​Att äta mat ger mig ångest, en ångest så stark att den inte går att beskriva i ord. Att äta mat ger mig sådan stark ångest att jag vill ta livet av mig. Att dricka vatten ger mig en obeskrivligt stark ångest som får mig vilja skära sönder hela min kropp, skära bort allt vidrigt fett som finns på min kropp. Att äta mat och att dricka vatten ger mig så stark ångest att jag känner mer och mer att jag vill ta livet av mig. Ångesten är så stark att jag funderar på att avsluta mitt liv, ångesten är så stark att jag vill dö.

Varje gång jag går förbi en spegel, en fönsterruta eller en avstängd TV-skärm så stannar jag upp och kollar på min kropp som jag ser framför mig, som reflekteras i fönsterrutan, eller i TV-skärmen eller i spegeln. Varje gång jag ställer mig framför den där spegeln, den där fönsterrutan eller den där avstängda TV-skärmen så kommer ångesten. Varje gång jag ser min kropp i det där föremålet, eller på en bild någon tagit av mig, så bryter jag ihop.

När jag kollar i den där spegeln, den där fönsterrutan eller den där avstängda TV-skärmen så ser jag bara hur stor, hur tjock och hur överviktig jag är. När jag kollar i den där spegeln, den där fönsterrutan eller den där avstängda TV-skärmen ser jag bara hur jag blir större och större för varje dag som går. När jag kollar i den där spegeln, den där fönsterrutan eller den där avstängda TV-skärmen ser jag bara hur jag blir tjockare och tjockare för varje dag som går. När jag kollar i den där spegeln, den där fönsterrutan eller den där avstängda TV-skärmen ser jag bara hur jag går upp mer och mer i vikt för varje dag som går, oavsett om jag ätit eller inte.

Ett tiotal gånger var femtonde minut klämmer jag på min mage, nyper kring fettet som finns runt nedre delen av min mage. Jag mäter med handen runt min midja, nyper kring fettvalkarna jag har runt min nedre del av midjan och ryggen. Jag mäter med handen runt mina lår, för att se om jag kan nå runt. Jag mäter med handen runt mina överarmar, runt mina handleder, runt mina vrister och runt nedre delen av mina knän för att se om jag fortfarande når runt med marginal.

Når jag runt med en hand så fingertopparna nuddar varandra?

Jag ställer mig framför spegeln och stirrar på min kropp, låter blicken vandra upp och ner. Jag ställer mig på sidan och blåser ut magen, drar in magen, böjer mig framåt, böjer mig bakåt, sträcker på mig och låter min hållning sjunka ihop. Jag stirrar på min mage hela tiden medan jag vänder och vrider på mig.

Jag slår till mina lår för att se om jag fortfarande har så mycket fett som dallrar. Jag slår till mina överarmar för att se om jag fortfarande har gäddhäng som dallrar. Jag trycker mina armar tätt intill min kropp för att se om mina armar fortfarande blir dubbelt så stora då.

Jag nyper kring fettet på mina underarmar, runt mina vrister och runt mina armveck och jag nyper kring fettet som sitter på min gigantiska, dallriga rumpa och lår. Jag slår till mina feta, dallriga armar, ben, mage och rumpa och bara stirrar på fettet som dallrar och självhatet och ångesten bara ökar och tårarna börjar rinna.

Har jag blivit tjockare? Har jag gått upp mer i vikt?

Jag känner hur jag går upp mer och mer i vikt för varje dag som går. Jag känner hur jag blir större och större för varje dag som går. Jag känner hur jag blir tjockare och tjockare för varje dag som går. Jag känner hur min mage blir större och rundare. Jag känner hur mina lår och vader blir ännu mer dallriga som gelépudding, dallriga av allt fett. Jag ser hur min mage blir större, rundare och får ännu fler dallriga, fettvalkar. Jag ser hur min midja och höfter blir bredare och bredare. Jag ser hur mina lår blir större, bredare och ännu mer dallriga som gelé när jag rör mig. Jag ser hur mellanrummet mellan mina lår försvinner mer och mer för varje dag som går. Jag ser hur mina armar blir bredare och fettet hänger mer och mer, precis som det gör på riktigt gamla eller dem som väger 200kg. Jag ser och jag känner hur mina nyckelben, revben, höftben, ryggrad, kindben, vrister, handleder, knäskålar och andra knotor och ben försvinner bort bland allt mitt fett på min kropp. Jag ser hur min kropp växer och blir ännu bredare, ännu större, ännu tjockare, ännu tyngre och ännu mer som dallrig gelépudding.

Alltid efter att jag ätit eller druckit så börjar jag klämma på min mage, känna om min mage blivit ännu större, ännu rundare, ännu tjockare. Jag mäter med min hand runt min midja flera gånger i minuten. Jag ställer mig framför spegeln, knäpper upp byxorna, fäster tröjan under bh-linningen och kollar på min gigantiska, feta mage. Alltid efter jag ätit och druckit måste jag klämma på min mage, mäta med händerna runt min midja, runt mina armar, runt mina ben. Alltid efter jag ätit och druckit måste jag ställa mig framför spegeln, för att se om jag har gått upp i vikt och blivit ännu större, ännu tjockare. Och SJÄLVKLART både ser och känner jag att jag har gått upp i vikt. SJÄLVKLART både ser och känner jag att jag blivit ännu större, ännu tjockare. Även om jag så bara druckit vatten. Trots jag får sådan extremt stark ångest av att klämma på min mage, på min kropp och ställa mig framför spegeln ett hundratals gånger per dag och efter jag ätit, så gör jag det. Trots jag bara mår sämre av det, men jag måste veta, jag måste.

Jag känner att jag går upp i vikt bara utav att dricka vatten. Jag ser att jag går upp i vikt bara utav att dricka vatten. Minsta lilla kalori, minsta lilla tugga mat, minsta lilla klunk dryck får mig att gå upp i vikt och bli ännu tjockare, ännu större.

Jag är livrädd för att gå upp i vikt. Jag är livrädd för att gå upp minsta lilla gram i vikt. Jag behöver gå ner i vikt. Jag behöver gå ner minst 35-40 kg, för att bli smal igen.

Jag ser och jag känner hur överviktig jag är. Jag väger minst 83 kg, jag väger alldeles för mycket. Jag behöver svälta mig, för jag står inte ut med att vara så här tjock, så här stor och tung längre. Jag är livrädd för att äta, och bara vatten ger mig stark ångest, en ångest jag inte klarar av.

Allt jag äter och dricker kräks jag upp, eller jag försöker alltid kräkas upp allt. Jag tar 60-100 laxoberaldroppar varje dag och tränar varje natt ibland i flera timmar, bara för att förbränna kalorier, även om jag inte ätit på dagen eller natten. Jag får ångest bara utav att tänka på mat, på att äta, på att dricka. När jag får mat eller dryck framför mig ser jag bara hur mycket kalorier det innehåller och hur tjock och fet jag kommer bli om jag äter eller dricker det jag har framför mig. Om jag ätit eller druckit, även om det så bara är vatten så blir ångesten outhärdlig och får mig vilja skrika, gråta och slita av allt mitt hår och hud. Om jag druckit vatten går jag direkt och försöker kräkas upp det och går ut på långa promenader eller gör situps, armhävningar, utfallssteg och andra styrkeövningar bara för att förbränna de klunkar vatten jag drack eller de kalorier jag ätit. Den ångest jag får av att tänka på att äta och mat går i te att beskriva i ord. Den ångest jag får innan måltider, under måltider och efter måltider är så stark att jag bryter ihop fullständigt, den ångesten är outhärdlig. Jag får stark ångest när jag ätit och är mätt. Jag får stark ångest om jag inte känner hunger, väldigt stark ångest som också får mig att bryta ihop.

Jag hör hur folk runt omkring mig pratar om hur stor jag är, om hur tjock jag är. Jag hör och ser på er runt omkring mig att ni också ser, tycker och vet att jag är stor, att jag är tjock, att jag är överviktig. Det syns på era blickar, på hur ni rör er, på hur ni beter er runt mig, på hur ni pratar till och med mig. Jag hör hur ni pratar bakom min rygg om att ni försöker få mig bli ännu fetare genom att tillsätta överdrivet mycket fett i min mat. Jag hör hur ni skrattar åt mig. Jag ser hur ni tittar på mig, på min feta kropp. Jag är tjock. Jag är fet. Jag är överviktig. Jag vet det, ni vet det, alla vet det.

Ångesten jag får utav att äta och dricka är outhärdlig. Den förstör mig, river och sliter itu mig. Jag behöver gå ner i vikt. Jag behöver gå ner minst 40 kg. Jag ser hur stor, hur tjock och hur fet jag är. Jag måste svälta mig, så jag kan bli smal igen. Så jag kan gå i tighta kläder igen utan att behöva skämmas över min feta, stora kropp. Så jag slipper all denna kroppsångest och självhat. Om jag inte går ner i vikt, måste jag ta livet av mig. Jag står inte ut med att vara så här stor, tjock och överviktig längre. Jag måste bli så smal, liten och vacker som jag var när jag vägde 42 kg. När jag vägde 42 kg var jag nästan perfekt,

Om jag inte får gå ner till 35 kg, vill jag inte leva.

Jag är tjock. Jag är stor. Jag är fet. Jag är överviktig.

Jag kan inte äta eller dricka, jag kommer bara fortsätta gå upp mer och mer i vikt. Jag måste sluta dricka vatten helt igen. Jag måste gå ner i vikt igen. Jag måste bli av med allt detta fettet. Jag måste bli smal igen, oavsett vad som krävs.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I Januari 2012 blev jag våldtagen av en polis som var i tjänst och som hade polisuniformen på sig. Han våldtog mig bak i en civil polisbil som stod en bit ifrån tågstationen i Lund.
Jag hade bestämt mig för att rymma hemifrån och behövde någonstans att sova en natt så att en kompis från Göteborg skulle kunna ta sig hit till Skåne för att hämta mig. Så jag bestämde träff med honom, då jag skulle utföra oralsex gentemot att jag fick sova en natt hos honom. När jag hade sugit av honom, ville han ha sex. Jag ville inte detta och sa att vi bara kom överens om oralsex, inget annat. Men han vägrade ge sig, så han tryckte upp mig mot polisbilen, tvingade in mig i polisbilen och låste fast mina handleder med handfängsel till bildörren. Sen våldtog han mig.

Enda sedan den kvällen har jag levt med en stark rädsla, en skräck för den svenska polisen. Jag har utvecklat en svår fobi för den svenska polisen. När jag ser en polis eller polisbil så får jag en massa flashbacks från våldtäkten. Jag återupplever våldtäkten i mitt huvud, kroppsligt och framför mig. Jag återupplever våldtäkten om oh om igen. Våldtäkten spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag ser framför mig hur han våldtar mig, hur min kropp gungar i takt med att han stöter in i mig. Jag känner samma doft som jag kände medan han våldtog mig, samma doft av rakvatten, svett, bildoft, läder och uniform. Jag känner samma smärta runt mina handleder från den hårda, kalla metallen på handfängsel som skavde bort hud från min handled som jag kände under våldtäkten, samma varma känsla som när blodet rann från handlederna ner för armarna. Jag känner samma tyngd över kroppen som jag kände när han låg över mig, när han tryckte ner min kropp med sina händer och sin kropp. Jag känner hur hans tyngd trycker ner mig mot bilsätet. Jag känner den kalla metallen från metalldelarna på hans uniform mot min hud som jag kände under våldtäkten.

När jag tittar mig omkring växlar jag mellan att vara här och nu, och ligga där bak i den civila polisbilen. Naken, fastbunden med handklovar till bildörren och helt i hans våld. Jag växlar mellan att se ett biltak och en massa elektronisk utrustning framför mig, och att se det som finns runt omkring mig här och nu. Jag ser hans ansikte, hans obehagliga leende. Jag ser ordet POLIS som stod på hans uniform, gunga i takt med att han stöter in i mig.
Jag hör hur han stönar, hur han andas snabbare och snabbare medan han våldtar mig. Jag hör hans röst, hans mörka röst och allt han sa. Alla kommentarer om min kropp, om hur tjock jag var, om hur värdelös jag var, om hur vidrig jag var, om hur oälskad jag var. Jag hör hur han om och om igen upprepar att jag förtjänar att bli våldtagen, att sådana tjejer som jag förtjänar att bli brutalt våldtagna, att tjejer som jag bara finns till för att bli knusslade, utnyttjade och använda som slagpåsar. Jag hör hans mörka, obehagliga, elaka skratt när han såg hur jag grät, när han såg hur rädd jag var.

När jag ser en polis eller polisbil får jag panik. Jag får en obeskrivligt stark skräck-känsla, och oftast agerar jag genom att springa. Jag springer så snabbt jag bara kan, så långt jag bara kan, för att komma bort från polisen, ifrån platsen, ifrån faran. Personal har beskrivit det som att jag går in i en bubbla, en annan värld. Personalen har beskrivit det som att jag förlorar verklighetsuppfattningen, blir som medvetslös. Ingen får kontakt med mig. Min blick blir helt frånvarande och jag antingen bara springer, skriker eller gråter. Om någon rör vid mig upplever jag att det är Han, polisen som våldtog mig som rör mig. Jag springer allt vad jag kan, för att jag är rädd.

När jag ser en polis eller polisbil kommer paniken direkt, och sen ser jag hur polisbilen vänder riktning och kör mot mig, jagar mig. Flashbacks kommer om och om igen. Återigen växlar jag mellan att vara här och nu, och att befinna mig på den där kvällen i Januari 2012, fastlåst med handklovar till bildörren i en civil polisbil. Jag upplever att jag är där igen, fastlåst med handklovar i en polisbil med en uniformerad polis ovanpå mig, eller så vet jag inte var jag är. Jag blir helt enkelt okontaktbar.
När jag ser en polis eller polisbil upplever, ser och hör jag att dem jagar mig, förföljer mig. Jag vet att dem är ute efter mig, ute efter att skada mig igen. För varje gång jag ser en polisbil, så både ser och hör jag hur dem vänder riktning och kör mot mig, kör efter mig, jagar mig.

