Dagens sociala medier gör mig stressad. Stressad över allt man "ska" göra. Allt man "ska" ha. Allt man "ska" köpa. Hur man "ska" se ut & vad ens barn "ska" kunna. Jag blir stressad och pressad över att träna mer med Elliot för att han också ska göra det alla andra kan. Jag jämför. Igen. Det gör ont i mig att erkänna, men det gör jag. Jag är svag just nu. Pressen är för stor. Alla säger åt oss att "att träna är det enda som hjälper Elliot". Jag, om någon, är sjukt medveten om detta. Jag låter bitter, men jag är så trött på att höra det. Orken finns bara inte hela tiden. Jag är så trött på all hets från folk runt omkring oss.

Det vi har gått igenom som par jag och Jakob och som familj är väldigt svårt att förklara i ord, även om jag har försökt så gott jag kunnat. Det gör ont, varje dag. Det kommer göra ont varje dag i resten av våra liv, men det kommer såklart göra mindre ont varje dag. Detta trauma vi har utsatts för helt i onödan, kommer vi aldrig att komma över, även om det med tiden kommer bli lättare att leva med. Jag tror att många runt om oss glömmer att vi faktiskt går igenom själva förlossningen och händelsen därefter, nästan varje dag i våra huvuden. Det kommer aldrig försvinna och vi måste få tid och rum att bearbeta.

Vi kämpar med Elliot varje dag, för att vi måste. Såklart också för att vi vill. Men vissa dagar ÄR tuffare än andra och vissa dagar orkar man inte. Man gör det för att man helt enkelt måste. Vi vill ge Elliot de bästa förutsättningarna som finns, efter allt, och därför kämpar vi på, trots att vi ibland inte orkar. Tålamodet tryter och vi irriterar oss på allt, MEN, vi fortsätter. Av ren kärlek! Jag vill vara med Elliot varje sekund i resten av mitt liv, trots att det är omöjligt då Elliot aldrig kommer vilja ha med sin mamma när han är 15 och ska köra moppe med kompisar...

Vi älskar ihjäl oss i Elliot, varje dag. Vi behöver bara landa i allt. Det är fruktansvärt. Varje dag. Men vi måste rida igenom stormen. Att älska har fått en annan betydelse. Allt har fått en annan betydelse. Vi tar ingenting för givet längre gällande Elliot och vi blir överlyckliga varje gång han gör ett framsteg efter lång tids tränande.

Hur gör ni andra som har barn, normalstörda eller barn med särskilda behov, för att orka? Jag är så ny på det här med mammabiten och behöver lite tips!

En jobbig dag som denna, behövs endast det här! En film på Elliot som skrattar åt pappa som busar med honom. Livet!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 383 readers

Likes

Comments

För några veckor sedan fick jag tips från en tjejkompis om en organisation som heter Move and Walk. Hon hade en bekant som har en CP-skada och fick beskedet vid endast liten ålder att han aldrig skulle kunna gå. Efter träning med Move and Walk kan han idag springa, gå och spela fotboll. Jag blev så SJUKT peppad & hörde av mig dit direkt. De kunde ta emot oss redan efter 1 vecka och idag var vi hos en underbar tjej i Malmö. Vi tränade tillsammans och hon visade oss nya övningar som ska lära Elliot att sätta sig upp, vända sig om och krypa. Vi ska även få gå en 4-veckors träningsperiod tillsammans med flera andra föräldrar och barn. Där tränar man konduktiv pedagogik tillsammans med en tränare under 2 timmar varje dag i 4 veckor. Detta ska bli SÅ kul och vi är väldigt taggade. Elliot visade sig från sin bästa sida och charmade tränaren med sitt härliga leende under en timme. Han visade att han vet vart han vill, men inte riktigt kan ännu. Han blir då otroligt frustrerad. Nu ska vi träna på med se nya övningarna tills träningsperioden drar igång. Den drar igång när de har tillräckligt med barn i en grupp och vi håller tummarna på att den fylls redan i början av nästa år, så vi kan köra igång på riktigt :)

Efter Malmö-trippen stannade vi hos gamlamormor och gamlamorfar för att äta lunch:) så mysigt!

  • 629 readers

Likes

Comments

Jag tänkte berätta för er om en förlossning. En förlossning som slutade med att vår son, Elliot, kom ut livlös.

