Jag bloggar mindre och mindre nuförtiden. Det det kan låta sorgligt, men anledningen till det är allt annat sorglig. Det händer saker hela tiden här borta. Det finns helt enkelt inte tid för bloggen, något som är lite tråkigt för jag älskar att dela med mig av det som försiggår här på andra sidan Atlanten.

 Varje dag måste jag påminna mig själv om att detta äventyr kommer gå fort, fortare än jag kan föreställa mig nu. Jag försöker uppskatta allt så mycket jag kan och ta vara på varje minut, för det här är det bästa äventyr jag någonsin varit på!

Detta är de senaste dagarna i text och bilder:

Warning! Two swedes in one pic!

Förra helgen var jag på hajk med AFS och det var lika roligt som vanligt att hänga med de andra AFSarna. Vi vandrade på en väg snarare än klättrade upp för ett berg, vilket är vad jag föreställer mig när jag tänker hajking. Trots det var det väldigt trevligt. Vägen ledde till en strand och där spenderade vi några timmar. Jag hade inte förväntat mig att vattnet skulle vara varmt, men det här vattnet nådde en ny nivå av kyla. Brrrr!!! Det var isande kallt! Men det stoppade inte några av AFSarna från att hoppa i plurret. De var en aning kalla efter det kan jag meddela. Vi åt lunch och larvade oss på stranden. Det var hur roligt som helst.

Jag är så himla tacksam att jag har dessa människor i mitt liv. De är helt fantastiska!❤️

Jag tillbringade förra lördagen i Belfast (nej, inte Belfast i Europa. Det hade varit en alldeles för lång resa...) och jag sprang Festival of Champions. Det är ett jättestort race med ca 2000 löpare. Det var det första loppet denna säsong för mig och eftersom jag har haft benhinneinflammation, var jag inte säker på att mina ben skulle orka ta mig runt hela banan, men oj vad bra det kändes. Inget pers men en fantastiskt känsla! Bilden ovan är tagen från spurten. Åååh, när jag ser den bilden vill jag bara tillbaka! Tänk att löpning kan vara så kul! Vi spenderade hela dagen i Belfast. Vi hejade, åt, hejade, åt lite till och sprang. Det är alltid lika kul att vara på meet med dessa brudar. Och det är inte bara meeten som är roliga, bussresorna till och från är super de också. Hög musik, dans och skrikiga stämmor. Helt underbart!

Jajemen. Nu är det officiellt: Jag är en riktig Maine-bo. Igår köpte jag Bean Boots! När jag först såg dem var jag väldigt skeptisk och jag fattade inte varför i hela friden dessa dojor kunde vara så himla populära, men nu är jag helt kär! Och jag är långt ifrån den enda här i Maine som älskar dem för ALLA har dem!

Idag spenderade jag min söndag i Rockland, hemma hos Johanna. Det var hur kul som helst! Rockland är en väldigt fin liten stad nära havet. Vi gick på konstmuseet, shoppade lite och åt mat på ett litet café. Vi promenerade längs med havet och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var så skönt att få prata av sig med en annan utbytesstudent och eftersom hon är från Sverige så kunde vi prata om kulturkrockar vi båda upplevt. Trots att vi båda är svenskar pratade vi nästan bara engelska med varandra. Är inte det helt sjukt? Vi pratade svenska en gång, men det kändes bara fel så vi bytte till engelska efter några meningar. Jag börjar bli mer och mer orolig över att jag inte kommer kunna kommunicera med folk när jag kommer till Sverige...

Det var allt för denna gång!

Hare gött,

Ellen

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

No need to panic, I am alive!
Jag har en hel del bilder från de senaste veckan som jag tänkte dela med mig av.

Jag gjorde rafting igår! För er som inte vet vad det är (I don't blame you, jag hade ingen aning om vad det var innan jag åkte hit!) så åker man i en stor gummibåt på en flod. Eftersom det finns stenar i floden bildas det höga vågor som man åker upp på. Det är inget att rekommendera för er som inte gillar vatten eller karuseller för ja, du kommer bli blöt (väldigt blöt) och ja, det kommer vara tillfällen då du nästan faller ut för att vågorna är så höga.

Igår var det en så kallad "high release" vilket innebar att de släppte på vatten från dammen ovanför floden. De pumpade ut 8000 square feet varje sekund vilket är ca 8000 basketbollar fulla med vatten varje sekund. Eftersom det var mer vatten än vanligt i floden så blev vågorna större (klass 4 på en 5-gradig skala). Det var en så häftig upplevelse!

