View tracker

Med tanke på att det fortfarande är flera hundra personer som verkar kika in här varje dag så vill jag ge en förklaring till vad det är som händer nu.

Det kommer att bli en ny rättegång. Domen blev överklagad. Vill tyvärr inte säga mer än så i nuläget, men lovar att jag kommer skriva om allt sedan när hela processen är över.

Trots detta så mår jag jävligt bra just nu. Jag har fått jobb, flyttat hemifrån och skolan närmar sig sitt slut. Så vad som än händer nu, tänker jag inte låta det tynga ner mig under några omständigheter. Jag har varit nere i skiten en gång och jag tänker inte hamna där igen, någonsin. Det handlar inte om att jag aldrig tänker må dåligt igen, för det är en naturlig del av livet. Men det är skillnad på att må dåligt och må dåligt. Man kan ha en dålig dag, och så kan man ha gett upp på livet. Det är det sistnämnda som jag aldrig tänker låta mig själv känna igen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Om fem dagar så får jag min allra första egna lägenhet. Det är helt sjukt, känns overkligt att jag ska flytta hemifrån. Så jävla kul, can't wait!!! Dock så ligger lägenheten typ 100 meter från där jag bor nu, men ska ändå bli skönt att ha sitt egna "space". Ett steg in i vuxen-livet kan man lugnt säga!

Förberedelserna är i alla fall i full gång och idag var jag och Ella på Ikea och köpte lite nödvändiga saker till lägenheten. Sedan nu på kvällen så har jag packat ner lite saker och rensat bort lite skit. 

Så på fredag kl. 15.00 är lägenheten min, och då blir det att fixa med den hela lovet. Älskar inredning och ser så mycket fram emot att fixa och göra det hemtrevligt. Sedan blir det väl inflyttningfest, men vet inte riktigt hur jag ska lösa det med tanke på att lägenheten bara är på 40 kvm... Får väl dela upp det eller ställa upp ett schema över när folk får komma, haha. 

Tänkte dela med mig lite av denna processen här eftersom många som läser kanske är i min ålder och också ska flytta hemifrån inom en snar framtid. Så kommer skriva lite tips och visa lite bilder och så sen på lägenheten när jag flyttat in. 

Kram


Likes

Comments

View tracker

Igår fyllde min syster Ida 20 år. Har ju redan delat med mig av en del av mitt liv och tänker att ni kanske även kan tycka det är intressant att läsa om min syster, då hon skiljer sig en del från andra.

Föreställ dig att ingen förstår dig. Du försöker prata men ingen fattar vad du menar. Du ser annorlunda ut och folk behandlar dig på ett annorlunda sätt än hur de behandlar varandra. Du blir frustrerad, vet inte vart du ska ta vägen. Ibland orkar du inte bry dig, men ibland rinner bägaren över. Då kastar du kanske en tallrik i golvet för att få folk att lyssna på dig, men istället blir de bara arga. Du börjar gråta, vet inte hur du ska gå tillväga för att bli förstådd.

Välkommen till livet för min syster Ida Dahl!

När Ida föddes visste inte mina föräldrar direkt att hon hade down syndrom. Men det tog inte lång tid innan de förstod att någonting inte stod riktigt rätt till. Hon betedde sig som vilken annan nyfödd bebis som helst, men hon såg väldigt annorlunda ut. Det dröjde inte länge innan läkarna meddelade att deras nyfödda dotter hade Down Syndrom.

Som liten var Ida världens sötaste unge. Hon skrattade, lekte med sina telletubbies och man blev glad av att bara vara i hennes närhet. Mina föräldrar har berättat för mig hur jag och Ida brukade leka tillsammans och hur nära vi var.

Vid ettårsåldern så började Ida bete sig kontigt och hade ryckningar i kroppen. Då visade det sig att hon hade hypsarytmik på hjärnan. Det innebär att det är en överaktivitet på hjärnan som var tvungen att behandlas med kortison. Det fanns dock en möjlighet att hon skulle få någon biverkning på denna behandling. 

Tyvärr så blev den möjligheten verklighet för min syster. Hon fick autism. För er som inte vet vad autism är så är det en genomgripande funktionsnedsättning som gör att man bland annat har svårt att förstå det sociala samspelet, man har svårigheter med ömsesidig kommunikation och vet inte hur man ska bete sig i olika situationer.

Det hade vart så mycket enklare om hon bara fick vara ett friskt down syndrom-barn. Både för Ida och för oss. Idag måste Ida har tillsyn 24 timmar om dygnet och hon behöver ständigt hjälp med att klara av vardagliga saker. Sådant som är självklart för oss andra. Att duscha, äta och gå på toa.

Ibland funderar jag på hur livet hade vart ifall Ida var ”normal”. Hur skönt det hade vart att ha en storasyster som faktiskt kunde skydda mig och som inte jag behövde ta hand om. Att kunna prata med henne om killar eller gud vet vad. Men så kommer det aldrig bli.

