Jag tittar på bilder och filmer dagarna igenom. Jag lyssnar på hans skratt. Tittar på hans spralliga ben. Förundras över hur duktig han faktiskt blev. Kan inte i min vildaste fantasi förstå att någon någonsin sagt att han aldrig skulle kunna röra sig. Jag ser den gladaste killen och jag kan inte fatta att jag aldrig kommer få pussa honom igen. Aldrig röra honom igen. Det är absurt!

Hur ska jag någonsin kunna fatta att han är borta? Att han inte bara passas av någon annan. Att vi inte ska hämta hem honom snart. Min älskade Elliot. Du är det finaste jag vet. Varför var du tvungen att lämna oss?

Jag är egoistisk. Tänker på hur jobbigt det är för oss. Hur jobbigt det är att vara utan Elliot. Hur ont det gör. Hur var det för Elliot när han levde? Hur kände han när han inte kunde andas rent? Hur kändes det att se alla andra barn som kunde krypa och gå när han bara kunde ligga på mage och titta på? Hur duktig och glad han än var, så var det ett lidande för Elliot. Jag önskar, av hela mitt hjärta, att han har det bra där han är nu.

Enligt doktorn och sjukgymnasterna så var Elliot helt "med". Han var nyfiken, busig och visade precis vad han ville och inte ville. Han visade att han förstod när vi pratade med honom och han ville så mycket mer än vad hans kropp klarade av. Han försökte ta sig framåt (och lyckades flera gånger), men han blev så ledsen och arg när hans kropp inte ville som hans hjärna ville. Det var förkrossande att se.

Tänk så många doktorer som var imponerade över vår Elliot. Tänk så många som följde honom, just för att han var en så pass "spännande" bebis. Hur många som förundrades över hur bra allt blev. För Elliot, han blev otroligt mycket bättre än vad alla trodde. Hans hjärnskada var stor och omfattande. Han skulle aldrig kunna sitta. Aldrig kunna stå med stöd. Han skulle inte kunna hoppa som han kunde. Han skulle inte kunna leka med sina händer. Han skulle bli spastisk. Det sa man.

Elliot blev aldrig spastisk. Hans ben gick i ett hela tiden. Han hoppade och sprattlade. När han stod mot soffkanten var han överlycklig. Han satt längre stunder helt själv. När han sedan välte, så skrattade han. Han lekte med sina händer och han älskade att känna på olika material. Han överträffade allas förväntningar. Han visade sjukvården att man aldrig ska säga aldrig.

Elliot. Du anar inte hur många liv du har förändrat. Bara genom att finnas till. Du gav oss ett år fyllt av kärlek och lärande. Du gav oss livet.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag sitter här och kan knappt formulera ett ord. Kan inte andas. Inte känna. Inte tänka. Jag förstår inte. Förstår ingenting. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde han dö? Varför dog han? Vad hände egentligen den natten? Jag undrar om jag någonsin kommer få några exakta svar. Troligtvis inte. Hans hjärnskada hindrade honom från så mycket. Hans andning var hemsk.

Han kämpade. Vår Elliot! Han kämpade varje dag men han log hela tiden. Han var den starkaste personen jag någonsin mött. Och så var han den gladaste också.

Älskade unge. Vi saknar dig så.

Likes

Comments

Vilken härlig dag det varit idag. Tidigt imorse tog vi bilen upp till Växjö, hämtade min syster Jennie och fortsatte till Åseda där min mormor bor. Här är det minst 20 cm snö och allt är så himla vackert. Vi har pratat minnen och tittat på bilder och filmer av Elliot hela dagen. Och så har vi ätit. Hela tiden. Det är sånt man gör hos morföräldrar. Allt är så gott!

Mätta och belåtna ska vi nu åka till Växjö igen. Till mamma och pappa. Där ska det bakas pepparkakshus och ätas mer mat innan Jakob och jag sedan tar bilen hem till Kristianstad igen. Den här dagen var så välbehövlig och det känns lite lättare i hjärtat inför fredagens begravning.

Likes

Comments

Dagarna rullar på snabbare än någonsin. Det går alldeles för fort. På fredag ska vi begrava vår son. Jag fattar inte. Jag fattar ingenting. Ska vi verkligen ta ett avsked av Elliots kropp? På riktigt? Hans själ är med oss. Det känner vi. På något sätt. Han finns med oss, hela tiden. Vad vi än gör.