Jag måste erkänna att jag var lite smått nervös innan jag väl satte mig i båten. Jag skulle alltså sitta på kanten (jajemen, på kanten, inte i båten!) av en gummibåt som skulle åka ner på en flod med många höga vågor. Men herregud vad kul det var! Vi åkte upp och ner på de där vågorna. Bara efter några minuter var alla dyngsura eftersom en våg slog över i vår båt. Efter det "vilda" partiet av floden fick vi hoppa ur båten och flyta med strömmen. Det var också roligt, men jag tror jag svalde några basketbollar med vatten under de minuterna jag spenderade i vattnet.

Vi åt lunch sedan paddlade jag på en paddle board (som en surfbräda som man står och paddlar på). Som ni kanske förstår var det inga vågor i den delen av floden. Det var lugn och stillsamt, men det innebar inte att det automatsikt blev enkelt att stå på den där brädan. Det tog ett antal försök och några turer ner i vattnet innan jag fick kläm på det. På bilden står jag bara på mina knän, men jag lovar, jag var upple på båda fötterna och paddlade ett långt tag!

Det här med att skriva i kronologisk ordning är uppenbarligen inte min melodi för det här är bilder från förra helgens AFS läger.
Det är med ett leende på läpparna som jag tittar på dessa bilder. Jag hade så himla roligt under dessa tre dagar. Alla utbytesstudenter är helt underbara. Vi må komma från alla världens hörn, men vi har alla en sak gemensamt; vi är utbytesstudenter, vi sitter i samma båt och det känns så bra att ha 17 vänner som vet precis vad man går igenom! Denna helg är definitivt på topp tre listan av allt jag gjort i Maine hittills, och som ni vet, jag har gjort en hel del!

Maine känt för många saker, där bland hummer och älg, men trots det tog det mig en och en halv månad innan jag åt min första Lobster Roll. Lobster Roll är helt enkelt hummerkött, smält smör och bröd. Jag förstår varför de säljer det överallt för det var så gott! Rekommenderas om ni kommer över lite hummerkött någon gång!

Idag var vi på Common Groud Fair, vilket är ett ställe (typ som en marknad) där de säljer frukt och grönt och andra livsmedel från bondgården och handgjorda prydnader, smycken och kläder. De har djur som gör olika uppvisningar och en massa stånd som sålde mat från alla världens hörn. Det var väldigt trevligt, men stekhett. Det var säkert 30 grader! Det är första gången i mitt liv som jag kunnat gå i shorts och linne i september, hur underbart? Det är vanligtvis inte så här varmt i september, men eftersom det har varit ett par orkaner i söder så har den varma luften kommit upp till oss. Jag klagar inte! Sedan när har lite värme varit dåligt för människan?

Här om dagen var vi på en liten hike och kom fram till detta vackra vattenfall. Ännu en gång, Maine är såå vackert!

HÄÄÄSSSTAAARRR!!! Det är en sak jag verkligen saknar. Jag sakna att rida på min lille hästapolle och jag saknar att bara spendera tid i stallet! Min värdpappa jobbar med att gräva en damm hos ett par som har hästar så vi åkte dit i fredags för att säga hej och mysa med dem! Jag blev helt varm i hjärtat när jag klev in i stallet och kände lukten av häst! Det måste vara en av de bästa dofterna i hela världen. Stall och nybakta bullar!

Nästa vecka ska jag förhoppningsvis rida! Min värdmamma känner några som har hästar så jag håller tummarna att vi kan få till ett ridpass snart! Jag börjar bli ganska desperat haha!

Det var allt från Amerika för denna gång!

Hare gött,

Ellen

Likes

Comments

Det känns som jag gjort mer denna vecka än vad jag gjorde hela förra året... Homecoming game, Homecoming dance, XC-meet och road-trip är några av de saker som hänt sedan det senaste inlägget.

Förra fredagen spenderade jag min kväll på en blöt läktare och skrek mig hes i spöregnet. Det kanske inte låter värst inbjudande, men det var fantastiskt. Stämningen på läktaren var oslagbar, alla var klädda i gult och svart (skolans färger) och ljudet från the bear cave (namnet på vår hejar-klack) var öronbedövande! Det gjorde inte ett dugg att det spöregnade (haha, kul Ellen...)

