View tracker

Jag är en högtidsperson. Det är ingen nyhet; att jag är en slaviskt lojal anhängare av kalenderårets alla traditioner visste jag redan innan jag kom hit, men x mil söder om Sverige blir det naturligt att hålla lite extra hårt i det där som påminner om hemma. Därför var det med hjärtlig värme som jag välkomnade de kartonger med spindelnät och plastskelett internatrådet drog in på skolan lagom till halloween. Åh, vad jag älskar högtider.


Utsmyckning av matsalen var bara början. När hela internatet slutligen virats in i blodigt bandage återstod två saker: utklädnad och UTGÅNG.

Kära syster, Anna-nas, här tänkte jag på dig ;)


Dessa bilder togs i panik sekunderna innan det var dags att stiga på partybussen mot Treehouse - en klubb som är speciellt känd här i Nairobi för 1) det träd som står mitt i klubben, och 2) deras grymma events. Före klockan tio gick alla tjejer in gratis, så vi var ett gäng på 25-ish tjejer som tillsammans fyllde den första bussen. Den kvällen gjorde vi chauffören döv. Den kvällen var det ett under att treehouse dansgolv inte sprack och att endast en tjej svimmade av syrebrist. Den kvällen var dansdansdans, någon enstaka klunk vatten och sedan dansdansdans. ÅH, vad jag älskar högtider!

En liten note: jag tog inte med mig kameran till klubben, och tur var väl det för när vi åkte hem visade det sig att flera hade förlorat sina mobiler, plånböcker mm. Tips från coachen: bär inte värdesaker i Nairobi. Just don't.

Det var allt för återblick 2.0. Next up: Naivasha!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej. Det var ett tag sedan. Efter en lång period av tystnad har jag äntligen satt mig i min morgonrock och med min kaffekopp i Alexandras säng för att dela med mig lite av livet. Mycket har hänt. Många känslor har snurrat runt och jag minns vad min Grandma sa till mig innan jag åkte: “Ellen, de första månaderna kommer att vara fantastiska. However, efter en månad eller två kommer vardagen att sätta in, allting kommer inte skimra på samma sätt längre och det kan hända att du känner dig lite low ett tag. Det är okej, that’s part of the deal”. Kära Grandma, det tog inte en månad, inte två utan tre innan jag skulle inse - tydligt och klart - vad du menade. Den här veckan har varit tuff. Förra veckan också, och därför har jag låtit bloggen vila ett tag. Jag vill inte hem, men den där molande värken i magen av tanken på mina syskon, mina vänner, min hund, min frukostgröt, mitt kranvatten, mitt slask, min friska luft och mitt älskade hav har inte riktigt velat gå över. Och det är okej, it’s part of the deal.


Det virrvarr av känslor som präglat den senaste tiden har dock inte enbart varit saknad och nedstämdhet. Absolut inte. En lika stor del har varit inspiration, häpnad och ren eufori. En morgon bland zebrorna i Nairobi national park, halloweenfirande och en trip till fågelparadiset Naivasha är bland de äventyr som lättat saknaden och istället fyllt vardagen med liv och lust. Ni ska få se. Här kommer första delen i den lilla serien av återblickar jag planerar att dela med er.

Det här är Nairobi National park:

Jag måste tillägga att jag aldrig, aldrig, aldrig skall jag glömma synen av den fantastiska varelsen ni ser ovan. Det är oklart varför, men av någon anledning berörde åsynen av dessa tre ståtliga noshörningar, betandes på parkens grässlätter med Nairobis skyskrapor i bakgrunden, mig djupt. Wow, vad mäktigt det var. Kanske det mäktigaste någonsin. Det gör ont att tänka på att de i denna stund riskerar att utrotas, enbart på grund av oss. Låt oss ta hand om dem.

Vi hörs snart igen, och den här gången är det ett löfte. Jag saknar er.

Likes

Comments

View tracker

“En del saker är sig lika; den frätande stanken av brända sopor, safaricomskyltarna på husfasaderna och leendena finns även här. En del saker är lika, men existerar i ny form. Nairobis matatus har här ersatts av trehjuliga tuctucs, baobabträd har tagit jakarandornas plats och gatuförsäljarna säljer snäckprygga armband istället för majs och sockerrör. En del saker är inte alls lika. En del saker skiljer sig så markant från vad jag vant mig vid att Kenya plötsligt känns dubbelt så stort. Här samsas slöjor med kortkort, vardagsstress verkar inte existera och luften är tjock och tung av fukt och salt. Havet finns här. Inte alls som i Nairobi.


Dagboken, vi har nått Mombasa."

