Idag sitter jag och skriver i en säng igen (på tal om säng, jag måste bara påpeka att min säng här är den skönaste jag någonsin sovit i.) Jag är själv förvånad över att jag fortfarande är vaken med tanke på hur få timmars sömn jag fick natten till idag... Jag har varit på retreat med XC teamet fredag och lördag och vi alla vet ju att sömn inte är något som prioriteras på läger! Den här retreaten var välbehövlig för min del. Nu börjar jag äntligen känna mig som en i gänget och det är väldigt skönt. Jag kan fortfarande inte säga att jag är helt bekväm än, men det har ju bara gått en vecka sedan jag såg alla för första gången så det väl förståeligt. Regnet stod som spön i backen under hela lägret, något som inte störde mig så mycket. Jag är ju trots allt svenne och van vid att regnet strilar ner större delen av året. Plus att det är väldigt mysigt att sova i stugor när det regnar!

Innan vi åkte till lägret var jag med tre av tjejerna från XC teamet och vi fixade iordning det sista på tårtan som vi bakade i förrgår. Tårtan var till två andra tjejer i teamet som fyllde år. Vi hade en idé om hur vi ville dekorera tårtan, en idé som i vårt huvud verkade perfekt. Vi hade varit och köpt kanin-formade kex, glasyr och karamellfärg och vi föreställde oss hur kaninerna skulle hoppa över en grön gräsmatta och hur en regnbåge skulle pryda himlen. Vi var säkra på att det skulle bli ett mästerverk tills vi drog det första draget med glasyr över tårtan. Antingen var glasyren för hård eller tårtan för smulig för så fort vi nuddade tårtan med glasyren lossnade massor med bruna smulor. Vi insåg ganska snabbt att vår perfekta kanin-tårta inte skulle bli så perfekt som vi hoppats på, men vi gav inte upp för det. Efter lite kladdande hade vi äntligen en dekorerad tårta framför oss.

Inga kommentarer...

Det roligaste på hela lägret var lätt vattenkriget mitt i natten. Vi tjejer hade planerat att pranka grabbarna genom kasta vattenballonger på dem och hade därför laddat upp med 600 ballonger(!) Grabbarna fick olyckligtvis reda på detta och utmanade oss därför till ett vattenkrig. Vi tjejer gick med på det och alla var säkra på att vi skulle vinna eftersom vi hade 600 vattenballonger. Inget kunde väl slå det, eller...?
Det visade sig dock att killarna hade vattenpistoler och att vi tjejer inte skulle vara så överlägsna som vi trott från början. Vi spenderade en dryg halvtimme med att fylla upp ballongerna. Vi insåg snabbt att vi varken skulle ha tid eller ork till att fylla upp alla 600 utan nöjde oss med knappt 100 stycken. Vi bytte om till regnkläder och bikini och sprang ut i hällregnet. Det var iskallt och marken var som ett stort hav efter allt regn. Där sprang vi runt som yra hönor och kastade ballonger på grabbarna som svarade med sina vattenpistoler. Jag, och säkert alla med mig, blev dyngsura efter bara några minuter, men det stoppade oss inte från att fortsätta kämpa. Efter en stund fick några av tjejerna tag på grabbarnas vattenpistoler och började skjuta på dem med deras egna vapen. Trots detta lyckades killarna ändå göra oss tjejer så blöta att vi tillslut gav upp. Även om jag tillhörde det förlorande laget tyckte jag att det var väldigt kul. Det liknade inget jag gjort innan och jag tror det kommer ta ett tag innan jag får uppleva ett sådant vattenkrig igen, vilket kanske är det tur...

Den här lilla berättelsen får bli slutet på detta inlägg. Jag har alltså haft ytterligare två bra dagar här i Amerikat och jag hoppas att de kommande dagarna kommer bli toppen de också!