Min graviditet var fantastisk. Jag hade inte ett enda symtom fram tills 2 veckor innan förlossningen. Då fick jag lite klåda. Det var det. Bara det. Jag fick mina första värkar natten till den 13/11-2016. Det var första gången jag fick ont av att vara gravid. Lyx, är det nog många som tänker nu. Jag blev nojjig och ringde direkt till förlossningen. Trodde att detta var den värsta smärtan och att barnet var påväg ut. I efterhand inser jag hur fel jag hade. Smärtan kunde blir ungefär 100 gånger värre. Jag var öppen 1,5 cm när vi kom in. Livmodertappen var helt utplånad och jag fick stanna. Öppnade mig till 4 cm rätt snabbt och jag var därmed inskriven. NU KÖR VI. Tänkte vi båda.

Hela dagen gick och jag öppnade mig otroligt sakta, men hela tiden helt normalt har en förlossningsöverläkare sagt nu i efterhand. Jag gick runt med mitt gåbord som var min bästa vän under förlossningen. Tillsammans med Jakob. Jag fick sterila kvaddlar (BÄSTA smärtlindringen jag fick). Jag testade lustgas som inte fungerade alls och jag åt massa glass samtidigt som Jakob masserade mig. Livet!!

På kvällen den 13/11 kom en ny barnmorska. Jag berättade för henne att jag var väldigt rädd för att spricka och att jag var nervös för smärtan. Hon sa "jag är för lat för att sy, så här ska inte sprickas". Jakob sa till mig att vi skulle byta barnmorska. Jag kände mig elak mot henne, så jag insisterade att vi skulle behålla henne. Hon skämtade om allt och hon gjorde mig väldigt nervös. Hon gjorde mig stressad. Dock hade vi en helt underbar undersköterska så därför vägde det negativa inte så tungt.

Barnmorskan började höja mitt värkstimulerade dropp (som jag fått utan att behöva det) och hon höjde det mer än vad man får göra utan läkarens ordination. Hon fortsatte att höja och mina värkar blev otroligt intensiva. Men det kom ingen bebis.

Tillslut, kl 03.00 kom en annan barnmorska in i vårt rum. Hon bad mig att vända mig. Hon bad mig att snurra runt. Jag trodde jag skulle dö. Ingenting hände. Barnet mådde inte bra. Doktorn kom in i rummet. Några minuter senare ligger en livlös bebis på mitt bröst. Jag säger "ska ni ta honom från mig nu?". De säger "ja" & springer iväg.

Jag blir kvar. Jag, moderkakan och barnmorskan. Min mage var platt och det enda jag sa var "åh vad bra att jag inte sprack". Efter en stund säger barnmorskan "nu skriker din son där ute". Vid detta laget hade undersköterskan kommit tillbaka. Hon sa "det är inte din son som skriker". Jag gick sönder. Blodfläcken på mitt bröst efter Elliot, tvättade jag inte bort förens efter 2 dagar. Det var det enda jag hade kvar från min son hos mig.

I efterhand har vi fått till oss att det barnmorskan gjort under min förlossning med värkstimulerande medicin är långt ifrån var man är behörig till att göra som barnmorska. Hon inte utfört sitt arbete enligt beprövad erfarenhet och evidens och hon har varit oaktsam. Man såg redan flera timmar innan Elliot föddes att hans hjärtljud började gå ner. Hon har inte reagerat. Hon höjde istället droppet. Hon ville att det skulle gå snabbare. En timme innan Elliot kom ut, var Elliots hjärtljud nästan obefintliga. Hon gjorde inget. Undersköterskan erbjöd yttre press ca 40 min innan Elliot kom. Barnmorskan avböjde hjälp. Barnmorskan skulle sänkt droppet hon gav mig, då hade Elliot varit frisk idag. Istället bara ökade hon. Hade man aldrig satt in värkstimulerande medicin så hade Elliot idag varit en helt frisk bebis utan all hemsk smärta i bagaget.

Den här barnmorskan fick förlösa barn i 6 månader efter att Elliot föddes. Förlossningsvården lät henne jobba kvar. Trots allt detta. När jag sedan polisanmälde händelsen och det gick igenom, fick hon tillfälligt gå och jobba på BB istället.

Elliot åkte direkt till Lund efter födseln. Han skulle få hjärnskyddande behandling i form av nedkylning. Jag och Jakob blev kvar. I flera timmar. Det fanns ingen transport till oss. De frågade om vi kunde ta oss till Lund själva. Vi fattade ingenting. Vi fick ingen förlossningsfika, vi fick inga riktiga grattis. Vi fick ingenting. Vi fick inte ens vara med vår son.

Jag sa "jag vill inte ha honom. Jag vill inte åka till Lund". Jag var i chock. Vi fick prata med en sjukhuspräst. Han sa INGENTING. Han försökte inte ens. Han gav oss ett visitkort och sa att vi kunde höra av oss om vi ville.