När jag ser en polisbil får jag panik och gör vad som helst för att ta mig från situationen och platsen. Det innebär att jag kan bli väldigt våldsam och aggressiv. Vid flera tillfällen har det hänt när jag sett en polisbil att jag hoppat ur bilen medan vi kört, alltså hoppat ur bilen i farten. Vid flera tillfällen har jag slagit, sparkats och bitit dem som suttit närmst mig, eller försökt hindra mig från att sticka. Jag hoppar inte ur bilen medvetet, jag skadar ingen medvetet. Jag agerar på det sättet för att jag blir rädd, skräckslagen och får panik. När jag väl stuckit så springer jag allt vad jag kan, jag lägger inte märke till människor runt omkring mig eller bilar. Jag ser inte bilarna eller människorna runt omkring mig, därför springer jag ibland mitt i gatan, eller korsar vägar där bilar kör, men jag gör det inte medvetet eller för att skada mig själv, jag gör det för att springa ifrån fara, ifrån polisen. Jag sticker för jag är livrädd för polisen och jag upplever att polisen förföljer mig, övervakar mig och är ute efter att skada mig, och jag sticker då för att skydda mig själv från dem.

Om jag sett en polis eller polisbil eller varit med om ytterligare ett polisingripande så är jag starkt påverkad av det i ett dygn och ibland längre. Jag har då en klump i magen, stark ångest, stark oro och obehagskänsla i kroppen. Så fort jag blundar ser jag framför mig polisbilar. Polisingripandena spelas upp om och om igen i mitt huvud och triggar mig extremt mycket att rymma. Så därför gör jag allt för att undvika att se poliser eller polisbilar, och håller mig helst hemma, där jag har kontroll på allting.

Eftersom han, den där polisen sa att han skulle komma och skada mig igen, tusen gånger värre om jag anmälde våldtäkten så blir jag fullständigt skräckslagen när jag ser en polis eller polisbil. För att för mig, så är det alltid han. Den där polisen som våldtog mig. Det spelar ingen roll om det är en kvinnlig polis eller en manlig polis. Jag ser bara Hans ansikte.

Det spelar ingen roll om det är en kvinnlig eller manlig polis, jag hör alltid bara hans röst. När jag hör en polisman prata, hör jag alltid polisens som våldtog mig röst.

Min starka rädsla för polisen beror inte bara på våldtäkten. Den beror också på alla kaotiska och våldsamma polisingripanden jag varit med om. Varje polisingripanden jag varit med om, har varit ett trauma. Ett trauma som lämnat djupa sår inom mig. Så fort jag ser en polisbil så rymmer jag, för att jag känner att dem är ute efter mig, att dem jagar mig och är ute efter att hämta mig och låsa in mig igen. Jag är van vid att när jag ser en polisbil, så har den polisbilen varit ute efter mig, för att frihetsberöva mig igen, så jag rymmer, det blir som en reflex eftersom jag är van vid att vara efterlyst och jagad av polisbilar. Alla polisingripanden jag har varit med om har varit kaotiska och våldsamma (runt 30 st) och har lämnat djupa sår och ärr inom mig. Varje polisingripanden har varit och är ett trauma för mig.

Det har varit väldigt mycket våld inblandat i polisingripandena, och eftersom jag har en historia med den där våldtäkten av en polis, så förvärras allting när polisen jagar mig, brottar ner mig, håller fast mig, låser fast mina armar bakom ryggen med handklovar, och tvingar in mig i en polisbil och håller fast mig i liggandes position längs bak i polisbilen/polisbussen. Jag återupplever våldtäkten om och om igen.

Jag vågar inte somna på nätterna, jag vågar inte sluta mina ögon, jag vågar inte släppa kontrollen. Jag är rädd för att polisen ska komma och hämta mig på natten, medan jag sover. Jag är livrädd för det, för polisen.Om jag sett en polis eller polisbil eller varit med om ytterligare ett polisingripande så är jag starkt påverkad av det i ett dygn och ibland längre. Jag har då en klump i magen, stark ångest, stark oro och obehagskänsla i kroppen. Så fort jag blundar ser jag framför mig polisbilar. Polisingripandena spelas upp om och om igen i mitt huvud och triggar mig extremt mycket att rymma. Så därför gör jag allt för att undvika att se poliser eller polisbilar, och håller mig helst hemma, där jag har kontroll på allting.

Varje natt drömmer jag mardrömmar då jag återupplever våldtäkterna jag varit utsatt för, men allra mest våldtäkten som den där polisen utsatte mig för. Jag återupplever den in i minsta lilla detalj. Jag vaknar svettig, panikslagen och med en puls på 170 flera gånger varje natt. Då skrattar rösterna alltid jättehögt och jag hör polissirener som tjuter som högt att det gör ont i öronen. Jag vaknar flera gånger varje natt av samma mardröm, alltid lika rädd, alltid lika panikslagen. Mardrömmarna är så verkliga som att det sker här och nu, som att jag blir våldtagen igen. Varje mardröm skapar ännu ett djupt sår som aldrig kommer läka, samtidigt som de river upp alla de andra såren och gör dem ännu djupare, som dem inte heller kommer läka. Jag är livrädd för att somna.

Dygnet om hör jag polissirener som tjuter. Ibland är sirenerna närmare mig, ibland är dem längre ifrån mig, men jag hör dem alltid. Precis som bakgrundsmusik. På kvällarna och nätterna tjuter polissirenerna så högt, att det hörs att dem är precis utanför mitt fönster, men när jag kollar ut står där ingen polisbil.
Rösterna säger då alltid att polisen är på väg hit för att hämta mig, för att få mig inlåst igen, för att skada mig igen. Och jag kan inte göra något annat än att tro på dem, jag hör ju polissirenerna, och det är ju tydliga bevis.
På kvällar och nätter hör jag bildäck som rullar upp på grusvägen, precis som jag hört många gånger innan när polisen kommit för att hämta mig, men det finns ingen grusväg utanför mitt fönster. Jag ser blåljus som blinkar mot husväggarna, som blinkar in i mitt sovrum mot min vägg. Jag ser skuggor utanför mitt fönster från poliser som står där. Jag hör poliser som pratar med varandra och med någon över deras kommunikationsradio. Jag hör tunga steg och hur tyg gnuggas mot varandra när dem går mot min dörr.

Överallt ser jag poliser, uniformerade som civilt klädda som står och stirrar på mig i grupper. Ibland står dem själva, men vart jag än vänder mig, ser jag dessa poliser som övervakar mig.
Överallt ser jag polisbilar, målade som civila som kör efter mig, som jagar mig, som förföljer mig, som övervakar mig. Varenda Volvo och SAAB är civila polisbilar, det ser jag på dem.
Jag känner hur polisen polisen förföljer mig, övervakar mig dygnet om. Jag ser hur poliser gömmer sig bakom bilar, bakom buskar, bakom byggnader. Jag ser hur civila polisbilar står parkerade diskret runt omkring mig.

Jag kan aldrig slappna av. Jag håller koll på alla bilar som kör förbi mig, som kör framför mig, som kör bakom mig, som står parkerade och som befinner sig inom synhåll. Jag skriver upp personalens registreringsnummer, för att hålla koll på vilka som ska befinna sig i byggnaden, och så jag kan hålla koll på om det kommer en okänd bil.
Jag håller koll på alla människor runt omkring mig, alla ljud, alla rörelser. Jag håller koll på allting som händer runt omkring mig, försöker förutse händelser som kan ske. Jag håller koll så ingen bil förföljer mig, jag håller koll så det inte kommer en polisbil.
Jag måste skriva upp alla registreringsnummer på bilar som personalen har, jag måste hålla stenkoll. För jag känner att någon förföljer mig. Jag känner att någon övervakar mig. Jag känner att polisen förföljer mig. Jag känner att polisen övervakar mig. Jag känner, hör och ser att polisen jagar mig. Jag märker det. Jag vet det!

Jag ser polisbilar överallt. Jag ser uniformerade poliser som civilklädda poliser, jag ser målade polisbilar som civila polisbilar. Överallt ser jag dem.
Varenda Volvo eller SAAB bilar jag ser har blåljus på taket. Varenda Volvo jag ser har en förare med en öronsnäcka typisk för poliser. Varenda Volvo är vid första ögonkastet gul-blå-målad, strimmad längs med bilen. Överallt ser jag dem. Uniformerade som civilare, blåljus som blinkar mot husväggarna. För mig är alla bilar av märket Volvo och möjligtvis alla bilar av märket SAAB, ser jag det på dem. Vart jag än tittar ser jag de uniformerade männen som står i grupper och övervakar mig. Vart jag än tittar, vart jag än gör, så ser jag dem. Uniformerade poliser som civilklädda poliser.
Målade polisbilar, som civila polisbilar. Volvos med blåljus på taken och en förare som sitter och beter sig precis som en polis med öronsnäcka och allt.

Överallt ser jag poliser, uniformerade som civilt klädda som står och stirrar på mig i grupper. Ibland står dem själva, men vart jag än vänder mig, ser jag dessa poliser som övervakar mig.
Överallt ser jag polisbilar, målade som civila som kör efter mig, som jagar mig, som förföljer mig, som övervakar mig. Varenda Volvo och SAAB är civila polisbilar, det ser jag på dem.
Jag känner hur polisen polisen förföljer mig, övervakar mig dygnet om.
Jag ser hur poliser gömmer sig bakom bilar, bakom buskar, bakom byggnader. Jag ser hur civila polisbilar står parkerade diskret runt omkring mig.

Jag kan aldrig slappna av. Jag håller koll på alla bilar som kör förbi mig, som kör framför mig, som kör bakom mig, som står parkerade och som befinner sig inom synhåll. Jag skriver upp personalens registreringsnummer, för att hålla koll på vilka som ska befinna sig i byggnaden, och så jag kan hålla koll på om det kommer en okänd bil.

Jag håller koll på alla människor runt omkring mig, alla ljud, alla rörelser. Jag håller koll på allting som händer runt omkring mig, försöker förutse händelser som kan ske. Jag håller koll så ingen bil förföljer mig, jag håller koll så det inte kommer en polisbil.
Jag måste skriva upp alla registreringsnummer på bilar som personalen har, jag måste hålla stenkoll. För jag känner att någon förföljer mig. Jag känner att någon övervakar mig. Jag känner att polisen förföljer mig. Jag känner att polisen övervakar mig. Jag känner, hör och ser att polisen jagar mig. Jag märker det. Jag vet det!

Så fort jag blundar så ser jag framför mig polisbilar, blåljus som blinkar, uniformerade poliser som händerna iklädda svarta läderhandskar som håller i sina bälten. Så fort jag somnar kommer mardrömmarna då alla kaotiska, våldsamma polisingripanden, polishandräckningar och själva våldtäkten spelas upp om och om igen. Där alla övergrepp polisen utsatt mig för spelas upp, allt våld, allt tvång, allt kaos all makt som hindrar mig från att springa. Mardrömmar som får mig vakna upp flera gånger. Kallsvettig, hyperventilerande, i panik och med ett ångest-påslag som inte ens går att beskriva i ord. Mardrömmar som får mig att inte vilja, och inte våga somna. Mardrömmar som får mig att kämpa med alla krafter jag har, emot alla tunga, starka sömn och kvällsmediciner jag tar, för att slippa ha det helvetet också.

Jag hör polissirenerna som tjuter, ibland högre, ibland lägre, men det finns alltid där.
Polissirenerna tjuter, och bevisar att polisen är ute efter mig. Dem letar efter mig, jagar mig, förföljer mig. Polissirener som skapar fruktansvärd ångest, panik och skräck som jag ständig måste leva med. Varje dag, dygnet om.

Jag hör bildäck som rullar över grusvägen i takt med att polissirenerna tjuter högre, i takt med att poliserna närmar sig. Jag hör hur dem parkerar sina bilar precis utanför mitt fönster, hur dem hårt smäller igen bildörrarna, hur tunga steg och nycklar som skramlar närmar sig mig. Jag hör hur Hans röst pratar med de andra poliserna, sex, sju eller åtta andra manliga poliser. Jag hör hur dem pratar med någon genom deras kommunikationsradio, hur dem pratar om mig, om hur dem ska ta mig, hur dem ska skada mig. Jag hör hur bilmotorn är igång länge medan dem står utanför och pratar.

När jag kollar ut genom fönstret ser jag bara ett flertal skuggor från män klädda i uniform. Jag ser polisbilar som står slarvigt placerade och blåljus som blinkar mot husväggen. Jag får inte titta dem i ögonen heller. Jag får inte kolla på dem överhuvudtaget, för om jag gör det, så blir både Dem 3 Männen och rösterna arga, förbannade

Dem förföljer mig, poliserna, rösterna och De 3 Männen. Dem övervakar mig, övervakar varje steg jag tar. Varje rörelse jag gör, vartenda ord jag säger. Dygnet om, varje dag finns dem i närheten. Inom synbart och hörbart avstånd. Dom lämnar mig aldrig ifred.

Ångesten är konstant, rädslan är obeskrivlig. Den går inte att beskriva med ord, men den tär på mig, den får mig att inte vilja leva längre.

Dygnet om, varje dag måste jag vara på min vakt. Misstänksam mot alla människor, alla bilar, alla ljud, alla rörelser & olika situationer där poliser kan komma. Hålla utkik efter poliser, efter civila poliser, efter civila polisbilar. Polisen är överallt. Dem står inte för trygghet, dem står för allt annat än trygghet. Bara ordet polis får ångesten att stegra och minnena att bli ännu starkare. Ännu smärtsammare. Ännu mer verkligt.