Hare gött

Ellen

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Igår sprang jag mitt första XC race någonsin!!! Det var en slinga i skogen på 5k. Jag har aldrig sprungit i sådan terräng innan så det var en ny upplevelse! Trots att jag sagt till mig själv att jag skulle ta det lugnt i starten gjorde jag det klassiska nybörjar-misstaget att gasa på i början för att sen behöva springa med ben av bly större delen av loppet... Det var en väldigt tuff bana, mycket uppför och många smala och krokiga stigar. Efter ca en mile (1,6 km) var jag redo att ge upp. Allt jag såg var en stenig, krokig och lång uppförsbacke och jag insåg att det inte skulle bli en bekväm stigning med tanke på mina bly-pelare till ben. Men jag bet ihop, bad till Gud eller vad som nu finns uppe i himlen och efter några minuter av smärta var jag uppe på toppen. Det var en underbar känsla för alla vet ju vd som kommer efter en uppförsbacke. Just precis, nedförsbacke!! Jag sprang nerför den sista km och kände mig som Mo Farah eller någon annan elitlöpare hela vägen till målet! Det är underligt hur man först kan vara redo att ge upp och sedan fem minuter senare känna sig som att man kom direkt från OS arenan. Jag kom in strax innan klockan passerat 30 min, en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på terrängen och det faktum att jag aldrig tävlat i XC innan.

Bara för att jag skrev att slingan var jättetuff och kuperad så är bilderna tagna från det ända platta partiet på hela banan... Det här var precis innan mål!

Jag, Tank och Riley spenderade förmiddagen vid poolen.

Igår smakade jag s'more för första gången! Det var väldigt sött och svårt att äta. Inte en favorit, men det kändes som ett måste att smaka. Jag är ju trots allt i USA.
En s'more är helt enkelt grillad marsmellow och choklad med två kex, ett i botten och ett på toppen.

Likes

Comments

Jag kan inte komma på en bra inledning så ni får klara er utan en sådan idag.
Väckarklockan ringde alldeles för tidigt både idag och igår eftersom pre-season med cross country-teamet har börjat. Jag var väldigt nervös igår eftersom det var första träningen. Den var väldigt stel, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag kände mig verkligen som det svarta fåret i flocken, men som tur är kändes det mycket bättre idag. Det är fortfarande svårt att hitta samtalsämnen eftersom de flesta pratar om lärare och människor jag aldrig sett, men idag ville jag i alla fall inte gräva ett hål i marken, lägga mig i det och be någon fylla igen det. Jag tror att det kommer bli bättre och bättre. Tjejerna är supergulliga och vi hejar på varandra hela tiden! På fredag ska vi ha ett litet läger så förhoppningsvis kommer jag lära känna alla lite bättre.

Igår åkte jag och min värdmamma och handlade och vi hittade bland annat svenskt knäckebröd från Wasa!! Jag trodde inte de hade det här i USA så när jag såg det blev jag väldigt exalterad! Efter vi hade spenderat en halvtimme inne i den väldigt kalla mataffären styrde vi bilen mot en fiskaffär(!) Jag var väldigt taggad på att äta en fisk som inte var lax eller torsk. Vi köpte en fisk som jag inte kan komma ihåg namnet på. Oavsett vad den hette så var den väldigt god!

Idag åkte vi till ett glasställe några minuter från vårt hus. Min värdpappa tog en medelstor glass och jag tog en baby-sized glass. Kan vi bara ta en minut och bara kolla på hur stora dessa glassar är!? Allt i USA är supersized, jag vet det vid det är laget, men jag blev ändå lite lätt chockad när jag fick glassen i min hand. Den var ju enorm, även om den var baby-sized.

Hare gött!

Ellen

Likes

Comments

Idag sitter jag inte i en säng, för omväxlings skull, utan ute på min altan i Manchester. Efter en låååång bussresa kom jag och de andra studenterna som skulle till Maine fram till AFS arrival camp där vi fick träffa några studenter som kommit till USA några dagar innan oss. Lägret var mest till för att alla studenter i Maine skulle lära känna varandra och för att gå igenom lite regler och info om det kommande året. Alla studenter var verkligen jättetrevliga. De var pratsamma, nyfikna och exalterade över det kommande året. Det ända som gjorde att lägret inte blev en tio-poängare var de väldigt obekväma sängarna och kalla rummen... Jag var fortfarande väldigt jet lagged när jag kom till lägret och därför desperat efter att få sova, men icke sa Nicke. Jag fick nöja mig med endast ett par timmars sömn den natten. Jag spenderade min vakna tid åt att fundera över om jag skulle skaka hand med min värdfamilj eller om jag skulle krama dem när de kom och hämtade mig. Jag kom dessvärre inte fram till något svar.

