Jag har inte bloggat sedan i maj. Jag stängde faktiskt ner min blogg och hade inte en aning om att det ens gick att öppna upp den igen. Men jag fick ett mejl att den var öppen igen.... Sen får jag mejl om att någon försöker gå in på min fb... Inte första gången. Så kan tänker att jaja vill denne se mina inlägg å läsa om olika saker så fine. Då har jag min blogg öppen. Kan ju passa på att köra några inlägg emellanåt med. Har hänt massa senaste tiden. Men skriver kanske om det i ett annat inlägg?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Äntligen fick jag ihop pusslet. Varför har Filur helt plötsligt från ingenstans kommit tillbaka? För att sedan försvinna ett tag och sedan kommer Filur tillbaka igen. Man kan inte ens säga att det är mina slutsatser. Det är Filur som har gett mig informationen. Genom att först berätta om de innan mig. Sedan berätta om de under vår tid. Och nu senast efter oss. Det är Filur som har serverat all information på ett fat till mig. Det här hade jag inte sett om det inte var pga all terapi som jag har gått igenom. Aldrig att jag hade förstått det. Men jag förstår idag. Det handlar om en människa som inte mår helt okej. Som har ett beteendemönster som ligger långt bak i ryggen. Jag var aldrig Good Enough. Filur hade inte stängt av hela systemet. Filur känner inte det Filur tror sig känna. Ja. Förmodligen förälskelse, spänning och attraktion. Sen då? Det går inte vidare. Det är som I-M säger till mig. Man kommunicerar med retpilhjärnan och faktiskt bara hjärnan. Det var efter att jag fick kontakt med mitt känslosystem som jag förstod att det fanns äkta känslor. Har man inte kontakt med det systemet så kommer det aldrig vara äkta det man känner. Men det här är inget som jag kan intala Filur. Återigen måste personen komma på det själv. Jag tycker synd om Filur. Som lever kvar i det. Man blir aldrig helt genuint lycklig. Men jag är glad att jag har fått ihop pusslet. För nu när det pusslet är helt så kan jag äntligen gå vidare. För nu vet jag med över 100 % att det aldrig skulle blivit bra. Jag har hela tiden varit en trygghet. Ett substitut. "In between". Det är inte filurs avsikt eller fel. En sjuk människa gör sjuka saker. Vi är alla minst måttligt sjuka eller medberoende. Alla skulle behöva terapi av något slag.Vissa går aldrig i terapi. Andra gör det i tid för att få ett fantastiskt liv sen. Och jag är så tacksam för att jag är en av de som får möjligheten till att skapa mig ett lyckligt liv. Så himla glad att jag inte tackade nej till höstens program.Det fanns en risk att jag skulle ha tackat nej. Filur eller programmet. Jag hade valt Filur i första hand. Pga känslorna. Jag valde programmet. Tack Gud. Och nej, jag är inte arg på Filur. Jag dömer inte Filur. Jag förstår. Jag är också en fucked up människa men jag är i en uppbyggnadsfas.

Likes

Comments

Vem tror jag att jag lurar? Idag frågade du om du kunde ställa en känslig fråga? Några timmar efter sitter du knappt en meter ifrån mig i soffan med telefonen i handen med en sida... Darkside.
Jag vet att det är upp till dig. Det är ditt liv. Men det känns respektlöst att du sitter så nära med en naken rör framför näsan på mig. Det var inte min mening att se. Jag såg det i ögonvrån. Jag var tvungen att se bort. En tår... Tankarna går tillbaka till psykologen idag. Hennes ord... Om mig... Om dig... Jag har inte velat se.. Jag har inte velat höra... Jag har inte velat tro... Jag har inte velat ta in... Men jag fattar nu att hon har rätt... Jag hoppas att jag en dag kan bli en trygg person så att annat folk än folk som du fattar intresse för mig. För folk som du kommer aldrig förstå. Jag hoppas att du en dag läser det här. Idag? Imorgon? Om ett år? Och att du den dagen Filur aldrig mer hör av dig till mig... Någonsin igen.
Det här är mitt fega sätt att säga hejdå till en person som jag älskar djupt men som aldrig kommer kunna bli min igen. För jag förstår nu... Att det kommer smärta ännu mer än gångerna innan... För varje gång blir det värre.. Det kommer aldrig bli något fint.

