För tillfället så känns det lite som att jag har hamnat i en svacka, jag har börjat slarva med måltiderna och när jag väl äter något så mår jag jätteilla varje gång. Jag sover alldeles för mycket och för länge om dagarna så jag har fått helt fel dygnsrytm. Och trots det dåliga matintaget så händer det ingenting på vågen just nu och då kommer de dumma hjärnspökena och demonerna och dansar i mitt huvud.

Jag har fått lära mig att det är jätteviktigt att äta regelbundet och att jag får i mig de här 7 små målen om dagen, just för att det är då förbränningen kommer igång och det är då man går ner i vikt. Men min hjärna har lite svårt att ta in detta och fungerar tyvärr lite som den alltid har gjort, den vill tro att ju mindre mat jag får i mig, desto mer och snabbare går jag ner i vikt. Och eftersom jag har svårt att få i mig mat just nu så blir det att jag hellre låter bli att äta, vilket verkligen inte är bra. Inte bara för viktnedgångens skull utan för att det är otroligt viktigt att sköta detta med den nya mini-magen och för hälsans skull. Det dåliga matintaget gör att jag får ont i huvudet och känner mig jättetrött, vilket i sin tur leder till att jag bara vill sova och så blir det en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Som ni hör så vet jag redan om vad jag gör för fel och jag vet även vad jag måste göra för att bryta detta, men ibland är det bara så skönt att få skriva av sig och erkänna att det inte går så bra just nu.

Jag har gått ner 13 kg och minskat 10 cm i midjan. Många tycker att det är jättebra och jättemycket men hjärnspökena och demonerna i min huvud viskar annat till mig som gör att jag inte känner mig nöjd. Som gör att jag blir självdestruktiv, som jag alltid har varit. Jag måste erkänna att jag redan känner mig smått besatt av vikten och vill att det ska gå ännu fortare. Det är mitt gamla jag som ständigt bråkar med mig, som tycker att jag ska svälta mig själv, stoppa fingrarna i halsen efter att jag har ätit och gå ut och springa tills jag spyr eller svimmar.

Jag kämpar varje dag med att motarbeta min onda tvilling, men det är verkligen inte lätt att bryta relationen med en del av sig själv, som man har levt med i hela sitt liv. Men jag har absolut inga planer på att ge upp, jag kommer att fortsätta kämpa varje dag, både för min fysiska och psykiska hälsas skull.

Det är inte så att jag ångrar den här operationen, absolut inte. Men just nu känns det bara väldigt tufft och jag tror att det är viktigt att låta sig själv att känna så också och vara öppen med det, både för sin egen skull men också för att man ska kunna få stöd av sin omgivning.

Nu ska jag ut och gå i skogen med vovvarna och hoppas på att slippa snö.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det kommer alltid att finnas dem som tror sig veta bäst om saker och ting som dem själva egentligen inte har någon aning om.

Magsäcksoperationer blir allt vanligare, men kunskapen och förståelsen blir tyvärr inte större i det övriga samhället för det. Istället så växer fördomar som man ständigt får bemöta både innan och efter operationen.

Den värsta fördomen av dem alla är nog att en magsäcksoperation skulle vara en lat utväg. Eller fördomen om att en magsäcksoperation skulle vara någon typ av skönhetsoperation. De personer som uttrycker sig så har verkligen ingen aning vad de talar om och det gör mig uppriktigt förbannad.

Att det skulle vara en lat utväg eller att det skulle vara en skönhetsoperation kan jag säga att det verkligen inte är. Man vaknar inte smal på operationsbordet. Man slipper inte undan med något, det är precis tvärtom. Jobbet ligger helt och hållet hos dig, precis som det hade gjort om du inte hade opererat dig. Bara det att nu måste du följa dem instruktioner du har fått kring kosten och motionen för att annars kan du bli jättesjuk. Det är ett heltidsjobb att få i sig alla mål om dagen och både ha tid och ork att röra på sig också. Därför är det så viktigt att man får ett par veckor på sig efter operationen att faktiskt lära sig hur man kommer att behöva leva för att må bra och hålla sig frisk som opererad.