Min värdfamilj kom och hämtade mig morgonen därpå. Det var en väldigt konstig upplevelse vill jag lova. Ut ur bilen kom två människor, som jag endast Skypat med två gånger, och omfamnade mig (vilket var bra för då behövde jag inte fundera över om jag skulle skaka hand eller krama dem.)Tanken på att dessa två människor har valt att låta mig bo med dem och vara en del av deras familj under ett år fick mig att inse vilken sjuk grej det här egentligen är. Här kommer lilla jag från Sverige och ska bo hos några jag aldrig träffat förut och gå i en skola som är väldigt olik den vi har hemma i Svedala. Dessutom pratar alla ett annat språk. Åh, just det. Nämnde jag att allt detta sker flera hundra mil hemifrån? Konstigt men också väldigt häftigt!

Efter tre dagar med familjen börjar jag känna mig lite mer hemma i huset och med hundarna, som för övrigt är två av de mest underbara hundar jag någonsin träffat (inte för att jag träffat så många hundar i mina dagar, men, men.) Min värdpappa och jag har precis samma humor! Han och jag skämtar konstant vilket gör att vi alla tre skrattar väldigt mycket. Ett gott skratt förlänger livet! Om det stämmer kommer vi nog leva tills vi är hundra år...
Min värdmamma jobbar på skolan så vi har varit där och pratat med lärare och elever och hon har introducerat mig till tjejerna på cross country- teamet. Det har verkligen känts bra att ha henne på skolan! Alla känner henne och pratar med henne vilket har gjort att de har pratat med mig också. Jag tror jag skulle känna mig mer vilsen om hon inte jobbade där och kände alla så väl!

So far so good, kan man säga!

Hare gött!

Vi spenderade gårdagen på stranden. Note to self and future Maine visitors: bara för att det känns som du befinner dig på en strand i Italien betyder inte det att vattnet automatiskt är lika varmt som i medelhavet!

ALLT I USA ÄR SUPERSIZED!!! Det är något som jag insett efter tre dagar här. Vi var på ett café och de sålde de största tårtorna och munkarna jag någonsin sett. Jag nöjde mig med att ta en liten hallonkaka, som för visso inte var så värst liten men den såg liten ut i jämförelse med allt annat som fanns där inne!

Pizzorna var inget undantag. Det var ENORMA!!!!! (Jag vet att jag ser livrädd ut på bilden, men jag kan meddela att det är en liten förvrängning av verkligheten)

Likes

Comments

Nu sitter jag i en hotellsäng igen, men den här gången ligger hotellet i New York och inte i Stockholm. Jag måste säga att jag föredrar detta hotell framför Scandic! Tanken var egentligen att vi skulle ta en buss från New York till Maine där jag ska bo de kommande 10 månaderna, men bussen gick sönder på vägen till hotellet där den skulle hämta upp oss. Det är anledningen till varför jag fick spendera min natt i en väldigt skön dubbelsäng i New York och inte i ett bussäte på väg till Maine. Även om jag helst av allt hade velat göra allt resande på en dag känns det ändå skönt att jag fått sova ut ordentligt innan den långa bussresan idag. Jag kommer kunna njuta mer av resan idag än vad jag skulle gjort igår eftersom jag troligtvis skulle sovit större delen av tiden. Nu är det både ljust och jag är pigg. Bättre kan det inte bli!