Vi hade vårt hemma-race för drygt en vecka sedan. Jag kunde tyvärr inte delta på grund av min benhinneinflammation, men det var kul att ta tider och heja på alla! Jag klagar inte!
De satte upp skyltar med alla våra namn på längs infarten till skolan så alla lag kunde se dem när de rullade in. Jag tyckte det var jättegulligt gjort. Jag kände mig ännu en gång väldigt stolt över att vara en del av teamet!

På tal om benhinneinflammation, jag har börjar springa ingen, inte långt, men jag springer! Sakta men säkert ska jag ta mig tillbaka. Jag kan knappt hålla mig tills jag får börja tävla igen!!!

Och sen har vi Homecoming dance! För att vara ärlig så var det roligare att göra sig iordning och ta bilder med alla tjejerna än att dansa.
För er som undrar, NEJ, det är inte som i Pretty Little Liars eller någon annan av era favoritserier. Det var varmt, alla var svettiga och man kunde inte riktigt prata med någon för musiken var för hög. Meeen, jag hade en trevlig kväll ändå!

Tips till framtida utbytesstudenter och människor som av någon anledning har planerat att gå på en Homecoming dance, det blir roligt om du gör det roligt! Även om det kan verka lite obekvämt att klämma sig in bland alla svettiga kroppar, så är det helt klart värt det. Stå där bland alla och dansa som om det inte finns en morgondag är amazing! Jag var i mitten av folkmassan och hoppade runt som en gräshoppa ett antal gånger!

Om du är en av dem som bara står längst kanterna och tittar på dansarna med avsmak, kommer du inte ha en lika trevlig kväll.

Förra helgen åkte jag och min värdpappa på en road-trip till hans barndomshem. Jag slutar inte fascineras över hur vackert Maine är. Jag kan bara sitta och titta ut över träden, bergen och sjöarna och ibland är det så vackert att jag inte ens kan ta in landskapets skönhet! (Lät jag inte lite som Ernst nu??)
Huset han växte upp i var jättevackert med utsikt över bergen!

Det var nog allt för mig!

Hare gött,

Ellen

Likes

Comments

Jahop, mycket har hänt den senaste tiden! Ingen rast, ingen ro här inte...
Jag har en massa bilder från de senaste dagarna och mycket att berätta. För att detta inte ska ta mig hela veckan att knåpa ihop så har jag sammanfattat det som hänt under bilderna!

Jag har haft problem med benhinneinflammation ända sedan jag kom till USA. Jag får inte springa för tillfället utan spenderar mina träningar i gymmet istället. Det kan låta tråkigt, men det går ingen nöd på mig för jag får sällskap av tre andra tjejer som inte heller får springa. Vi skrattar, svettas och kämpar tillsammans bland gymmets vikter och maskiner. Det är först nu när jag har tränat med teamet ett tag som jag inser hur mycket roligare det är att träna med andra människor!

HUR VACKERT??? Fantastiskt! Jag är helt förälskad i Maine!
Bilderna är tagna hemma hos en kille på XC-teamet. Hela teamet var där i torsdags och åt spagetti. Gemensam spagetti-middag hemma hos någon i teamet är något vi gör varje kväll före ett lopp, vilket blir ungefär en gång i veckan! Det är ofta jättemysigt och det gör att vi kommer varandra närmare. Nu känner jag mig äntligen som en i teamet! Jag kan slappna av och bara skratta och ha roligt när jag är med dem, vilket är väldigt skönt med tanke på att jag är ganska borttappad i skolan än så länge.

Första fotbolls-matchen i USA! (Fotboll här i de förenta staterna är amerikansk fotboll, alltså inte den fotboll som Zlatan håller på med!) Jag fattade inte mycket av vad de höll på med, allt var väldigt förvirrande. Först stod alla öga mot öga med varandra, sekunden efter låg de i en hög på marken och plötsligt hörde jag en visselpipa och efter det började allt om igen. Jag lyckades i alla fall förstå att Maranacook (min skola) förlorade ganska stort, men jag var glad ändå. Det var vackert väder, jag träffade många nya människor och skrattade mycket! Maten däremot var inte mycket att hänga i julgranen. En torr hamburgare i ett blött bröd och inga grönsaker. Det smakade ungefär lika gott som det låter...

