I förra veckan fick jag ett samtal om att jag var glutenintolerant. Hur kan du då redan veta hur livet för någon med glutenintolerans ser ut tänker ni. Det vet jag inte. Bara hur det är att kombinera anorexian med glutenintoleransen.

Jag har ett kontrollbehov när det kommer till mat. Sen jag fick mitt första matschema så har jag haft ganska lika matscheman och jag har haft full kontroll på vad det är jag stoppar i mig. Nu ska jag få ett helt nytt matschema. Tankarna och ångesten är huller om buller. Kommer de nya matschemat göra mig superfet? Kommer nya matschemat inte påverka mig nånting? Jag vet inte hur annorlunda det kommer vara. Jag har inte heller koll på vad glutenfri mat innehåller eller om det påverkar mitt utseende.

Att tappa kontrollen är för mig hemskt. En anorektikers kontroll behov är grovt. Jag har ätit "vanlig mat" i 16 år och nu ska jag helt plötsligt förändra hela min kost. Dethär är skrämmande för mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänk dig att du fyller ett glas till toppen, på gränsen till att ytspänningen spricker. Du vill verkligen inte att dethär glaset rinner över, men tyvärr så kan du inte alltid hindra att det blir mer vatten i glaset vilket gör att det tillslut rinner över. Ibland krävs 16 droppar, ibland 3, ibland 8 eller bara en liten droppe för att ytspänningen ska spricka och glaset rinner över.

Tänk er att dethär glaset symbolerar mig och vattnet min depression. Min depression förföljer mig dagligen. Ytspänningen är där. Ibland händer det en små sak som t.ex. att det inte finns några strumpor i strumplådan, att min favorit mugg inte är diskad, att jag inte hittar halsbandet jag hade på mig för över 2 år sedan eller att mina favorit skor är blöta. Såna småsaker kan utlösa en ångestattack. Ibland behövs det bara en sak och ibland behövs det tio.

Folk tycker att jag är töntig när jag gråter för att en knapp gick sönder på min skjorta. Men jag kan inte hjälpa att min ångest och depression tar över mig. Min depression fyller mig precis som vattnet i glaset och de småsaker som blir stora för mig är dropparna som får ytspänningen att spricka. 

Jag är ingen attention whore, allt blir bara jobbigt när man har en häxa på sin axel som ständigt hatar på en och gör att man överreagerar för minsta lilla.

Likes

Comments

Hej alla fina!

Igår vaknade jag halv åtta och kunde inte somna om.. Men det är väll som vanligt när man har en ledig dag. Jag åt iallafall frukost och fixade mig för kl 2 skulle vi gratta en av mina kusiner som fyllde 25! Många ur min släkt var där och uppvaktade honom samtidigt och det var verkligen superkul att träffa allihopa. Dagen var fylld av skratt, flams och trams. Tiden flög iväg och helt plötsligt var det dags att äta middag.

Vid halv fem for vi på kafé UH och åt middag. Mamma och pappa tog en ceasarsallad och jag och syrran tog tacobuffé.

Efter det åkte vi på hockey på Fjällräven Center då MoDo hade hemma premiär! Hockey är verkligen både terapi och lycka för mig och att vi tog hem vinsten med 3-1 gjorde inte saken värre. På hockeyn hade jag med mig lillsyrran men tre av mina gamla vänner var också där så jag var ännu lyckligare än jag brukar vara!

Efter matchen följde jag syrran på fanscorner enbart för att få träffa pappas gamla jobbarkompis som idag är kapten i MoDo, haha! Som pappa snackat om honom så var jag ju bara tvungen. Sen är det ju alltid kul att fylla på tröjan med autografer.

När vi kom hem åt jag kvällsfika och chillade lite grann.

Likes

Comments

Igår efter lunchen kom min pappa och hämtade mig. Jag klarade helt enkelt inte av att vara kvar på skolan. Natten innan hade jag knappt sovit då jag gråtit i timmar.