Jag hoppas att rumporna på Darkside även har fina hjärtan. För hur mycket du än har sårat mig så önskar jag dig lycka i livet. Även om den lyckan är en röv

Likes

Comments

Ändå har jag dansat vid din sida i över 11 år. Och vi är usla dansare. Jag är en usel dansare. Tyvärr kommer vi behöva köra den här dansen på något vis förmodligen i resten av våra liv. Även fast vi inte kan den. Därför att vi har skapat de mest underbara individerna TILLSAMMANS. För att dessa individer ska få det bästa livet någonsin så bör vi kanske gå en danskurs tillsammans. Vi kan gå över till foxtrot om det passar dig bättre? Oavsett vad du gör mot mig. Hur många anmälningar som haglar in på myndigheterna så kommer jag ALDRIG hata dig. Jag menar det. Hur skulle jag kunna hata dig när hälften av dig finns i de personer som jag älskar mest på denna planet?


Det är jävligt svårt att dansa tango själv ska du veta. Ditt kontrollbehov över mitt liv slutar här. Att dansa hör kanske till livet man jag tänker faktiskt lära mig Hip Hop. Jag tror inte att det skadar att dansa solodans med...

Likes

Comments

Idsg har jag levt exakt 1 år på övertid. Då valde jag att ta mitt liv. Aldrig mer leva. Idag väljer jag livet.

Dagens och livets ord är "Acceptans". Jag accepterar att den som mitt hjärta och min själ har fastnat för är som personen är. Jag accepterar att jag älskar personen. Jag förstår att vi inte är ämnade för varandra. Det är okej. Med acceptans kan man nå långt.

Varför accepterar jag det? Jo under dagen har jag mött kärleksfulla personer där jag verkligen betyder något för just dessa individer. Personer som ser mig för den jag är. Personer som accepterar mig exakt för den jag är. Personer som inte dömer mig. Även fast jag inte känner samma tillbaks för att mitt hjärta just nu är lite fångat så förstår jag att det kanske är lite mer som denna dag som det borde vara. ❤️ man kan säkert älska en person utan att det är rätt person? Jag antar det. Det är en väldigt skön insikt. Kanske stannar min insikt bara för en kort stund. Men i denna stund, denna sekund, denna minut så är det en lättnad. Det är första gången på över 7 månader som jag känner en lite pust av lättnad. Och jag blir säker på att framtiden kommer bli ännu lättare och glädjefyllt.

Så... Jag accepterar att du Filur ligger och sover så fint och jag accepterar att jag inte kommer krypa nära. Jag accepterar att kärleken säger hejdå.

Jag vill bli älskad för den jag är utan att bli bedragen. Jag vill bli älskad av en person som inte har något behov av att få bekräftelse från andra kvinnor. Jag vill bli älskad av en person som vill bli gammal med mig, en person som ser mig som sin drottning och som jag kan se lika högtidligt tillbaka på. Jag vill vara din Ellie som du inte kan leva utan ❤️
Och jag accepterar att om det inte kommer ske så har jag underbara barn och fantastiska vänner som kan älska mig för den jag är istället.

Det får liksom annars bara vara.
Vad säger ni? Ska jag försöka byta blad nu? Säga hejdå till det här? Omfamna livet så som det fina livet kan vara och se fram emot dag för dag och njuta? Deal. Lovar att försöka.

Likes

Comments

Tänkte att jag ska skriva min bucket list. Jag satt nämligen och spontankollade på internet om massa olika saker och hittade en länk på 5 saker som vi människor ångrar som vanligast när vi är äldre om vårat liv. Dessa 5 är:
5. Jag borde ha tillåtit mig att vara lyckligare
4. jag borde ha hållit kontakten med mina vänner
3. Jag önskar att jag hade modet att visa alla mina känslor
2. jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket
1. jag önskar att jag hade levt ett liv sant mot mig själv, inte ett liv som andra förväntade av mig.