"Havet är indigoblått, kristallklart och lockande som i en reklam för fritidsresor här. Det är galet. Galet och alldeles fantastiskt. Med sin kustremsa av pappersfärgad, småkornig sand, full av strandsatta kokosnötter och krabbor, utgör Tiwi beach en idyll jag inte tidigare trott varit möjlig. Palmer och grönska åt ena hållet, vidsträckt horisont åt det andra. Salt och vågor och salt och vågor. Visst är det häftigt hur lite ögonsvidande vatten kan ta en direkt hem."

"Under de senaste dagarna i Tiwi, Mombasa har jag inte lämnat vattnet för annat än att äta och sova. Otaliga timmar på stranden, gåendes upp och ned längs kustremsan, skrivandes under en palm eller sovandes i en palmgunga, har varvats med svalkande dopp och långa upptäcksfärder under vatten. Dykning är bland det bästa jag varit med om. Tänk, att jag upptäckt en ny passion i livet!"

"Idag har jag har tänkt, målat och spenderat tid med mig själv. Jag har skrattat, dansat och talat med andra. Jag har fått fräknar och vänner för livet."

“Allt oftare vet jag inte var jag ska ta vägen med alla mina känslor. Det är som att glittrig konfetti, stigande såpbubblor och sprakande fyrverkerier mer eller mindre permanent flyttat in i området mellan hjärtat och maggropen. Den där lyckan som var så svår att finna i höstas är nu närvarande i varje andetag och jag är så tacksam. Tack världen. Tack familjen. Tack Ellen.


Dagboken, nu åker vi hem.”

Likes

Comments

Vänner! Jag har höstlov!

Och inte kan man väl fira in det på ett bättre sätt än med en plan full av rugby-spelande, svettiga kenyaner i månsken. Skulle inte tro det :)


Om exakt fem timmar skall jag stå med min 15 kg tunga resväska och fulladdade kamera på skolans parkering, redo för avfärd mot Wilson airport. Några timmar därefter är jag framme på Tiwi beach med en knapp vecka av dykning, strandpromenader och friterad fisk framför mig. Jag längtar.

Vi ses där!

Likes

Comments

Perspektiv. Är det någonting min tid i Kenya har givit mig så är det just det. Inte för att jag har sett allt och plötsligt kan sätta mig in i hur det är att leva här i slummen, på landsbygden, i staden. Tvärt om lever vi i en liten bubbla på internatet och öppnar endast dörrarna till omvärlden när vi känner för det. Jag ser det tydligt nu. Perspektiv.


Internatet bidrar också. Här har jag funnit människor som funderar och spekulerar annorlunda än jag och genom att ta del av varandras tankar breddar vi också varandras sinnen. Jag vill att ni ska få ta del av det. Därför låter jag nu Alexandra, min älskade vän, berätta hur hon upplevde fredagens besök på Love School - en skola för utsatta barn i Kiberas slum.


Alexandra skriver:

“Vilken ära att just jag får dela med mig av mina tankar här och inte minst med tanke på att detta inlägg berör

underbara Love School som vi besökte förra fredagen. En liten grupp bestående av oss elever och vår boardingvärd Marie trotsade värmen och promenerade till Kawangare där Love school håller till."

"Kanske var vi aningen trötta efter en lång vecka i skolan men om så var fallet var den känslan som bortblåst så fort vi kom innanför Love schools grindar. Det skrattades, stojades, dansades och sjöngs en hel del fina sånger och intrycken var så många att det nästan blev överväldigande."

"Förväntningarna som fanns innan vi kom ner till Kenya var, i alla fall för min del, att helt enkelt lära mig mer om livet, även om det samtidigt fanns en viss naivitet i mig. Jag menar, jag var påläst om fattigdomens utbredning, men det är verkligen inte samma sak att vara påläst och veta saker som att uppleva det."

"Internatet som vi bor, lever, pluggar, socialiserar och tränar på är på många sätt en helt fantastisk och underbar plats. Vi får maten serverad, har vännerna en dörr bort och kan ta otaliga morgondopp om en känner för det. Men det skapar minst sagt en liten trygg bubbla mitt i Kenyas huvudstad och därför betyder det väldigt mycket för oss att komma ut och besöka ställen som Love school. Samtidigt upplever jag ofta en känsla av hjälplöshet. Vi kan inte rädda hela världen. Men vi kan verkligen göra något. Och ju mer vi tar oss ut i samhället, lär oss nya saker och knyter kontakter desto större inverkan kan vi göra. Engagemanget finns där och nu är vi äntligen på väg.”

Alexandra <3


Visst är det så: vi kan inte rädda hela världen, men vi kan verkligen göra något. Vi har sett tillräckligt för att inse det. Just därför ser jag nu fram emot en nära framtid fylld av fler möten, besök och lärdomar från utsidan. Engagemanget finns där, vi tänker inte stå passiva. Det händer nu.