I Lund fick vi vara med Elliot hela dygnen och personalen var helt magiska. Det var visserligen jobbigt att hela tiden träffa ny personal, varje dag, men de ville verkligen hjälpa. Elliot kom ur respiratorn efter 1 vecka men han visade inga livstecken på flera veckor. Han låg tungt. Det såg inte bra ut. Doktorn sa det gång på gång. "Det ser inte bra ut." Vi hade schema. Vänd-schema, sug-schema, bajs och kiss-schema, mat-schema. Allt fick vi hålla koll på. Det var skönt. Det höll oss sysselsatta.

När vi kom tillbaka till sjukhuset i Kristianstad hade jag panikångest. Jag klarade inte av att vara där för långa stunder. Förlossningen låg bredvid neonatal som Elliot låg på. Vi såg förlossningspersonal, vi såg barnmorskan. Jag ville vara där. Med Elliot. Men jag kunde inte. Vi sov hemma varje natt, alla veckorna. Förutom en. Elliot sov på sjukhuset och fick underbar vård från neo-personal och vi sov hemma och kunde läka lite snabbare. Telefonen låg i min hand hela tiden, OM någon skulle ringa. Det var fruktansvärt.

Elliot kunde ingenting i början. Inte svälja. Inte hosta. Inte äta. Inte andas. Inte röra sig. Inte suga. Inte titta. Inte reagera på olika intryck. Han var ingenting. Han hade otroligt dåligt fungerande reflexer. Vissa var obefintliga. De kom sedan tillbaka. Allihop.

Sakta men säkert började Elliot göra saker. Han började hosta, nysa, svälja, titta, le, andas själv. Han lärde sig suga på nappen och han lärde sig att ta in olika intryck.

Idag har Elliot kommit otroligt långt. Han är nyfiken på sin omgivning. Han tittar på allt han kan och han älskar när man sjunger och busar med honom. Då skrattar han så han kiknar. Han står upp mot soffan och han sitter med stöd. Han smakar på mat i munnen och han har lärt sig hur man gör för att ta hand om maten och sedan svälja. Han vänder sig från mage till rygg och han roterar åt både höger och vänster när han ligger på mage. Han tar sig framåt med hjälp av benen när han ligger på magen. Han ger svarsleenden hela tiden och han har lärt sig att använda olika ljud. Idag sa han "MA" & "MOMO". Han använder sina händer mer för varje dag och han älskar att känna på olika material.

Vår Elliot är fantastisk och han är starkare än alla jag känner. Man ser hur mycket han vill och man ser hur han kämpar för att nå dit han vet att han ska.

Jag ville berätta för er om en förlossning. Min förlossning. Jag vill aldrig att detta ska behöva hände någon annan. Jag vill uppmärksamma folk på att fråga extra gånger om man är osäker. På att byta barnmorska om man inte känner sig bekväm. Jag vill att politikerna ska satsa mer pengar på förlossningsvården. Jag vill att alla barn ska få komma till världen och slippa gå igenom samma hemskheter som Elliot och många andra barn får göra, helt i onödan.



  • 3084 readers

Likes

Comments

Jag är inne i en period som är rätt tuff. Det har varit för mycket för vår lilla familj på kort tid och jag behöver verkligen landa i allt nytt. Jag är därför otroligt dålig på att uppdatera och jag är lite stressad över det. Jag ser att ni är väldigt många som är inne här, varje dag, flera gånger, men som inte får någonting tillbaka. Jag vill inte att bloggen ska bli ett stressmoment så jag ber er därför att hålla ut. Snart är jag på banan igen och har laddat upp inför att skriva ett inlägg om hur allting började, förlossning, känslor, första tiden på sjukhuset, allt Elliot inte skulle kunna och hur Elliot har chockerat oss alla.

Hoppas ni får en underbar torsdag. Vi ska till BVC för vägning & mätning och sen ska vi bara ta det lugnt. Kramar

  • 3605 readers

Likes

Comments

Kan ni gissa vem som idag, helt själv utan stöd, satt på sin lilla rumpa i ca 10 sekunder? Mitt på golvet. Jag antar att ni fattar att det är Elliot. Men hallå!! Vad händer? Han sitter. Visserligen bara 10 sekunder, men han gjorde det! Det går! Han kan. Lite träning till så är han där. Jag och Jakob satt som två frågetecken bredvid och bara tittade på honom. I denna chock hanns inga bilder med, tyvärr. Men som tur väl är, så kommer det fler tillfällen :D

Imorgon åker vi till Göteborg. Elliot ska träffa en osteopat och sen åker lilla familjen på en minisemester runt på västkusten för att sedan avsluta i Falkenberg hos Ebba och Patrik och deras finaste lille Matheo. Vi träffade dem när vi låg inne med Elliot på barnavdelningen i Lund och vi tyckte så mycket om dem redan från första sekund. Ska bli så mysigt att hälsa på på deras sommarställe.