Jag kan inte slappna, inte ens för någon sekund. Jag måste hålla koll på alla bilar som körbi mig, som kör framför mig och som kör bakom mig. Jag måste hålla koll på alla bilar som står parkerade runt omkring mig och alla bilar som finns inom synhåll. Jag skriver upp alla registreringsnummer till personalens bilar, alla civila polisbilar i Malmö, Lund, Skåne, Göteborg, Stockholm, Halmstad och så vidare. Jag måste hålla koll på vem som befinner sig i huset eller rummet, jag måste hålla koll på alla bilar, se till att dem inte är civila polisbilar. Jag håller koll på alla människor runt omkring mig för att se till ingen runt omkring mig är polis. Jag måste hålla koll på alla ljud, alla rörelser, alla människor och försöka se varningstecken för att något kommer hända, att polisen kommer komma. Jag måste skriva upp personalen registreringsnummer, jag måste skriva upp polisernas registreringsnummer. För jag känner att någon förföljer mig. Jag känner, jag ser, jag hör och jag märker någon förföljer mig. Jag märker, jag ser, jag hör och jag vet polisen förföljer mig, övervakar mig, jagar mig.


När vuxna ska beskriva polisen till yngre barn säger dem att polisen är dem som fångar tjuvar och låser in dem. Dem säger att polisen låser in människor som gjort saker man inte får göra. Människor som varit dumma. Elaka och som samhället inte vill ha med att göra.

De vuxna berättar historier om när någon kanske stulit något från dem och hur polisen sedan hittade mannen som stulit t.ex klockan och sedan låste in honom. Dem berättar historier om hur polisen tillfångatagit tjuvar och människor som gjort saker man inte får. Dem berättar historier om hur polisen jobbar, som får barnen att börja se upp till polisen. Se polisen som hjältar, som ser till att människor som är dumma, blir straffade, inlåsta och att samhället skyddas från dem. De vuxna lär barnen att polisen är hjältar. De vuxna lär barnen att polisen står för trygghet. Rättvisa och absolut inget ont.

När det kommer en polisbil stannar alla barn upp och stirrar på den målade bilen med glädje i ögonen. Barnen blir överlyckliga när det kommer en polisbil som stannar bredvid dem. Barnen vill sitta i polisbilen. Kolla på all utrustning dem har längst fram. Se när blåljusen blinkar. Känna på den blå uniformen.

Barnen frågar exalterat en massa frågor till poliserna. Barnen vill få kramar av dessa uniformsklädda män och kvinnor.


Polisen är idoler till barnen. Polisen är hjältar för barnen. Polis är det yrket många barn vill ha när de blir stora. Barnen går runt i T-shirts som har ett tryck som ska likna en polisuniform. Dem springer omkring i sina poliströjor, handfängsel i plast och leker polis. Dem leker poliser som fångar tjuvar och låser in människor som varit dumma. Elakaste som samhället ska skyddas från. För barn är polisen något positivt.


Men för mig är det annorlunda. För mig är det raka motsatsen.

Jag har sedan 2012 haft ett starkt hat gentemot polisen. Jag har sedan 2012 haft en fobi för polisen. En fobi för dem som ska få en att känna sig trygg.

Jag vet vad det var som startade det hela. Jag vet vad det var som fick mig att utveckla en svår fobi för polisen och så småningom ett extremt starkt hat gentemot polisen.

I Januari 2012 blev jag våldtagen av en polis som jobbade i Skåne. Han skulle precis avsluta sitt pass och var därför fortfarande i uniform. Själva våldtäkten hände i en civil polisbil medan mina armar var fastlåsta med handfängsel ovanför mitt huvud och fastlåsta i bildörren. Jag försökte göra motstånd i början, men han hotade att ta livet av mig då, så jag vågade inte skrika eller göra motstånd. Jag bara låg helt stilla. Precis som jag var förlamad och stirrade ut i tomma intet medan tårarna rann.

När han var klar släppte han ut mig från bilen men sa att om jag berättade vad som hänt för någon eller anmälde det, så skulle han leta upp mig, göra om det tusen gånger värre och sedan döda mig. Han sa att han lätt skulle hitta mig eftersom han är polis och har kontakter. Han sa att han skulle övervaka mig. Han sa han skulle höra och se allting jag gjorde. Han sa jag var "Den svenska poliskårens egna horunge".

Han visste och vet mitt namn, mitt efternamn, min hemadress, vart jag gick i skolan, mitt personnummer och mitt mobilnummer. Han vet allt om mig som krävs för att kunna hitta mig inom några få sekunder. Så jag vågade inte anmäla det. Men sedan den kvällen förändrades hela mitt liv och tillvaro. Efter den kvällen så förändrades min syn, uppfattning och känsla av polisen. Sedan den kvällen så känner jag en extrem rädsla för polisen. Jag fick och har fått en svår fobi för polisen.


Efter den händelsen kunde jag inte se en polis eller polisbil på varken TVn, på bild eller i verkligheten. Så fort jag såg en polis eller polisbil fick jag panik och sprang i väg för att gömma mig eftersom jag då återupplevde våldtäkten och upplevde att polisen var ute efter mig. För att skada mig igen. Så fort jag såg en polis eller polisbil gick jag in i ett dissociationstillstånd och återupplevde allting igen. Ingen fick kontakt med mig och så fort någon rörde vid mig blev jag väldigt våldsam och aggressiv.

Så fort jag såg en polis eller polisbil så återupplevde jag våldtäkten in i minsta detalj. Det var exakt som att han våldtog mig igen. Jag kände exakt samma doft av rakvatten, svett, läder och uniform som jag gjorde under våldtäkten. Jag hörde samma ljud och röster. Jag såg samma omgivning när jag tittade mig omkring som jag gjorde under våldtäkten. Jag kände samma smärta som under våldtäkten. Samma tyngd från hans kropp. Jag kände hur han höll fast mig. Jag kände hur de handfängsel skavde mot mina handleder precis som under våldtäkten. Det var som att det skedde här och nu.

Så fort jag ser en polis eller polisbil får jag panik. Min puls blir extremt hög. Jag börjar hyperventilera. Jag börjar gråta. Jag börjar skaka i hela kroppen. Jag får Flashback efter Flashback. Jag går in i ett dissociationstillstånd och blir okontaktbar. Jag förlorar verklighetsuppfattningen och återupplever våldtäkten. Jag springer ifrån platsen. Jag blir våldsam om någon rör mig eller blockerar vägen. Jag försöker fly ifrån platsen och situationen, och om någon försöker hindra mig blir jag våldsam och slåss, för att skydda mig själv. För mig står polisen för fara. I en farlig situation agerar man antingen genom att fly, eller att slåss, eller att "stelna" - Flee, Fight, Freeze. Jag agerar genom att fly, och hindrar någon mig från att fly så slåss jag.


Efter våldtäkten försämrades mitt mående rejält och jag blev tvångsinlagd på en låst psykiatrisk akutvårdsavdelning. Jag blev tvångsinlagd eftersom jag var svårt självmordsbenägen och hade utvecklat ett allvarligt självskadebeteende. Jag hörde polissirener som tjöt dygnet om och såg blåljus som blinkade överallt. Jag kände, såg och hörde hur poliser förföljde mig. Övervakade mig. Jag såg poliser med översuddade ansikten stå några meter ifrån mig. Jag såg poliser som gömde sig bakom bilar. Bakom buskar. Bakom träd. Bakom byggnader. Jag visste att alla bilar av märket Volvo eller SAAB var civila polisbilar som förföljde mig. Jag drömde mardrömmar varje natt då jag återupplevde våldtäkten om och om igen, som fick mig vara livrädd för att somna. Polisen stod inte längre för trygghet eller något positivt. Polisen stod för fara. Det var en polis som berövade min trygghetskänsla. Min livslust. Min glädje. Mitt värde som människa. Han tog mitt liv.


Trots att jag var tvångsinlagd fortsatte jag rymma så fort jag fick chansen. Jag rymde för att kunna skada mig. Jag rymde för att kunna ta livet av mig.

Men eftersom jag var tvångsinlagd så blev polisen kontaktade direkt, så fort jag hade stuckit eller försökte sticka. Polisen fick då en handräckningsbegäran för att föra mig tillbaka till den låsta psykiatriska akutvårdsavdelningen mot min vilja, eftersom jag vägrade följa med frivilligt tillbaka.

Eftersom jag var så fruktansvärt livrädd för polisen så blev jag våldsam och började slåss mot poliserna när dem tog tag i mig. Jag blev våldsam eftersom jag upplevde och trodde polisen skulle skada mig igen. Så jag började slåss och göra motstånd för att skydda mig. Försvara mig.

Polisen visste inte om att jag var livrädd för dem och att dem förvärrade situationen genom att ta tag i mig. Så dem blev ännu mer hårdhänta och fick använda ännu mer våld. Jag blev då ännu mer våldsam och fick ännu mer panik.

Till slut låg jag på marken med 4-6 poliser liggandes över mig. Till slut hade jag 4-6 poliser som höll fast mig och tryckte ner mig mot marken medan dem låste fast mina armar bakom min rygg med handfängsel. Till slut blev poliserna ofta så irriterade på mig att dem slängde ur sig kommenterar som inte var lämpliga. Vid flera tillfällen använde dem övervåld och dunkade mitt huvud mot marken eller rutan bak i polisbilen. Vid flera tillfällen knäade dem mig hårt i ryggen och skrek åt mig att sluta tramsa och lugna ner mig.


Min svåra rädsla för polisen blev inte bättre av hur dem bemötte och behandlade mig. Och utöver min rädsla för polisen utvecklade jag ett extremt hat gentemot polisen.

För mig stod och står polisen bara för dåliga saker. Dem var hårdhänta. Använde övervåld. Skrek åt mig. Frihetsberövade mig. Körde mig mot min vilja till låsta institutioner.

Sedan 2012 har jag varit med om över 30 polisingripanden. Det har varit många polishandräckningar. Omhändertaganden enligt LOB. Transporter till akuten. Polisanmälningar och förhör angående brott jag gjort.

Och varje polisingripande har ökat min rädsla för polisen och mitt hat gentemot polisen. Jag har varit med om betydligt fler dåliga bemötanden av polisen, än vad jag har haft bra. Jag minns inte en enda gång som dem bemött mig bra. Det har bara varit dåliga som ärrat mig för livet.

Min största rädsla/fobi är den svenska polisen. Mitt hat gentemot polisen är extremt.

Polisen får inte mig att känna mig trygg. Dem får mig att isolera mig i mitt rum på grund av att jag inte vågar gå ut eftersom polisen är överallt. Alla dessa polisingripanden har ärrat mig för livet och fått mig känna ett extremt obehag och ett extremt hat gentemot polisen. Dem har fått mig se svart på hela den svenska polisen. Jag är ärrad för livet. Av den svenska polisen.

Likes

Comments

Jag var 13 och ett halvt år när jag sålde sex första gången. Utåt sett så var jag en tyst, lugn och ordentlig tjej som aldrig gjorde något ljud eller liv ifrån mig. Mina betyg var hyfsat bra, jag gjorde alla läxor, käftade aldrig emot lärarna eller mina föräldrar.

I skolan var jag alltid ensam, och har aldrig haft en riktig vän. Jag var andrahands vän till en massa tjejer, men inte någons förstahands vän. Jag gjorde det jag skulle och gick alltid hem själv efter skolan, framtill vårterminen i sjätte klass.

Jag minns inte hur, men jag började chatta med killar på olika chattsidor för unga och för vuxna. Jag skapade ett konto i mitt namn, men jag ljög om min ålder. Killarna jag pratade med var bara ute efter en sak, och den saken var sex. Jag fick kontakt med en kille som jag började prata rätt mycket med. Vi lärde känna varandra och så en dag, ställde han frågan om han kunde få en bild på mina bröst.

Jag tvekade, men efter att han tjatade, och övertalade mig genom att säga hur vacker jag var, hur sexig kropp jag hade och hur mycket han gillade mig så tog jag den där bilden och skickade till honom.

Men det var inte tillräckligt. Någon dag senare bad han om fler bilder, videos och att vi skulle träffas i verkligheten för en sexuell tjänst (vad får någon handling/tjänst går jag inte in på)

Jag sa att jag inte ville träffas, men han började hota med att berätta för mina föräldrar, min släkt och alla i skolan vilken hora jag var, och visa upp alla bilder jag skickat till honom för dem alla.

Rädslan över att mina föräldrar skulle få veta vad jag höll på mig fick mig att motvilligt gå med på att träffas.

Vi bestämde träff nära tågstationen i min hemstad, Åkarp. Vid denna tågstation fanns en liten skog med träd som var planterade tätt intill varandra och blockerade all insyn om man gick tillräckligt långt in. Där bestämde vi att vi skulle träffas på eftermiddagen, efter min skola.

Han inkom med tåget på det datumet vi bestämde och vi gick direkt till den lilla skogen. Hela jag skakade av ångest, av nervositet och av rädsla. Min magkänsla var inte bra, men jag ignorerade den och gjorde det vi bestämt. När vi var klara, greppade han tag i min arm, drog mig tätt intill honom, visade upp en 500kr lapp, stoppade den innanför min bh och sa: ”Sådan duktig, ung, liten slyna som du är finns det få av. Du vet ju själv ditt värde, det enda du är bra för, är att användas som sexdocka, madrass, whatever. Fortsätt””

Jag gjorde som han sa, jag fortsatte sälja sex. Jag fortsatte ha kontakt med killar, med män och med gubbar över internet. Jag sålde nakenbilder på mig, bilder på mina bröst, bilder på min rumpa, bilder på min vagina, bilder på mig i underkläder, bilder på mig i olika ställningar, videos på mina bröst, videos på min underliv och videos på när jag rör vid mig själv. Jag visade mina könsdelar i webcam, hade ”camsex” med killarna, såg på när dem onanerade till mina bilder och hade telefonsex med killarna, männen och gubbarna.