Hela min tid på nordvik har jag låtsas vara så himla stark hela tiden. Jag har låtsas må så himla bra när jag egentligen inte alls gjort det. Jag ville så gärna visa alla att jag klarar av att gå i skolan precis som alla andra i min ålder. Men jag har nog börjat inse att min psykiska ohälsa fortfarande har alldeles för stor del i mitt liv för det. Nordvik är så himla kul så jag tänker hela tiden "men Julia, testa en dag till" då jag verkligen vill vara där, få en utbildning och gå på högskola där jag kan bli veterinär. Under många veckor har jag funderat fram och tillbaka om jag ska åka hem eller stanna. Vissa dagar är jag glad att jag testade en dag till men alltför ofta blir allt för mycket för mig. Jag måste nog inse att jag är begränsad och att jag måste ta små steg och inte alltför stora.

Nu sitter jag alltså hemma i soffan och efter att ha tagit sovmorron! Låg och myste med min katt ett bra tag innan jag klev upp. Jag har nyss ätit frukost och sitter nu och tittar på tullpoliserna. Vi får se hur jag löser dethär med gymnasiet och min psykiska ohälsa lite längre fram.

Likes

Comments

Jag är tillbaka!

Nu har denhär bloggen legat nere under ett långt tag och jag tror att det är dags att kicka igång denhär bloggen igen! Välkommen tillbaka till mitt liv som ångestladdad, deprimerad, anorektiker.

Idag fick vi våra skoldatorer, äntligen! Så nu kommer bloggandet igång på riktigt då jag både kan blogga hemifrån och från skolan. Som ni nu förstår klarade jag grundskolan och har nu börjat på gymnasiet! Hur kom jag in på en skola efter att ha vare sjukskriven typ hela nian? Med viljan! Jag kämpade, tårarna rann, jag ville ge upp, jag fick ångest attack på ångest attack men nu står jag här idag! Jag är inte heller sjukskriven längre än fast jag borde vara det, men jag får ångest om jag inte satsar på skolan och kommer steget närmare a bli veterinär.

Det var ett himla strul då jag inte visste vart jag ville gå men efter många om och men hamnade jag på nordvik. Är du skoltrött eller? Tänker ni nu. Men nej, nordvik är jättemysigt och jag trivs superbra. Jag har hittat några att vara med. De vet om vad jag går igenom då jag behövde säga något till någon och inte bara låtsas som att allt var okej. Men just nu måste jag ändå vara glad att jag kom in på gymnasiet överhuvudtaget.

Likes

Comments

Jag skäms över min blogg denhär sommarn. Förlåt för alla virriga skitinlägg jag lagt ut. I sommar har jag varit upptagen och har bara stressat fram inlägg bara för att ha något att lägga ut. Som ni märkt så har det inte varit jätte lyckat.. Men jag vill inte svika dom som faktiskt läser denhär bloggen men jag kände mig nästan ännu dummare när det bara blev dåliga inlägg. Därför har jag valt att ta en paus resten av sommarn och jag kommer tillbaka i augusti eller september! Då lovar jag er bra, "välgjorda" inlägg!

Likes

Comments

En sak som många glömmer är att ätstörningar inte har någon form. Man behöver alltså inte svälta sig och bli skinn och ben för att ha en ätstörning. Jag brukar säga att en ätstörning sitter i knoppen och inte i kroppen.

Det kan betyda att den överviktiga kvinnan du såg gå över vägen kan ha en ätstörning. Detsamma med den killen som tränar fem ggr i veckan som du tycker har skitsnygg vältränad kropp kan ha en ätstörning. Detsamma gäller även tjejen du såg på instagram då du tänkte "vilken dröm kropp", den taniga pojken i din parallellklass, skolans sötnöt, din mamma och han som du ser äta plusmeny på max varje dag. Men även dendär kompisen som aldrig ville hänga med ut längre som du tillslut sket i att fråga och tappade kontakten med kan också ha en ätstörning. Han/hon sitter och svälter sig hela dagarna. Personen vill inte att någon ska sätta stopp för det och undviker då människor.