Vi spenderade Labor Day weekend i en stuga nära en sjö, som jag inte kan komma ihåg namnet på. Det var våran present till min värdmamma som fyllde år på Labor Day. Min värdsyster, hennes man och lilla bebis var också där och vi hade väldigt trevligt tillsammans. Jag paddlade kajak för första gången, vilket resulterade i träningsverk i axlarna och extrema skavsår på båda tummarna... Jag han också med att åka kanot (observera att jag åkte kanot och inte paddlade... min värdpappa var motorn och jag satt mest och njöt av det underbara landskapet). Det regnade hela dagen på söndagen så vi var inne och spelade en massa sällskapsspel och så mös jag med den lille bebben!
På söndagkvällen gick vi ut och åt på en riktig amerikansk BBQ-resturang och herregud vad mycket mat vi fick in!!! Vi beställde en förrätt till alla fyra och jag håll på att ramla av stolen när den kom in. Revbenspjäll, lökringar, kycklingvingar, pulled pork... listan kan göras lång. Jag åt så mycket att jag kunnat rulla hem om det inte varit för regnovädret!
Vi berättade för servitrisen att min värdmamma fyllde år så de kom in med en (enorm) tårtbit med tomtebloss i och överraskade henne. De spelade happy birthday i högtalarna och hela restaurangen klappade händer när de kom in med tårtan! Hon blev väldigt överraskad!
Det var en riktigt lyckad helg som jag inte har något emot att göra om!

Hare gött,

Ellen

Likes

Comments

Igår började mitt utbytesår på riktigt! Jag började skolan! Jag åkte tyvärr ingen gul skolbuss, men jag packade min egna lunch, gick runt i korridorerna med en ryggsäck på ryggen och hörde skolklockan ringa ett antal gånger under dagen.
Jag var fysiskt men inte mentalt med på de första två lektionerna. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, allt var så nytt och nästan lite överväldigande. Som tur var pratade vi mest om regler, delade ut böcker och introducerade kurserna, alltså inget krävande. Efter lunch blev jag lite mer som mig själv, men allt var fortfarande väldigt nytt och annorlunda. Igår slog det mig också att
allt är på engelska. Jag skriver på engelska, läser instruktioner på engelska och svarar på frågor på engelska! Herregud...
Jag fick lite smått panik när jag satt på matten och insåg att alla mattetal/frågor är på engelska. Det var egentligen ingen chock, jag hade inte direkt väntat mig att de skulle vara skriva på svenska, men språkbarriären blev bara så tydlig just i den stunden. Inte nog med att ekvationer är svåra att lösa och uttryck svåra att skriva, nu är allt skrivet på engelska också! Och det värsta är att engelskan är så svår. Jag menar, hur säger men likbent triangel och proportionalitet?! Det är inte direkt ord som man lär sig på engelska-lektionerna hemma i Sverige! Trots att det verkar svårt och lite skrämmande nu, tror jag att det kommer lösa sig. Efter ett tag kommer jag förhoppningsvis kunna alla matte-ord!

Min första skoldag var väldigt bra! Det känns så sjukt att jag faktiskt är här och att det börjar nu! Nu är jag äntligen en high school student, som jag väntat!

Likes

Comments

Jag har befunnit mig i de förenta staterna ett tag nu och även om Maine är väldigt likt Sverige när det kommer till naturen och till viss del klimatet, har jag lagt märke till vissa skillnader. Det är inga enorma eller livsavgörande olikheter. De kör inte på vänster sida, börjar dagen på kvällen och lägger sig på morgonen eller äter ormar och insekter. Det är småsaker som jag inte hade en tanke på innan jag kom hit. Vi börjar med den första skillnaden och den som var svårast att ta in till en början. Jag fattar fortfarande inte varför amerikanarna gör som det gör, men jag har i alla fall accepterat att det är så de jobbar på andra sidan Atlanten.

1. DERAS KALENDER BÖRJAR PÅ EN SÖNDAG!

Asså, what!? Sedan när är söndag den första dagen på veckan?? Jag var chock när de visade mig deras kalender för första gången, men nu har jag smält det...typ... Anledningen till att kalendern börjar på en söndag var tydligen något religiöst som jag inte kommer ihåg.

(Värt att tillägga är att de ser måndag som första dagen på veckan, precis som vi. Det är alltså bara deras kalender som är lite speciell...)