Jag träffade killar, män och gubbar i den lilla skogen vid tågstationen flera i månaden. Efter skolan åkte jag oftast alltid till tågstationen först, ibland åkte jag hem om, men oftast träffade jag killarna direkt efter skolan. Jag utförde oralsex på dem, runkade av dem, sög av dem och såg på när dem runkade. Jag lät killarna, männen och gubbarna röra vid mina bröst, min rumpa och min vagina. Jag lät killarna utföra oralsex på mig, knulla mig hur dem ville, slå mig, röra vid min kropp och utnyttja mig, utnyttja min kropp, men Alltid för pengar, rakblad och annat. Det var Alltid någon sorts betalning inblandad.

Eftersom jag träffade männen efter skolan, jag inte hade några vänner och mina föräldrar jobbade heltid mellan 07.00 och 17.00, så märkte ingen att jag sålde sex, att jag gjorde det jag gjorde flera gånger i månaden

När jag började sjunde klass började jag träffa männen allt mer ofta, vissa veckor träffade jag männen varje dag. Männen blev allt mer hotfulla, aggressiva, hårdhänta och våldsamma. Jag fick ta emot slag mot kroppen, dem nöp mig, bet mig, rispade mig med trubbiga glasskärvor, tog strypgrepp eller slet mig i håret. Dem kallade mig för hora, tjockis, slampa, smuts och bitch. Dem sa jag var smutsig, tjock, äcklig, vidrig, oälskad, oönskad, hatad, misslyckad och en samhällsparasit. Dem slängde ur sig kommentarer gång på gång. Dem använde våld gång efter gång. Dem slängde ur sig hot efter hot, kränkning efter kränkning, men jag höll tyst.

Jag kunde inte sluta, jag vet inte varför. Jag bara kunde inte. Jag kände mig behövd, jag kände att jag var till någon nytta när jag träffade dessa männen. Hemma var jag inte till någon nytta. Hemma var jag bara i vägen, men dessa männen behövde mig, om än så bara för att knulla, hota, spotta och slå på. En annan anledning var för att skada mig, för att straffa mig, för att plåga mig. Jag tyckte jag förtjänade det, att jag förtjänade att bli behandlad så, vara en slagpåse och sexdocka åt hotfulla, aggressiva, hårdhänta och våldsamma män.

Jag fortsatte sälja sex över internet och i verkligheten hela vårterminen i sjunde klass. Ingen märkte något. Ingen visste vad jag gjorde på internet, vad jag gjorde efter skolan, vad jag hade för bilder i min mobil. Alla i min omgivning var lyckligt ovetandes om vad jag gjorde. Om vad jag gjorde mot mig själv. Om vad jag gjorde med min kropp. Om vad jag lät killar, män och gubbar göra med min kropp. Ingen visste, förutom jag.

I höstterminen i sjunde klass (2011) började jag skära mig på benen och handlederna. En av anledningarna till att jag började skära mig var för att jag kände mig så äcklig och smutsig efter alla möten med männen och på grund av allt männen sa om mig, om min kropp, om mitt värde som människa, om mitt utseende. Jag kände att allt dem sa, om hur tjock, hur stor, hur äcklig, hur smutsig, hur korkad, hur värdelös, hur oviktig, hur oönskad och dum jag var stämde. Jag kände mig alltid så äcklig efter att jag träffat dessa killarna.

Det kändes som att det låg en hinna över mig. En hinna bestående av svett som killarna droppat över mig, rakvatten, smuts, blod och jord. Det kändes som jag hade en konstant lukt och en känsla av att vara smutsig. Det spelade ingen roll hur mycket jag än duschade efter träffarna.

Den fruktansvärda känslan av smuts och lukt som jag alltid kände försvann aldrig.

Alla hårda ord jag fick höra, alla slag och hur dem behandlade mig fick mig att börja skära mig. Jag var ju inte värd mer. En annan anledning var för att lätta på den psykiska smärtan som höll på att förstöra mig helt. Förgöra mig. En annan anledning var för att straffa mig, plåga mig, skada mig.

Samtidigt som jag började skära mig, började jag svimma flera gånger i veckan vilket gjorde att jag inte kunde fortsätta sälja sex varken på internet eller i verkligheten, då jag vistades mycket på sjukhus för utredning av svimningarna, plus att min mamma blev sjukskriven på heltid för att vara hemma med mig på grund av svimningarna.

Jag började bråka allt mer med mina föräldrar som blivit väldigt överbeskyddande och knappt lät mig gå utanför mitt rum. Bråken blev större, bråken blev mer högljudda och jag orkade inte med det längre, så jag började rymma. Mina föräldrar blev mer och mer kontrollerande, överbeskyddande. Dem skulle veta allt om dem jag träffade, dem läste min dagbok, dem läste mina sms, dem kollade min dator, dem tillät till slut mig inte gå en meter utanför huset utan vuxen med mig, då fick jag nog och började rymma.

En kväll bestämde jag mig för att verkligen rymma, och behövde då någonstans att sova, så en annan kompis skulle komma för att hämta mig från Göteborg. Jag fick kontakt med en kille på en chattsida som erbjöd att jag fick sova en natt hos honom, om jag gick med på oralsex med honom. Jag gick med på det, och när vi bestämt datum, berättade han att han jobbade som polis och frågade om det ändå var okej. Jag svarade ja, och vi fortsatte lära känna varandra.

När det datumet kom, som vi hade bestämt så tog jag tåget till Lund där han skulle stå och vänta vid en bil en bit ifrån tågstationen. Jag såg honom, och han vinkade in mig. Han förklarade att han fortfarande var i tjänst, därav var han fortfarande iklädd polisuniformen. Vi gick avsides och jag utförde oralsexet, precis som vi bestämt. Men när jag var klar, ville han ha mer. Han ville ha sex, fullbordat sex, men det ville jag inte. Jag backade undan, men han sa att jag inte hade något val. Han sa vi hade bestämt att ha fullbordat sex, han sa det var en del av vår deal, men han ljög.

Jag försökte säga att vi skulle skita i dealen, att vi bara skulle avbryta det hela, men han tog tag i mig, tryckte upp mig mot bilen, öppnade bildörren och puttade in mig i polisbilen där han sedan klättrade över mig, låste fast mina händer ovanför huvudet med handfängsel som han låste fast i bildörren. Jag försökte skrika, jag försökte slita mig loss. Men han var betydligt starkare än mig. Sen tog han ett strypgrepp runt min hals och sa att han skulle döda mig om jag kämpade emot. Han tystade mig och sa: ”Det hjälper inte att du skriker. Alla ser att jag är polis, dem tänker att du är kriminell och har gjort något som jag förhindrat. Du vet, jag är hjälten här. Och det vet alla. Ingen kommer komma att rädda dig, så spara på dina krafter slyna” Jag vågade inte göra motstånd. Smärta var obeskrivlig och jag bara låg helt stilla, avstängd med tårar som rann längst kinderna. Jag bad tyst för mig själv att han bara skulle döda mig efteråt. Jag bad tyst för att han skulle sluta. Sen våldtog han mig, längst bak i hans civila polisbil, iklädd sin fulla uniform.

När han var klar, sa han åt mig att jag tillhörde den svenska poliskåren, och var deras egen horunge. Han sa sedan att han skulle hitta mig, och att han skulle göra om det, fast tusen gånger värre om jag berättade för någon om vad som hänt. Han sa att han lätt skulle kunna hitta mig, eftersom han visste hela mitt namn, mitt personnummer, min hemstad, var jag bodde, var jag gick i skolan, mitt mobilnummer och eftersom han var polis.

Efter den kvällen utvecklade jag en svår fobi för polisen, började höra polissirener som tjöt dygnet om, började se poliser som förföljde mig, började se blåljus som förföljde mig, började känna mig allt mer övervakad, allt mer förföljd, allt mer jagad av polisen. Jag drömmer mardrömmar varje natt då jag återupplever den våldtäkten om och om igen.

Varje natt drömmer jag samma mardröm då jag återupplever våldtäkten och vaknar varje gång skräckslagen, kallsvettig, Varje natt vaknar jag av samma känsla av tyngd över överkroppen, som jag kände under våldtäkten då han lutade/lade sig över mig och lade hela sin kroppstyngd på mig. Varje natt vaknar jag med samma ilande, molande smärta i handlederna som jag kände under våldtäkten efter de handfängsel han hade låst fast runt mina handleder. Ända sedan den natten har jag känt mig förföljd av 3 män i uniform, som har ansiktena översuddade och deras röster var identisk med den som polisen som våldtog mig hade.

Jag blev inlagd på BUP i Malmö, på deras låsta behandlingsavdelning ganska så direkt efter våldtäkten. Medan jag var inlagd, så fortsatte jag att sälja sex. Jag sålde nakenbilder, bilder på mig i underkläder, bilder på mina könsdelar, videos på mina könsdelar och när jag onanerade, och hade ”camsex” med killar, män och gubbar, men fick betalt i rakblad då. Trots jag var inlagd på en låst, psykiatrisk avdelning fortsatte jag sälja sexuella tjänster. Vid två tillfällen rymde jag från den avdelningen och fick hjälp att gömma mig för polisen av några killar, gentemot att jag utförde oralsex på dem.

När jag hade sålt bilder eller videos till männen över internet, så kom dem förbi den avdelningen jag var på och gav mig rakbladen eller tabletterna genom mitt fönster som jag hade öppet precis så mycket att man kunde smuggla in rakblad eller piller.

Ingen märkte att jag gjorde det. Inte personalen, inte någon läkare, ingen medpatient och inte mina föräldrar. När personalen frågade var jag fick rakbladen ifrån, sa jag bara att jag hade tagit dem från någon medpatient, och det trodde personalen på.

Jag flyttades till en annan låst, psykiatrisk avdelning som hade högre säkerhet som ligger i Halmstad hösten 2013. Jag flyttades på grund av att den avdelningen i Malmö hade polisanmält mig för Hot mot tjänsteman och inte klarade av att hantera mina våldsamma utbrott eller allvarliga självskadebeteende med ett hundratal självmordsförsök. På den nya avdelningen fanns en balkong precis vid ingången till avdelningen. Balkongen hade tak, skottsäkra rutor, men nederdelen av balkongen hade som ett stålstaket där stålpinnarna var väldigt brett isär. De var så brett isär att jag lätt kunde få igenom en hand, till och med en arm och utomstående kunde lätt få in en arm där emellan, och även lägga saker på balkongen.

Så jag fortsatte sälja nakenbilder, bilder och videos på mina könsdelar och när jag rörde vid mig själv över internet till olika killar, män och gubbar. Sen kom dem förbi, lade pillerna, pengarna eller rakbladen på balkongen, åkte därifrån och jag gick ut på balkongen för att hämta in betalningen, HELT utan att personalen såg eller misstänkte något.

Men i Januari 2014 tog en av männen kontakt med personalen på min avdelning eftersom han var orolig för mig, eftersom jag sålde sex över internet gentemot betalning i form av piller eller rakblad. När personalen fick reda på detta tog dem direkt min mobil, min dator och all tillgång till internet. Jag var utan mobil, dator och internet i ett år. Det var först när jag blev flyttad till behandlingshemmet Egehem i Västervik som jag fick tillbaka min mobil, dator och tillgång till internet.

Hösten 2015 började jag sälja sex igen. Jag rymde ifrån min lägenhet i Västervik som tillhörde behandlingshemmet Egehem varje dag i 14 dagar. Medan jag var på rymmen träffade jag olika killar, män och gubbar som lät mig gömma mig hos dem, gentemot att jag utförde oralsex på dem, dem utförde oralsex på mig eller dem fick knulla mig. Jag utförde oralsex, fick oralsex och knullade även dessa männen för att få piller, alkohol eller pengar. Ibland träffade jag männen bara för att hänga lite, lyssna på musik, supa, ta piller efter piller och knulla. Ibland träffade jag männen bara för att skada mig, bara för att låta dem utnyttja mig, utnyttja min kropp och använda mig och min kropp som en slagpåse och knulldocka.

Jag sålde även nakenbilder, bilder på mina bröst, bilder på min vagina, bilder på min rumpa, videos och ”camsex” över internet gentemot betalning i form av pengar. Jag kunde få upp emot 1000kr en dag. Jag bara lät killarna, männen och gubbarna utnyttja min kropp, slå mig, knulla mig hur dem ville, när dem ville.

Männen köpte ut sprit till mig, starköl och vodka gentemot att jag utförde oralsex eller att dem fick knulla mig. Männen lät mig gömma mig hos dem gentemot att dem fick knulla mig, tafsa på min kropp och göra vad som helst (sexuellt) med min kropp. Männen gav mig piller efter piller för att kunna fortsätta knulla mig, och jag bara låg stilla i soffan, i sängen eller på golvet och stirrade upp i taket, eller ut i tomma intet medan jag lät männen göra vad dem ville med min kropp.

Vid ett flertal tillfällen hade männen sex med mig mot min vilja, gjorde saker med min kropp som jag inte ville. Men jag kunde inte göra motstånd, jag kunde inte anmäla det. Dem skulle då skicka bilder och videos till alla jag känner, bilder och videos där jag är naken och blir knullad, utnyttjad ”så alla skulle se vilken hora jag är”.

Personalen på mitt behandlingshem polisanmälde det. Men utredningen lades ner eftersom jag vägrade lämna uppgifter på dem jag sålt sex till. Jag lämnade några uppgifter till några få män, men det var inte tillräckligt för att utredningen skulle kunna fortsätta, så utredningen lades ner. Behandlingshemmet tog även kontakt med socialtjänsten angående prostitutionen, men det gjordes ingen åtgärd därifrån heller.

