat att jag vill börja åka till en psykolog. Den elfte oktober hade jag då alltså fått en tid till en psykolog, den andra november. Natten därpå hade jag min första panikattack. Visste inte då att det var en panikattack, men när det fortsatte, började komma på dagarna och symtomen blev fler och fler så var det ganska klart.

NU...

är jag ganska frustrerad. Ja, jag har ju psykologen som jag ska börja gå till. Men ångesten handlar inte bara om ett litet obehag. Den stör min nattsömn, min skolmotivation, mina kompisrelationer, min ork. Den stör i princip allt. Jag har redan nu blivit tvungen att tacka nej till saker, dra mig ur saker och totalt tänka om. Jag har aldrig tyckt om att bara sitta och "lukta på blommorna". Jag vill göra saker, jag vill vara involverad och jag vill alltid ha nåt nytt projekt på gång. Därför är det speciellt svårt och jobbigt att inse att jag måste sätta mig ner och lukta på blommorna. Det är det jag behöver göra om jag inte totalt vill krascha in i väggen. Och det vill jag ju inte.
I och med detta inlägg berättar jag även för allmänheten att jag har en blogg. Har haft den ett tag, men har inte haft nåt behov av att dela den någonstans. Nu känner jag dock att jag genom min blogg kan hålla människor uppdaterade, och det känns även viktigt och bra för mig att de som känner mig vet om vad jag kämpar med, så att jag inte behöver gå och gömma bort det hela tiden. Alla korten på bordet helt enkelt.

DET VIKTIGASTE ...

är att Gud är med. I min andaktsbok idag stod det "Jag är med. Jag är med. Jag är med." Så mycket vet jag.

Gud vet vad som är på gång, och Han vet även hur allt det här ska lösa sig. Ja, jag är frustrerad, ledsen och lite arg, men Gud vet både hur Han på bästa sätt ska handskas med mig och bergen jag möter.



Gud som haver barnen kär

Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går

Du förbliver Fader vår.



Likes

Comments

Allmänt

I am finding myself

I am finding the person I tried to hide for so long

She is slowly starting to show

All her perfect imperfections

Her genuine smile

She is not lost anymore

She was lost

But she is now found.

Likes

Comments

Tankar
DETTA HAR HÄNT SEDAN SIST (!!)

Jag är trött på allt självhat i denhär världen. Därför sätter jag nu stopp för det hos mig själv. Det känns bra att ha vittnen till det så att man vet att det har hänt.


Förlåt för alla gånger jag har tryckt ner dig.

Förlåt för alla gånger jag har sagt åt dig att du är ful och inte tillräckligt bra.

Förlåt för de gånger jag har fått dig att tro att du är värdelös.


För det är du inte.

Du är vacker som bara den, ingen skillnad om du har filter på, smink på eller dubbelhakan framme.

Du kan inte bli tillräcklig, för du ÄR redan tillräcklig. Du kan veta det, eftersom du är skapad av hela universums skapare och Han bestämde att just du skulle vara just du.



Jag lovar att göra mitt bästa för att aldrig trycka ner dig med lögner igen.

Jag älskar dig.

Från Elsa, till Elsa


Likes

Comments

Tankar

Ibland är allt du behöver lite utrymme. Utrymme att växa, andas, tänka och bara vara.

I nutidens hektiska vardag finns det allt annat än utrymme. Du måste vara på ett speciellt sätt, du måste prestera, du måste hinna med allt, du måste tänka på allt, du måste vara tillräckligt snygg och tillräckligt bra som människa, du måste du måste du måste. Varför? Jo, för att vårt samhälle är allt för fokuserat på att du ska vara perfekt, utan brister, och om du gör ett enda fel så är du genast en sämre människa.

Jag längtar efter ett samhälle där människan ses som en människa. Människan är bristfällig, har alltid varit och kommer alltid att vara. Vi kan inte göra allt på rätt sätt, vi gör misstag, fast vi inte menar det. Börja se det positiva i stället, för det negativa kommer alltid att finnas där oberoende av hur mycket vi fokuserar på det. Se på din kropp, se på dina händer, se på ditt leende. Du existerar, och det är tillräckligt.

Jag behöver lära mig att vara nöjd med mig själv som jag är, och fullständigt stänga ut allt som normer och samhället försöker lura i mig. Att bara sätta mig ner, andas, och kunna andas utan att känna att jag är tvungen att göra något annat.

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

Så länge har jag kämpat och strävat efter att bli perfekt. Allt för många gånger har jag stått framför spegeln och önskat att jag var smalare, snyggare och hade längre hår. Så många gånger har jag också försökt bli snyggare och smalare, men insett att det är som att vara en hamster i ett ekorrhjul; man kommer aldrig dit man vill, för när man kommit dit så dyker ett nytt mål upp. Så ofta har jag haft problem med vem jag är och hur jag beter mig.

Allt detta för att inse att en "perfekt människa" inte existerar.

Ingen är perfekt. Man kanske kan få det att se ut som att allt är perfekt på utsidan, men mycket kan döljas under en snygg fasad. Vem som helst kan bygga upp en perfekt fasad. Men, från mitt perspektiv, så är fasader uppbyggda för att rivas ner.

Tänk vilken lättnad om man kunde leva med alla korten på bordet. Om man kunde vara fullständigt ärlig utan att skämmas över sig själv. Tänk om du skulle våga vara dig själv. Med allt som du bär på, allt jobbigt och allt roligt. Allt det som du hatar med dig själv och allt det som du kan vara helt ok nöjd med. Då skulle alla veta vem du är. Du skulle aldrig igen behöva lägga på en fasad, en mask, för att dina vänner/din familj inte ska se allt som du kämpar med i ditt liv just nu. Alla skulle veta allt, och vet du vad? Ingen skulle döma dig. Om någon dömer dig, är det såna som själva bär på en mask, och som blir ledsna och arga då du har lyckats ta av den, men de fortfarande krampaktigt håller kvar sin mask.

