Igår var det exakt 1 vecka sen jag reste från Sverige och som jag nämnde tidigare så känns det som om det har passerat myyycket fler dagar än bara 7. Förmodligen för att jag har gjort väldigt mycket nytt de senaste dagarna. Vi kan börja med måndagen då jag, Jamie, Samuel och Max gemensamt bestämde oss för att gå ut och springa (eller snarare, jag behövde träna, Samuel ville hänga med mig, Jamie var den enda som visste vägen och Max.. ja han är ju en hund så han hade inte direkt något val.) Tillsammans sprang vi i alla fall på en asfalterad gammal tågväg vilket innebar att vägen var extremt rak och extremt lång i båda riktningarna. Detta innebar också att man hela tiden såg den utdragna uppförsbacken som långsamt sög livet ur mina benmuskler. Lyckligtvis för mig, var jag inte den enda som var trött utan efter ett tag insåg Samuel att det här med att springa kanske inte är det roligaste som finns så vi tog helt enkelt en hel del pauser för att "knyta skosnörena" (vilket jag verkligen uppskattade).

I tisdags åkte jag till skolan för första gången för att vara med på en så kallad Fresh Start för alla nya elever (det vill säga alla 14-åriga freshmens + mig). Dagen började jag med att jag och Jamie tog en liten rundtur i skolan då vi på olika platser runt om i byggnaden bland annat skulle fixa ett Student-ID, lämna in alla mina hälsopapper, välja kurser, hämta böcker osv. Efter det hade jag tur nog att få umgås med en smått kaotisk grupp av freshmens i 2 h innan vi fick gå runt i skolan och hitta alla våra klassrum.

Trots denna lilla träningsrunda kan man ju tro att det vore enkelt att hitta till sina lektioner dagen efter, men nej nej, jag var totalt vilse. Och ändå är det några freshmens som har kommit fram till mig och frågat om jag kunnat hjälpa dem hitta till olika klassrum (de såg nog inte att jag var lika, om inte mer, förvirrad som dem). Och det här med låsen på skåpen är ju bara onödigt komplicerat. Varför måste de ha lås där man måste snurra en liten grej minst 4 varv + träffa in rätt siffror (strecken mellan siffrorna syns såklart knappt) för att sedan ändå börja om från början för du var för långsam? (det har hänt mig ett flertal gånger vid det här laget). Aaaaaah!!

Förutom dessa väldigt störande problem små obetydliga olägenheter så har det faktiskt varit väldigt bra de senaste dagarna. Allt flyter på och engelskan känns redan mycket lättare än vad den gjorde i till exempel New York. Men det finns absolut mer rum för förbättring inom allt (särskilt skåpöppningen).


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Precis som jag gjorde när jag skrev det förra inlägget så sitter jag nu i en säng och skriver. Dock sitter jag nu i en mycket lyxigare säng som är dubbelt så stor, dubbelt så fluffig och tusen gångar skönare. Och detta är alltså sängen jag ska få sova i i kommande 300 nätter. Med andra ord har jag det bra. Inte bara för sängen såklart, det är väldigt mycket annat som är super också men sängen är definitivt en bonus! Jag är i alla fall framme hos min värdfamilj om det inte framgick tydligt. Jag kom fram i lördags runt 13 så jag har egentligen bara spenderat 1 och en halv dag här men det känns som en vecka (eller längre).

När jag kom fram till flygplatsen var min värdpappa Robert och min värdbrorsa Samuel där och hämtade upp mig (min värdmamma Jamie jobbar som sjuksköterska och hade inte lyckat byta pass tyvärr) och självklart så hade de en gigantisk truck (har seriöst aldrig sett någon större) som vi körde hem i. När vi kom fram till huset fick jag hälsa på deras hund Max (som är en stor valp) och deras katt Tiger och lyckligtvis verkar dem gilla mig (och känslan är ömsesidig).