Jag säljer sex för pengar, för tabletter, för sprit, för att ha någonstans att gömma mig, för rakblad och annat. Jag säljer sex för att skada mig. Jag säljer sex för att jag behöver pengarna. Jag sålde/säljer sex för att skada mig. Jag sålde/säljer sex för att jag behövde pengarna, rakbladen, spriten och pillerna.

Jag har helt tappat räkningen på hur många killar, män och gubbar jag träffat och haft kontakt med under alla dessa år.

Men en sak vet jag säkert, och det är att varenda träff, varenda sexuell handling jag varit med i och utfört har satt sår, smärtsamma sår i mig.

Psykiska som fysiska ärr som finns på min kropp, och inuti i själen som ingen annan ser.

Att jag var prostituerad fick mitt självhat att bara bli värre och värre. Min kropp och jag är inte värd mer än smuts.

Det spelar ingen roll vad som händer med mig eller min kropp. Den är redan förstörd. Jag är förstörd.

Visserligen drog prostitutionen ner mig och min syn på mig kropp och mitt värde försvann helt, men det som hände den där natten då polisen våldtog mig var det avgörande som fick mig bestämma mig för att jag inte ville fortsätta mitt liv.

Det går inte en dag utan att jag tänker på vad som hände den där natten.

Jag har ingen att skylla på, utom mig själv.

Det är mitt fel att han våldtog mig. Om jag inte hade bestämt träff med honom, och inte käftat emot utan bara gå med på det han ville, så hade det aldrig slutat som det slutade.

Hade jag inte varit prostituerad, så hade det inte hänt från första början.

Jag får skylla mig själv för det som hände. Man får ta sitt ansvar och konsekvensen av sitt agerande och handlande.

Prostitutionen, den där polisen och den där natten i Januari 2012 tog ifrån mig min identitet, min trygghet, min livslust, min glädje & mitt värde.

Likes

Comments

10.06: Jag fick ett bakslag igårkväll efter att ha varit självskadefri i nästan ett halvår. Jag skar mig ganska djupt på handleden, så djupt att personalen ville vi skulle åka in för att bli sydd. Men jag ville inte, så personalen tvättade såret och tejpade ihop såret så mycket/bra dom bara kunde och la om det. Anledningen till att jag skar mig var för att jag fick för mycket ångest efter att ha ätit en grapefrukt till middag. Ångesten blev outhärdlig, och jag visste jag hade kvar ett rakblad. Så jag valde rakbladet och förstörde min handled ytterligare. Personalen är nu oroliga för vad som kommer hända om jag börjar dagvård för min ätstörning, för om självskadebeteendet ska komma tillbaka lika starkt som det var innan, då jag förlorade så mycket blod att jag svimmade fick blodtransfusion efter blodtransfusion och hamnade i ambulans till sjukhus var och varannan dag för att bli sydd. Dom vill jag ska berätta för min terapeut idag på mitt samtal, men jag vet inte om jag vill, eftersom jag kanske blir tvångsinlagd då (INM är usla och har typ förbjudit bakslag).

Men nu har personalen hjälptmig tvätta av runt såret och lindat om min handled i mängder med bandage. Tejpen sitter fortfarande, och egentligen vill jag bara slita av tejpen och öppna upp såret igen. Men jag ska inte, tror jag. Jag ska låta det läka ihop "fint", tror jag.

12.31 Jag åt nyss lunch. Två små knäckebröd med ett ägg och en grapefrukt. Ångesten är outhärdlig, och jag kunde inte ens kräkas upp det, trots jag försökte i evigheter. Men så har det varit i snart en vecka. Jag hällde i mig en hel flaska laxoberaldroppar (laxermedel). Jag bara kan inte kräkas upp något jag äter eller dricker, oavsett hur mycket jag kämpar. Nu är ångesten så stark att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner mig så stor, så tjock. Det känns som att jag gått upp flera kilon, och min mage är mycket större. Jag är så tjock, jag ser det så himla tydligt och det sliter sönder mig. Jag vill inte känna så här, och jag undrar hur det kommer gå om jag börjar på dagvård och ska följa ett matschema varje dag. Det innebär att jag måste äta betydligt mycket mer än vad jag äter nu. Den ångest jag kommer få, jag fasar inför den. Jag vill aldrig mer äta eller dricka, aldrig någonsin igen.

15.26: Jag var hos min sjuksköterska på INM vid 14.45. Han tog puls och blodtryck och satte sig med en suck i fåtöljen framför mig och frågade hur jag mådde, om jag hade några biverkningar från medicinerna och om jag åt och drack som jag skulle. Jag skrattade till och sa som det var, att jag äter cirka två gånger i veckan och dricker mycket sällan. Han frågade om det var för att jag vill gå ner i vikt, och jag nickade. Då frågade han vad min målvikt var. "45 kilo" svarade jag och han suckade djupt och sa att det inte var hälsosamt och att jag skulle bli inlagd med sond om jag går ner till 45 kilo. Innan vi avslutade mötet frågade han om jag tränade, och sen sa han: "Ja, för det märks". Jag gick ut därifrån och jag och personalen är på väg till triangeln för att köpa ny målarbok.

16.22: Att vara på triangeln var ett helvete. Alla människor stirrade på mig, och mer än hälften hade blåljus istället för ögon, blinkande blåljus. Dom viskade och skrattade åt mig. I högtalarna ropade dom ut att jag var efterlyst och att om man såg mig skulle man hålla fast mig, dom ropade också ut onda, taskiga och obehagliga saker. Väl inne på Akademibokhandeln var det inte mycket bättre. Böckerna hade händer och dom försökte greppa tag i mig, slita i mina kläder. Deras händer var klädda i svarta handskar, precis sådana som poliser har. Alla böcker hade det, utom just denna på bilden. Den låg på golvet och var smutsig, men hade inga händer. Hon som stod i kassan hade exakt samma röst som den polisen som våldtog mig, så det måste varit han, men utklädd till butiksbiträde. Jag fick ångest, stark ångest och var rädd. Så jag skyndade mig ut från butiken och till bussen med personalen och åkte tillbaka till boendet.

Likes

Comments


10.05: Jag var nere på Maxi och storhandlade mat (inte för att det behövs handlas mat, eftersom jag knappt äter) och hushållsartiklar med personalen inför veckan och direkt när jag satte min fot där inne så såg, hörde och kände jag att det var något som inte stämde. Jag kände mig inte trygg, inte det minsta. Varje människa blängde på mig och dom hade inte riktiga ögon. Det var blåljus som blinkade istället för ögon. Jag var rädd. Jag hörde hur dom viskade att dom skulle ta mig, att dom skulle skada mig igen. Sen skrattade alla åt mig. Frukterna viskade onda saker, köttet skrek att jag snart istället skulle dödas, styckas och läggas i skyltfönstret här på Maxi. Dem 3 Männen gick bara några få meter bakom mig och höll koll på mig. Jag kunde inte få panik där inne, jag bara kunde inte. Jag försökte låtsas som ingenting, men jag förstår inte hur alla runt omkring mig kunde låtsas som ingenting. Dom ser ju det också. Dom hör ju det också. Varför hjälper dom inte mig? Varför säger dom inte åt dom att hålla käften och låta mig vara? Är alla på Deras sida?

Personalen gick omkring som om ingenting och plockade ner varorna i korgen, hälsade på människorna med blåljus istället för ögon. Hur kan dom göra så? Jag såg tillslut till att vi snabbt blev klara så jag kunde ta mig ur Maxi affären. När vi kom upp låste jag in mig på toaletten och började gråta och skaka. Det tog mig några minuter innan jag slutade gråta, kunde andas normalt och slutade skaka. När jag var "normal" igen, gick jag ut och satte mig i soffan med personalen, som fortfarande verkade helt oberörda av allt i affären.

Likes

Comments

Runt 10 tiden började en annan boende här, vi kan kalla henne KS återigen bråka med personalen eftersom det är en ny chef här på boendet. Hon skrek och bankade och gjorde så att min personal var tvungen att gå ut för att hjälpa personalen. Plötsligt fick jag ett sms av boendet där det stod: "Lås din dörr, ellinor". Jag förstod direkt att det hade eskalerat där ute. Efter en stundom ett nytt sms där det stod: "Polisen är på väg hit". Jag fick panik och sprang ut i korridoren och började springa ner för trappan, men jag möttes av 4 manliga poliser som stirrade på mig några sekunder medan jag sakta backade bakåt i rädsla, men sen fortsatte dom gå upp mot våning 5. Jag sprang allt vad jag kunde ut från boendet och sprang ner för gatan. Utan jacka, utan skor, i bara tunn tröja och tunna tights.

Det var kallt och det gjorde ont att gå på den asfalterade vägen och på grusvägen. Mina fötter ömmade rejält, men jag gick runt och runt och runt i området, skakandes och gråtandes. Jag var rädd, rädd för polisen. Plötsligt körde en polisbuss upp bredvid mig och blockerade vägen för mig. Jag försökte springa därifrån, men 3 stora, manliga poliser klev ur polisbussen och sprang sedan efter mig. Dom fick tag i mig snabbt och tog ett hårt grepp om mina armar och förde mig in i polisbussen. Dom sa att boendet letade efter mig, att chefen hade sagt åt poliserna att åka ut och leta efter mig. Två av poliserna satt och höll i mig hela vägen tillbaka till boendet. En av dom sökte ögonkontakt och la sin hand på min axel och sa: "Jag heter Jonas, vad heter du?". Jag svarade inte, jag hade blicken fäst i marken och kämpade för att inte försöka sparka och slåss mot dom. Jag var så rädd att jag skakade.

När vi var framme vid boendet stod två män från posten vid ingången och stirrade på mig som att jag vore ett monster när jag klev ur polisbussen med två stora, manliga poliser som höll hårt i mina armar. Poliserna ledde mig in i byggnaden och släppte sedan taget om mina armar, och i samma sekund som en av poliserna säger: "Se till att hon inte springer ut bakvägen" så springer jag ut bakvägen och hann cirka 100 meter innan två av poliserna brottade ner mig till marken och tog sedan ett ännu hårdare grepp om mina armar och förde upp mig till boendet igen där personal H tog emot mig och poliserna kunde åka.

Jag var helt förtvivlad. Jag bara grät och grät. Personal H satt och höll om mig, och försökte trösta mig. Rösterna sa att poliserna stod utanför dörren och tjuvlyssnade och väntade på ett läge då dem skulle kunna attackera mig. Jag upprepade gång på gång: "Dom kommer skada mig, dom kommer skada mig". Personal H svarade: "Poliserna är inte här längre, dom kommer inte skada dig, jag lovar. Dom kommer inte komma tillbaka". Efter en stund lugnade jag ner mig och personal H bäddade ner mig i soffan och vi klickade igång ett avsnitt Grey's Anatomy.

Likes

Comments

Klockan 02.00 stack jag ifrån behandlingshemmet för att träffa en kille i destruktivt syfte. Det vill säga sex, alkohol och piller. Jag mötte upp honom på ett hotell rum inne i centrum där vi gick in och började dricka lite och han ville ha sex direkt. Han ville jag skulle ge honom oralsex. Men det ville jag inte. Jag sa att jag inte ville, och sen försökte jag trycka undan honom. Men då greppade han tag i mig, hårt, han slet mig tätt intill honom och sa jag skulle sluta säga emot och bara göra som han vill & jag blir tillsagd. Om jag inte gjorde det, skulle han sprida filmer och foton på mig, min nakna kropp och när han har sex med mig.

I två timmar låg jag i hans säng, naken och med Han liggandes ovanpå mig, stönandes. I två timmar låg jag helt stilla och stirrade ut i tomma intet och försökte hålla inne tårarna som låg och tryckte bakom ögonlocken. Efter de två timmarna var han klar, jag fick en summa pengar och jag fick gå. Men när jag gått ur hotellrummet kom allting över mig och jag bröt ihop på trappsteget. Tårarna bara forsade. Jag kände mig så smutsig. Så äcklig. Så värdelös. Jag satt på det där trappsteget i flera timmar och bara grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Det går inte ens att beskriva hur dåligt jag mådde.

När klockan var 08.00 bestämde jag mig för att gå till Hemköp och Systembolaget för att få tag i alkohol. Jag visste Hemköp öppnade 08.00, så jag gick dit och snodde först två stycken 3,5% öl, sen tog jag ytterligare två stycken, och sedan ytterligare två stycken 3,5% öl. Men tredje gången när jag skulle gå ur butiken med ölen gömd i jackan, stoppade butikschefen med tillsammans med en väktare. Dem bad mig sträcka ut armarna och öppna jackan. Men jag vägrade, så då sa dem att dem var tvungna att kontakta polisen. Butikschefen gick iväg och ringde till polisen. En väktare ställde sig mitt emot mig, med armarna i kors, benen ställda bredbent i sär och en svart mörk blick fäst på mig. Varje rörelse jag gjorde observerade han noggrant, varje gång jag skulle sätta mig till rätta på det hårda, kalla klinkergolvet, tog han ett snabbt steg framåt, som en reflex, utfall att jag skulle försöka rymma.

Efter en kort stund kom två manliga poliser in genom glasdörrarna till Hemköp. Deras tunga kliv kunde kännas genom marken, ljudet från byxor som skrapas emot varandra hörde tydligare och tydligare. Min blick var fäst i marken, men plötsligt såg jag 2 par svarta, stora och hårt knutna stövlar precis vid mina fötter, och en röst som sa: "Nämen, Hej Ehll, dig känner vi ju!" Jag lyfte blicken sakta och såg då att det var de två poliser som hämtat mig cirka 10 gånger på 1 år. Det var poliserna Tommy och Samuel. De två poliser som känner och kände mig väldigt väl på grund av alla tiotals polishandräckningar och polisingripanden jag varit utsatt för, då dem varit de ingripande poliser.