Fredag den 15 december. Det kommer bli en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag ska begrava min son. Mitt barn. Mitt älskade barn.

Vi har börjat träna. Jag och Jakob. Vi måste få utlopp för energin som vi blev kvar med. Från att ha ett fullspäckat schema från morgon till kväll varje dag, till att inte ha något inplanerat på hela dagen. Vi måste tänka på annat. Det känns faktiskt bra. Vi har gått på två pass och ikväll ska vi på poweryoga. Träningen blir ett sätt att koppla bort verkligheten lite. Ett sätt att fly från det onda.

Vi är även ute mycket. Vi pratar om allt och lite till. Och vi kramas. Skrattar. Gråter. Känner allt! Vilken berg och dalbana alltså. Vi tittar igenom bilder och filmer varje dag. Vi tänder ljus för Elliot och vi minns honom. Tillsammans.

Jag tittar på denna bilden. Elliot med sitt favoritprogram - Daniel tiger. Han verkligen älskade detta program och blev glad så fort han hörde introt till det. Och ser ni? Han sitter! Vår älskade Elliot. Han som absolut inte skulle kunna sitta utan stöd, sitter själv!! Jag tror ingen någonsin kommer förstå hur mycket vi tränade med honom. Hur mycket vi kämpade för att han skulle få de bästa förutsättningar. Hur mycket vi lekte för att han skulle motiveras. Vår Elliot, han var något utöver det vanliga. Han motbevisade alla som tvekade på honom!

Likes

Comments

Det fanns en tid innan man fick barn. Och så finns det en tid när man har barn. Vi var i tiden där vi hade barn. Vi hade ingen tid över till något annat än Elliot. Vi vigde våra liv åt honom. Vi gjorde det med hela våra hjärtan. Vi älskade tiden vi gav Elliot. Vi älskade tiden med honom. En helt ny värld öppnades. En värld vi från början var rädda för. Han öppnade våra hjärtan, på riktigt. Elliot lärde oss att livet är kort, men vackert. Han lärde oss att man måste kämpa för sin rätt. Han lärde oss att älska. Han lärde oss att uppskatta.

Det känns som att tiden innan barn var så meningslös. Och vi blev kastade tillbaka dit nu. Mot vår vilja. Vi har så mycket tid. Tid som känns så meningslös. Vår tid var ju Elliots tid. Jag saknar honom så mycket!

Det känns så fruktansvärt att behöva gå tillbaka ett år för att se bilder på julen och Elliot tillsammans. Det skulle ju bli den bästa julen någonsin denna julen. Med Elliot!

Likes

Comments

Livet fortsätter, precis som tidigare. I samma tempo... för alla andra. För oss har tiden stannat. Den stannade den 1/12 2017 kl: 06:51. Dagen då jag hittade Elliot död i sin säng. Allt gick i tusen bitar. Men livet bara går vidare. Det gör ont.

Vi går ut. Bara för att man behöver det. Vi duschar, äter, sover, borstar tänderna och städar. Bara för att man måste det. Vi fortsätter våra liv. För att alla andra gör det.

Vi reflekterar mer. Känner mer. Älskar mer. Ser allt mer tydligt. Vi dömer inte längre. Vi tar ett andetag i taget. Meningen tappades när Elliot försvann, men vi försöker. Så mycket.

Jag saknar att vara mamma. Jag saknar att vara behövd. Jag saknar när Elliot log varje gång han såg mig. Jag och Jakob saknar honom så mycket!

Jag kan inte minnas att han ens har varit såhär liten!! Älskade älskade Elliot ❤️

  • 4523 Readers

Likes

Comments

Jag är arg. Så fruktansvärt arg. Jag är arg för att barnmorskan den dagen, den 14 november 2016, bestämde Elliots öde. Jag är arg för att hon tog så pass många felaktiga beslut att min Elliot kom ut livlös. Jag är arg för att hon gjorde att han fick en hjärnskada. Jag kommer aldrig kunna komma över detta. Jag kan inte ens glädjas över att hon gav mig Elliot, för det gjorde hon inte. Hon som gav mig Elliot heter Aleksandra och hade hon inte sett min ctg-kurva den natten, hade vi inte fått ha Elliot så pass länge som vi faktiskt fick. Jag är evigt tacksam gentemot henne. Hon gav mig gåvan att öppna mitt hjärta och bli en så mycket bättre person. Hon gav mig Elliot.