Min chef tyckte t.ex. att jag skulle ta tjänstledigt i 2 veckor istället för att sjukskriva mig. För att denna operation var en planerad frånvaro som skulle ändra mitt utseende, och inte någon sjukdom. Jag blev tom på ord.

Fetma är visst en sjukdom, och operationen är ett medicinskt ingrepp som berör min hälsa först och främst. Sedan att det kommer att göra mig smal och förändra mitt utseende i längden, det är en helt annan femma.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det inte alls handlar om utseendet för mig, för självklart gör det det också. Jag drömmer om att kunna trivas med mig själv och min kropp. Men den största anledningen till att jag vill och behöver gå ner i vikt är för min hälsas skull. Jag vill inte vara begränsad av min kropp. Jag vill inte fortsätta att misshandla den som jag har gjort. Jag vill inte bli allvarligt sjuk.

Jag vill lära mig att ta hand om mig själv. Jag vill kunna orka leva fullt ut.

Så snälla, ta reda på fakta och tänk en gång till innan du tror dig veta vad operationen handlar om.

Likes

Comments

Jag hade egentligen lovat mig själv att inte ställa mig på vågen förrän på söndag. Men idag kunde jag verkligen inte hålla mig. Jag kände dels att jag behövde få lite bekräftelse på att det händer något, att allt kämpande inte är förgäves. Men jag kände mig också så nyfiken eftersom jag redan börjar tappa mina byxor och börjar känna att kläderna hänger på mig...

-11 kg visade vågen!!! Vilket innebär att jag inte längre väger 3-siffrigt, jag är nu nere på 2-siffrigt igen!!!😍🎉 Jag är så lycklig att jag gråter här hemma. Det känns så underbart, så overkligt på något sätt. Jag är ett steg närmare min dröm, men det känns nästan som att jag redan lever den. Varenda litet gram som lämnar min kropp är en seger för mig, och jag tänker fira varenda seger, jag tänker fira mig själv och livet genom att tillåta mig att vara lycklig för det jag har och det jag är, samtidigt som jag kämpar för det jag vill och drömmer om💖

Jag skäms över den här bilden, men samtidigt så gör den mig så otroligt peppad. Och även om jag är ganska långt ifrån mitt mål så är jag så förbannat stolt över vad jag redan har åstadkommit💪


Likes

Comments

Jag tänkte att jag ska berätta lite om operationen, både om tiden innan och tiden på sjukhuset för dem som vill veta, men mest för min egen skull för att jag ska få skriva av mig lite och för att ha någonting att titta tillbaka på senare😊

Dagen innan operationsdagen så var det nästan en helt vanlig dag, jag jobbade som vanligt och efter jobbet så åkte jag med min mamma och köpte ett par innetofflor som jag skulle ha med mig till sjukhuset. På kvällen så hade jag sedan fått instruktioner om att jag skulle ta min sista shake med Naturdiet senast kl 20:00, ta en tablett som heter Omeprazol som minskar produktionen av magsyra samt duscha ordentligt med tvål och vatten.

Morgonen på operationsdagen så skulle jag duscha ordentligt igen med tvål och vatten samt ta en hel del tabletter som både var för att minska produktionen av magsyra samt antibiotika och annat smått och gott för att förebygga infektioner. Sedan bar det av till sjukhuset, kl 10:00 skulle jag vara på avdelningen Centraloperation A.

Väl där så gick allt väldigt snabbt. Jag anmälde mig i receptionen, sedan blev jag direkt invisad till omklädningsrummet där jag skulle byta om till sjukhuskläder, vilket var en vit tunn skjortrock, stödstrumpor och sedan en stor "morgonrock" att ha över. När sköterskan lämnade kläderna till mig och förklarade vad jag skulle ha på mig och vad jag skulle lämna i mitt skåp så var jag så nervös att jag knappt uppfattade vad hon sa. Så när hon gick ut därifrån så fick jag totalt hjärnsläpp. Som tur var så var det inte så svårt att gissa sig fram.