Poliserna ledde mig in i ett rum precis bredvid affären där dem placerade mig på golvet och satte sig framför mig. Eftersom de poliserna känner mig väl, så dem började prata allmänt om det lite tyngre så som; hur jag mådde, om vad som hänt, varför jag gjort som jag gjort och så, men vi kom också in på lättare samtalsämnen, då dem lyckades få fram några skratt och leendet från mig. Dem varvade allvarligt snack om rymningarna, alkoholen, drogerna, prostitutionen, att jag stulit öl från en butik och att jag skadade mig, med snack om allt annat som faktiskt fick oss alla att skratta till några gånger. Dem berättade mycket om sitt privatliv, om sig själva och hur dem tyckte, tänkte kring allt kaos kring mig. Dem pratade lugnt och snällt till mig hela tiden, och försökte inte pressa mig att lämna ifrån mig ölen. Dem ville självklart jag skulle ge tillbaka ölen, bara öppna jackan och låta ölburkarna falla till marken. Dem frågade då och då om jag tänkte lämna ifrån mig ölen, men jag svarade nej, och det accepterade dem och vi fortsatte prata om allt möjligt.

Ju längre tid vi satt inne i det där rummet, desto oftare kom frågan om jag inte skulle lämna ifrån mig ölen. Dem sa att om jag lämnade ifrån mig ölen frivilligt, så skulle butikschefen inte göra en polisanmälan. Dem sa att dem någon gång ändå skulle ta ölen ifrån mig, oavsett om jag ville eller inte. Dem sa att dem inte ville behöva använda våld eller tvång, att dem inte ville behöva ta på mig, hålla fast mig, hålla hårt i mig eller vara hårdhänta mot mig. Timmarna gick, och jag satt kvar i det lilla rummet med två manliga poliser och 4 ölburkar under jackan som jag höll på plats genom att korsa armarna hårt mot magen där ölen var. Varför vi satt så länge i rummet var för att en annan polispatrull höll på att kontakta vakthavande befäl angående vad dem skulle göra med mig, prata med butikschefen och kontakta min läkare för att få en polishandräckning på mig. Samtalet med poliserna varierade mellan det tyngre, och det lättsamma, men flera gånger om påminde dem mig om dem på ett eller annat sätt skulle bli tvungna att ta ölen ifrån mig oavsett vad jag ville.

Efter ett par timmar var allting klart. Vakthavande befäl hade tagit kontakt med min läkare som hade skrivit en handräckning på mig, för att polisen skulle transportera mig till den låsta psykiatriska akutvårdsavdelningen för en LPT inläggning. Poliserna reste sig sakta och gick emot mig lugnt. En av dem satte sig på huk och sa att det var dags att lämna ifrån mig ölen, men jag skakade på huvudet och tryckte ölen hårdare mot min kropp. "Då måste vi göra detta, vi vill inte behöva använda våld, tvång eller behöver röra vid dig och ta hårt i dig, men nu har vi inget val" . Dem tog på sig sina svarta handskar, tog tag i mina överarmar, lyfte mig upp från marken och ölen trillade ur jackan. När dem började leda mig ur rummet började jag göra motstånd, väldigt mycket motstånd. Jag visste vart dem skulle köra mig, jag visste vad som skulle hända nu. Frän att ha varit lugn och samtalsvänlig, blev jag aggressiv, våldsam och började skrika och gråta. Jag sparkades, jag slogs, jag bet dem, jag krängde med kroppen för att ta mig ur deras grepp. Jag stampade dem hårt på fötterna, försökte fälla dem och försökte skalla dem och riva dem. Dem fick kämpa för att få ut mig till polisbilen som stod parkerad precis utanför Hemköp. Folk stirrade på mig, folk vände sig om när jag skrek, folk samlades i en cirkel runt mig och stirrade på mig som om jag vore någon slags staty.

Poliserna tryckte upp mig mot polisbilen, särade på mina ben, låste fast mina ben med deras ben, tryckte ner min överkropp mot bildörren, och drog mina armar hårt bakåt för att sätta handfängsel. Det motstånd jag gjorde var massivt och dem kunde knappt få på handfängsel runt mina smala handleder. Deras grepp blev bara hårdare och hårdare, och till slut fick dem på mig handfängsel som dem spände åt hårt innan dem öppnade bildörren och försökte tvinga in mig längst bak. Jag spjärnade emot med hela kroppen när dem försökte trycka in mig i polisbilen. Jag försökte slå dem, sparka dem och ta mig loss, men då blev deras grepp bara hårdare. Till slut gick en polis in på andra sidan av bilen och fick tag i mina ben och lyfte in mig i polisbilen. Snabbt satte dem mig upp, sköt bak framsätet så hårt dem bara kunde mot mina ben så jag inte skulle kunna röra mig och tryckte ner mitt huvud mot mina knän så jag inte skulle kunna bita dem eller smälla huvudet mot bildörren eller rutan. Samuel satte sig bara någon få centimeter från mig för att kunna hålla fast mig hela tiden och hålla koll så jag inte skulle kunna sparka eller slåss mot dem, eller på annat sätt "äventyra" bilfärden mot psykakut

Dem försökte lugna mig, prata till mig, hålla om mig. Dem försökte prata med mig, säga någonting till mig, men jag kunde inte höra dem. Jag hörde inte deras röster, deras röster var som svagt mummel som överröstades av alla andra ljud runt omkring, rösterna och mina egna tankar. Jag kunde inte fokusera på vad dem sa, jag kunde bara fokusera på att ta mig loss från deras grepp och handfängslet. Då och då kunde jag urskilja vad dem sa, då sa dem gång på gång: "Det är bara jag, Samuel och Tommy, VI är inte här för att skada dig, vi är inte ute efter att skada dig eller lämna över dig till Honom som skadat dig innan. Försök att lugna dig, jag vill inte behöva hålla så här hårt i dig, snälla försök lugna dig!"

När vi kommit fram till den låsta psykiatriska akutvårdsavdelningen öppnades dörrarna in till väntrummet av 2 manliga vitklädda skötare. Poliserna höll hårt i mina armar och fick kämpa för att hålla fast mig och se till att jag inte skadade mig själv, skadade dem eller kunde rymma. Handfängslet spändes åt hårdare och det började göra riktigt ont. I väntrummet var det nästan fullt, där fanns bara en stol och där satte poliserna mig, och sen satte sig Tommy på ena sidan av stolen, och Samuel på andra sidan av stolen och höll fast mina armar hårt och låste fast mina ben med deras ben, så jag inte skulle kunna sparka dem eller kunna ta mig loss.

En personal från mitt behandlingshem kom till psykakut och satte sig en bit ifrån mig, och folket runt omkring mig som satt i väntrummet stirrade på mig med en blick som visade hur förskräckta och chockade dem var.

Jag lugnade mig inte, jag fortsatte försöka ta mig loss, jag försökte sparka dem, slå bort dem, stampa dem på fötterna, bita dem och kränga och streta emot med hela kroppen så mycket jag bara kunde och orkade medan jag skrek och tårarna forsade.

I cirka 2 timmar kom läkaren som skulle göra en LPT bedömning på mig. Samuel och Tommy ledde mig in i ett samtalsrum där dem återigen satte mig på en stol, satte sig på varsin sida av stolen och höll fast mina armar och ben så hårt dem bara kunde medan läkaren försökte prata med mig, men jag bara skrek och grät. Poliserna försökte förklara läget och vad som hade hänt, men på grund av mitt massiva motstånd och skrik var det i princip omöjligt, så läkaren beslutade att lägga in mig under tvångsvård (LPT) och under Rättspsykiatrisk tvångsvård (LRV) med tanke på att jag stulit ölen och varit så våldsam mot polisen. Poliserna fick order om att transportera mig till den rättspsykiatriska avdelningen, där jag skulle läggas in och bli fastspänd i en sjukhussäng och tvångsmedicinerad med Haldol, Stesolid och Cisordinol. Väl på den rättspsykiatriska avdelningen öppnades dörren av 3 manliga skötare som öppnade med både nyckel, kod och ID-kort. Dem visade vägen till avdelningen där alla tvångsåtgärder sker, det vill säga där isoleringsrummet finns och ett rum med en säng som är fastskruvad i marken med bara en tunt lakan på och läderremmar på. Poliserna fick släpa in mig i isoleringsrummet där dem tryckte ner mig i den sjukhussängen som bara hade en tunt lakan och läderremmar som låg på sängen. Tommy och Samuel höll fast mina armar hårt medan skottarna spände fast läderremmarna runt mina vrister, runt min midja och slutligen runt mina handleder, sen kom en sjuksköterska in och gav mig 3 tvångsinjektioner med antipsykotiska mediciner,

När dem hade spänt fast hela min kropp till den där sängen och givit mig en massa mediciner, gick Samuel fram till mig, strök mig över håret med ena handen och tog min hand med sin andra hand och sa: "Jag är ledsen det behövde bli så här, Jag hoppas du får hjälpen du behöver här, du är värd så mycket mer än allt detta. Ta nu hand om dig, vi tänker på dig", sen gick dem sakta ut ur rummet och gav en rapport till skötarna på den rättspsykiatriska avdelningen.

Medan jag låg där i den där sängen. Fastspänd, kränkt, rädd, i fullständig panik och helt oförmögen att kunna röra mig, skydda mig själv, satt en manlig skötare och stirrade på mig och mina desperata försök att ta mig loss. Han stirrade på mig i 2 timmar medan jag hade skyhög ångest, hade panik och var så rädd. Han vakade över mig utan att säga ett ord, utan att försöka lugna mig, utan att röra en min. Efter cirka 4 timmar släppte dem mig från bältessängen, men jag fick inte lämna RPK speciella enhet för våldsamma och "särskilt vårdkrävande". Så jag var kvar i isoleringsrummet, liggandes i bältdessängen, med en manlig skötare som vak till klockan 21.00 då jag fick komma ner till den "vanliga" låsta psykiatriska akutvårdsavdelningen.

På akutvårdsavdelningen hade jag fortsatt vak, men på fredagen beslutades det att jag fick åka tillbaka till behandlingshemmet, bara för att det var överbelagd och någon annan behövde platsen bättre än mig..

Likes

Comments

Tvångstankarna och ångesten blev för starka, så runt halv fem stack jag ifrån boendet, igen. Jag sprang hela vägen till Centralstationen här i Malmö. Jag tittade aldrig bakåt, tittade aldrig åt sidan, korsade vägar och fick bilister att tuta argt på mig. När jag kom till Centralstationen gick jag in direkt och började gå omkring uppe i vänthallen. Jag gick fram och tillbaka i vänthallen, hörlurarna var i och volymen var på max. Ångesten jag kände försvann inte, tvångstankarna skrek på mig och paniken kom krypandes. När jag hastigt vänder mig om möts jag av två män, iklädda reflexvästar med texten "Ordningsvakter" tryckta på komma gåendes mot mig. Jag kände igen en av ordningsvakterna direkt, då han var en av de ordningsvakterna som hade omhändertagit mig tidigare idag. Jag sprang då mot rulltrapporna som leder ner till perrongen. När jag tittade bakåt såg jag hur dem med raska steg gick efter mig och i rulltrappan sprang dem efter mig.

"Hej Ellinor. Är du här och springer igen? Du vet du inte får vara här. Du har redan varit här en gång idag, vi har redan omhändertagit dig en gång idag, behöver vi verkligen göra det igen?"

När jag kom ner till perrongen greppade en av ordningsvakterna tag i min arm, drog mig tillbaka och höll fast mig medan han kontaktade sina kollegor som kom för att hjälpa honom att hålla fast mig. 2 ordningsvakter till kom ner till perrongen och tog tag i varsin arm, höll ett hårt grepp om mina armar och tvingade mig upp för rulltrapporna, upp till vänthallen igen. Bakom mig, bara någon millimeter bakom mig, gick den tredje ordningsvakten och pratade med någon genom deras kommunikationsradio.

"Sluta kränga med armarna, sluta kämpa emot, om du inte lugnar ner dig, måste vi hålla hårdare i dig"

Jag stretade emot med hela kroppen, krängde med armarna, försökte fälla och sparka ner ordningsvakterna, slå och på alla möjliga sätt försöka slita mig loss från deras hårda grepp om mina armar. Med bestämda steg förde ordningsvakterna mig genom vänthallen på Centralstationen som även idag var fylld av människor som alla stirrade på mig, stirrade på mig som om jag vore ett monster. Ordningsvakterna hade nu tagit ett klassiskt polisgrepp om mina armar och röt ifrån när jag försökte slita mig loss, kämpa emot dem och streta emot. Ordningsvakterna förde mig längst bort på Centralstationen, till vaktrummet. De två manliga ordningsvakterna ställde mig MIT väggen, särade på mina ben, tryckte upp mina armar mot väggen medan den tredje ordningsvakten visiterade mig och tog min mobil, nycklar, hörlurar, pengar och IPod.

"Du är nu frihetsberövad och omhändertagen av oss"

Ordningsvakterna satte mig på en blå plastmadrass som låg på betonggolvet i vaktrummet. Rummet var kalt, smutsvita väggar, betonggolv med en smutsig brunn vid ena hörnet och en tung metalldörr som ytterdörr. Kylan trängde igenom madrassen jag satt på, så jag bad om en filt, men dem svarade bara att jag var frihetsberövad och inte fick någonting av dem. En av ordningsvakterna gick in i rummet bredvid och pratade med en fjärde ordningsvakt, medan de andra två ordningsvakterna stod vid metalldörren och tittade på mig med en hård blick.

"Kan ni ringa boendet? Så dem vet var jag är?" frågade jag.