Gårdagen var som alla resdagar ganska seg. Mycket väntan, mycket folk och mycket nya intryck. Planet från Arlanda lyfte enligt tidtabell och landade enligt tidtabell, så det var en smidig flygning. Jag fördrev tiden genom att titta på film, äta, titta på en till film och äta lite mer. Tro det eller ej, men planet serverade faktiskt god mat! Vi fick en väldigt god wrap med köttbullar (jag vet att det låter konstigt men det var sååå gott). Frukosten däremot blev en liten överraskning. Jag missförstod flygvärdinnan när jag skulle beställa. Jag tyckte hon sa "Scrambled eggs or grapes with apple" så jag tog grapes with apple. Jag fick ut en liten, varm folielåda och insåg snabbt att detta inte kunde vara vindruvor med äpple. Det visade sig vara Crepes with apple och inte grapes with apple. Så där satt jag med mina crepes som smakade som en mosad äppelpaj. Det var absolut inte äckligt men det var inte alls det jag förväntat mig. Jag antar att detta bara är det första i raden av missförstånd som kommer uppstå under det här året. Jag får vara glad att jag kom lindrigt undan den här gången!

Vi lyckades komma till tullen precis innan resten av världens befolkning kom dit vilket gjorde att det rullade på bra. Min stora fasa på hela resan var just tullen. Jag hade föreställt mig hur en arrogant man skulle titta på mina papper och sedan på mig och säga något i stil med "I am sorry, but we can not let you in to the country." Detta hände som tur var inte och lite chockad och lättad stapplade jag iväg för att leta på mitt bagage. Äntligen var jag inne i USA!!!!

Hela dagen igår var väldigt skum. Jag hade varit så nervös innan och var säker på att jag skulle gripas av smått panik när jag väl satt på planet, men jag var inte det minsta nervös. Det var som jag befann mig i en bubbla. Jag satt på planet, gick igenom tullen, åkte till hotellet, men jag var inte riktigt närvarande. Det var som om min hjärna stängt av sig. Väldigt skum känsla kan jag meddela. Jag undrar om mina sinnen är tillbaka i bruk idag eller om de kommer börja fungera först när jag kommer till min värdfamilj. Det återstår att se.

Hare gött

Ellen

Likes

Comments

Jaha...Då sitter jag här rakt uppochner i en hotellsäng och undrar om jag blivit helt galen. Är det verkligen imorgon som planet lyfter? Är jag verkligen en av de studenter som ska med till JFK? Jag har kommit fram till att svaren på båda frågorna är ja och det skrämmer mig en aning. Jag frågar mig själv om det inte är enklast att strunta i att jag är en av dessa studenter och återvända hem istället. Då skulle jag inte behöva vara nervös längre, vilket skulle vara ganska skönt. Men det skulle också innebära att jag blir kvar hemma i Svedala och det känns mycket värre än att åka. Jag tror att det är ganska vanligt att känna sig lite kluven inför en sådan här sak. Man är så taggad och spänd att man knappt vet var man ska ta vägen, men ändå ber en liten del av en att man ska lägga ner och stanna kvar i tryggheten. Att åka eller att icke åka? Att vara eller att icke vara? Det är frågan.
Shakespeare besvarade aldrig den frågan, men jag har svaret: åka. Det är klart jag ska åka! Här har jag kämpat med att få ner mitt liv i en resväska som inte får väga mer än 23 kilo, spenderat alldeles för många timmar på Amerikanska ambassaden i hopp om att få visum, vaccinerat mig mot så mycket att jag omöjligt kan bli sjuk igen och viktigast av allt; drömt om det här i mer än ett års tid. Skulle jag svarat 'icke åka' hade jag börjat undra om jag blivit galen på riktigt!

Imorgon ringer klockan kvart öven fem(...) och vid elva lokal tid ska jag landa i New York om allt går enligt planen. Något säger mig att morgondagen kommer bli lååång, men förhoppningsvis väldigt spännande. Tänk att lilla jag snart ska irra omkring på stora JFK i New York...herregud! Det är sådana här tankar som gör mig lite smått knäsvag, men det är också dem som gör att jag måste nypa mig en gång i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

Jag återkommer när jag är på amerikansk mark.

Hare gött,

Ellen

Likes

Comments