Header

Idag tänkte jag skriva ett inlägg som faktiskt är väldigt jobbigt för mig att skriva om och det är inget mindre än min skolgång. Varför jag väljer att öppna mig så tidigt hör på bloggen eller skriva ut detta över huvudtaget är för att jag vill förmedla till andra att jag vet hur påfrestande och ledsamt det kan vara. Ingen är ensam över att känna så.

Jag tänkte börja med att berätta att redan när jag gick i 4/5 så påpekade lärarna att jag hade svårigheter i skolan med att läsa, skriva och stava. Jag hade alltid mycket svårare än alla andra i skolan. Förutom det jag precis nämnde hade jag även svårt med koncentrationen. Den har nog egentligen vart den som har påverkat mig väldigt mycket genom åren. Min mamma misstänkte redan i 5:an att jag hade dyslexi som är en "sjukdom/handikapp" då man har svårt att läsa, skriva och förstå (sammanfatta saker som texter exempelvis). Men det trodde inte mina lärare då utan de trodde allt handlade om att jag läste för lite. Så nästan VARJE dag satt jag med en bok i handen i 30 minuter och läste och läste, men inget hjälpte och läsningen förbättrades inte.

När jag gick i åttan och nian var de absolut värsta åren i mitt liv helt ärligt. Brukar inte se saker så dramatiskt men det var några helvetes år med andra ord. Redan i åttan sket sig allt, jag fick inget gjort när kraven blev högre och "tuffare". Ingen uppgifter blev gjorde, ångesten ökade och frånvaron blev högre. Med blod och tårar tog jag mig igenom både åttan och nian men E ( godkänt ) i alla ämnen. 3 veckor innan skolavslutningen i nian gav jag upp. Såg ingen glädje i livet längre. Kändes som att all energi gick åt skolan och hur mycket man än försökte så sket sig allt. Ingen uppgifter blev gjorda, proven blev underkända ÄVEN om man hade pluggat aralet av mig flera dagar innan. INGET gick som det skulle så jag gav upp. Men tack var det mina fantastiska vänner Frida och Ismael tog jag mig igenom helvetet tillslut med godkända betyg.

Jag ville gå samhällebeteende på gymnasiet men det var tyvärr inte ett allternativ för mig. Varför undrar säkert ni? Jo, eftersom jag var nära på att hoppa av i nian ansåg vid inte att det var lämpligt för mig att gå en linje med massor plugg. Där med valde mamma och pappa en yrkesförberedande linje vid namn barn och fritid där det är en hel del praktiskt istället. Idag klarar jag knappt av denna linje ens. Ni undrar söker varför igen. Jo, för i början av ettan fick vi beskedet att jag har en höggrad av dyslexi, men även konsentrationssvårigheter ( liknade som adhd ). Detta har påverkat mig stort. Att jag genom skolgången kunde gått ännu mer hjälp än vad jag fick.

Med stor klump i magen och ångest försöker jag ta mig till skolan någorlunda. Men det är inte alltid så att jag orkar. Jag har min ångest och klump i magen då jag alltid har känslan att jag inte klarar det. Jag tror aldrig på mig själv när det kommer till skolan då jag för det mesta bara misslyckas. Folk brukar säga till mig, men sätt dig en timme så gör du klart uppgiften. Men tyvärr funkar det inte så för mig då jag har mycket svårare än de flesta och kan knappt ta mig till skolan överhuvudtaget. Ringer min mamma och gråter för inget går som det ska. Har möten med lärarna och gråter. JAG BARA GRÅTER OCH GRÅTER PGA NÅGOT SOM DE FLESTA UNGDOMARNA GRÅTER OCH KÄNNER ÅNGEST FÖR, skolan. Den gör mer onytta än nytta tycker jag då JAG personligen tror att med vilja och talang kan man utvecklas och utbildas som person.
Jag hoppas just du tänker efter vad som är bra för dig! Inte för någon annan.

KRAM

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments