View tracker

​Jag har ca världens finaste hår just nu. Så att alla vet liksom. 

Där är jag förresten. Kan lika gärna ta och berätta lite om..mig? Jag heter i alla fall Elly, men mina vänner kallar mig Bambi. Livet är AIK, mat, sex, nagellack och tatueringar. Jag älskar att skriva. Jag hatar att skriva. Jag behöver skriva. Jag är en hopplös romantiker utklädd till en cynisk bitch. Mest av allt vill jag flytta till England, gärna London eller Brighton. Får typ abstinens när jag inte varit där på ett tag. Relaterar starkt till Bridget Jones, Seth Cohen och någon lite häftigare, iskall människa som får folk att dö lite inombords. 

I flera år har jag mått psykiskt dåligt pga diverse anledningar. Jag kämpar fortfarande, men det blir bättre. Sakta men säkert, ni vet. Diagnostiserad med både ångest och depression. Det är dock inget jag kommer gå in så mycket på. Tror jag. Det kan hända att jag kommer behöver skriva av mig, men det kommer hamna under "skräp" som i princip allt annat. Men jag mår som sagt bättre nu. Jag får mediciner och behandling på vuxenpsyk och jag har fantastiska vänner som jag älskar. Jag har även börjat se lite bättre på mig själv, till och från. Jag tänker nämligen att jag måste ju ha gjort någonting rätt för att få så fina människor att älska mig, eller hur?

Helt ärligt är jag rätt patetiskt förälskad i en grabb som heter Max. (Skriver jag något hopplöst så vet ni att det handlar om honom.) Det är en lång jävla historia som jag kommer publicera någon annan gång, tillsammans med något slags diagram över resten av mitt kärleksliv. Det kommer behövas om någon planerar på att hänga med. 

Jag skulle kunna skriva bra mycket mer, men då skulle jag hålla på hela jävla natten. Jag ville bara visa mitt fina, nyfärgade hår. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Ni vet när man har något man ​måste ​göra, men så kan man inte komma igång med det? Där är jag nu.

Vi har precis påbörjat våra gymnasiearbeten i skolan. Jag vet ungefär vad jag vill skriva om, men att få det till en konkret frågeställning är fan bland det svåraste jag gjort. Rent generellt är jag rätt bra på att skriva, och jag vet att om jag bara kan fixa frågeställningen så kommer det gå bra. Det gäller bara att jag faktiskt...gör det. 

Jag tänker mig att jag ska skriva om sexism. Men sen då? Jag vill skriva om folks reaktioner på till exempel barbröstade kvinnor, men också sexuella kränkningar och hur de uppfattas av de olika könen. Typ fråga en 19-årig kille om han tycker att en kommentar är sexistisk/sexuell kränkning, och även fråga en 19-årig tjej om hon tycker det. Se skillnaden på svaren osv. Fan, jag vet inte. Några tankar? Om någon läser det här, och om ni har tid, tror ni att ni skulle kunna lämna en kommentar eller nåt och bara komma med en åsikt, fråga eller annat? Som det är nu kommer jag krascha snabbare än en rädd kossa som jagas av en lekfull hund. 

Likes

Comments

View tracker

​Ni vet när man kan känna på sig redan från början att det kommer bli en sömnlös jävla natt? Där är jag just nu. Jag kommer ligga och krama min kudde och sakna honom. Han där, på bilden ovan. Det är Max, mitt ex. Eller jag vet inte om han är mitt ex egentligen, för vi är visst på "paus". (Det absolut löjligaste ni någonsin hört, eller hur? Jag vet.) Men vi har varit det i drygt en månad nu.

Den 8/8 fyllde han 24 år. Vi hade planerat dagen till punkt och pricka. Typ i alla fall. I stora drag. Och vi båda såg fram emot det något oerhört. Fan, hur kunde det bli såhär? Vi hade lyckan på bordet. Vi hade kärlek som fucking förr. Hur kan det gå så? Jag förstår verkligen inte, och jävlar vad ont det gör. Om jag bara visste vad som satt igång det så kanske det skulle vara lättare. 

Jag har varit med andra. Jag har försökt gå vidare. Jag har dejtat, jag har hatat, jag har legat. Jag har ignorerat och jag har grinat. Jag har skrattat, skakat på huvudet och jag har suckat. Helvete, jag har försökt allt. Men den där jävla grabben, jag svär, han gör mig deli. Med hans armar om min kände jag mig trygg. Jag kunde slappna av, som en soldat som kommit hem från kriget. 