När jag sedan hade bytt om så fick jag sätta mig i väntrummet, men där satt jag nog inte mer än 2 minuter innan mitt namn ropades upp, jag fick då träffa en narkosläkare som ställde lite kontrollfrågor om hur jag kände inför operationen och om att sövas ner, om jag hade fastat som jag skulle osv. Sedan fick jag träffa en narkossköterska som gav mig någon tablett mot illamående, tog blodprover och satte en venkateter på min handrygg.

Efter det så skulle jag sätta mig i väntrummet igen och vänta på att kirurgen skulle ropa upp mig och det tog nog inte mer än 2 minuter denna gång heller, innan jag hörde mitt namn igen. Denna gången så undersökte kirurgen mig, ritade på min mage, ställde några kontrollfrågor och pratade lite allmänt om operationen.

Sedan så fick jag sätta mig i väntrummet igen och vänta på att jag skulle bli hämtad av en narkossköterska som skulle vara med under operationen. Det gick också jättesnabbt, jag hann precis skriva till mina närmsta och på Facebook att det snart är min tur. Sedan ropades mitt namn upp igen och då fick jag lämna in min telefon i mitt skåp, gå på toaletten en sista gång och sätta på mig en mössa som skulle hålla bort håret under operationen. Efter det så visade narkossköterskan in mig till operationssalen där fler narkospersonal tog emot mig och visade mig till operationsbordet och såg till att jag låg bekvämt medan dem spände fast mig.

Just i den stunden kände jag att jag höll på att få panik, men jag gjorde allt i min makt för att tankarna inte skulle fara iväg och så att panikångesten inte skulle ta över. Men personalen var så lättsamma och trevliga så det gick faktiskt jättebra. När allt var på sin plats så fick jag sedan andas i en syrgasmask en liten stund, sedan fick jag sömnmedel intravenöst i armen och efter 2 sekunder så sov jag som en prinsessa.

Det värsta var väl egentligen när jag vaknade, det påminde mig väldigt mycket om när jag vaknade efter det akuta kejsarsnittet när Sami föddes, jag blev först väckt av någon som sedan bara försvann och just i den stunden så är man så groggy och behöver allt stöd som går för att känna sig trygg. Men istället så låg jag där bland flera andra som precis vaknat och ville veta om operationen har gått bra och vad som kommer att hända här näst, men ingen i personalen verkade ha tid för en. Ju mer vaken och medveten jag blev, desto mer kände jag av smärtan och illamåendet, och paniken började smyga sig på igen när jag inte kände mig trygg. Tillslut ropade jag på en sköterska som sprang förbi, som svar fick jag: "Ja vad är det?", ungefär som att det vore konstigt att jag tilltalade henne. Jag sa att jag hade väldigt ont och mådde illa, samt att jag var väldigt torr i munnen. Då bad hon mig vänta lite och gick iväg. Men sedan kom hon faktiskt tillbaka med både morfin, något mot illamåendet och en mugg med vatten och sa att jag snart ska få komma upp till avdelningen.

Då blev jag genast mycket lugnare och morfinet hjälpte mot smärtan och fick mig att slappna av lite. Ganska snabbt där inpå så kom det sedan en person som skulle "transportera" mig till rätt avdelning, men den personen och den resan mellan korridorerna och hissarna minns jag knappt, så det var ju tur att man hamnade rätt😅

Väl på avdelningen så blev jag bemött av jättegullig personal som verkligen tog hand om mig. Jag fick ett eget rum med tv och egen toalett, vilket inte många hade, så jag kände mig verkligen som avdelningens lilla prinsessa👸🏻

Jag var väldigt yr och illamående de första timmarna så då sov jag mest, men eftersom dem behöver göra en del kontroller så kom dem in i mellanåt och kollade blodtrycket och tog blodprover. Allt var som det skulle, enda tills dem efter ett ultraljud av min urinblåsa upptäckte att den inte hade tömt sig ordentligt de gångerna jag hade varit uppe och kissat, så då fick jag några gånger till på mig att försöka kissa ut allt. Jag försökte gå fram och tillbaka i korridoren och sitta på toaletten med kranen igång men det kom knappt någonting. Så senare på natten så blev jag tvungen till att sätta in en kateter för att min urinblåsa började bli överfull. Det var inte så kul att behöva sätta in en kateter men det var väldigt skönt efteråt när jag hade fått ut allt, och sköterskorna var så himla gulliga så med hjälp av dem så gick allt jättebra ändå.

