Även om både jag och Jakob rest mycket runt om i världen innan vi träffades, kommer vi på oss själva med att ta så mycket för givet hemma i Sverige. Jag menar - rent dricksvatten, varmt duschvatten, diskmaskin, asfalterade vägar, affärer, att kunna betala med kort och slippa kontanter, sjukvården, att kunna spola ner papper i toaletten.. osv osv. Där vi bor nu, är allt detta bara en dröm. MEN, här har de extremt fina solnedgångar, lugnt och skönt tempo, varma soliga dagar, stranden som är magisk och så trevliga människor. Jag hade glömt hur enkelt backpackerlivet var. En dag i taget. Livet här är verkligen en dröm. På förmiddagen surfar jag ca 30 minuter och Jakob 1 timme och sedan lagar vi lunch, tar en läskande juice på ett mysigt café och sen surfar Jakob igen. Sen är det solnedgång och därefter middag på någon mysig restaurang innan det är läggdags :) Jag nöjer mig med mellan 30 min-1 timmes surf per dag. Det är SÅ jobbigt och min lilla kropp behöver vänja sig innan jag kör på lite mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 425 Readers

Likes

Comments

Som lovat - här kommer en film från min första dag på surfbrädan. Idag, dag 2, har det gått jättemycket bättre och jag börjar lära mig tekniken, även om den inte sitter ännu. Så kul att så många följer vår resa här i Costa Rica och för att ni följer oss som familj. Vi är så glada över allt ert stöd.

Likes

Comments

Såhär kan det se ut när en Johanna står på en surfbräda för första gången. Det blev extremt mycket skratt och det var med all säkerhet många på strandkanten som också fick sig ett gott skratt när jag var i vågorna. Det så så sjukt svårt alltså. Mycket svårare än vad jag tänkt mig. MEN, jag kunde ställa mig upp på brädan första dagen och jag kunde till och med stå kvar en liten stund några gånger. Jag är nöjd. Jakob som får vara min lärare har gott tålamod och han undrar nog ibland vad han gett sig in på. Det blir spännande. Men väldigt kul. I nästa inlägg kommer en film på min surfpremiär. För er som vill se mer bilder och filmer, följ gärna min instagram; johannaadolfsson. Det är enklare att ladda upp där eftersom att nätet här inte är något vidare :) 

Likes

Comments

Jag kände allt, hela tiden, med Elliot. Han visade mig känslor jag förut aldrig känt och han gav mig kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Han var hela min värld. Och han är det fortfarande. Jag tror att det är en välsignelse att få känna så som jag fick göra med Elliot. Jag tror att alla människor skulle behöva känna allt, hela tiden, någon gång. Jag tror att man växer som människa. Blir mer genuin och stark. Jag tror att man lär sig uppskatta. Jag hade aldrig velat byta ut Elliot mot någonting. Jag hade aldrig velat att han skulle bli någon annan. Jag hade bara velat att han slapp lida. Åh, vad jag önskar att han hade sluppit lida.

Att vara en mamma till ett barn med särskilda behov var en utmaning. En tuff sådan. Det krävdes allt av en, hela tiden. Elliot var min patient och det var inte ofta jag kände mig som hans mamma. Tyvärr. Jag ska inte säga att det var svårare med honom än med ett "normalfungerande" barn, för det vet jag inte. Men all medicinteknik, alla produkter vi var tvungna att bära med oss för att Elliot skulle må så bra som möjligt. Alla sprutor, slangar till knappen för att han skulle få vara mätt i magen. Allt det där för att vår Elliot skulle överleva. Jag tänker mycket på det här nere i Costa Rica. Hade Elliot fötts här, hade han aldrig överlevt ett år. Utvecklingen är extremt efter. Det känns nästan som att man har gått tillbaka 100 år i tiden. Vi lever verkligen ett helt annat liv här nere. Ett liv jag älskar. Ett liv i lugn. Vi hinner reflektera över vad som är viktigt för oss. Vi hinner njuta av varandra. Vi hinner sakna och vi hinner bearbeta.

Jakob och jag har blivit två helt nya personer efter året med Elliot och jag älskar vilka vi båda har blivit bara mer och mer hela tiden. Elliot förändrade inte bara vårt liv, utan även våra personligheter. Vi ser allt på ett annat sätt och vi uppskattar allt lite extra mycket. Vi vet hur kort livet kan vara.

Likes

Comments

Vi är framme. Costa Rica är magiskt. Allt är magiskt. Jag tror att vi kommer kunna leva här. Inte bara överleva som vi gjort under väldigt lång tid. Nu ska vi handla frukost. Vi har varit på en promenad längst stranden i soluppgången och jag förstår inte hur jag ska kunna ta till mig alla dessa fantastiska intryck hela tiden. Wow!