Likes

Comments

"Aldrig glömmer vi det här"
- Dagboken, 26 september 2016

Likes

Comments

Ibland är det lätt att all fokus hamnar på de uppenbart stora sakerna: resor, safari, upptäcksfärder. Vardagens mer blygsamma äventyr tappas liksom bort i myllret. Ändå är det just de som utgör mitt liv här, de som sätter prägel på varje ny dag och som är orsaken till den fantastiska känsla av harmoni jag fått smaka på här.

Just nu står vardagen på en grund av dagliga morgondopp, lektioner och kvällsfika. Får jag chansen tävlar jag gärna i artkunskap om afrikanska träd, beundrar masaikonsten på toi eller skakar loss till afrikansk rhumba med kenyanskorna på impala. På kvällarna, när himlen blivit tjära, lägger jag mig ensam på lekplatsens horisontella repklätterställning och studerar månen. Den står högre och lyser starkare här än hemma. Ibland kommer Nimrod, en av nattvakterna, förbi och gör mig sällskap. Ibland ligger vi tysta, men oftast inte. Oftast bjuder han och Winnie, hans väktarvän, in mig på supersött kenyanskt te i vaktstugan. Vi pratar om bananplantor, hemma och framtidsdrömmar.

M, Nimrod och Winnie

Inga andra gör mig så inspirerad.

Inspiration, det är luften full av här. Den får vi utlopp för på helgerna. Helgerna är då vi - mina fantastiska, initiativtagande vänner och jag - slår våra kloka huvuden ihop och lever ut våra mer eller mindre genomtänkta planer.

Vi hyr cyklar vid vattenfallen i Karura Forrest och tar groupies med småscouter:


Vi gör om biblioteket till en biosalong och myser med framexperimenterade godsaker från elevköket:


Vi bokar en 8-sitsig taxi en hel dag för 600 ksh (50 kr) per person och ger oss iväg en hel dag i Karen Blixens hemtrakter:


Stop nr 1: David Sheldrick Wildlife Trust - ett hem för superdupersöta, föräldrarlösa elefantungar!


Stop nr 2: Matbronze - ett konstgalleri/edens lustgård med fantastisk konst, fantastisk lunchbuffé och FANTASTISK toalett.


Stop nr 3: Giraffe center - ett område tillägnat de utrotningshotade Rothschild girafferna. Här fick jag mig en riktigt stor, blöt puss. SMACK.


Last stop: Kazuri - en smyckesfabrik där 200 kenyanska kvinnor (främst) skapar de mest otroliga smyckena i lera. Här fyndade jag en hel del, höhö. 


Vilken vardag, vilka helger, vilka vänner. Livet här flyter på och det är fint fint fint. Gamla vanor och rutiner har bytts mot nya, men skillnaden är att jag har valt dessa nya själv. Frihet, så här känns den.

Likes

Comments

Idag när jag gick förbi de stora postfackshyllorna i internatkorridoren stoppades jag av det här: ett litet rosa kuvert med vaxstämplar. Mitt första brev, wohoo!

Kajsa Rhodin, älskade vän, du har gjort min dag. <3

Adressen är Swedish School Association of Kenya
P.O.Box 21324
Nairobi 00505
KENYA
om ni inte kan låta bli att skriva. Låt inte bli att skriva :D




Likes

Comments

Tisdag. Helgen är över. Wow.

Tidigt, tidigt lördag morgon steg majoriteten av internatets elever upp med fjärilar i magen. Trötta gäspningar och förväntansfullt fnitter fyllde luften när bussen till sist lastats klart och började rulla.

Under de dryga två timmar (med god tur i Nairobitrafiken) det skulle ta oss att nå vårt mål passerade vi flera utkiksplatser med fantastiska vyer. Vid ett av dem stannade vi till i morgondiset och möttes av en magisk utsikt av the Great Rift Valley.


Förutom att vara Kenyas minsta nationalpark saknar också Hell's Gate stora kattdjur, vilket också gör den speciell i avseendet att man kan strosa runt i parken till fots. Väl sagt, när vi slutligen nått parken följde ett antal minuter av total eufori och extatiska utrop vid åsynen av precis allt levande. Från bussens fönster fick vi smakprov på savannens magi och ganska snart började det sprätta i vartenda ben i kroppen. Fortare än kvickt slog vi upp våra tält på lägerplatsen, slängde i oss lunch och bytte mjukisbyxorna mot safarishorts; dags för upptäcksfärd!

Betande antiloper på grästäckta slätter, impalor i skuggan av akaciaträd och galopperande zebraföl i moln av ökendamm; mäktiga vitryggade gamar över vattenhålet där stora buffelhjordar samsas om platsen med babianer, eland och vårtsvin. Allt det där jag drömt om, verklighet.


Klockan sju blir det bäcksvart här vid ekvatorn, så efter timmar av hänfört observerande, studerande och fotograferande tvingades vi (motvilligt) återvända till camp för att laga middag.