Jag kan VERKLIGEN hålla med om dess 5 punkterna. Dock är jag glad att jag redan nu försöker göra något åt dessa punkter för att för mig är det viktigt att gå min egna väg. Att inte leva som andra förväntar sig av mig. Att följa mina drömmar och att få vara lycklig varje dag. Givetvis är jag kanske nedstämd ibland över de vänner som valde bort mig för 1 år sedan eller tidigare, men jag kan inget annat än acceptera det. Att visa mina känslor hoppas jag kunna göra fullt ut när jag faktiskt förstår alla mina känslor. Det är inte så lätt att visa någon som man älskar som inte älskar mig, att jag älskar personen eftersom man faktiskt inte helst vill göra det. Men min förhoppning är ändå att kunna visa alla känslor. Och att arbeta för mycket hör jag nog de flesta äldre säga att de gjorde, men jag tror inte att man kan jobba för mycket om man uppfyller sina drömmars dröm när det kommer till jobb. När jobbet är mer som en hobby. Kanske när barnen är äldre, om man ändå lever ensam? Eller? En sida som jag har som jag är väldigt stolt över är att när jag väl bestämmer mig för något så går jag "all in" och kör järnet och jag lyckas med målet nästan varje gång. För att jag är så jävla envis. *positivt*

Men nu var ju inte tanken att dessa 5 skulle vara med på min bucket list även fast de faktiskt var väldigt bra. Men här kommer mina punkter. De är inte i ordning (förutom den allra första punkten), utan vissa saker har jag kanske redan gjort som jag tidigare har drömt om. (Dessa stryker jag över), och andra saker har jag kvar att drömma vidare på =)

* sluta älska Filur
* Testa samtliga drycker som finns på Espresso House, en ny för varje gång
* Bestiga Kebnekaise
* Bestiga Mount Everest (andra basen)
* Åka helikopter
* Vara i en "grop" på en BDSM fest
* Hoppa fallskärm
* Flyga luftballong
* Åka till Thailand
* Åka till Maldiverna ensam med mitt livs kärlek
* Åka på flertal olika stadsweekends runt om i världen. (orka skriva alla städers namn?)
* Ha trekant med 2 män
* Ha trekant med 1 man / 1 kvinna

* Bli beroendeterapeut
* Föreläsa i skolor om missbruk/beroenden/självmord/psykisk ohälsa
* Bli mamma
* Se sista delen av serien "Orange is The new black"
* Knulla en ny person i nyktert tillstånd
* Resa runt om i världen (flera olika ställen)
* Volontärjobba utomlands
* Springa Stockholm marathon (full version)
* Gå ner till under 70 kilo och stanna där
* Operera brösten
* Bo ensam
* Våga berätta mina känslor för en speciell person
* Prova att köra en detox-vecka

*Prova på karaoke nykter. Fruktansvärt skrämmande!!!
*Prova en lite kortare frisyr.
*Välj ut en tv-serie du är sugen på och titta på alla säsonger i sträck.
*Gör upp med en gammal fiende. Att förlåta någon kan vara renande för själen.
*Resa ensam.
*Dejta någon du träffat på nätet.
*Prova någon maträtt jag aldrig trodde att jag skulle gilla.

*Ät middag själv på en lyxig restaurang. Att känna sig bekväm i sitt egna sällskap är power!
* Lär dig att säga ifrån! Livet är för kort för att låta andra köra över dig, ta kontrollen.
*Gå på ett oväntat gympass
*
Besök ett ställe utan mobiltäckning i några dagar. Att koppla bort från sociala medier kan vara precis vad som behövs ibland.
*Lär dig att spela en låt på ett instrument. Så kul att överraska med!
*Baka en tårta vars enda syfte är att bli uppäten. Direkt. Med sked.
*Om du går igenom ett jobbigt break up – tillåt dig själv att gräva ner dig och vara ledsen. Man får det ibland.