Men jag är faktiskt glad för det. Vårt systerband starkare än något annat och jag hade inte överlevt en dag utan henne. Hade hon inte vart som hon är idag hade hon inte vart Ida Dahl, och det är Ida Dahl som är min syster.

Likes

Comments

Ni vet den känslan då allt i livet känns helt perfekt? Man vill bara le för att man har en sådan lyckokänsla i hela kroppen. Det finns ingenting som skulle kunna stoppa en, livet äger. Den känslan har jag just nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som gör att jag känner mig så glad, men jag behöver egentligen inte veta varför. Jag vill bara ta in den här känslan, samla på mig massa lyckoenergi, så jag kan ta mig igenom tuffa saker som kommer komma i framtiden. För det kommer det göra.

Det är någonting jag vill dela med mig av, för jag har verkligen facit i hand. Det har vi nog alla. Livet går upp och ner. Det är bara att acceptera det. Men det är någonting som är bra. För hade det aldrig gått ner hade det aldrig gått upp. Hade man aldrig mått dåligt hade man aldrig heller mått bra. Det är bara att hålla i, vara stark.

Så nästa gång när ni känner att allt är skit, tänk på att smärta bara är något tillfälligt. Det kommer gå över och det är värt att kämpa sig igenom det. För den känslan jag har nu, det är den absolut bästa känslan i världen. Det är den som gör livet värt att leva.


​En från i helgen

Likes

Comments

Igår fick jag reda på en sak. Någonting som påverkar mig väldigt starkt men som jag tyvärr inte kan påverka över huvud taget. Men det förändrar ingenting.

Jag vet att jag är väldigt oklar just nu, och jag kan tyvärr inte skriva vad det var som hände eftersom allt jag skriver tydligen kan användas emot mig. Men ni kommer få reda på det snart.

Det är i alla fall lite kaotiskt för tillfället och jag har tyvärr inte orken att hålla bloggen uppdaterad. Hur mycket jag än hade önskat att jag kunde skriva om det så vore det inte så smart just nu, så får hålla mig till min dagbok så länge och så får jag dela med mig av det längre fram.

Likes

Comments

Det här är helt sjukt, men hela 3000 människor läste mitt inlägg om rättegången. Mer människor än vad jag någonsin kunnat tänka mig. För att inte tala om all positiv respons. Fick så oerhört många meddelanden, sms och samtal. Anonyma som icke-anonyma. I princip allt positivt.

Innan jag publicerade det inlägget förväntade jag mig det värsta. Tänkte att nu ger jag dem ännu en anledning att snacka. De kommer tro att jag bara söker efter uppmärksamhet, vill att de ska tycka synd om mig. Nu i efterhand så tror jag inte att det var det intrycket jag gav, för så var självklart inte fallet. Jag ville bara informera, ge min sida av historien. Tänkte att detta var det enklaste och bästa sättet att nå ut till så många som möjligt. Vilket jag även lyckades med, jag menar 3000 människor?!

Men hur kommer det sig att jag fortfarande inte är nöjd? Varför blir jag så ledsen för minsta lilla negativa kommentar jag hör? När allt annat är så himla positivt. Jag förstår inte.

Igår fick jag höra, än en gång, att jag hittat på allt. Att gärningsmannen ska blivit oskyldigt dömd och att det är JAG som är dum i huvudet som satt dit honom. Som om jag skulle gjort det för skojs skull. Kanske inte ordagrant, men det var exakt så jag uppfattade det.

Detta var en negativ kommentar. Men trots alla positiva kommentarer jag fått väger denna ändå tyngst. Gnager mest. Jag får panik. Vad krävs för att alla ska förstå?

Likes

Comments

Fest, alkohol och droger. En del av många tonåringars vardag. Även för mig.

Skillnaden mellan mig och andra ungdomar är att jag tog det till en helt ny nivå. Det blev inte längre en "vanlig" tonårsrevolt, utan istället ett självdestruktivt beteende. Ett sätt för mig att glömma av allt jobbigt jag vart med om och helt enkelt ett sätt att förflytta smärtan jag hade inombords. Jag trodde att det skulle bli en nystart, när jag började festa på gymnasiet. Jag skulle äntligen kunna bli den personen jag alltid velat vara. Utåtriktad, populär och glad. Utfallet blev tvärtom och jag önskar inget mer än att jag skulle kunna få allting ogjort.

- Vad kommer hända nästa gång? Vad är nästa steg? Kommer vi få ett samtal om att du är död? När ska du sluta utsätta dig själv för det här?

Det är frågor som min familj ställde mig gång på gång. Inte så konstigt egentligen. Jag kan inte räkna på mina tio fingrar de gånger det gått åt helvete för mig på fyllan. Det är ett mirakel att det inte gått värre egentligen. I början trodde nog alla att jag bara var lättpåverkad och inte hade koll på "min gräns". Det handlade inte om det.