"Nej, denna gången kontaktar vi inte ditt boende" sa en av ordningsvakterna och suckade djupt och irriterat

Ordningsvakterna bara stod vid metalldörren och stirrade på mig. Jag frågade flera gånger varför jag var frihetsberövad, varför dem tog min mobil, varför jag inte fick ringa personalen på boendet. Ordningsvakterna sa bara att jag var frihetsberövad, gripen och omhändertagen av dem i väntan på polis. Vad jag var gripen för vägrade dem svara på. Medan jag satt där på den blå plastmadrassen kände jag hur ångesten började bli starkare i och med att jag började tänka mer och mer. Tårarna började trycka bakom ögonlocken och jag fick kämpa hårt för att hålla inne tårarna, jag var precis på gränsen till att bryta ihop fullständigt. Paniken kom smygandes och jag började hyperventilera och hela min kropp skakade, min kropp var stel som en pinne. Ångesten hade tagit över, men jag kämpade med alla mina sista krafter för att dölja det, hålla inne tårarna, slappna av, fejka ett leende och hålla uppe en fasad för att dölja kaoset inom mig som höll på att bryta ut.

"Hur länge måste jag vara här? Vad är jag gripen för?"

"Vi väntar på ett samtal, vi kan inte berätta varför du är gripen" sa en av ordningsvakterna och suckade än en gång djupt.

Jag sjönk ihop på madrassen och lutade mig tungt mot betongväggen, suckade djupt och bara stirrade upp i det vita taket. Jag satt på den blå madrassen, i vaktrummet, övervakad av 2 manliga ordningsvakter i cirka 1,5 timme innan det klev in två manliga poliser som satte sig på huk bredvid mig.

"Är det du som är Ellinor?"

Jag nickade men tittade inte på polismannen. Polismannen började ställa frågor till mig, förhörde mig angående vissa saker. Min blick var fäst i golvet under hela förhöret, trots polismännens uppmaningar om att titta upp på dem istället.

"Har du tagit några droger idag? Ordningsvakterna säger att du har betett dig på ett helt annat sätt än vad du gjort nu de senaste dagarna. Du verkar vara väldigt påverkad av någonting, det är väldigt tydligt"

Jag suckade djupt och vägrade svara. Polismännen fortsatte ställa fråga efter fråga, och de enda svag som dem fick var antingen att jag nickade, skakade på huvudet, ryckte på axlarna eller suckade. När polismännen var klara med att förhöra mig sa dem att dem inte hade tillräckligt för att gripa och föra mig till polisstationen, omhänderta mig enligt LOB eller att ta in mig på en pl11, så dem bestämde att köra mig tillbaka till boendet som en polishandräckning. De två manliga ordningsvakterna tog ett hårt grepp om mina armar, en ordningsvakt gick bakom mig och poliserna gick framför. Återigen gick jag genom vänthallen på Centralstationen, fasthållen av ordningsvakter och nu med två manliga poliser som gick några millimeter framför mig, förbi hundratals människor som stirrade länge och mycket på mig, följde mig med blicken. Vart jag än tittade såg jag människor som stod och stirrade på mig som om jag vore ett monster. Precis utanför Centralstationen stod polisbilen. Polismännen öppnade bildörren där bak, och ordningsvakterna tvingade in mig i bilen och stängde snabbt dörren. En av polismännen satte sig längst bak bredvid mig, några få millimeter ifrån mig och höll lätt i min vänstra arm.

När vi var framme vid boendet stod två manliga personal vid ytterdörren och mötte upp mig och poliserna som höll hårt i mina armar. Poliserna förklarade för personalen vad som hade hänt och liknande, men jag lyssnade inte. Efter en längre diskussion släppte poliserna mig och personalen ledde mig upp till min lägenhet där dem sa att jag nu skulle ha extra vak resten av kvällen och hela natten på grund av det som hände idag.


Likes

Comments

Ångesten tog över, tvångstankarna började mala i huvudet på mig, rösterna pratade till mig, skrek på mig. Trots personalen satt i lägenheten med mig, övervakade mig, så lyckades jag rymma. Jag tog med mig ett rakblad som jag la bakom mitt busskort. Jag sprang till busshållsplatsen och satte mig gömd, längst in i ett hörn och skar mig i ansiktet, på höger kind. Blodet bara rann och rann, men jag torkade bort blodet med jackarmen, och lade håret över den delen av kinden för att dölja såren. Det var 6 minuter kvar tills bussen skulle komma. För varje sekund som gick kom det bara fler och fler människor, kändes det som i alla fall. Människorna tittade konstigt på mig, som om jag vore ett monster. Jag kunde inte förstå varför, förens jag kom på att jag hade färska sår i ansiktet, blodig jacka och blod på kinden. Jag försökte ignorera dem, titta åt andra hållet och dölja såren ännu mer med håret och handen.

Jag klev av bussen vid Malmö Centralstation. Tvångstankarna var starka, skrek på mig. Ångesten var plågsam, outhärdlig och jag var tvungen att gå in. Jag gick försiktigt in genom glasdörrarna till Malmö C, tittade mig omkring och bakom mig varannan sekund för att se så ingen ordningsvakt såg mig. Precis vid rulltrapporna som går ner till perrongerna stannade jag upp. Jag bara stod och stirrade ner för rulltrapporna i flera minuter, knuffades hit och dit av alla människor som kom upp från perrongen. Precis när jag tog ett steg mot rulltrappan som leder ner mot perrongen såg jag ordningsvakterna komma gåendes mot mig, de gula reflexvästarna och reflexer på byxorna avslöjade dem på långt håll. Jag fick panik och började gå åt andra hållet. Tvångstankarna skrek fortfarande, skrek att jag skulle strunta i ordningsvakterna, skrek att jag skulle gå ner på perrongen och tågspåret igen. Men jag visste att om jag vände om och började gå mot rulltrapporna, alltså mot ordningsvakterna så skulle dem ta mig direkt, och det var det sista jag ville & behövde. Precis vid Pressbyrån tog de två manliga ordningsvakterna tag i mina armar och trängde in mig i ett hörn. Dem tittade på mig länge, vände mitt ansikte så dem såg den blodiga kinden, de färska såren jag gjort. Ordningsvakterna sa att vi skulle gå ut utanför Centralstationen, bort från alla människor, bort från alla blickar. Dem frågade vad jag hade gjort det med, varför jag hade skurit mig i ansiktet och varför jag var på Malmö C. Jag svarade på deras frågor, jag sa att jag hade rakbladet på mig, bakom busskortet.

Ordningsvakterna bad mig stå stilla. En tredje ordningsvakt kom gåendes mot oss med bestämda steg. Två av vakterna höll hårt i mina armar, utifrån kroppen medan den tredje ordningsvakten visiterade mina fickor och hittade rakbladet. När dem hade visiterat mig satte dem mig på en stenbänk utanför Malmö C och två av ordningsvakterna satte sig bredvid mig medan den tredje vakten ringde polisen och personalen på mitt boende. Ångesten var nu ännu starkare. Dem hade tagit en av alla få saker som ger mig trygghet, mitt rakblad. Att jag dessutom inte kunde gå ner till perrongen som tvångstankarna skrek att jag skulle, gjorde inte saken bättre. Det började krypa i kroppen, en oroskänsla spreds sig i kroppen och jag började titta mig omkring. Människor stod i grupper och stirrade på mig, viskade mellan varandra. Jag kände mig som ett monster, en farlig brottsling. Oron, ångesten och paniken spred sig i kroppen, jag ville bara fly därifrån.Ordningsvakterna satt och pratade med mig om allt möjligt. Vi pratade om hur jag mådde, varför jag gör som jag gör, vad dem kan göra för att hjälpa mig, men också om lättsamma saker, sånt som fick mig att le och skratta till några gånger. En av ordningsvakterna sa att jag skulle måla en bild på valfri del av Malmö Centralstation och sedan komma med den till vakterna och ge den till honom under en fika. Han sa också att jag regelbundet gärna fick komma och fika med dem, att dem skulle tycka det var trevligt.

Efter en längre stund kom den tredje ordningsvakten tillbaka och förklarade att personal från boendet var på väg och att polisen även var på väg för att göra sin bedömning. Under tiden satt ordningsvakterna och pratade med mig, få mig på bättre tankar, få mig på bättre humör. När polisen och personalen kommit till platsen så beslutade man att jag fick åka tillbaka till boendet, men att personalen var tvungna att kontakta min läkare eftersom detta är ohållbart.


Klockan 17.30 stack jag återigen från boendet och tog mig till Malmö C. Jag gick in i glashallen och tittade mig omkring, tittade om det fanns några ordningsvakter i närheten. Där fanns inga ordningsvakter, bara en massa stressade människor som knuffade och puttade omkring mig, jag stod i vägen. I flera minuter står jag en bit ifrån den stora tv-skärmen som visar när tågen går och när dem inkommer till stationen, i flera minuter stod jag helt stilla och stirrade ut i tomma intet medan rösterna skrek, överröstade musiken jag hade i hörlurarna. När jag vänder huvudet åt höger såg jag hur två manliga ordningsvakter kommer gåendes mot mig med bestämda steg. Paniken kom som ett slag och jag började gå åt andra hållet, mot utgången längst bort i glashallen på Malmö C. När jag tittade bakåt såg jag ordningsvakterna följa efter mig, gå med snabba och bestämda steg. Precis vid utgången sprang jag allt vad jag kunde ifrån Malmö C. När jag tittade bakåt såg jag hur ordningsvakterna fortsatte följa efter mig trots jag inte var på stationen längre, jag såg hur dem pratade med någon genom deras kommunikationsradio. Jag sprang in mot centrum, mot alla restauranger, in i folkmassorna så ingen skulle se eller kunna följa efter mig.

Tvångstankarna var starka, rösterna var så höga, så arga. Ångesten var hög och det enda jag ville var att ta mig tillbaka till boendet för att slippa ordningsvakter och polis, men så fort jag närmade mig centralen såg jag ordningsvakter, 4 stycken som stod vid varje utgång, höll koll på om dem såg mig. Jag försökte närma mig stationen flera gånger, men dem såg mig direkt och började gå bestämt mot mig, så jag sprang in mot centrum, in mot restaurangerna igen. Människorna tittade mycket på mig, stirrade på mig. Några få människor kom fram till mig och försökte prata med mig, men jag tog inte ur hörlurarna så jag hörde inte vad dem sa. Efter en längre stund reste jag mig upp och började gå mot Centralstationen igen. Jag gick försiktigt mot Centralstationen igen, höll utkik efter ordningsvakterna och såg att dem hade gått in, dem stod inte längre vid utgångarna och ingångarna. Musiken stängde jag av, korsade vägen och gick in i glashallen på Malmö C.

Det var fullt med människor inne i glashallen, människor stod i grupper , längs med väggarna och glasrutorna, människor stod framför den stora tv-skärmen uppe i taket. Det enda man hörde var mummel, svaga röster som blandades. Då och då ropades det upp uppgifter om tåg, då och då hörde man tydligt hur tågen kom in till stationen. Jag kollade mig omkring, kollade åt alla håll för att se om någon ordningsvakt var i närheten. Jag gick längre in i glashallen, förbi subway, förbi Burger King och förbi pocket shopen. När jag tittade mig omkring såg jag plötsligt två ordningsvakter som stod lutade mot Pressbyrån och kollade ut över glashallen, dem kollade åt mitt håll. Ångesten gick från hanterbar till outhärdlig, dunkande känsla över bröstkorgen och paniken tog ett stryptag om min hals. Jag vände om och började snabbt gå åt andra hållet, mot utgången igen. Då kommer en av ordningsvakterna springandes från höger sida och en ordningsvakt kom springandes bakifrån. Dem tog tag i mina armar, tryckte ner mig till marken framför en enorm massa människor som stirrade och satte handfängsel på mig.

"Kämpa inte emot nu, vi är starkare än dig och du kommer inte ta dig ur dessa handfängsel. Nu får du följa med oss"

Ordningsvakterna reste mig upp, tog ett hårt grepp om mina armar och började gå ut till perrongerna på första plan, mot vaktrummet. Människorna runt omkring stirrade hela tiden, följde mig med blicken, viskade och pekade mellan varandra. Ångesten jag kände låg och tryckte över bröstet, oron över vad som skulle hända nu fick det att krypa i kroppen och tårarna låg och tryckte bakom ögonlocken, men jag höll mig lugn. Vid vaktrummet tog dem av handklovarna och höll mina armar utsträcka från kroppen medan en tredje ordningsvakt visiterade mina fickor, skor och kände igenom kroppen. Dem tog min mobil, Ipod, nycklar, busskort och pengar och la i en plastlåda som ställdes på deras kontor. Jag var precis på väg att sätta mig på den blå madrassen som dem alltid vill jag ska sitta på när en av ordningsvakterna kom in med en bänk och sa att jag fick sitta på den istället, istället för en nerspydd, smutsig madrass på golvet.

"Vill du ha din Ipod? Så du kan lyssna på musik så länge?"

Jag lyfte blicken och fick ögonkontakt med honom. Jag nickade och han log medan han gav mig min Ipod och hörlurar. Hans blick visade medlidande, något som ingen av dem andra ordningsvakterna gjort de senaste gångerna. Han strök mig över axeln och sa att jag bara kunde vinka till kameran om jag ville något, så skulle han komma direkt. Jag var fortfarande chockad över att jag fick sitta på en bänk, och ännu mer chockad över att jag fick ha min Ipod, trots jag var frihetsberöva och omhändertagen av ordningsvakterna. Det har jag aldrig fått innan, dem har alltid nekat att ge mig mobil och Ipod de andra gångerna och hänvisat till att jag varit frihetsberövad och omhändertagen utav dem i väntan på polis.Det tog inte lång tid innan dörren till cellen vid vaktrummet öppnades och två manliga poliser klev in. Dem presenterade sig och förklarade varför dem var där. Den ena polisen gick ut till vaktrummet igen, medan den andra polismannen stannade i cellen och pratade med mig. Jag kämpade för att hålla uppe en fasad, spela lugn, kontrollerad och inte deprimerad, nedstämd eller liknande. Jag log då och då, sa det som jag vet att dem vill höra för att dem inte fatta misstanke att hade tankar på att skada eller ta livet av mig, för att dem inte skulle köra mig till psykakut. Efter en kortare stund kom den andra polismannen in igen och förklarade att han pratat med boendet och att polisen skulle genom handräckning köra mig tillbaka till boendet.