*Boka in en massage efter en riktigt jobbig dag. Motivering överflödig.
*Gör slut med en vän du inte mår bra av. Livet är för kort för energitjuvar!
* Bli stammis på ett fik eller en restaurang. Inget är så mysigt som att ha ”sitt” ställe.
* De där drömjobben du kanske inte är 100% kvalificerad för – sök dem.
*Gå igenom en fas där du inte har en partner. Se till att lära känna dig själv på riktigt!
*Besök varje kontinent. Resor kommer man alltid ihåg.
* Även fast det kan verka som det läskigaste på jorden – håll ett tal inför publik. Bröllop är det givna tillfället.
*Våga ha på dig den där outfiten som sticker ut. Låt inte andras åsikter påverka din stil.
*Bo utomlands vid ett tillfälle. Läs till exempel en språkkurs i något exotiskt land, du kommer inte ångra det.
* Ha ett filmmarathon med din bästa vän. Ägna en kväll åt några klassiker och massa snacks.
*Fråga ut snyggingen på dejt. Ta kommando.
*Prova att vara vegetarian en månad. Se det som en chans att upptäcka massa roliga recept!
* Gå på bio ensam.
*Prova en annorlunda sminklook.
*Läs ut en bok på en dag.

Ja...? Det kommer säkert dyka upp massa massa fler saker på min bucket list. Flera av dem har jag redan klarat av. Många har jag kvar =) (Ja vissa av dem har jag bara direktkopierat...orka komma på allt själva *asg*)

Likes

Comments

Har varit i stan i princip hela dagen idag. Träffa sponsie för att försöka bena ut lite... Träffa L och bara få vara lite. 12 stegs möte och efter det blev de fika/lunch med en hel del från gemenskapen. Väldigt trevligt. Jag känner mig inte helt närvarande. Jag tror att jag har en inre konfrontation. Som om en lite djävul sitter på ena axeln och något av det goda på andra axeln. Vissa saker som jag ser /hör/märker är nog bra för mig. Dörren puttas närmare karmen. Inte för att den är nära, men den kommer närmre. Sedan står den andra axeln på andra sidan och puttar upp dörren igen. Detta är alltså min konfrontation. Ofrivillig? Jag vet inte. Jag har väl egentligen varit den där tändaren. Finurliga som alltid ska ha en lösning. Men sedan jag blev nykter så har jag inte lösningar. Programmet har lösningar. Personerna som har längre nykterhet än jag sitter även de på lösningar. Ändå låter jag hjärnan få köra på lite. Jag tror att det är bra att då smaka på tankar och känslor för att lära sig hantera dem och förstå vad det är för tankar eller känslor som kommer upp. Inte putta undan dem utan hantera dem. Kanske inte ens hantera dem men bara tillåta att de är där. Egentligen tycker jag nog att det börjar fungera bra. Jag får inte ångest. Jag får inte panik. Jag lyssna råd hjärnans diskussion med magen och hjärtat. Låter kroppen få diskutera färdigt och ha sin konfrontation. Och när det kommer in lite nytt så måste kroppen få organisera det på rätt plats för att sedan på avstånd kolla så att det är snyggt i hyllorna. Jag tror det blir bra. Det kommer bli snyggt sen.

Jag tänker lite så här... När jag kom in i programmet så var jag så långt ner i min brunn som jag kunde... Just då... Jag tror att man alltid kan skjuta på brunnen lite.. Men gör 1 år sedan valde jag att det var min personliga botten och något måste göras. Jag kunde inget för inget jag hade gjort hade ju fungerar. Så... Jag lyssnade på de som hade gått före mig. De sa att det blir bättre. Det blir ljusare och att jag kommer må bra. Jag trodde inte ett skvatt på dem. Men idag.. 1 år senare så är det fasiken bra alltså. Det är absolut inte 100% men kanske 85-90%? Man kan nog alltid förbättra saker. Men ändå. Jag har utvecklats så sjukt mycket på detta år. Jag tänker så att de kommande åren kommer också ha något att ge. Ännu bättre självkänsla. Ännu bättre tillit. Jag som redan nu är jävligt nöjd med mig själv... Hur blir det sen? Jag känner så enormt mycket lycka när jag tänker framåt. Något jag aldrig gjorde förut. Därför har jag tillit att framtiden kommer bli kanon. Oavsett hur exakt den blir och vem/vilka som är i mitt liv eller inte. Det finns en plan även för mig. Men en inre konfrontation behöver nog alla ha utan att försöka fly.

