Första stop; Stockholm.
Imorgon; Thailand.
En resa för att hitta lite livsglädje, hitta tillbaka till den Elon som njöt av livet och som skrattade från hjärtat. Hon som jag tappade bort för några år sedan. Hon som jag vill vara, egentligen.

En resa som tar mig långt bort från min egna vardag som jag har kommit att resent. Den vardagen som susar förbi utan att jag njuter av den. Ekorrhjulet där ingen vill vara. Hjulet utan glädje och skratt.

Denna resan celebrate 10 år av vänskap. Vänskap som bygger på så mycket mer än vänskap. Min soulmate. Hon som läser mig när ingen annan förstår. Hon som vet allt utan att jag behöver berätta. Hon som jag delar allt med, även det fulaste av mitt inre. Allt vet hon och älskar mig ändå. Kärlek.

Denna resan är så mycket mer än bara en bränna. Den är det jag behöver mest av allt just nu för att kunna läka min själ. Hitta kraft att fortsätta framåt och inte se bakåt. Se framtiden med positivitet och inte det mörka hål jag har sett det senaste.
Allt kommer inte vara magiskt fixat när jag dimper ner i Göteborg igen, men jag kommer ha kraft att orka kämpa. Orka ta tag i livet och ro om det till ett lyckligt liv.
Det är bara jag som kan göra det. Jag vet. Det är mitt liv och mitt ansvar.

Until next time.
Xoxo

Likes

Comments

Varför?

För att jag har kört fast i livet. Sitter så jävla fast i kvicksanden att jag inte längre vet hur jag ska ta mig loss. Jag trivs bra med mitt jobb, härliga kollegor, bra stämning och skön arbetsplats men det är ganska iq-befriat arbete, vilket gör att jag går i mitt ekorrhjul varje dag utan att utmanas.

Eftersom jag är 30 år så har givetvis de flesta av mina närmaste vänner gått in i sambolivet. Antingen är de nykära och planerar resor tillsammans, eller så är de gravida och planerat att köpa hus. Inte så konstigt kanske. Jag hade också velat vara där, i den fasen i livet. Men så har det inte blivit. Då alla är mitt uppe i sina egna fantastiska liv så är det ingen som tänker på lilla jag som sitter hemma själv. Alla har någon att planera helgen med. Alla har någon att gå på bio med mitt i veckan. Alla har någon att gå en kvällspromenad med och alla har någon att planera sin semester med. Det är ju ingens ansvar att tänka på mig. Det är mitt ansvar att se till att mitt liv blir bra. Att jag är nöjd med livet men varför är jag då helt oförmögen till att ändra på min situation?

Vem?

Jag fyllde 30 år i somras med dunder och brak. Ca två veckor innan jag hade min fest så kom 30 års krisen som ett bombnedslag! Jag vet inte vad som hände, helt plötsligt slog det mig hur ensam jag var. Singel, dejtade inte efter ett brutalt brustet hjärta. De flesta av mina närmsta vänner var i seriösa förhållanden, och min syster blev gravid med sin stora kärlek. Den vän som jag litade på mest i livet ville helt plötsligt inte höras mer och jag vet fortfarande inte varför. Vi hörs knappt idag.

Sedan i somras har jag försökt hålla masken för alla som känner mig. Ingen vet hur jag mår inombords. Bara en person släpper jag in i mitt inre och det är Mal.

Gång på gång har mina andra vänner avbokat något planerat i sista sekund. Glömt av att vi ska ses. Öppet sagt att de vill göra något annat. Eller inte vill boka in något för att något bättre kanske dyker upp. Världens sämsta vänner? Kanske. Jag vet inte. Eller så är jag helt enkelt inte värd att spendera tid med. Just nu vill jag faktiskt inte spendera någon tid med mig själv så jag har ju någon förståelse för deras beslut.

Helt enkelt så är jag nog världens mest ensamma människa just nu. Deprimerad är för mig en hård diagnos. Kanske 30 års kris. Självömkan? Hopplöshet eller så är jag bara nere. Vem fan vet?


Likes

Comments