Alla kan ha en ätstörning. Ätstörningar har inget ansikte, hudfärg, vikt, form, kön osv! Ätstörningar bor i våra hjärnor och inte i våra kroppar.

Likes

Comments

Idag när jag satt och klippte buskar på jobbet så hade jag tusentals tankar i huvudet (som vanligt). En hund gick förbi med sin husse. Då började jag fundera över varför vi inte är lite mer som hundarna?

Hundarna bryr sig inte om vilken hudfärg du har, vilken frisyr du har, vilken hårfärg du har, vilken sexuell läggning du har, om du är överviktig, underviktig eller normal viktig. Dom bryr sig inte heller om du är fattig eller rik, om du är hemlös eller bor i ett slott, om du har massa acne eller ingen acne, vilket kön du har eller vad du jobbar med. Det finns så mycket mer inte hundarna bryr sig om. De enda dom bryr sig om är hur vi behandlar dom. Är vi snälla är dom snälla och är vi elaka är dom elaka. Dom ser bara våran insida och skiter fullständigt i hur vi ser ut på utsidan. Hundarna älskar alltså våran personlighet och inte vårt yttre. Därför tycker jag att vi ska vara mer som hundar.

Jag drar inte alla över en kant nu då jag vet att det finns människor som är som hundar redan och att man kan vara en fin människa om man tycker om nåns utsida också.

Likes

Comments

I torsdags kväll så åkte jag och familjen till en camping som vi åker till varje år. Hela familjen är väldigt intresserade av fiske och det är precis det vi gör på dendär campingen. Vi brukar hyra en båt och fiska mellan torsdag och söndag. Min farbror och tre av mina pärons kompisar med deras familjer brukar vara där också. Det är för det mesta små barn men sen finns det en 02:a aa! Tack gode gud för det haha! Som tur är älskar jag denhär bruden och det är en nära vän.

Men på torsdagen när vi kom dit satte jag och syrran oss på bryggan och fiska. Vi fick några men vi släppte tillbaka de flesta. Det var bara vi, min farbror och en till av familjerna där, resten kom på fredagen.

På fredagen blev det rökt fisk på tunnbröd till frukost. Det är så fruktansvärt gott asså! Senare for vi med båtar till andra sidan. Det var helt okej väder och vi fick super fina öringar. Det finns bara insjö öring i den sjön så det är ju väldigt speciellt på något sätt. Vi lunchade och jag åt mitt mellanmål sen begav vi oss tillbaka till campingen. Nu började de andra familjerna komma och min vän också! Så på kvällen åkte vi, min syrra och min kompis äldsta lillasyrra ut och rodde. Vi snackade, fiskade och bah mådde.

På lördan åkte vi över till andra sidan igen. Men storleken på fiskarna och nappen var inte riktigt bra. Men god var dom endå. På kvällen så satt vi inne i ett vindskydd och myste runt brasan.

Idag packade vi bara och for hem. Dock fick vi punka efter halva vägen men det löste sig.

Likes

Comments

Hej darlings! Det är dags för en ny storytime. När dethär hände var jag runt elva år.

Vi ha ett sommarställe där vi är på sommarn (såklart). Pappas syskon och deras familjer är också där och oftast har vi två katter där, min farbrors och våran. Men det finns också en grannkatt. Han ville jag klappa men det visade sig vara ett stort misstag..

För det jag inte såg var att det fanns en katt till där. Dom stog och stirrade på varann som katter brukar göra innan dom slåss. Så när jag klappade grannkatten så blev han rädd, bet tag i min hand och klöste sönder halva min arm och mina händer.

Jag skrek och det kom människor från alla håll. Vi åkte till en granne då vi inte hade tillgång till så många första hjälpen grejer. Vår granne valde att tejpa igen såren från kattens tänder då dom var så pass djupa att det behövdes. Dom flesta rivmärken försvann med tiden. Ha väl några ärr menmen.

Likes

Comments