2. De äter inte med kniv
Det faktum att de väldigt sällan använder kniv när de äter har skapat ett par pinsamma situationer. Här om dagen blev serverad French Toast (bröd doppat i ägg och stekt i stekpannan) med endast en gaffel. Hur skjutton ska man kunna dela en stekt brödbit med en liten gaffel? Jag sneglade lite diskret på mina bordsgrannar för att se om de använde en speciell teknik som jag inte visste om. Uppenbarligen hade de mer koll på vad de höll på med än vad jag hade för deras bröd delade på sig hur lätt som helst. Jag måste sett ut som värsta utlänningen när jag satt där och desperat försökte skära min frukost.

3. De säger "How are you?" HELA tiden!
Hi, how are you? är så de hälsar här, även om de inte är intresserade av att veta hur du mår. De förväntar sig att du svara bra, även om din hund dog igår, din visdomstand värker och din bil gick sönder på väg till jobbet. Ibland säger de "Hi, how are you?" och du hinner inte ens svara innan de börjar babbla på om annat. Första gången någon sa det blev jag ganska ställd. Hur mår jag egentligen? Ganska bra tror jag, lite ont i magen och ganska trött, men bra. Ja, jag mår bra! Innan jag hann tänka ut hur jag mådde hade de gått vidare till nästa samtalsämne.

4. Allt är great, awesome och fantastic!
Det kanske bara är min personlighet, eller så är det mitt svenska blod, men jag säger sällan att saker är fantastiska, underbara eller otroliga. Om någon frågar hur gårdagen var säger jag inte "Den var fantastisk!" även om den hade varit helt suverän. Jag nöjer mig med ett "den var bra!" eller på sin höjd "Den var jättebra!". Här är allt awesome eller great. "How are you?" "Great!" "How was the meal?" "Fantastic!" "How was your day?" "Absolutely fantastic!"

5. "I love you" är ett välanvänd uttryck...
Varje dag, ibland flera gånger om dagen, säger de "I love you!". När de pratar i telefon, när de är med kompisar eller bara när de bara strosar runt hemma. Om jag skulle säga "Jag älskar dig" till någon skulle det krävas något speciellt t.ex. att jag skulle åka bort under en lång tid. Jag skulle aldrig säga "Jag älskar dig" flera gånger om dagen som de gör här. Å ena sidan tycker jag att det är bra att de säger det för då vet människorna i deras liv att de älskar dem, men å andra sidan tappar uttrycket sin mening om det används lika ofta som "Vad är klockan?"

Listan kan såklart göras lång, men detta var 5 skillnader som jag stöter på dagligen. Inget är rätt eller fel, det är bara annorlunda! Det är väldigt fascinerande att vara med om ett sådant här kulturbyte. Jag lär mig av amerikanarna och amerikanarna lär sig av mig!

Hare gött!

Ellen

Likes

Comments

För två veckor sedan påbörjade jag detta äventyr. För två veckor sedan satt jag på planet och undrade om jag verkligen skulle bli insläppt i USA och hur det skulle kännas att gå på amerikansk mark. När jag satt där i flygstolen hade jag ingen aning om att de kommande två veckorna skulle bli så roliga, krävande, spännande och jobbiga som de faktiskt har varit. Uttrycket "en dans på rosor" förknippas med att allt gått lätt som en plätt, men om man tänker efter så borde det göra ont att dansa på en bädd av taggar. Dessa två vekor har varit en dans på rosor, inte för att det har varit lätt och roligt varje dag, utan för att det ibland har gjort ont men för det mesta varit helt underbart. Rosor är vackra, men de sticks. Utbytesår är häftigt, men det är krävande.

Jag är i full gång med att skapa ett liv här på andra sidan atlanten. Jag försöker skapa rutiner, träffa människor och göra saker som jag älskar. Under dessa två veckor har jag dels tackat mig själv för att jag hade modet att sätta mig på planet och åka iväg, men också undrat varför i hela friden jag är här och inte hemma i Svedala.