Dagen efter operationen så mådde jag redan mycket bättre. Jag träffade två tjejer i sällskapsrummet, båda två hade jag sett i en Facebook-grupp innan, så det var jätteroligt att få träffa dem och dela tankar och känslor. Vi strosade fram och tillbaka i korridoren och satt och kämpade med att få i oss våra drycker och soppor. 

Kl 15:00 så fick vi alla 3 åka hem, vi bad en sköterska ta en bild på oss tillsammans så att vi kan ha den bilden som ett minne och som något att titta tillbaka på och jämföra med. Sedan tog vi oss till Apoteket tillsammans där vi hämtade ut alla våra mediciner, eller snarare vitaminer😆 Efter det så kramade vi om varandra och önskade varandra lycka till. Jag gick ut till parkeringen där mina två älsklingar väntade i bilen, det var så skönt att se dem igen även fast det bara hade gått lite mer än ett dygn.

I det stora hela så är jag nöjd med vården och personalen på sjukhuset, sen så var det ju vissa saker som hade kunnat vara bättre, men så är det nog nästan alltid☺️ Jag skulle ändå rekommendera S:t Görans sjukhus alla dagar i veckan. Det jag har upplevt som bäst hos dem både innan och efter operationen, är att dem är väldigt ordentliga och noggranna i sitt arbete, vilket gör att man känner sig trygg i deras händer.

Ställ gärna frågor om ni undrar över något så ska jag försöka besvara de så gott jag kan😊

Likes

Comments

Operationen har gått jättebra och jag fick åka hem från sjukhuset igår. Jag hann aldrig skriva något inlägg innan operationen då det gick väldigt fort från att jag kom in på på avdelningen till operationsbordet. Det var knappt att jag hann informera mina nära och kära eller skriva ett snabbt inlägg på Facebook...Vilket ändå var ganska bra och skönt, så att panikkänslorna inte hann komma.

Efter operationen så har jag varit så enormt trött, haft yrsel och illamående så jag har inte orkat göra något annat än att vila. Jag har haft jättesvårt att få i mig det jag ska, mest pga illamåendet men också för att jag är så rädd för att det ska göra ont i magsäcken. Det bubblar så konstigt när jag sväljer. Men jag försöker tänka att detta bara är nu i början när magsäcken är svullen och att det kommer att bli bättre. Det gäller att försöka stå ut de här första dagarna och ta en dag i taget.

Men igår kändes det inte alls lika självklart kan jag säga. Jag fick panikångest när jag hade landat här hemma faktiskt. Kanske har det att göra med att det är hemma som man har alla dåliga vanor och att det blev så påtagligt att det inte finns någon återvändo nu. Jag tror mest att det har med mitt kontrollbehov att göra, jag fick panik när jag tänkte att jag inte kan göra detta ogjort nu. Att det liksom bara är att gilla läget och att jag inget kan göra för att förändra detta. Men jag hade sovit väldigt dåligt på sjukhuset också så det var nog mycket pga den dåliga sömnen som gjorde att det var svårt att känna någon ork och motivation.

Men idag mår jag mycket bättte efter att ha fått sova ordentligt och nu tänker jag att jag kanske behövde få lite panik igår, att det liksom hör till på något sätt. Det är ju ändå ingen liten omställning som man har gett sig in på. Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig själv att känna och att man är ärlig med sig själv. Det är okej att få panik, det är inte hela världen och det betyder inte att man kommer att misslyckas. Det går över, även fast det kanske inte känns så just i den stunden.

Jag kom precis in efter en liten promenad med vovvarna och just nu sitter jag med 2 dl filmjölk i ett glas som jag försöker få i mig med en tesked. Det är mycket lättare idag än det var igår i alla fall, så det är skönt.