  • 2182 Readers

Likes

Comments

Klockan är 05 vår tid och Jakob och jag är jättepigga efter att bara ha sovit 4 timmar. Vi ligger på ett hostel i USA, Fort Lauderdale, och temperaturen är helt annorlunda här mot hemma. Det är klistrigt, varmt och helt underbart skönt. Igår landade vi här kl 20:00 vår tid och efter mycket säkertskontroller samt att vi fått vår väska, tog vi en taxi till ett hostel och somnade gott. Jet lagen har dock infunnit sig nu och jag hoppas inte den blir långrandig :)

Kl 10:45 vår tid (16:45 er tid) åker vi till Costa Rica. Vi längtar så att vi nästan spricker! Det ska vara 30 grader när vi kommer dit, hur underbart?!

Om ni vill, får ni gärna läsa ett reportage som lokaltidningen i Kristianstad skrev om oss här om dagen. Själv tycker jag att den är superfint utformad. :) HÄR kan ni hitta den.

  • 3236 Readers

Likes

Comments

Barcelona är vårt lyxigaste stopp på hela resan. Här bor vi i king size-bädd, har panoramautsikt och har tillgång till room service. Annat blir det i Costa Rica. Men det får ni se när vi är där :) Resan igår gick bra och förutom ett inställt tåg rullade allt på enligt planerna. Vi anlände till Barcelona på kvällen och somnade relativt tidigt. Idag har vi varit ute en stund i solen. Jag älskar solen. Tänk så mycket glädje den ger. Och värme.

I eftermiddag lyfter planet mot USA. Där spenderar vi sedan en dag i Miami innan vi lämnar för vår slutdestination. En annan kul grej. När vi igår, innan vi lämnade lägenheten, skulle kolla en sista grej med hostelet i Costa Rica upptäckte vi att vi bokat ett hostel som inte ens ligger i Santa Teresa som vi bokat resa till. (det fanns tydligen två hostel med samma namn fast på olika platser) Lite snabbt fick vi därför maila hostelet som vi bokat fel och fråga dem om vi kunde få en gratis avbokning då vi snurrat till det. Detta är högst ovanligt att man kan, MEN, det gick. Vi fick gratis avbokning och vi hittade ett hostel i Santa Teresa för en 1000 kr billigare peng. Ibland ska man få ha tur också :)

Jag hoppas att jag kan bli lite brunare än på denna bilden efter veckorna i Santa Teresa 😂

  • 3982 Readers

Likes

Comments

Och så har vi lämnat Kristianstad på obestämd tid. Vi är snart på Kastrup och resan fortsätter sedan mot Barcelona senare i eftermiddag. Vi båda har resfeber och fattar inte riktigt att det är sant. Det känns så konstigt. Vi var ju en familj nyss. En familj där Elliot skulle börja på förskola, där vi skulle gått en 4-veckors träningskurs med Elliot i Malmö, där vi skulle åka till England för HBOT-behandling. Det har bara gått 1,5 månad sedan Elliot togs ifrån oss och jag fattar ingenting. Det känns så overkligt.

Igår när vi skulle sova pratade vi om att vi känner Elliot mindre och mindre för varje dag. Det är läskigt. Det känns som att han försvinner mer och mer. Att han liksom aldrig har funnits. Den känslan är hemsk och jag blir rädd att jag ska glömma. För alltid. Jag saknar honom så att det gör ont. I hjärtat kommer han följa med oss till andra sidan jorden. Han kommer vara med oss varje sekund. I tankarna.

Jag längtar efter värmen nu. Efter solen. Och efter havet. Solnedgångarna i Costa Rica ska vara magiska och naturen ser helt underbar ut. Jag har redan fått en massa tips från er läsare om vad vi borde göra och se. Vi tar gärna emot fler :) Huvudgrejen med den här resan är att Jakob ska lära mig att vågsurfa. Det kommer bli spännande men jag lovar att även ni kommer få följa med i denna process. Jag är själv väldigt skeptisk till denna grej än så länge, men jag kanske ändrar mig helt efter några veckor.

En bild från när Elliot hade legat i magen i 7 månader och vi skulle på bröllop. :)

  • 5067 Readers

Likes

Comments

Det är den 14 januari idag, Elliot skulle blivit 14 månader och det gör ont. Ont för att jag saknar honom mer än någonsin och ont för att jag vet hur mycket han älskade när man sjöng ”ja må han leva” för honom. Jag gjorde det varje månadsdag. Man kan aldrig fira för lite. Jag undrar vad Elliot hade kunnat idag om han levt. Hade han kunnat säga mamma och vetat vad det innebar? Hade han kunnat gå några steg samtidigt som han höll i våra händer? Hade han kunnat äta lite mer? Hade han kunnat skratta lite högre? Frågor jag aldrig kommer få svar på, och som gör så fruktansvärt ont.