Vi wokade grönsaker, kokade ris och grillade pinnbröd över den öppna elden. Mums! :)


Runt lägerelden stannade vi hela kvällen. Inte nog med att gitarrspelandet, den varma chokladen och spökhistorierna var mer än hur mysigt som helst, men i ärlighetens namn vågade ingen sig därifrån i rädsla för babianerna som hängt omkring tälten under hela eftermiddagen. Underskatta inte babianer.


Det blev en tidig kväll, för nästa morgon hade vi ställt klockorna på 05:30.

Soluppgång över savannen. Så värt.


I morgonljuset lagade vi frukost...


... och efter ett sista farväl av savannen tog vi ett dopp i varma (äggstinkande) källor...


... innan vi begav oss hemåt igen. 


En fantastisk helg. Kanske den bästa. Den bästa just nu. Åh, lycka.

Likes

Comments

Vet ni vad jag gör? Packar! Vet ni vart jag ska? Till Hell's gate!

Och när ska jag dit? Det är en oerhört relevant fråga, för ser jag på klockan verkar timmarna tills dess vara alldeles för få. SNART ska jag på mitt livs första safari (!!!), och det är med skoskavsplåster och ficklampor och vattenflaskor och nödproviant to last a lifetime strött omkring mig som jag nu sitter och försöker få ordning på minnena av vad som hänt den senaste veckan. Det är dags att ventilera nu, för gudarna ska veta att jag kommer att ha annat att prata om efter den här helgen.

Without further ado, låt oss backa tiden till förra fredagen. Det här var den första dagen då vi boardingelever fick tillåtelse att lämna internatområdet utan vuxen övervakare. Frihet! Den kan man ju ta vara på, om man vill. Eller så gör man inte det och stannar istället hemma på internatet när alla andra åker ut på celebrationsmiddag. Då kan man häpnas över att faktiskt kunna höra trafiken utanför murarna och fira lugnet med natt-volleyboll, stelhöftad rhumba och meditation under stjärnorna.



Dagen efter fyllde Nathalie, Lovisas och min granne i rummet bredvid, år! Detta firade vi med rasslig sång på alla språk vi kunde, färsk mango och rosor vi köpt för 200 kes (17 kr) på junction. Ganska snart fick vi dock avbryta sången (tack och lov) för senare samma morgon var det gemensam aktivitetsdag på skolan. Massor av människor, massor av lekar, massor av kul. Speciellt då mitt lag, helt utan min förtjänst, vann alla grenar och tog hem en imponerande vinst godis.

Under aktivitetsdagen såldes det också skolkläder och jag fick med mig både en hoodie och en ryggsäck tillbaka till rummet. Den här ska med på safari!


Efter aktivitetsdagen var det dags för lunch, och efter lunch var det dags för någonting efterlängtat: Toi! Är det någonting alla som börjar på SSN vet om och ser fram emot att besöka så är det Toi: en gigantisk secondhand-marknad i närheten av skolan. Där säljs allt mellan himmel och jord som rika västerlänningar med lättade samveten lämnat efter sig. Toi är dit man går för att finna birkenstocktofflor och adidaskepsar i nyskick till priset av en klase bananer hemma. Det ni.

Själv fyndade jag ett par toms till ett alldeles för högt pris i en kenyans ögon, men alldeles för lågt i mina egna.


Efter Toi var vi trötta, men nej - ingen vila än. En snabbdusch och lite läppstift hanns precis med innan bussarna bar iväg till Mambo Italia!


Här firade vi Nathalie (längst bak) på riktigt med stenugnsbakad för-, huvud- och efterättspizza. Värt!


Och om ni tänkte att kvällen tog slut där så hade ni än en gång fel. För visst är det så; ibland krävs det att man är riktigtriktigt trött för att man ska få kolossalt konstiga, otroligt opassande och fullkomligt fenomenala idéer. Som det här: schlagerfest à la SSN style.

Efter intensivt partande däckade vi faktiskt och dagen var slut.

MEN, det kom en ny dag! Den här dagen, söndag, stod the Hub på schemat. The Hub är ett köpcentrum i stadsdelen Karen (uppkallat efter Karen Blixen för er som läst på). Det är känt för att det har ett tivoli på området och kallas av dem själva för "the jewel of Karen".

Jag är nästan villig att hålla med dem om ädelstensliknelsen; köpcentret stod ut lite som en juvel där det omringades av plåtskjul, sopor och trasklädda barn. Jag fångade det aldrig på bild, men the Hub blev en påminnelse om de extrema kontraster som finns i detta land. The Hub var ett paradis i mitten av en soptipp och jag hade svårt att riktigt njuta av upplevelsen, trots goda milkshakes och en del roande fynd.



Med de raderna lämnar jag över ordet till verkligheten. Jag måste packa. Next up: HELL'S GATE!

Likes

Comments