Idag orkar jag inte skriva så mycket om just operationen eller tiden på sjukhuset men jag tänkte att jag ska berätta lite mer om det i nästa inlägg😊

Nu ska jag fortsätta kämpa på med min filmjölk💪


Likes

Comments

Nu är sista shaken med pulverdiet intagen, åtminstone den sista innan operationen. Efter operationen kommer jag att behöva dras med min shake ett tag till, jag kommer nämligen behöva fortsätta dricka pulverdiet först 2 gånger om dagen i 2 veckor och sedan 1 gång om dagen i 1 vecka. Men eftersom jag har klarat av att dricka pulverdiet 6-7 gånger om dagen i 2 veckor nu så känns det som att jag kommer att klara resten också😆

Hjärnan går just nu på högvarv och nerverna har börjat pirra. Det var när jag började packa väskan som jag verkligen började förstå hur nära operationen är nu. Jag är otroligt taggad och har inga "paniktankar" än. Det som känns jobbigast just nu är tanken på att behöva vara ifrån min familj. Jag har och har alltid haft hemsk separationsångest. Så istället för att känna någon rädsla inför självaste operationen så känner jag mer rädsla för att vara ifrån dem jag älskar mest av allt i hela världen, även om det förhoppningsvis bara blir i ett dygn. Men det är också den där känslan av att jag måste gå igenom detta helt ensam och att jag kommer att behöva lita på främmande människor, som känns jobbigast.

Jag har försökt att skriva det här inlägget enda sedan kl 20:00 nu men har haft jättesvårt att få ner mina tankar och känslor i ord då de är överallt och så blandade.

Men jag hoppas på att hinna och orka med att skriva både innan och efter operationen imorgon och dela med mig av lite bilder från sjukhuset.

Nu ska jag försöka sova, om tankarna och nerverna tillåter det☺️

Likes

Comments

Jag är så glad. Idag visade vågen -6,2 kg. Så nu har jag egentligen gått ner allt jag behöver gå ner...

Men något som jag helt hade glömt bort var att när jag var hos dietisten för lite mer än en månad sedan så vägde jag 107,9 kg, så den vikten skrev då dietisten in som "startvikt" på mig. Men eftersom det hann gå en hel månad innan jag skulle börja med pulverdieten så hann jag gå upp nästan två kilo (troligtvis pga att jag passade på att äta massor av onyttigt den sista månaden). Så när jag började med pulverdieten så vägde jag istället 109,7, men jag tänkte inte alls på att jag kanske borde ringa och säga det till min dietist, så jag började med pulverdieten och gick ner 5,3 kg på 5 dagar, vilket var jättebra.

Men helt plötsligt så fick jag mens från ingenstans...Jag har inte haft mens på över 1 år pga att jag har ätit mini p-piller, vilket har varit såå skönt och en stor befrielse! Men av någon anledning så bestämde sig kroppen för att jag skulle få det, vilket kom så jäkla olämpligt. För vem behöver bli ännu mer sugen på godsaker när man går på pulverdiet? Och ännu mer svimfärdig pga smärta? Ingen!😒 Som vanligt så kändes det som att jag ska sättas på de svåraste proven. Som om påskhelgen och Samis två födelsedagskalas inte var tillräckligt svåra prov.

Hur som helst, i vanlig ordning började jag känna mig öm, svullen och tung, vilket jag tror att alla kvinnor som har eller har haft mens kan referera till🙄 Jag höll mig borta från vågen i 2 dagar då jag kände mig allt annat än lättare i kroppen, trots att jag hade följt pulverdieten slaviskt.