Just nu är jag i desperat behov av att få använda min hjärna igen och räknar därför ner dagarna till skolstart. Min hjärna har varit tjänstledig alldeles för länge så jag hoppas verkligen att den inte glömt bort hur man arbetar. Det skulle vara ett stort problem eftersom det inte går att ringa in en vikarie för den direkt...
För att komma i ännu mer back-to school-mood åkte jag och min värdmamma till dollarstore (där allt kostar en dollar!!!!!) och köpte allt man kan tänka sig behöva i skolan (och lite till). Nu har jag nya anteckningsblock, pärmar, papper och pennor och är mer än redo att börja skolan. Jag fick mitt schema igår också:
Honors U.S History
Spanish III
Algebra II
Physics
Astronomy
English
Jag är inte riktigt nöjd med mina kurser. Jag ville ha psykologi eller public speaking men det passade inte in i mitt schema. Det kan eventuellt ske några ändringar det under de två första veckorna i skolan. Jag vill helst inte ha astronomi, men det var det ända som fanns ledigt under den perioden... Jag tror dock inte att det är själva kurserna som kommer göra mitt high school- år, utan människorna och allt runt omkring. Jag tror inte spelar någon roll om läraren pratar om planeter eller om kungar. Det är vännerna och sakerna vi kommer göra tillsammans som kommer skapa mitt år!

Är det bara jag som älskar sådana här saker?!😍😍

Det skulle inte vara mitt utbytesår om det inte innehöll en massa träning!

Man måste ju bara älska att det fortfarande är sommar i Maine. Det känns som jag är i Spanien!!

Likes

Comments

Idag sitter jag och skriver i en säng igen (på tal om säng, jag måste bara påpeka att min säng här är den skönaste jag någonsin sovit i.) Jag är själv förvånad över att jag fortfarande är vaken med tanke på hur få timmars sömn jag fick natten till idag... Jag har varit på retreat med XC teamet fredag och lördag och vi alla vet ju att sömn inte är något som prioriteras på läger! Den här retreaten var välbehövlig för min del. Nu börjar jag äntligen känna mig som en i gänget och det är väldigt skönt. Jag kan fortfarande inte säga att jag är helt bekväm än, men det har ju bara gått en vecka sedan jag såg alla för första gången så det väl förståeligt. Regnet stod som spön i backen under hela lägret, något som inte störde mig så mycket. Jag är ju trots allt svenne och van vid att regnet strilar ner större delen av året. Plus att det är väldigt mysigt att sova i stugor när det regnar!

Innan vi åkte till lägret var jag med tre av tjejerna från XC teamet och vi fixade iordning det sista på tårtan som vi bakade i förrgår. Tårtan var till två andra tjejer i teamet som fyllde år. Vi hade en idé om hur vi ville dekorera tårtan, en idé som i vårt huvud verkade perfekt. Vi hade varit och köpt kanin-formade kex, glasyr och karamellfärg och vi föreställde oss hur kaninerna skulle hoppa över en grön gräsmatta och hur en regnbåge skulle pryda himlen. Vi var säkra på att det skulle bli ett mästerverk tills vi drog det första draget med glasyr över tårtan. Antingen var glasyren för hård eller tårtan för smulig för så fort vi nuddade tårtan med glasyren lossnade massor med bruna smulor. Vi insåg ganska snabbt att vår perfekta kanin-tårta inte skulle bli så perfekt som vi hoppats på, men vi gav inte upp för det. Efter lite kladdande hade vi äntligen en dekorerad tårta framför oss.

Inga kommentarer...

Det roligaste på hela lägret var lätt vattenkriget mitt i natten. Vi tjejer hade planerat att pranka grabbarna genom kasta vattenballonger på dem och hade därför laddat upp med 600 ballonger(!) Grabbarna fick olyckligtvis reda på detta och utmanade oss därför till ett vattenkrig. Vi tjejer gick med på det och alla var säkra på att vi skulle vinna eftersom vi hade 600 vattenballonger. Inget kunde väl slå det, eller...?
Det visade sig dock att killarna hade vattenpistoler och att vi tjejer inte skulle vara så överlägsna som vi trott från början. Vi spenderade en dryg halvtimme med att fylla upp ballongerna. Vi insåg snabbt att vi varken skulle ha tid eller ork till att fylla upp alla 600 utan nöjde oss med knappt 100 stycken. Vi bytte om till regnkläder och bikini och sprang ut i hällregnet. Det var iskallt och marken var som ett stort hav efter allt regn. Där sprang vi runt som yra hönor och kastade ballonger på grabbarna som svarade med sina vattenpistoler. Jag, och säkert alla med mig, blev dyngsura efter bara några minuter, men det stoppade oss inte från att fortsätta kämpa. Efter en stund fick några av tjejerna tag på grabbarnas vattenpistoler och började skjuta på dem med deras egna vapen. Trots detta lyckades killarna ändå göra oss tjejer så blöta att vi tillslut gav upp. Även om jag tillhörde det förlorande laget tyckte jag att det var väldigt kul. Det liknade inget jag gjort innan och jag tror det kommer ta ett tag innan jag får uppleva ett sådant vattenkrig igen, vilket kanske är det tur...