Sedan spelade jag och Samuel fotboll på deras studsmatta vilket jag tydligen var väldigt dålig på men det är bra träning i alla fall (måste typ vila varje 5:e minut...😅) Efter ett tag så kom Roberts systerdotter Gaby och hennes två kompisar över och hälsade på så jag pratade med dem ett tag också. De är alla runt 25 och de är verkligen jätteroliga att prata med så det var väldigt trevligt. Lite senare på eftermiddagen, efter jag och Samuel hoppat ytterligare lite studsmatta (jag fyllde nyss 18 och jag har aldrig lekt så här mycket i mitt liv💁🏼), så hälsade Gaby på igen med hennes syster Caitlin och Caitlins supersöta dotter Natalia som snart fyller 3. Vi 4 och Samuel åkte då till Walmart för att jag skulle kunna köpa lite vanliga tråkiga cprodukter som tandkräm, schampo och balsam. De är verkligen väldigt härliga att umgås med.

Idag så har vi åkt till East Peoria Prairie Wildlife Park vilket är som ett mindre Skansen med björnar, vargar, rävar, ormar och några andra djur. Det var ganska varmt men väldigt roligt. Sedan har vi också haft tid att skjuta lite med min värdpappas gevär (såklart). Att ens hålla i ett vapen kändes ju rätt så skumt men jag var tydligen ganska bra för jag träffade en del lerkrukor som vi siktade på och de att jag såg avslappnad ut när jag höll i det... (tydligen har jag ett bra pokerface för ärligt talat var jag INTE särskilt avslappnad😬).

Efter den lite annorlunda upplevelsen gick jag tillbaka tiill mer normala aktiviteter för jag, Gaby, Caitlin och deras mamma åkte till ett köpcentrum för att kolla llie på kläder. Jag köpte ingenting men det är som sagt jätteroligt att bara vara med dem. Plus att vi köpte pretzels och världens godaste kakor med vit choklad.😎

Ikväll så har jag och Samuel fortsatt med att spela fotboll på studsmattan (jag är faktiskt mycket bättre nu, förlorade bara med typ 10 poäng istället för 30💪🏼), och när solen gick ner åkte vi alla till en park där vi promenerade med Max. På vägen hem åkte vi förbi något lokalt ställe och köpte gigantiska citronglassar (det var första gången jag aldrig har ätit upp en glass...😪). Vi kom hem nyss från den lilla utflykten så jag ska nog gå och sova nu i min himmelska säng (wohooo🙏🏼).


Det här är då bilder på Water buffalos och en American eagle.

Och här är en bild på en så kallad Bobcat (det är den ljusa fläcken i mitten av bilden) och någon typ av sköldpadda som var lite cool. Photocredit går till Samuel för det är faktiskt han som har tagit alla dessa foton.

Likes

Comments

För tillfället sitter jag på en otroligt hård säng i ett otroligt deprimerande studentrum. Men ändå har jag inte mycket att klaga på.

För jag sitter ju ändå i ett rum (som kunde ha varit värre) på New Rochelle College’s campus. Ett college som ligger i en förort till New York City som vi ska få besöka 2 gånger här under STS Welcome Camp. Det här lilla välkomnslägret utgörs av 2 till-minuten-planerade dagar så med andra ord har vi haft fullt upp. Tillsammans med 74 gulklädda studenter (vi ser ut som en armé av minioner när vi vandrar genom stan) har jag haft en del aktiviteter och lektioner som för det mestadels har handlat om USA:s historia och kultur (och det har tack och lov handlat om mer än hamburgare och Trump).

Utöver lektionerna har vi då åkt in till New York där vi först vandrade omkring lite fritt i Soho för att på kvällen sedan besöka Times Square åka på en båttur runt Manhattan och Frihetsgudinnan. Det var en väldigt fin utsikt, men efter att ha vandrat omkring i flera timmar i mina nya ännu-inte-anpassade-efter-mina-fötter skor så var det bästa att egentligen bara få sätta sig ner en stund.

Idag ska vi också åka in till New York där vi ska äta lunch i Central Park och åka lite sightseeing buss runt om i stan (som äkta turister). Senare ikväll ska vi tillbaka till campus (det tar ca. 40 minuter med tåg) där vi ska ha en grillkväll innan alla åker iväg till sina värdfamiljer imorgon. Så imorgon kl. 3 på morgonen är det ”Rise and Shine” för då är det dags att åka till flygplatsen där jag först flyger till Chicago innan jag, efter 3 timmars väntan på flygplatsen, flyger vidare till East Peoria.

Men jag har som sagt inte mycket att klaga på. Förutom mina trötta fötter såklart då

Här kommer också lite blandade bilder från denna första dag på campuset och i New York.:

PS: Vi hade inget internet på campus så jag skrev det här på anteckningar igår. Med andra ord sitter jag för tillfället egentligen på en soffa på flygplatsen i New York men jag var för lat för att skriva om allting.