Vår helg har varit förhållandevis bra. Vi firade min lillasyster som tog examen från förskollärarutbildningen i fredags. Vi hade en mysdag igår, bara jag och Jakob och så tränade vi. Träningen har räddat oss denna perioden. Vi får så mycket energi och hopp, och så får vi utlopp för ilskan vi känner. Vi hade även en intervju med expressen igår som ni kan läsa om HÄR. Mama har också lagt ut ett reportage om oss som ni kan hitta HÄR.

Imorgon börjat vår resa. Med blandade känslor. Dels ska det bli underbart att bara komma iväg och dels har jag dåligt samvete över att vi, på något konstigt sätt, lämnat Elliot hemma. Första stoppet efter Köpenhamn är Barcelona. Jag hoppas ni är många som vill följa med oss på resan. :)

  • 5808 Readers

Likes

Comments

Det var den 14 november 2016 och det skulle bli den bästa dagen i våra liv. Vi skulle få en son. Vi skulle bli föräldrar. Vilken känsla va?

Vi fick en son, den 14 november 2016. Han var livlös. Blå. Han andades inte. Hans hjärta slog inte. Han var död. Alla sprang iväg från rummet och jag fick ligga kvar, med barnmorskan som förstört Elliots liv. Efter ca 10 minuter sa hon: ”nu skriker din son där ute”. Det var inte Elliot som skrek. Elliot skrek inte fören han var 6 veckor gammal. Med hjälp utav dagens barnintensivvård , fick de igång Elliot den morgonen. Han överlevde.

Efter 1 vecka i Lund och 3 veckor på Neonatalavdelningen i Kristianstad, fick vi ta hem Elliot. Vi fick äntligen bli en familj, på riktigt. Trodde vi.

Elliot fick en hjärnskada den dagen han kom till jorden. En barnmorska begick så stora fel under förlossningen, att Elliot kom ut livlös från magen. Ivo (inspektionen för vård och omsorg) kritiserade barnmorskan och i deras beslut hette det: ”Barnmorskan har brustit i sitt utövande och inte arbetat gällande patientsäkerhetslagen”.

Detta innebar en polisanmälan och enormt mycket pappersarbete för oss innan vi kunde bli föräldrar på riktigt.

Elliot kunde till en början inte äta, inte röra sig, inte svälja, inte hosta och inte heller bajsa själv. Han blev vår patient. Vi fick suga honom i halsen flera gånger i timmen och använda andningsmask lika många gånger. Vi fick mata honom genom en slang i näsan och vi fick lära oss att byta slangen själva. Han hatade det. Han grät i panik, men vi var tvungna. Vi fick göra sjukgymnastik minst 6 gånger om dagen för att stimulera Elliots motorik samt att frigöra slemmet som bildades i Elliots luftrör pga CP-skadan han hade.

För ja, han fick en CP-diagnos innan han fyllde ett år. Han hade svårt att styra sina händer och de spände en del. Detta var dock något som Elliot lärde sig att hantera snabbt. Han kunde använda sina händer till att leka med leksaker, men man fick ta det i hans takt. Han älskade när han fick leka.

Månaderna gick och Elliot lärde sig att svälja, han lärde sig att hosta och att skrika. När han var 1 år kunde han sitta själv, stå mot soffkanten, säga små ord, skratta och äta små portioner genom sin lilla mun. Det bästa han visste var att hoppa och att gunga. Vi tränade honom, dag in och dag ut. Vi läste forskning och vi träffade olika specialister runt om i Sverige. Vi skulle till och med till England på en behandling i början av 2018.

Den 1 december 2017 hittade vi Elliot död i sin säng. Han var kall, stel och blå. Det fanns inget liv kvar. Denna gången gick det inte rädda honom. Han var borta. För alltid. Vi vet inte om vi någonsin kommer få svar på varför han dog. Det vi vet är, att om han hade varit fri från sin hjärnskada, hade han till 99 % inte varit död idag.

En vecka efter att Elliot föddes, sa en läkare till oss att Elliot med stor sannolikhet aldrig kommer kunna gå, prata, äta eller röra sig. Våra liv var förstörda då. Hur skulle vi klara detta? Elliot räddade våra liv. Han visade oss att ingenting är omöjligt. Han visade oss att kärlek övervinner allt. Vi älskade Elliot frisk. Så frisk han hade förutsättning att bli.

  • 7759 Readers

Likes

Comments