Min första riktiga kärlek. Det är honom jag saknar nu, när jag kramar om kudde. Det är honom jag kommer hoppas få ett sms av när luren plingar till under natten. 

Likes

Comments

Jag är en ung Stockholmstjej. Jag studerar på gymnasiet och jag jobbar på helger och eftermiddagar. Jag hjälper till hemma. Jag är artig och visar respekt för mina medmänniskor. Jag har en pojkvän och en massa härliga vänner. Jag älskar att läsa. Jag super inte. Jag tar inga droger. Jag är vad man skulle kunna kalla en ”snäll flicka”. Nu vill jag berätta en historia och jag hoppas verkligen att ni tar er tiden att lyssna.

För inte länge sen var jag på bio och såg en film som jag sett fram emot ett tag. Jag var nervös, för tänk om den inte mötte mina förväntningar? Boken var ju trots allt min favorit.
Det visade sig att den inte alls var så bra som jag hade hoppats, men scenografin var fantastisk och musiken likaså. Jag och mina kompisar, som såg filmen med mig, var ändå rätt nöjda med vår upplevelse. Eller ja, tills vi kom ut från biografen i alla fall.
Det var kyligt ute, men det märktes ändå att sommaren var på väg. Som de flesta andra svenskar längtade vi alla efter att kunna sitta ute på kvällarna och grilla med vänner eller ta det lugnt med ungarna vid vattnet.
Väl utanför biografen väntade poliser på oss, uppe på gigantiska hästar och med batonger i högsta hugg. Vi kunde inte riktigt förstå vad som hände, men vi gick vidare ut i kvällen. Vi, tillsammans med andra besökare (inklusive barnfamiljer), blev ombedda att gå en annan väg istället.

”Ombedda” är ett snällt ord. De knuffades, röt, och slogs. De tvingade ut oss på en motorväg där bilar som vanligt susade förbi. Andra biobesökare, bland annat min vän, väntade på att en bil skulle komma, där de kunde lämna väskor och annat så att de kunde fortsätta kvällen på annat håll. Men bilen fick inte komma fram av polisen. Dessa besökare blev kvartvingade utanför biografen istället, med en mur av aggressiva poliser bakom sig och en annan framför. Poliserna bakom dem skrek åt dem att gå framåt, samtidigt som poliserna framför skrek åt dem att backa. Båda led viftade med batongerna. Vart fan skulle de ta vägen, var det tänkt?
Batongerna flög. Pepparsprayen var överallt. Många blev träffade, inklusive en kille som då fick ett 10 cm jack i huvudet av en av batongerna. En annan blev slagen medvetslös när han låg ner på betonggolvet, först med batong och sedan med nävar. Hur många slag han fick minns inte min vän, då så mycket hände. En av besökarna skrek ”mördare”, men då de var på en annan sida av polisens mur var de hindrade från att faktiskt göra något för att stoppa våldet. Den natten trodde de att deras vän hade dött. Många grät. När de försökte få dit sjukvårdare blev poliserna aggressiva igen och tvingade dem att ta undan mobilerna och stå stilla. Det tog 20 minuter innan polisen tillät dem att ringa efter ambulans, som sedan kom och tog hand om de skadade.
Timmar efter, när mörkret tagit över natten, blev de ivägkörda i piketbussar till diverse platser, bland annat Alby, Södertälje och Hammarby Sjöstad. Att det inte var där de bodde spelade ingen roll. Att de inte hade något annat alternativ än att ta taxi hem – vilket många av dem inte hade pengar till då de är studenter och har en limiterad summa att spendera varje månad – spelade inte heller någon roll.
Detta hände endast för att vi hade gått på bio. Hur är det rättvist?

Nu när du läst min berättelse, byt då ut vissa ord. Bio = fotboll, film = match. Boken = laget, biografen = arenan. Besökare = supporter. Scenografi och musik betyder såklart läktarnas fantastiska tifon och sångerna som sjöngs.