Likes

Comments

Idag är det alltså onsdag. Eller ja, det var faktiskt tisdag när jag skrev det här inlägget så det känns för tillfället lite som en lögn. MEN, det spelar ingen roll, vi säger att det är onsdag nu. Detta innebär, förutom att det är lill-lördag (wohoo), att jag åker idag. Mitt plan går 13.30 från terminal 2 och därifrån flyger jag till London där jag och 5 andra nervösa STS-studenter mellanlandar för att hoppa på nästa flyg mot New York. Denna information fick jag ta del av för några dagar sen då jag till min förvåning också fick veta att jag kommer att vara tillbaka på terminal 2, förmodligen med en tyngre väska och en lite hackig svenska redan den 31 maj. Med andra ord kommer jag kunna vara med på en hel del av mina kompisars studentfirande :D (men tyvärr inte alla för min egen skola tar ju såklart studenten 30 maj...).

Angående packningen kan jag sammanfatta den med att påpeka att talesättet "Finns det hjärterum så finns det stjärterum" inte riiiiiktigt stämmer i alla situationer. Till min stora besvikelse. För hur gärna jag än vill packa ner allt jag äger, allt från nagellack till gamla presenter så har jag endast 23 kg till godo. 23 kg där jag ska få plats med ett helt år. Men, som pappa säger: "Det finns ju affärer där också". Alltså får jag väl inse att jag inte kan ta med allt jag vill och att packningen säkert ändå kommer vara ännu svårare på hemvägen.

Men bortsett från min materiella separationsångest så känns det faktiskt väldigt bra. Jag har nog fortfarande inte direkt förstått att jag ska spendera kommande 10 månaderna någon annanstans än här, men den insikten kommer väl som en tsunamivåg några dagar efter jag anlänt. Något att se fram emot helt enkelt.

Likes

Comments

Update: Jag har nu passet i mina händer. Med andra ord kan jag med säkerhet åka till Kreta på tisdag (peppar peppar, ta i trä) och jag behöver inte heller spendera resterande dagar med en konstant underliggande ångest. Förutom det har jag också kunnat hämta ut mitt körkort vilket såklart kändes super trots att jag inte fick möjligheten att kolla den där tjejen på ICA bestämt i ögonen samtidigt som jag visade upp mitt pass. Men men,.. man kan ju inte få allt.

I alla fall, nu leker livet. Jag har mitt pass, idag har jag jobbat mitt sista pass, imorgon har jag en mycket efterlängtad sovmorgon och i övermorgon åker jag till Kreta. Det kunde ju vara värre. Därför tänkte jag nu passa på att försöka skriva det där introducerande första inlägget som jag nämnde innan. Dock tänkte jag strunta i att introducera mig själv då det inte direkt är främlingar som läser detta (hoppas jag..). Istället kan jag berätta att jag kommer på onsdagen den 9:e augusti befinna mig på Arlanda för att flyga över Atlanten till staden East Peoria som ligger i delstaten Illinois (ungefär 2 timmar söder om Chicago). Där kommer jag att bo hos familjen Loeb, bestående av ett 40-årigt par som har en 10-årig son samt hunden Max och katten Tiger. Familjen, som jag har pratat med en del verkar för övrigt jättetrevliga, bor i ett stort hus där jag till min förtjusning har både ett eget nyrenoverat rum och en egen toalett vilket tillsammans med faktumet att trädgården är GIGANTISK har gett mig en rätt så positiv syn även på huset.

Ja för att hålla mitt löfte om att detta inlägg skulle bli lite kortare än mitt förra (och för att jag måste iväg nu) lämnar jag lite abrupt beskrivningen av min värdfamilj där (för tillfället). När jag väl träffar dem om mindre än en månad (*gulp) kommer jag förhoppningsvis ha lite mer underlag till ytterligare beskrivningar men just nu är det här nästan det enda även jag vet. Såå... stay tuned :D


Likes

Comments

Det här är alltså mitt första inlägg. Det optimala skulle ju vara att kanske börja med att glatt introducera mig själv och mina anledningar till varför jag ens skapade en blogg, men nu är det ju så att det mesta går åt helsiken just nu så jag har bestämt mig för att skjuta upp det inlägget. Detta då jag har ett dilemma som tycks vara olösligt. Jag är fast i en ond cirkel. I ett solklart moment 22.