Elliot fattas mig varje sekund. Jag saknar hans mysiga kinder. Jag saknar att gosa in mig i hans dubbelhakor och pussa honom tills han kiknade av skratt. Jag saknar att sjunga sånger för honom. Han älskade att sjunga. Jag saknar honom så, så mycket!

Likes

Comments

I tisdags gjorde vi något som jag aldrig, i min vildaste fantasi, trodde jag skulle behöva göra. Vi har planerat vårt barns begravning. Vi har planerat Elliots begravning. Det kommer bli en fantastisk stund. Hur en begravning nu kan bli fantastisk (?). Den kommer spegla Elliot.

Det kommer vara en öppen begravning i Skepparslöv kyrka (Kristianstad) den 15/12 kl 13:00. Annonsen finns även i tidningen, både i Växjö och i Kristianstad idag, men det är ju 2017 & alla har inte tidning idag!

För er som känner er berörda av Elliot och har möjlighet att komma, är ni så hjärtligt välkomna att dela denna stunden med oss. Det är en ljus begravningscermoni för att vi vill fira Elliots liv. Ett liv som var fullt av ljus, glädje och kärlek ❤️

Uppdatering angående pengarna till Elliots Englandsresa: - en summa av pengarna har vi skänkt direkt till Freja. Kristian och Klara har betytt så otroligt mycket för oss under denna tiden och England var något vi skulle göra tillsammans. Elliot hade älskat att få ge Freja den möjligheten att faktiskt kunna få bättre förutsättningar. En annan, lite större, summa pengar kommer vi skänka till Ulrika Myhr. Eldsjälen som gav Elliot de största möjligheterna att kunna bli bättre. Hon viger sitt liv åt barn och deras familjer. Hon brinner för att hjälpa och vi vet att pengarna kommer gå till att bedriva forskningen framåt. Ulrika såg aldrig några hinder för Elliot. Hon gav honom hela sitt hjärta och hon trodde på honom från start. Vi är så evigt tacksamma för Ulrika. Nu kanske hon kan hjälpa ännu fler barn och familjer & vi vet att hennes övningar och hennes metoder faktiskt ger resultat.

  • 6279 Readers

Likes

Comments

Idag har jag träffat Elliot. En sista gång. Han har fått på sig julkläder och han är så fin. Precis så fin som han alltid är. Han tittade nog ner på sig själv och sa "tack mamma och pappa, jag älskar dessa kläderna". Han var inte där. Hans kropp var där. Inte Elliot. Det fanns inget liv i hans ögon längre. Något saknades. Elliot är här. Hos oss. Runt oss. I våra hjärtan. Jag bar honom till kistan. Vi kramades. Hela familjen. Det var som att han sov på min axel. I sina julkläder.

Vi har även packat en väska som Elliot kan ha med sig dit han är nu. Leksaker. Djurboken. Teckningar. Blöjor. Sprutor och slangar till hans mat. En sked. Kläder. Tandborste. Filt. En julklapp. En dregglis. Och vårt halsband. Det halsbandet som står för oss. Oss tre!

Det kommer alltid att vara vi mot världen. Min älskade lilla familj ❤️

Mamma saknar och älskar dig Elliot!

  • 7058 Readers

Likes

Comments

Livet måste gå vidare. Det bara måste det. Jag hatar det. Så mycket! Men vi måste fortsätta. För Elliot. Vi måste gå upp varje morgon. Äta, borsta tänderna, klä på oss, duscha. Allt det där som bara sker per automatik annars. Det måste vi kämpa oss igenom idag. Vi måste överleva.

Igår åkte vi till maxi. Köpte den största och dyraste julgranen. Bara för Elliot. Vi satte på julmusik. Tog fram allt pynt. Och så klädde vi granen. Vi önskade att Elliot hade varit med och kastat kulorna i golvet. Han älskade att kasta saker i golvet.

Granen blev helt fantastisk. Elliot hänger i mitten av granen och vakar över oss. Det är det finaste julpyntet. Elliot! Vi saknar honom så, så mycket. Vi sjunger "imse vimse" flera gånger per dag. Likadant med "i ett hus i skogens slut". Vår Elliot älskade när vi sjöng för honom. Han sken upp som en sol såfort man tog första ton. Vi ser detta leende hela dagen. Vi drömmer om det på natten. Jag är livrädd för att jag med tiden ska tappa minnet av Elliot. .

Tusen tack, ni fina fina människor som kommenterar och skickar blommor till oss. Vi känner oss överösta med kärlek. TACK!

  • 7886 Readers

Likes

Comments