Och så blev det dags för besök på S:t Görans sjukhus, där jag bl.a. fick ta blodprover, träffa narkosläkaren och träffa en sköterska för inskrivningssamtal, och då var det dags att väga mig igen...Jag ställde mig stolt upp på vågen eftersom vågen hemma hade för 2 dagar sedan visat 104,4 kg, vilket betydde att jag hade gått ner 5,3 kg och att jag endast hade 700 gram kvar att gå ner 6 kg, vilket jag hoppades på att jag hade gjort på de här 2 dagarna, eller åtminstone att jag hade stått still. Men nej, deras våg visade då 106 kg, vilket betydde att jag hade gått upp 1,6 gram på de här 2 dagarna, trots att jag hade följt pulverdieten slaviskt.

Jag blev så besviken och chockad och tänkte att vågen måste visa fel. Men det som gjorde mig ännu mer ledsen och frustrerad var att sköterskan hade startvikten 107,9 i systemet, vilket gjorde att det såg ut som jag endast hade gått ner 1,9 kg på en vecka. Jag fick panik och förklarade att min startvikt egentligen var 109,7 när jag började med pulverdieten.

Först kändes det som att sköterskan inte trodde på mig, hon började till och med mumla om att vi kanske måste flytta fram operationen eftersom jag inte kommer att hinna gå ned tillräckligt och frågade om jag verkligen följer pulverdieten som jag ska. Då ville jag bara gråta. Jag kände mig helt uppgiven.

Förtvivlat förklarade jag att det var en hel månad sedan jag träffade dietisten sist och att jag gick upp 2 kg under den tiden innan pulverdieten för att jag passade på att äta massor av onyttigt. Jag visade till och med bilder i telefonen på vågen som visade hur mycket jag vägde hemma och hur mycket jag egentligen hade gått ner. Jag berättade även att jag precis har fått mens och frågade om det kanske kan vara därför jag har gått upp nästan 2 kg.

Sköterskan gick då in i min journal och såg att det stämde att det var en hel månad mellan senaste vikten hos dietisten och pulverstarten, hon berättade även att kvinnor kan gå upp i vikt under menstruationen för att man samlar på sig vätska.

Så tillslut så trodde hon på mig och skrev in allt i journalen. Puh, tänkte jag. Men jag kunde inte släppa besvikelsen kring vikten. Hur var det möjligt att jag hade lagt på mig nästan 2 kg när jag hade levt på pulver varje dag? Kunde det vara vågarna som visade så olika?

När jag kom hem så ställde jag mig på vågen och som visade 105,7 kg, så då var det bara 300 grams skillnad från vad sjukhusets våg hade visat. Så jag var tvungen att acceptera att jag faktiskt hade gått upp i vikt även fast jag hade varit så duktig. Just då kändes det förjävligt och helt hopplöst...Jävla mens som skulle komma och förstöra detta för mig.

Sköterskan sa även att hon var osäker på om jag skulle hinna gå ner mina 6 kg innan operation men att så länge jag går neråt nu så är det nog ingen fara. Jag ringde sedan till min dietist och berättade allt och förklarade hur hopplöst det kändes men då sa hon att så fort mensen försvinner så kommer det bara säga "poff".

Och hör och häpna! Hon hade rätt! Idag väger jag 103,5 kg, vilket betyder att jag totalt har gått ned 6,2 kg sedan pulverstarten och 2,5 kg sedan i onsdags, vilket också betyder att jag har gått ner allt jag behöver inför operationen😍 Det känns helt underbart!

Men eftersom jag från början skulle gå ner till 102 kg om jag skulle ha vägt 107,9 vid pulverstarten så tänker jag faktiskt försöka att nå det ändå, för att slippa något tjafs och för att motbevisa sköterskan som inte trodde att jag skulle hinna gå ner 6 kg💪☺

På tisdag smäller det och jag är så taggad och lycklig😍 Och nervös🙈

Likes

Comments

Nu är 1 vecka med pulverdiet avklarad💪
Det har varit allt annat än lätt och det har varit många brottningsmatcher med demonerna i mitt huvud.