När man berättar historier om upplopp och våld i samband med fotboll tänker de allra flesta att fotbollssupportrarna säkert förtjänade det, att de hade gjort något för att provocera först. (Snälla du, förklara då för mig vilka provokationer som rättfärdigar att bli slagen medvetslös?) För visst skulle väl inte en polis bete sig så hänsynslöst? Dessa personer har aldrig satt sin fot på en fotbollsarena, utan endast läst medias klickkåta skriverier. Men om det media skrivit hade stämt, hur kommer det sig då att AIKs familjesektion säljer slut på sina säsongskort först av alla? Hur kommer det sig att min mamma, som gått på fotboll sedan 80-talet, sa till mig att ”akta mig för polisen ifall det blev upplopp” första gången jag gick ensam på ett derby?
Jag går fortfarande själv på matcherna för det allra mesta. Det är så jag föredrar det. Fotboll är lite som terapi för mig, nämligen. Jag suger in alla sånger och alla känslor. Jag lever mig in i spelet. Jag älskar det verkligen. Aldrig är jag rädd, trots att jag är en 18-årig tjej. Jag vet att om något mot förmodan skulle hända så skulle alla andra på arenan att backa mig. Ni som går på fotboll själva vet vad jag menar. Ett inkastat föremål i ilskans hetta resulterar i att hela klacken skanderar ”ut med packet.” Det är nämligen inte så vi gör på våra matcher.
Det farliga med fotboll är inte supportrarna. Firmorna skulle inte slå någon som inte var med på det själva, som till exempel andra lags firmor. Poliserna däremot, det är en helt annan fråga. De slår folk medvetslösa med sina batonger och pepparsprayar – och ibland sprayar de även med tårgas – oskyldiga. Så pass att min mamma varnar mig för att gå nära dem. För hur ska de se vilka de slår till när de är uppe på sina hästar?
Nu tänker ni väl att vi supportrar – vi människor – borde polisanmäla detta. Det är nästintill omöjligt av två anledningar. För det första skrapar de siffrorna från sina hjälmar. Många av oss försökte prata med Twitter-kontot @YB_Sodermalm, som drivs av två poliser, för att reda ut det här och få svar. Det de sa var att siffrorna skrapas över tid av visiret som de fäller upp och ner, men att de därför har ID-nummer även där bak på deras hjälmar. Problemet är ju att dessa går att dölja med kragar, vilket det finns flertalet bilder på som cirkulerar nätet just nu. De sa att deras utrustningar måste vara kompletta, men att om siffror faller av eller skrapas bort finns det inget de kan göra eftersom att förrådet endast är öppet vissa tider och att de inte kan lämna en uppgift endast för att klistra på nya nummer. Men varför fixar man inte det innan man går ut på fältet? Bör inte utrustningen vara komplett, för deras såväl som vår säkerhet? En man frågade nämligen om det, med jämförelsen att de till exempel aldrig skulle gå ut utan ett laddat skjutvapen. Detta argument blev förlöjligat av @YB_Sodermalm, vilket var då jag hoppade in. Utrustning som utrustning, menar jag. Enda skillnaden är som sagt att den ena handlar om deras säkerhet, den andra om vår. Svaret blev att de ”noterade att jag tycker annorlunda”, men vidare diskussion om hur vi bör lösa det här och jobba mot en förändring möttes med total tystnad från deras sida.
För det andra har vi problemet att poliser inte kommer åtala sina egna. Det säger sig självt. Hur många gånger har inte polisbrutalitet anmälts? Allt tystnas ner av deras egna såväl som av media. Ingen vill lyssna på oss för att vi är Fotbollssupportrar och de är ju Poliser. De ska ju veta bäst. De skulle aldrig missbruka sin makt… Tillåt mig att fråga vilken naiv värld du lever i då? Kan jag också få vara med? Det måste vara så skönt att kunna blunda för verkligheten sådär. Att leva i en bubbla där man kan lita på att poliser, väktare och andra auktoriteter med våldsmonopol. Ni har inte sett det här. Det har jag. Flera gånger. Och jag väntar och väntar på att något ska hända, att en förändring ska ske, att samhället ska agera, men ingenting händer. Istället väljer ni att fokusera på bengalfrågan. Hur kan det ens spela någon roll när människor blir slagna medvetslösa? Hur kan det spela någon roll när människor får 10 cm jack i huvudet av en polis? En polis som hånflinar och, när personen sedan vaknar upp och inte minns något, säger att han fått det för att han ramlat? Hur är det ens möjligt? Hur kan några bengaliska eldar som sköts ordentligt av supportergrupperingar spela någon som helst jävla roll då?

Säg mig, vad är det som krävs för att vi ska se en förändring? Ska en människa – för tro det eller ej, men vi supportrar är faktiskt människor – behöva dö innan något sker?

Likes

Comments