Dom flesta som har fler än ett barn vet nog vad jag talar om. Skuldkänslor, att inte känna sig tillräcklig. Att få höra sin stora älskling snyfta " Jag vill ha dig mamma " samtidigt som bebisen också vill ha mamma och amma, det är verkligen hjärtskärande.

Ikväll fick jag äntligen chansen krypa ner hos Tuva och klappa henne till söms. Längtar så efter det, och säkert hon också.
Hon brast ut i gråt först men lugnande sig snabbt till ett gäng vaggvisor. Jag har någon hatkärlek till vaggvisor. Alla vaggvisor känns så sorgliga och vackra, men något jag ändå alltid sjungit för henne. Min älskade lilla unge, om hon bara visste hur stolt jag är över henne.

Jag längtar verkligen tills Vilda blir större och dom kan börja sova tillsammans, då kan vi krypa ner alla tre och båda kan klappas till söms.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

För någon vecka sedan började högra bröstet göra riktigt ont och jag upptäckte en vit prick. Efter en snabb googling förstod jag att det var Whitespots. Lyckades amma bort det men kom snabbt tillbaks, och fick grävas bort med nål. Kunde inte amma höger alls pg av smärtan och några dagar senare börja vänster bröst värka också.

Vart helt illrött och fullt med sprickor. Testa allt från bedövande kompress till kokosolja. Till sist fick jag gå runt utan tröja eftersom tyg emot brösten gjorde obeskrivligt ont. Såfort Vilda tog ett tag om brösten gjorde det ont enda in i ryggmärgen.

Jag fortsatte tro på skavsår men kändes ändå konstigt att få det nu efter två månader.

I förrgår hade vi bvc besök och sköterskan frågade om allt gick bra, svarade att allt funkar riktigt bra, förutom att jag har väldigt ont i brösten och att inget hjälper.
Jag känner mig obekväm med tanken på visa brösten för en okänd människa men tog tacksamt emot undersökningen och provtagning.

Vi kom därifrån med recept på medicin mot svampinfektion, som både jag och Vilda ska ta ett tag. Det gör fortfarande ont, men jag kan amma igen utan problem!

Purelan hade verkligen inte behövts känner jag nu i efterhand, men kan ju vara värt ha hemma om jag skulle få ont igen.

Amningskupor är bland det värsta jag vet, bara ivägen men ett måste nu tills vidare.

Likes

Comments

Hallen är en enorm röra just nu. Har så mycket planer och idéer. Färg ska inhandlas  ett gäng tyger, och möbler som ska målas. Ett halvår senare börjar vi äntligen få lite ordning och det börjar kännas som VÅRAT hem.

Jag ångrar fortfarande lite att vi inte köpte en enplansvilla, eller byggde nytt. Men är så kär i huset att jag vill bo där i all oändlighet. Hopps så att våra barn en dag kan överta det precis som förra ägaren fått göra.

Det känns verkligen som mer än ett hem, och nästan dagligen tänker jag på hur huset var förr. Det är ju "bara" nästan 100 år, men bara bott två familjer här innan oss. Så häftigt ändå, och riktigt vackert på något vis.

Likes

Comments

Nu är vi äntligen hemma igen. Jag och barnen åkte ner till släkten ett tag, och trotts att vi haft det superbra ska det bli så skönt att få sova i sin egna säng och återgå till våra rutiner. Nu i sommar lär det säkerligen bli några vändor ner för slippa ensamheten när K jobbar, och även för Tuva ska få leka med sina vänner. Än så länge vill jag ju gärna undvika öppna förskolor och likande, räcker med baciller nu.

Likes

Comments

Dagarna just nu består mest av hinna med att hinna kissa mellan varje amning.

Av förklarliga skäl kommer vi inte ut så ofta jag önskar, men för slippa känna mig helt förfallen sminkar jag mig varje morgon. Är rätt skönt att få känna sig någorlunda okej när man byter blöjor flera gånger i timmen och magen är mjukare än en nyjäst deg. Varken gravidkläderna eller mina förra kläder sitter särskilt snyggt med degmagen, eller så är dom omöjliga att amma i, så för boosta självkänslan ännu mer ligger ett gäng klänningar på posten och väntar. Hoppas på dom lätt går och amma i.

Inte en concealer i världen kan täcka dom där ringarna..

Likes

Comments

Efter flera bedömningar och löften om igångsättningar var det äntligen dags. Klockan sju ringde klockan, jag stängde av larmet och la mig ner igen för sova fem minuter till. Precis när jag lagt mig till rätta kände jag något "ploppa" och hur det blev varmt. Jag låg blixtstilla och insåg att jag antingen kissat på mig, eller att vattnet gått.

Jag petade till K och berättade att vattnet gått och bad han hämta en binda och ringde panikslagen till förlossningen för höra om vi skulle komma direkt, eller vänta till klockan nio när vi hade inbokad tid.

Barnmorskan sa att vi var välkomna direkt eftersom bebisen låg så pass långt upp i magen. På den korta biten in till förlossningen hade både den gigantiska bindan och byxor blivit dyngsura. Rätt snabbt såg vi även att vattnet var grönt. Ctg görs och hjärtljuden pendlar, jag blir livrädd och säger till K att det säkert kommer bli akut kejsarsnitt. Efter en stund blir kurvan godkänd och undersökning görs. Öppen två cm. Vi blir inskrivna.
Då var klockan runt åtta och vi fick besked om att värkstimulerande skulle kopplas på vid lunch om det inte startat själv än.