Eftersom att det är dåligt med bilder får ni se på en gammal goding från när jag hade Elliot i magen. Här var vi i 6.e månaden och firade Jakobs examen samtidigt som vi precis skulle berätta för Jakobs kompisgäng om den lille pojken i magen :) vilken dag alltså!

  • 3982 readers

Likes

Comments

Vårt semsterväder fortsätter inte lika bra som det började men det är SÅ skönt att få vara lediga tillsammans. Hela familjen. Idag har vi endast legat i soffan, kollat på två filmer, ätit gott och myst med varandra.

Igår var vi hos Elliots farmor & farfar Peter hela eftermiddagen och kvällen & innan dess var vi hos sjukgymnast Maria för lite uppföljning. Allt gick bra och Maria var nöjd som vanligt. Elliot utvecklas bra i sin takt vilket är skönt.

Elliot har fått en stol hos farmor och han satt jättebra i den samtidigt som han pratade med lilla fjärilen :)

Hos Maria fick vi nya övningar som ska träna Elliots höfter. Han ska börja få jobba mycket med att sitta på knäna och träna upp lårmusklerna. Maria sa även att det bara är en tidsfråga innan Elliot börjar ta sig fram på riktigt! Underbart!!

  • 4362 readers

Likes

Comments

Tänk att det här är vår älskade Elliot för ca 8 månader sedan. Tänk att de då sa att "det är realistiskt att tänka att Elliot aldrig kommer kunna röra sig". Han låg där tungt mot underlaget. Han låg helt blixt stilla. Han kunde ingenting. Inte svälja. Inte hosta. Inte äta. Inte röra sig. Vi var tvungna att vända honom varje timme för att han inte skulle få liggsår. Smaka på orden. Liggsår. Vid 2 veckors ålder. Jag förstår inte att vår idag snart 9 månaders bebis kan allt han faktiskt kan idag. Mot alla odds. Älskade lilla Elliot.

Han står. På sina egna ben. Mot soffan. Han stod i mer än en minut. Hans ben orkar. De orkar mer än vad någon någonsin kan förstå.

  • 4677 readers

Likes

Comments

Det har varit tuffa dagar mentalt för lilla familjen och därmed har det blivit otroligt dålig uppdatering. Vi är snart på fötterna igen men det kommer nog ta ett tag till.

Iallafall så var vi på utflykt till Hörvik igår för att hälsa på Jakobs närmsta vän, Henke. Elliot trivdes bra i värmen och han premiärbadade även i havet vilket inte var en lika stor hit.

Idag ska vi äta lunch med farfar Jonas och sen så ska vi bara mysa hela eftermiddagen ❤️

  • 4744 readers

Likes

Comments

Det var en helt fantastisk helg i Köpenhamn med familjen. Vi har käkat fantastisk mat, bott på ett SÅ fint hotell, åkt karuseller, varit på långa promenader och bara myst tillsammans. Elliot har mått så himla bra och varit en perfekt bebis hela tiden. Han har även fattat att han faktiskt har händer och varje gång han varit i vagnen har han legat och pillat på sin fjäril och varit så nöjd.

Igår var vi nere i Nyhavn och käkade lunch sen gick vi på Ströget och shoppade endel. Jag köpte en underbar höstjacka till Elliot på Zara :)

Idag ska vi till dietisten med Elliot för att se så att vikten fortfarande går uppåt och sen ska vi packa upp, träna med lillen och bara ta det lugnt :)

Likes

Comments

Vi är i Köpenhamn och därmed dålig uppdatering. Pappa fyller 50 idag och vi kommer fira honom hela helgen. 🎉 Igår kom vi runt lunchtid och checkade in på hotellet, käkade, badade, bastade och myste på rummet innan vi sedan åt världens godaste sommarbuffe. Tänk er ett stort bord fyllt med allt man kan tänka sig och sedan ett helt efterrättsbord med ALLT jag tycker om. Elliot trivs och mår bra och han har sovit 11 timmar i sträck inatt. Vi ska nog flytta in på hotell istället för att bo i lägenhet :D
Förresten så vet jag inte hur många gånger jag skrattat tills jag fått kramp i magen av den bilden i spegeln på mormor. Alltså den är FANTASTISK!

Likes

Comments