Du är fantastisk precis som du är. Jag är fantastisk precis som jag är. Vi är underbart skapade människor, varför glömmer vi så ofta bort det? Varför ser vi alltid på de sämre sidorna hos en människa, när de sämre sidorna jämfört med de bättre sidorna är minimala? 

När du vågar vara den du är, så är du det mest fantastiska man kan se. Snälla, våga tro på det, ens för en sekund. ❤


Stå upp för dig själv, människa!


För att själv våga tro på det ens för en sekund, sätter jag här upp en bild på mej. Jag är snygg!! 😍

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

När jag var 8 år var jag en glad, sprallig tjej som alltid hade sin åsikt om saker och ting och som var fullständigt ärlig med sig själv och andra, på gott och ont. Jag var knappt rädd för något, endast för coola tonåringar, ärtsoppa och ishockeyspelare. Jag var helt och hållet ovetandes om den rädslan jag skulle uppleva, och hur mitt sätt att leva skulle förändras.

En kväll i februari 2008(?) åkte min mamma iväg i kanske 5 minuter för att hämta mina två äldre systrar som kom från ett läger. Jag och min lillebror hade gått och lagt oss.

Plötsligt känner jag hur jag har svårt att andas, och mitt ansikte känns väldigt konstigt. Jag stiger upp från min säng, och går ut ur rummet till spegeln, för att se vad det är som händer egentligen. Mitt ansikte är då vridet till ena sidan, rycker och mitt huvud är svängt mot min högra axel. Just då jag har ställt mig vid spegeln, kommer mamma och mina systrar in. Ingen hinner direkt fatta vad det är som händer, mamma för mig till badrummet och ca en halv minut senare slutar det.

Jag var upp i varv men samtidigt helt slut, och frågade mamma vad det var som hände. Hon berättade att hon inte är helt säker, men att hon tror att det var ett epilepsianfall. Jag sa glatt "jaha" och gick och la mig. Nästa dag i söndagsskolan berättade jag glatt åt söndagsskollärarna att jag i natt kanske hade ett äppelelixiranfall, att det iallafall var vad mamma trodde. Söndagsskollärarna fattade ju vad det var frågan om och började gråta, medans jag inte hade en aning varför de var ledsna.

Det blev ringt till sjukhuset, där de tyckte att vi skulle ta ett EEG. EEG innebär i princip att man undersöker hjärnans reaktioner på olika saker som händer. EEG gick ut på att jag endast skulle sova mellan 11 och 2, och sedan vaka hela natten, och därefter åka till sjukhuset för att göra testet. Jag skulle inte äta nåt, och fick inte somna. Jag tyckte att det var jätteroligt eftersom jag fick kolla film hela natten, medan mamma och pappa hade skiftesarbete och stannade upp några timmar var för att sitta i soffan med mig och tittade på film.

När vi kom till sjukhuset, satt dom gegga i mitt hår och satt fast elektroder, samma sak vid tinningen och på bröstet. Sedan skulle jag lägga mig ner på en sjukhussäng. Jag skulle då titta rakt upp i en lampa som blinkade först sakta, och sedan snabbare och snabbare. Efter det skulle jag sova. Sova sova sova, äntligen! När de sedan väckte mig tog de bort alla elektroder och sa att vi skulle vänta utanför läkarens rum, så skulle vi gå in dit när de sa mitt namn.

När vi kom in i rummet, berättar läkaren att svaret på EEG var positivt. Jag blev överlycklig, medan mamma brast ut i gråt. Läkaren förklarade då åt mig att positivt i det här fallet innebar att jag har epilepsi. Jag svarade "jaha", och fortsatte att vara lika glad. Jag fick då även höra att jag skulle äta medicin morgon och kväll, gå och sova samma tid varje kväll och vakna samma tid varje morgon. Jag fick inte ta ut mig mycket/stressa mycket, för i så fall kunde det vara risk för anfall. Jag fick inte heller vara någonstans där det fanns blinkande ljus/lampor.

Efter något år med epilepsin började jag inse vad jag verkligen hade, och hur farligt det verkligen var. I värsta fall kunde jag dö. Jag blev då otroligt rädd och tänkte på det hela tiden, speciellt när jag skulle sova. Jag hade en sådan sort där jag fick anfall på natten, så jag tänkte varje kväll, att tänk om jag dör i natt.

Rädslan var alltså stor, samtidigt som jag blev så otroligt arg och ledsen över hur mycket epilepsin tog från mig. Jag fick aldrig sova över hos någon kompis, och kunde heller inte vara cool på sommaren och vara ute länge med mina kompisar. Jag var alltid tvungen att ställa mitt liv efter epilepsin, vilket blev mer och mer frustrerande hela tiden.


19 februari 2011 hade jag mitt senaste anfall, och på våren för några år sedan blev jag friskförklarad och utskriven ur sjukhusets register. Detta tänker jag på nu eftersom det är 6 år sedan mitt senaste anfall. Jag trodde att jag skulle kämpa med epilepsin resten av mitt liv, och jag hade ingen aning hur jag skulle orka. Jag var ju bara ett litet barn. Men nu är jag frisk. Jag är mera orädd än tidigare, och jag vet nu att jag är så mycket starkare än jag tror, om jag bestämmer mig för att klara mig igenom något, så kommer jag att göra det. Från en rädd liten tjej till en stark ung kvinna. 💪

Kom ihåg att vad som än känns omöjligt och jobbigt just nu, kan vara totalt borta om en tid. Tider förändras, det som du kämpar med nu kommer en dag vara besegrat. ❤

Likes

Comments