Det blev lunch, och inget hände. Istället besluta läkaren att vänta tills efter tre, när nya personalen kommit. Klockan tre hade jag fortfarande inga värkar, och läkaren kommer för "rota runt" och spräcka det sista av hinnorna.

Efter det börjar jag få svaga värkar, och under kvällen allt starkare. Vid tretiden var jag öppen 2,5 cm och var både väldigt trött och smärtpåverkad. Får en alvedon och försöker slappna av, men tar sedan barnmorskans erbjudande om lustgas. Hjärtljuden blir återigen oregelbundna och elektrod på bebisen sätts.

Spenderar några timmar på pilatesbollen med lustgasen i högsta hugg, och K masserar mig. Just då svävade jag på moln och slocknade till och från av lustgasen. K tar en paus från massera mig och jag fortsätter sitta där, och brister i gråt över att jag sitter alldeles berusad och inte ligger bredvid Tuva och sover.

 En stund senare vill jag ut och promenera, och ger mig ut.

Den promenaden slutar däremot med K får köra mig tillbaks i rullstol eftersom värkarna är så intensiva.

Natten fortsätter och jag spenderar mesta tiden i sängen för få lite sömn med hjälp av lustgasen.

Det blir morgon, öppen 4 cm och värkarna är riktigt hemska och jag börjar ge upp. Bara gråter och är arg över att min första förlossning verkar upprepa sig och kroppen vägrar öppna sig.

Vid elva tiden ringer K på larmet och ber dom sätta EDA. Dropp kopplas på, och narkosläkaren kommer. Just då är jag borta och inte alls närvarande eftersom allt gör så ont. En student försöker lägga bedövning, som inte tar. Sedan gång på gång försöker sätta edan, men misslyckas. Tillsist får får ordinarie läkaren dit den och jag blir rätt snabbt smärtlindrad. Värkstimulerande kopplas på. Då tänkte vi att det skulle dröja flera timmar innan det var dags så K åker hem för mata katterna och duscha.

Jag passar på och sova, sen vaknar en drygt en timme senare av ett enormt tryck och ringer K i panik och säger åt honom att komma direkt, och att bebisen är påväg ut.

Han är där några minuter senare och barnmorskan undersöker. Öppen fem cm.
Jag brister i gråt, och får panik och säger till att jag faktiskt har krystvärkar.

Hon bekräftar och säger att hon faktiskt känner det med, men inte får krysta än. Narkosläkaren rings igen för rådgivning. Några minuter senare får jag en morfinspruta. Det fortsätter trycka på, och jag har inget annat val än att krysta trotts det inte är dags än.

När barnmorskan känner efter igen är jag öppen nio cm. Då släpper allt, äntligen.

Barnmorskestudenten börjar förbereda för gynställning och jag fullt skriker på henne att jag inte under några omständigheter tänker föda i gynställning.

Jag krystar och krystar, och börjar ge upp. Jag hör dom berätta om att huvudet snart är ute, men just då inbillar jag mig att det är lång tid kvar, och ber dom hjälpa bebisen ut. Men fortsätter trotts allt krysta. Hon bokstavligen flög ur. När hon kom ut hördes inget skrik och paniken växte. Dom lugnade mig med att det skulle komma och torkade henne våldsamt, sen la han ifrån sig världens vrål. Jag pustar ut av lättnad och strax efter kommer moderkakan ut, och barnmorskan visar upp den och vi pratar en stund innan vi bestämmer oss för avnavling.

Jag får även bekräftat att snippis klarat sig bra, blev ett litet skrapsår men inget behövdes sys.

Tjugo i två föddes våran lilla Vilda i v 41+2 . 50 cm och 3,3 kilo, och alldeles perfekt.

Likes

Comments

Nu har vi äntligen börjat landa. I torsdags föddes våran efterlängtade skatt.

Likes

Comments

Fortfarande gravid och inne på 40+3, riktigt hopplöst. I förhoppning om att få vattnet gå eller öppna mig mera satte jag igång och jobbade i trädgården. Växter planterades om och ogräs rensades. Hände absolut ingeting förutom kortvarig smärta.

Nu hoppas vi verkligen nästa igångsättning blir av, och lyckad. Men mina förhoppning om det är inte särskilt stor.

Såg idag att syrenerna börjat få knoppar, ingen är lyckligare än jag. Älskar syrener, vackra och luktar magiskt!

Likes

Comments

Igår kom äntligen T hem igen! Efter sista kontrollen på förlossningen kände vi oss säkra på ta hem henne tills det är dags. Så skönt att ha henne hemma igen!

Den stora nedräkningen tills bebis är här har iallafall börjat, en igångsättning är som det ser ut nu inbokad, och en enorm tyngd från axlarna har släppt. Trotts jag har väldigt ont i både ryggen och gallan kan jag slappna av lite mer och ladda upp inför förlossningen. Förut kände jag bara en enorm ångest, rädsla och ville bara gråta.

Jag har ju drömt länge om en hemförlossning, eller åtminstone få den så naturligt som möjligt. Än finns det ju fortfarande en chans till förlossningen startar naturligt innan den store dagen, men gör den inte det får det bli som det blir.

Jag hoppas iallafall på det går någorlunda snabbt och enkelt så jag slipper överväga bedövning.

Bara lite mer kämpande sen är hon äntligen här.

Likes

Comments

Det är äntligen maj, och ännu ett steg närmre lillen! Känns fantastiskt, och idag tänkte jag faktiskt fixa det sista. Babyskydd ska installeras, lite kläder ska köpas och hem ska storstädas.

Är så fruktansvärt varmt och dagarna spenderas mer eller mindre naken, korta shorts och uppdragen tröja är standard numera.

Likes

Comments