Jag var inte rädd om mitt liv, för ingen "normal" människa som vill leva, hade utsatt sig för sådana risker jag utsatt mig för. Nu kanske ni undrar vad det är för risker som jag då utsatte mig för gång på gång. Jo, jag drack tills jag däckade. Inte alltid, men ofta. Det kunde gå på en sekund, och sen blev allt svart. Det spelade ingen roll om jag var ute på krogen eller på en hemmafest. Ni kan ju bara tänka er hur det går sedan.

När jag kom i kontakt med psykiatrin berättade jag om mina problem, bad om att få hjälp. Jag ville inte längre. Ville bli av med min ständiga ångest inför helgen, och inte minst efter helgen. Vet ni vad? Jag fick hjälp! Världens bästa jävla hjälp. Mer om det senare.

Så, ni kanske har sett mig som en galen festtjej, utan några som helst hämningar. Men jag kan lova er, det ligger så mycket mer bakom det. Som jag sagt tidigare, ta reda på den bakomliggande sanningen innan ni dömer. Det handlar ofta om så mycket mer än man någonsin kan tänka sig. 

Likes

Comments

Jag pratade lite med min mamma innan, och hon gav mig lite idéer på vad jag kan skriva om, för ska erkänna att jag har lite idétorka för tillfället.

Hon sa i alla fall att hon trodde det kunde vara intressant att höra vad mina vänner/ familj tänker kring allt som har hänt det senaste. Så jag tänker att jag ska slänga ihop en liten video där jag intervjuar några personer som stått mig nära nu igenom allt.

Sen håller jag även på att skriva ett inlägg om min tonårsrevolt som jag tror ser lite annorlunda ut än många andras.. Så stay tuned, jag har inte gett upp på bloggen även om det kanske verkar så just nu.

Likes

Comments

1. Jag avskyr översittare. Människor som tror sig vara bättre än andra. Usch!

2. Jag har inte satsat på skolan överhuvudtaget under gymnasiet och har D i genomsnittligt betyg...

3. Jag är väldigt emot perfekt-hetsen som pågår på sociala medier, kan alla bara släppa det?! Vi är mänskliga!!

4. När jag var 16 gjorde jag en tatuering på fyllan som jag inte är särskilt nöjd över idag... Haha

5. Jag är väldigt slarvig av mig och tappar nästan alltid bort saker (speciellt på fyllan!! tappar alltid mitt bankkort/mobil osv)

6. Jag tycker killar med brunt hår och blåa ögon är det mest attraherande som finns. 

7. Jag och min mamma är nästan som en och samma person. Vi tänker exakt likadant och gör exakt samma saker. Jätteobehagligt verkligen.

8. Jag är besatt(!!) av godis och funderar på om jag nästan har ett beroende haha.. Kanske borde söka upp det?

9. Jag har alltid varit en väldigt blyg person bland människor jag inte känner så bra, men det har faktiskt släppt nästan helt och hållet under de senaste två åren

10. I ettan så var jag lite trött på livet och ville ha en förändring, så en sovmorgon färgade jag håret brunt hemma. Det enda problemet var att det inte blev brunt, utan grönt, och fick boka första bästa tid hos frissan haha.

Jag med mitt bruna hår.Gud vad jag ser oskyldig ut!!

Likes

Comments

Fick en kommentar om vad som händer nu, så tänkte jag skulle förklara det. Både kring rättegången, men även för min del personligen.

Rättegången är över. Hörde talas om något rykte om att gärningsmannen ska ha överklagat, men eftersom domen vunnit laga kraft(4 januari), och min advokat inte hört av sig så har jag tagit för givet att det inte blev något med det. Som sagt så ska jag få skadestånd, ingen aning om när. Skrev även i inlägget "jag är ingen hora" att jag inte vill ha de pengarna, och har därför bestämt mig för att ge bort en del av summan till huvudvittnet och sedan skänka bort resten/betala av en del lånet på lägenheten.

För min del då? Jo, jag har börjat skolan igen efter min sjukskrivning och gör saker som jag mår bra av. Men mitt liv är lite som en bergochdalbana, och det räcker att det händer något litet för att hela min värld ska vändas upp och ner. Det är lite som att stå precis vid en klippkant, får jag minsta lilla knuff i ryggen så trillar jag ner. Därför försöker jag undvika situationer som kan få mig att må dåligt eller bli stressad. 

Jag kämpar ständigt för att hålla leendet uppe, för att klara av skolan och göra min familj/vänner glada. Det gör jag med glädje, men jag märker verkligen hur hårt det tar på min kropp. Är helt dödstrött varje dag när jag kommer hem och helgerna spenderas enbart på att vila och samla energi för den nya veckan. 

För övrigt så är jag glad och positiv till livet. Börjar få tillbaka mina drömmar om en framtid, vilket jag inte haft på drygt två år. Jag kämpar hela tiden för att komma tillbaka på banan, och om det inte händer något väldigt drastiskt, så tror jag att jag är tillbaka inom en väldigt snar framtid. 

Likes

Comments