Likes

Comments

Jag blir oerhört ledsen när jag pratar med andra människor som mår så otroligt dåligt. Så dåligt som jag mådde förr. Jag kan inte ens säga att det är ett år sedan. För ja visst är det så att det om 2 dagar är 1 år sedan jag begick mitt sista självmord. Då jag låg i respirator och dialys i 1 vecka. Men tanken på självmord var inte 1 år sedan. Senaste tanken på att ta livet av mig var i augusti förra året. Ända från maj till augusti så ville jag bara ta livet av mig. Sen fick jag ett meddelande från min äldsta son "mamma, om du dör kommer jag vara ledsen och arg i resten av mitt liv". Det blev min vändpunkt. Den slutgiltiga vändpunkten. För min äldsta son har bara mig. Ingen annan. Och det meddelandet sved rakt in i hjärtat. Jag beslutade mig för att ta till allt som fanns för att bli frisk. Frisk på riktigt. Och jag tog emot all hjälp som jag blev erbjuden och jag gör det än idag. Varje dag. Jag tillämpar principen att ta dagen som den kommer och vara tacksam för varje dag som jag varit nykter och drogfri. Och för att jag lever. Att jag har mina barn hos mig. Jag är så oroligt tacksam för allt detta. Tjejen som ringde idag sa att det är jobbigt att känna. Ja jag vet. Det är oerhört jobbigt att känna. Det är as jobbigt. Speciellt när man har flytt i hela sitt liv från känslor. Man är specialist på att fly. Varenda känsla som kommer, som är ny, som man inte kan fly ifrån är ett rent helvete. Men man lyckas övervinna den där jobbiga inre smärtan och för varje gång man övervinner den så byggs man på. Självkänslan stiger och tanken på att begå självmord igen flyger ännu längre bort. Det är skönt. Samtidigt är det svårt för mig idag att se att jag verkligen var så sjuk som jag var då. För jag kan inte ens förstå att jag var så sjuk. För det är inte ens i närheten av mig idag. Dock som jag skrivit tidigare så är jag också fast i en känsla. Känslan att älska en person som man vet inte känner ett dyft för en. En person där man inte betyder något för. En person som aldrig någonsin kommer se mig igen. Det smärtar något otroligt. Jag har gråtit över denna person ända sedan början på oktober förra året. Men det får väl vara så. Jag sa det till denna tjej idag. Jo jag känner känslor som jag inte vill känna. Jag skulle lätt kunna fly dessa känslor med sex eller med mat eller med träning. Än tänker jag inte tanken på att fly med alkohol eller droger men absolut med annat. Men när tanken kommer närmre så går det inte. Jag kan inte. Då är det ändå en känsla som är ny för mig. En person som jag gråtit över i 7 månader. Att älska någon är inte en känsla som går över på en kvart. Uppenbarligen. Andra känslor kan komma och gå. Men denna är kvar. Jag såg på programmet "30 liv i veckan". Det fick mig att inse att alla personer jag hade innan jag blev nykter. Som varit med under alla mina självmord har valt bort mig. Inte alla. Nu ljög jag. Inte tjejerna från kyrkan. Men därutöver i princip alla. Och även denna filur, denna person som jag älskar kommer från livet "innan". Personen kommer nog aldrig förstå att jag är förändrad. Och när jag tänker så, så blir det enklare att förstå även fast det smärtar att personen aldrig kommer älska mig igen. Med det sagt. Känslor är skrämmande men jag antar att man lär sig att bemästra även dem.

Likes

Comments

Eller nymfomani som det heter på finare språk. Egentligen är det inte ett fint språk och inget "fack" man egentligen ska sätta sig i. Men å andra sidan.. Ska man skämmas för hela sig själv? Nä jag orkar inte skämmas. Jag fattade för många många år sedan att jag var sexmissbrukare. Alltså att jag led av hypersexuell störning. Onani runt 10 gånger per dag. Tom när jag var på arbetet var jag tvungen att gå iväg. När jag hade en kk på jobbet vilket jag haft på nästan alla jobb så gick jag iväg med den personen så fort tillfälle gavs. Utöver det så var det alltid porr på nätet. Nya leksaker. Sidor där man kunde träffa andra. När jag tänker tillbaka så är man nog som öppen tjej väldigt lyckligt lottad om man som sagt är öppen för det mesta. Vilket jag var. Jag lät alla uppleva deras fantasier med mig. Jag tyckte om det för det mesta. Eftersom jag dessutom är masochist så var det ännu mer njutbart för mig när de var våldsamma.