En ordningsvakt gick framför mig, de två polismännen höll hårt i varsin av mina armar och den andra ordningsvakten gick bakom oss. Dem förde mig till polisbilen där dem visiterade mig igen innan dem satte mig i bilen. En av polismännen satte sig där bak med mig, på sätet precis bredvid mig och höll lätt i min arm, sen körde dem mot boendet.

Jag kunde andas ut. Trycket över bröstet försvann, oroskänslan som kröp i kroppen försvann och det var som att något tungt lyftes från mina axlar, jag slapp ju psykakut!


Likes

Comments

Vid 19.30 gick jag in igenom glasdörrarna till Malmö Centralstationen. Affärerna och matställena var stängda och utanför varje affär och matställe stod en väktare från Securitas. Väktarna stod ståtligt, raka i ryggen med benen brett isär och tittade lugnt regelbundet från höger till vänster. På bänkar vid de stora glasrutorna satt människor och stirrade ner i sina telefoner. Ett fåtal människor stod upp och stirrade på den stora skärmen uppe i taket som visar vart tågen går och vilken tid.

Jag gick sakta längre och längre in på Centralstationen. Varannan sekund kollade jag bakåt, åt höger och åt vänster. Jag höll koll så att det inte fanns någon polis eller ordningsvakt på plats, eller som var efter mig. Väktarna tittade länge på mig när jag passerade dem en efter en. Deras blickar vandrade ner till mina armar som var omlagda med flera lager omläggningsmaterial för att dölja såren jag orsakat på mina armar. Jag drog ner jackan längre ner, ner över knogarna och sänkte blicken mot golvet. När jag tittade bakåt såg jag hur väktarna följde mig med blicken hela tiden.

Människorna runt omkring mig stirrade också på mina armar, dem följde mig också med blicken medan jag vandrade fram och tillbaka i glashallen på Centralstationen.
Ångesten kröp i kroppen och det enda sättet för mig att dämpa ångesten var att vandra fram och tillbaka, räkna stegen, räkna så att varje varv hade exakt lika många steg. Med händerna snurrade jag ett gummiband som en karusell för att fokusera på något annat. Hörlurarna var i öronen och volymen var på max, självklart var det Raubtier, den enda gruppen som hjälper mig igenom de svåraste perioderna och stunderna i min vardag. Jag försökte göra allt för att stänga ute tvångstankarna, för att inte lyssna på rösterna som skrek, för att inte agera på de väldigt självdestruktiva, farliga och väldigt mörka tankar jag hade.

Efter en stund satte jag mig vid väggen vid pressbyrån och sjönk ihop. Ångesten rev och slet inuti min bröstkorg. Rösterna pratade till mig, skrek och skrattade åt mig. Jag hörde hur polissirener närmade sig, jag såg hur blåljus uppenbarade sig. De tårar som låg och tryckte bakom ögonlocken blev allt fler och jag kunde inte längre trycka undan dem. Jag la huvudet mot knäna och lät tårarna rinna, men jag lät ingen se dem. När jag tittade upp såg jag två män i uniform och gul reflexväst med ORDNINGSVAKT skrivet mitt på reflexvästen komma mot mig. Dem gick längs med spåret och kom till slut in i glashallen och ställde sig framför mig. Den enda ordningsvakten satte sig på huk bredvid mig, tog ut min ena hörlur ur mitt öra och sa: ”Du vet du inte får vara här. Du tar bussen tillbaka till boendet sen, okej?”

Jag svarade inte. Jag bara suckade och satte in hörluren i örat igen. Musiken stängde jag av, bara för att kunna höra om någon närmade sig, för att kunna höra om poliser var bakom mig.

Ordningsvakterna ställde sig vid långsidan av pressbyrån och stirrade ut över glashallen och alla människor som stod och väntade på sina tåg. Jag hörde hur dem pratade väldigt tyst mellan varandra, skrattade till ovanligt högt då och då och pratade med människor som kom fram till dem. Jag såg dem hela tiden i glasdörren ut till perrongerna, men det visste dem inte. Dem kunde inte se mig, men jag kunde se dem, klart och tydligt, hela tiden.

I 3,5 timmar satt jag på samma plats, vid pressbyrån och stirrade på ordningsvakterna som reflekterades i glasdörren. Vid några få tillfällen sjönk jag ihop och lade huvudet mot knäna för att dölja tårarna som rann, för att dölja hur jag verkligen mådde. Människor kom fram och frågade hur läget var, dem frågade eftersom dem såg att jag var ledsen, för att dem såg jag grät, men jag hann inte svara förens ordningsvakterna ställde sig ovanför och bredvid mig och sade med bestämd röst: ”Vi känner henne, vi har koll på henne och tar hand om henne. Ni behöver inte bry er”. Sen backade ordningsvakterna bak några steg och ställde sig återigen vid pressbyråns halvvägg och stirrade ut över glashallen och de stängda butikerna.

Tvångstankarna skrek på mig, sa åt mig att gå ner till perrongerna och ställa mig på tågspåret. Rösterna sa samma sak, att jag skulle gå ner till perrongen, att jag skulle ställa mig på tågspåret. Jag kunde inte trycka undan tvångstankarna. Jag kunde inte stänga ute rösterna, inte ens med musik. Rösterna överröstade musiken och skapade bara ännu mer ångest och panik inom mig. Klockan 23.00 gick jag mot rulltrapporna som leder ner till perrongerna. Jag ställde mig några få centimeter ifrån rulltrappan och suckade djupt. Jag tog steget ut på rulltrappan och vände mig om för att se om ordningsvakterna såg mig. Ordningsvakterna såg mig, dem följde mig med blicken och jag hann se hur dem började gå mot rulltrapporna.

När jag kommit ner till perrongen insåg jag att ordningsvakterna skulle komma och hämta upp mig, så jag vände om och gick upp för rulltrappan igen. När jag kommer upp stod ordningsvakterna precis vid rulltrappan.

Du vet du inte får vara nere på perrongen. Så gå inte ner där igen, för då måste vi plocka in dig”

Ordningsvakterna gick sedan tillbaka mot pressbyrån och ställde sig med ryggen mot väggen och tittade på mig hela tiden, följde mig med blicken vart jag än gick, höll koll på mig.
Jag satte mig precis vid rulltrapporna och suckade djupt medan tårarna började rinna. Tvångstankarna bara skrek och skrek, rösterna pratade till mig hela tiden, skrek och förde en massa oljud. Jag kunde inte tänka, inte sortera intryck eller något. Paniken och ångesten ökade och det kröp i hela kroppen. Jag ville bara slita av mig all hud och kliva ur min kropp, min kropp som var som ett skal som jag inte klarade av, som fick mig att bli galen.

”Hej Ellinor, minns du oss?”

Jag lyfte blicken från marken och möttes av två uniformerade poliser, två manliga poliser som ställde sig framför mig. Ordningsvakterna kom fram och förklarade att jag hade varit på tågstationen i flera timmar, att jag hade ett självskadebeteende, att jag dagligen blir omhändertagen av ordningsvakter och polis, att jag är tvångsomhändertagen och på rymmen, och att dem var oroliga. Poliserna nickade och sa lugnt att dem visste väl vem jag var.

Polismännen satte sig på huk framför mig och sa att dem skulle köra mig tillbaka till boendet. Jag orkade inte kämpa eller käfta emot, så jag reste mig upp och de två polismännen tog tag i mina armar och ledde mig ut från Malmö Centralstation och ut till polisbilen som stod parkerad precis utanför. Dem satte mig i polisbilen och bredvid mig satte sig en av polismännen, bara någon få centimeter ifrån mig och höll ett lättare grepp om min vänstra arm.

Det kändes som jag satt i bilen jätte länge. Dem hade blåljusen på, så medan dem körde blev de mörka gatorna och husväggar upplysta av det blinkande blåljusen. Sakta började minnen från våldtäkten 2012 komma tillbaka och plötsligt var den polismannen som satt bredvid mig inte samma person som hoppade in i bilen med mig, plötsligt var polismannen bredvid mig Han, den polisen som våldtog mig.

Jag fick panik, började hyperventilera och knäppte upp bilbältet och började försöka sparka och slå mig ut ur bilen medan jag skrek och grät. Polismannen tog ett ännu hårdare grepp om mig och fick kämpa för att hålla fast mig, se till jag inte kunde sparkas, slåss eller på något annat sätt skada mig, skada dem eller utsätta medtrafikanter för fara. I mitt huvud spelades övergreppet om och om igen. Alla dofter, alla ljud, alla rörelser, alla intryck var 100% verkliga. Det var som allt hände här och nu, i polisbilen. Jag var livrädd och kämpade för mitt liv för att ta mig loss, men han höll bara hårdare och nu hade dem satt på sirenerna också.

Dem parkerade precis utanför boendet. Polismannen som körde gick runt bilen och öppnade bildörren. Jag försökte sparka bort honom, men han lyckades hålla fast mig tills hans kollega tagit sig ur bilen och kommit runt för att hjälpa till att få ut mig ur bilen och in på boendet.Polismännen höll ett stenhårt grepp om mina armar och förde mig bestämt upp för trapporna till den våning som boendet låg på. Jag kämpade emot, skrek och grät.

När vi kom upp till femte våningen, där boendet är stod de 3 manliga personal som jobbade den natten vid dörren och ledde poliserna och mig in till min lägenhet. I korridoren stod de andra boende och stirrade på mig, precis som jag vore ett monster.

Polismännen släpade in mig till min lägenhet. Jag krängde med hela kroppen, stretade emot, sparkades och slogs. Dem fick hålla hårt i mig, för att se till jag inte kunde rymma ifrån dem eller skada mig. Personalen öppnade dörren till lägenheten och poliserna försökte tvinga in mig, släpa in mig, putta in mig, men jag tog spjärn mot dörrkarmen och vägrade gå in. Jag försökte på de mest våldsamma sätt jag kunde att ta mig loss så jag skulle kunna rymma medan jag skrek och grät.

I en timme höll poliserna fast mig, sprang efter mig när jag försökte rymma, släpade in mig till min lägenhet, brottade ner mig till marken när jag blev allt för våldsam och kämpade för att se till jag inte kunde skada mig, skada dem eller förstöra något i min lägenhet.

Jag kunde höra ibland hur poliserna skrek på varandra och till personalen angående vad dem skulle göra med mig. Dem var tvungna att skrika för att överrösta mina skrik. Poliserna hjälpte personalen att tvinga i mig medicin efter medicin. Jag trycktes ner mot golvet, poliserna satte sig ovanpå mig, höll fast mina ben, mina armar och mitt huvud, skrek att jag skulle lugna mig, skrek att jag skulle sluta kämpa emot, men jag fick bara mer och mer panik.
Efter en stund gick jag in i ett dissociativt tillstånd, dem fick ingen kontakt med mig. Jag bara låg på golvet och stirrade ut i tomma intet. Jag var inte vid medvetande, jag hörde inget, jag såg inget. Det var bara tomt och jag minns ingenting förens jag vaknade till. När jag vaknade till låg jag på rygg med poliserna ovanför mig som tog min puls, försökte skaka liv i mig, försökte få kontakt med mig. Då kom paniken igen och jag blev våldsam.

”Det här går inte. Vi får ta in henne som en PL 11§”
Jag visste vad det betydde. Jag visste exakt vad det betydde. Dem skulle köra mig till psykakut för att lägga in mig på PIVA under ett vårdintyg, LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård.
Poliserna tog tag i mina armar, reste mig upp och började försöka tvinga ut mig från boendet. Jag stretade emot, krängde med armarna, sparkades och slogs. Jag bad dem att inte köra mig till psykakut. Jag grät floder medan jag bad dem att inte köra mig dit, bad dem att jag skulle få stanna här på boendet.
Polismännen stannade upp precis vid ytterdörren och vände sig om och tittade på personalen. Poliserna frågade personalen vad dem tyckte och tänkte, och personalen förklarade att om jag lugnade ner mig och tog mina nattmediciner direkt, så kunde dem tänka sig att jag fick stanna kvar på boendet. Polismännen nickade och ledde mig tillbaka in till min lägenhet. Dem satte mig i min soffa och satte sig sedan vid varsin sida av mig och höll ett lättare grepp om mina armar.

Personalen kom med mina kvällsmediciner, åtta olika tabletter som jag skulle svälja. Jag tog tabletterna i handen och stirrade länge på dem, försökte trycka undan rösterna som sa åt mig att inte ta dem, försökte att övertala mig själv att ta dem. Efter en kortare stund sa polisen åt mig att ta dem, sen tog han tag i min högra hand och förde den till munnen. Jag svalde tabletterna med vatten och bröt ihop.

Polismännen stannade i lägenheten i cirka 1 timme, kanske 1,5 timme. En av dem satt i soffan bredvid mig och den andra polisen stod vid toalettdörren och pratade tyst med någon genom deras kommunikationsradio. Polismännen pratade med mig, eller försökte i alla fall prata med mig för att lugna ner mig, för att lära känna mig. Personalen var ute med de andra boende som blivit oroliga på grund av allt kaos jag orsakat. Polismännen berättade om sig själva, frågade varför jag mår som jag mår, varför jag är på Malmö C varje dag, varför jag skär mig och vad jag varit utsatt för eftersom jag har diagnosen PTSD, men polismännen frågade även om vardagliga saker, så som vad jag gillar att göra, vad för musik jag lyssnar på, vad mina framtidsplaner och liknande var. Jag svarade inte på allt, tårarna bara rann och ångesten var högre än högst.

När tabletterna hade gett effekt, jag var lugn och det syntes på mig att jag var lugn och trött så åkte poliserna ifrån boendet och två personal satte sig i soffan medan jag gick in och la mig i sängen för att sova.


Likes

Comments