Att det har varit påsk och att vi har haft två födelsedagskalas för Sami som har fyllt 2 år har inte gjort det lättare. Att stå och göra 3 stycken tårtor och duka upp med bullar och kakor utan att få smaka någonting 2 dagar i rad var riktigt tufft...Och att inte få äta någon påskmat eller något påskgodis var jättetråkigt , men satan vad bra det känns efter att ha klarat det💪

5,3 kg har jag gått ned, så egentligen är det bara 700 gram kvar eftersom jag skulle gå ned 6 kg innan operationen. Men jag kommer att fortsätta med pulverdieten hela sista veckan ut och förhoppningvis går jag ned mer än 6 kg, vilket bara är bra.

Idag så gjorde jag även något som jag aldrig har gjort förut - Jag promenerade till och från jobbet istället för att ta bussen. Jag har alltid trott att det skulle ta så lång tid och att det skulle vara så jobbigt men det var så himla skönt! Enligt Google Maps så skulle det ta ca 40 minuter att gå så då tänkte jag att det säkert skulle ta ca 1 timme för mig, men jag lyckades gå dit på bara 30 minuter och var till och med på jobbet tidigare än om jag skulle ha tagit bussen. Det var nog den skinande solen och den bra musiken i hörlurarna som gjorde att jag hamnade i så högt tempo utan att tänka på det. Promenaden fick verkligen kroppen att vakna ordentligt och jag kunde nästan känna hur endorfinerna sprudlade i mig. Jag hade glömt bort hur bra jag mår när jag rör på mig. Promenaden hem var kanske inte riktigt lika härlig då jag var så trött och bara ville hem men det kändes ändå riktigt bra att jag gjorde det ändå💪

Imorgon ska jag till den preoperativa mottagningen på S:t Görans sjukhus och ta blodprover och träffa narkosläkaren m.m.

Det känns att operationen börjar närma sig och jag är både jättepeppad och jättenervös, men jag antar att det hör till😊

Likes

Comments

Idag börjar min resa mot ett lättare liv. Min viktresa. Nu väntar 2 veckors pulverdiet innan det är dags för operation den 25 april och det är tänkt att jag ska gå ned 6 kg tills dess. Idag står vågen på 109 kg vilket inte var så roligt att se eftersom jag vägde 107 kg sist när jag vägde mig hos dietisten den 13 mars. Antingen så visar vågarna väldigt olika, eller så har jag gått upp 2 kg sedan dess. Det spelar egentligen inte så stor roll, för nu är det nedåt det ska gå. Jag har fått det förklarat för mig att det egentligen inte handlar så mycket om att gå ned i vikt inför operationen, det handlar om att fettet runt levern ska minska, det underlättar nämligen för kirurgen när han ska operera.

Jag måste erkänna att jag under dagens gång redan har hunnit få panik och redan har hunnit tänka "kommer jag verkligen att klara det här" eller "vad har jag gett mig in på", inte en gång, utan ett par gånger...Efter en pulverpåse så har jag inte känt mig mätt över huvud taget, det har snarare bara retat min mage och fått den att kurra ännu mer. Trots att det inte ens har hunnit gå en hel dag än så kan jag helt ärligt säga att det har varit skijobbigt och jag har fått brottas ordentligt med mina demoner som har viskat till mig hela dagen hur mycket lättare det skulle vara att bara skita i det här istället och fortsätta äta som vanligt. Men den här gången kommer jag inte att låta dem vinna.

Nu har jag precis ätit eller snarare druckit min middag, vilket var min 6:e påse med pulver idag. Jag ska få i mig 6-7 stycken per dag, så det blir nog troligtvis en till som "kvällsmål", annars kommer min magsäck vrida sig ut och in av hunger i natt. Just nu har jag väldigt svårt att förstå hur jag ska klara av att dricka det här i 13 dagar till, men många säger att om man lyckas ta sig igenom den 3:e dagen så kommer det att bli lättare sedan, vilket jag verkligen hoppas. Hur som helst så försöker jag att blicka framåt och komma ihåg varför jag måste göra det här och fokusera på min målbild.

Jag måste och jag ska klara det här💪

Jag och min nya bästa vän😂

Likes

Comments

Nu känner jag att tiden går alldeles för långsamt...Nästa vecka skulle jag egentligen ha opererats, men jag har inte ens börjat med pulverdieten än, det är inte förrän näst nästa vecka som jag ska börja med det och sedan är det 2 veckor till, till operationen...Det känns så himla långt fram och det är så svårt att leva här och nu när jag har så mycket att se fram emot.