Jag låg och läste om det idag. Många av mina diagnoser är kopplade ihop med hypersexuell störning. Så som EIPS (borderline), anankastisk, fobi, ätstörningar, adhd, paranoid, asperger... Fler därtill som jag givetvis också har. Låg och läste på om det mesta. Så mycket stämmer in på mig. Hur jag var. Men när man stänger av sitt system och undviker allt som har med sex att göra så är det lättare. Flera partners som jag har haft under åren har alltid sagt att jag har överdriven sexlust så det har alltid slutat med att jag slutar visa att jag vill å istället så onanerar jag på egna initiativ. Ofta även efter sex. För sex göder sex... Å lusten blir större och större.

Det svåra för mig har varit efter exet att komma tillbaka till det här. Jag kan på ett sätt längta till att ha det där vilda sexet. Men varenda gång jag tänker på det är det som om jag i huvudet är otrogen. Vi är inget par
Även fast jag i drömmarna blir gammal med personen. Personen har inga känslor för mig längre... Jag vill bara komma vidare men det är för svårt för mig. Jag vill inte att personen ska få fortsätta bo i mitt huvud. Personen betalar ju inte ens hyra för att få bo i huvudet. Så jag tänkte att lite spel med gamla KK kunde få mig att glömma? Men så blev det inte... Det gick liksom inte. Som om hela kroppen och hjärnan skriker nej... Hoppas detta går över väääldigt fort! Får bli en tredje gångs lek med mig själv istället.

Likes

Comments

Jag har insett något. Något som blev så starkt för mig. Just det att när man har beroendesjukdomen så får sjukdomen att fly från alla känslor. Allt man kan känna är för jobbigt att känna. Man lär sig att ta mer piller eller dricka mer alkohol eller ta vad man än är beroende av för att slippa känna något. Oavsett vad man känner. För känslor är skrämmande. När jag var barn fick jag lära mig att inte känna. Ofta fick man höra att andra har det värre. Eller att det är inte så farligt. Ofta fick jag också något att äta när jag var ledsen. Givetvis har allt detta fått mig att få flertal beroenden. Nu i maj har jag varit nykter i 1 år. Under detta år så är det inte bara alkoholen som jag avstått. Utan även mat i överflöd som det var förr och även piller. Jag tar inte piller. Jag överäter inte. Jag missbrukar absolut inte sex som jag gjorde förr. Jag missbrukar inte träning. Mina beroenden får inte längre plats i mitt liv. För jag väljer bort dem. Men iom det så behöver jag lära mig att hantera känslor. Av alla dess slag. Glädje, ledsamhet, saknad, sorg, rädsla, harm.. Etc.alla sorters känslor måste jag lära mig att hantera. Hantera utan att faktiskt behöva fly från dem. Utan att vara i dem och försöka förstå att känslor inte dödar. Snarare kanske man lär sig något av dem? Pratade med B nyss. Berättade att jag inte kommit över personen. Hon förstod. Sa att jag låter så klok. Kanske är jag det mer idag? Men det är ändå en smärta att behöva känna saker. Jag är ändå 32 år och har inte klarat av känslor under hela mitt liv. Känslor som jag idag ska klara av. Jag har trott att jag har älskat personer. Att jag har varit kär. Men jag förstår att så inte är fallet. Inte förrän nu.. För den här känslan jag bär på är så olik andra känslor. Jag vill fly från den men jag förstår att jag måste lära mig att stå ut. En dag kanske jag slutar älska? Jag kanske slutar tänka? Men jag måste nog ge det tid? För med tiden  så blir oftast saker bättre. Tålamod ett nyckelord.

Likes

Comments