Allt började med den amerikanska ambassaden, en ambassad jag har kommit att starkt ogilla. För att jag och resterande utbytesstudenter ska få åka iväg och studera till USA behöver vi ett visum och ett sådant kan man endast få genom att besöka landets ambassad och tydligen lämna in sitt pass. Så det var alltså det jag gjorde. Efter att ha samlat ihop alla de otroligt många papper man behöver ha med sig i en fin liten mapp åkte jag in till Stockholm med den nya Citybanan. Jag lyckades till och med dra med mig Josefin som sällskap eftersom jag lovade att det skulle gå snabbt. Inte hade jag fel heller. Intervjun varade i ungefär 2 minuter faktiskt. För de 2 minuterna behövde man dock också stå i kö i över 2 timmar...

Efter intervjun åkte vi hem, jag glad över att fått mitt visum godkänt, och Josefin smått irriterad för att hon fått vänta så länge. Det var dagen efter som jag insåg att det nu uppstått ett problem. Som ni kanske vet tog jag mitt körkort förra veckan och nu hade brevet som sa att jag kunde hämta upp det på ICA kommit. Jag blev självklart taggad på att äntligen få tag på det kort som automatiskt ger mig några hundratals vuxenpoäng, men för att hämta ut kortet behöver man ju en ID-handling. Och jag, som aldrig skaffat ett sånt där häftigt ungdoms-ID, har bara haft mitt pass att identifiera mig med. Mitt pass, som jag oturligt nog lämnat in hos den amerikanska ambassaden dagen innan. Och det var då jag upptäckte problemet. Mitt pass, som ska stämplas av ambassaden och skickas ut med posten till mig, kanske inte ens hinner komma fram till mig innan nästa tisdag, dvs innan den dagen jag åker till Kreta. Och eftersom passet är en värdehandling och skickas med REK kanske det till och med hamnar på ICA bredvid mitt körkort, aka min enda andra ID-handling. Så då kanske de ligger där. Bredvid varandra. Och jag står papperslös utanför, utan möjligheten att identifiera mig själv för att kunna hämta ut nån av dem. Börjar ni förstå mitt problem?

Det är inte så att jag inte försökt att hämta ut körkortet som faktiskt skulle kunna ta mig till EU-landet Grekland. Jag har två gånger gått till ICA med personbevis från Skatteverket, student-ID, en kopia av mitt pass, med mamma som kan legitimera mig, EU-försäkringskort och allt jag kunde komma på som kanske skulle kunna ge mig möjligheten behörigheten att få kortet i mina händer. Men nej. (jag tror förresten inte att tjejen på ICA-kontoret är mitt största fan just nu).

Jag har också undersökt om de finns andra möjligheter. Man kan ju tex skaffa ett provisoriskt pass, men då makuleras ens gamla och det innebär att mitt nyligen godkända visa också förstörs vilket innebär att jag inte hinner få ett nytt pass och visa innan min avresa till USA. Jag har ringt alla jag kan tänka på om hjälp; Transportstyrelsen, PostNord, den otroligt svårnådda ohjälpsamma amerikanska ambassaden, polisen och passmyndigheten. Men nej. Man kan ju också försöka skaffa någon annan typ av ID-handling men det tar ju också tid och självklart behöver man ju en ID-handling för att snabbt skaffa en snabb ny ID-handling. Med andra ord... Moment 22.

Så jag sitter nu hemma i soffan, kollar brevlådan varje morgon och varje eftermiddag i hopp om att det där ligger ett paket med mitt namn på. För om den ligger där imorgon, eller på måndag behöver jag ju ingen extra ID-handling för att hämta ut det på ICA eller ambassaden, och jag kan åka till Kreta utan problem. Men annars.... ja då vet jag inte vad jag gör.

Ja så det var alltså mitt första blogginlägg. Det blev längre än vad jag hade tänkt mig. Kanske har jag en medfödd enkelhet för bloggande (förmodligen inte) eller så hade jag bara väldigt mycket frustration att få ur mig (förmodligen). Hur som helst så får jag väl göra nästa inlägg (som kommer inom obestämd framtid) lite kortare. Men jag lovar inget. För vi vet ju hur det kan gå. Eller hur Josefin?

Likes

Comments