Just nu går jag bara och väntar och längtar...Jag längtar dels till operationsdagen men framför allt till allt som kommer efter det. Jag ser kanske inte så mycket fram emot de första veckorna efter operationen när jag kommer att ha ont och kanske har svårt att äta, men jag ser så mycket fram emot resten av mitt liv, min framtid.

Tänk att jag en dag kanske kommer att få vara den som jag alltid har känt mig som inombords. Jag har alltid känt mig fångad i fel kropp. Mentalt så har jag alltid känt mig som "en smal tjej", men fysiskt så har jag alltid varit överviktig och det har hindrat mig från allt möjligt som jag har velat i livet. Allt från att inte kunna ha de kläder och skor som jag har velat till att undvika både fysiska och sociala aktiviteter.

Nu är jag snart 25 år och känner mig mer begränsad av min kropp än någonsin. Fysiskt så känner jag mig snarare som 70 år gammal. Jag har ryggproblem och blir andfådd bara av att knyta skorna. Hemskt och pinsamt, men sant. Värst av allt är att det är ingen annan än jag som har sett till att jag är här idag. Jag må ha gener som gör att jag mer eller mindre är allergisk mot kalorier, jag behöver bara lukta på en chipspåse så går jag upp 3 kg. Men istället för att tänka på det och försöka undvika onyttiga saker så gott det går eller åtminstone äta dem med måtta så har jag misshandlat min kropp med onyttigheter i nästan hela mitt liv.  

Under tiden jag har blivit utredd för operationen så pratade jag mycket med kuratorn om varför jag har det beteendet och den relationen till mat och godsaker som jag har. Det är väldigt viktigt att redan innan operationen ha förståelse varför man är där man är idag, just för att kunna bryta det gamla mönstret som opererad.

Jag kom fram till att det dels har med min missbruksproblematik att göra, jag är en sådan person som måste missbruka någonting, är det inte mat så är det alkohol, droger, sex, shopping eller något annat. Men jag tror att det också har att göra med att jag redan som liten fick lära mig att godsaker inte var bra för mig, det var nästan förbjudet, vilket resulterade i att jag började frossa i smyg när jag blev äldre och hade frigång till pengar och matbutiker när mamma var på jobbet. Sedan så har det bara fortsatt, godsaker har varit som ett beroende för mig i nästan hela mitt liv. Jag har använt godsaker både som tröst och belöning och efter så många är så är det svårt att bryta det beteendet. Men det är aldrig försent, det är dessutom ett måste eller en förutsättning för att den här operationen ska kunna hjälpa mig.

Det är viktigt att komma ihåg att en magsäcksoperation inte är någon skönhetsoperation, jag kommer inte att vakna smal på operationsbordet, operationen gör egentligen endast att jag får ett verktyg att använda mig av för att göra det lättare för mig att först gå ned i vikt men sedan också att hålla vikten. Men jobbet ligger helt och hållet hos mig. Så det är ingen "quickfix" eller genväg som många vill tro. Det är snarare precis tvärtom, det kommer att bli ett måste för mig att hålla kosten och att motionera och det är precis den åtgärden som jag tror att jag behöver för att klara detta.

Jag har fått höra från väldigt många att jag inte behöver någon operation och att jag skulle klara att gå ned i vikt utan den, och ja, ni har säkert rätt, det skulle jag säkert kunna göra, men grejen är att hålla vikten också. Det är det som alltid har varit svårast för mig och varje gång så har det slutat med att jag har gått upp ännu mer än vad jag vägde innan och det är det som jag hoppas på att operationen kommer att kunna hjälpa mig med.

Det här är min dröm och jag känner i hela mitt hjärta att det här är rätt väg att gå för mig.

Om ändå tiden kunde gå lite fortare nu🙏


Don't fear the beard🎅🏻
(Perfekt att dölja dubbelhakan med
😂)

Likes

Comments

Title