Den här lilla berättelsen får bli slutet på detta inlägg. Jag har alltså haft ytterligare två bra dagar här i Amerikat och jag hoppas att de kommande dagarna kommer bli toppen de också!

Hare gött

Ellen

Likes

Comments

Igår sprang jag mitt första XC race någonsin!!! Det var en slinga i skogen på 5k. Jag har aldrig sprungit i sådan terräng innan så det var en ny upplevelse! Trots att jag sagt till mig själv att jag skulle ta det lugnt i starten gjorde jag det klassiska nybörjar-misstaget att gasa på i början för att sen behöva springa med ben av bly större delen av loppet... Det var en väldigt tuff bana, mycket uppför och många smala och krokiga stigar. Efter ca en mile (1,6 km) var jag redo att ge upp. Allt jag såg var en stenig, krokig och lång uppförsbacke och jag insåg att det inte skulle bli en bekväm stigning med tanke på mina bly-pelare till ben. Men jag bet ihop, bad till Gud eller vad som nu finns uppe i himlen och efter några minuter av smärta var jag uppe på toppen. Det var en underbar känsla för alla vet ju vd som kommer efter en uppförsbacke. Just precis, nedförsbacke!! Jag sprang nerför den sista km och kände mig som Mo Farah eller någon annan elitlöpare hela vägen till målet! Det är underligt hur man först kan vara redo att ge upp och sedan fem minuter senare känna sig som att man kom direkt från OS arenan. Jag kom in strax innan klockan passerat 30 min, en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på terrängen och det faktum att jag aldrig tävlat i XC innan.

Bara för att jag skrev att slingan var jättetuff och kuperad så är bilderna tagna från det ända platta partiet på hela banan... Det här var precis innan mål!

Jag, Tank och Riley spenderade förmiddagen vid poolen.

Igår smakade jag s'more för första gången! Det var väldigt sött och svårt att äta. Inte en favorit, men det kändes som ett måste att smaka. Jag är ju trots allt i USA.
En s'more är helt enkelt grillad marsmellow och choklad med två kex, ett i botten och ett på toppen.

Likes

Comments

Jag kan inte komma på en bra inledning så ni får klara er utan en sådan idag.
Väckarklockan ringde alldeles för tidigt både idag och igår eftersom pre-season med cross country-teamet har börjat. Jag var väldigt nervös igår eftersom det var första träningen. Den var väldigt stel, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag kände mig verkligen som det svarta fåret i flocken, men som tur är kändes det mycket bättre idag. Det är fortfarande svårt att hitta samtalsämnen eftersom de flesta pratar om lärare och människor jag aldrig sett, men idag ville jag i alla fall inte gräva ett hål i marken, lägga mig i det och be någon fylla igen det. Jag tror att det kommer bli bättre och bättre. Tjejerna är supergulliga och vi hejar på varandra hela tiden! På fredag ska vi ha ett litet läger så förhoppningsvis kommer jag lära känna alla lite bättre.

Igår åkte jag och min värdmamma och handlade och vi hittade bland annat svenskt knäckebröd från Wasa!! Jag trodde inte de hade det här i USA så när jag såg det blev jag väldigt exalterad! Efter vi hade spenderat en halvtimme inne i den väldigt kalla mataffären styrde vi bilen mot en fiskaffär(!) Jag var väldigt taggad på att äta en fisk som inte var lax eller torsk. Vi köpte en fisk som jag inte kan komma ihåg namnet på. Oavsett vad den hette så var den väldigt god!

Idag åkte vi till ett glasställe några minuter från vårt hus. Min värdpappa tog en medelstor glass och jag tog en baby-sized glass. Kan vi bara ta en minut och bara kolla på hur stora dessa glassar är!? Allt i USA är supersized, jag vet det vid det är laget, men jag blev ändå lite lätt chockad när jag fick glassen i min hand. Den var ju enorm, även om den var baby-sized.

Hare gött!

Ellen

Likes

Comments