Nästa del av äventyret är när man tagit den lilla promenaden från förlossningen och landar i sitt lilla på BB.

För oss blev det ganska konstigt första dygn eftersom vi var helt slut och klockan var 9 på morgonen när vi kom dit.

Vi la oss direkt för att sova i varsin säng och ninja i plastbaljan. Vid tio kom barnläkaren för att kolla hennes huvud. Hon fick nämligen en bula och ett blåmärke i pannan under förlossningen när hon kom med ansiktsbjudning. Det var ingen fara och jag plockade med henne till min säng istället. Sen sov vi. Och sov. Ninja och Isac i ett och jag ganska glappande eftersom jag var tvungen att kolla på henne långa stunder med jämna mellanrum. Så höll vi på till 15.30. Då hade Ninja och Isac sovit sig igenom en omgång av saturation och tempkontroll som gjordes på henne också. Det gjordes en gång per skift under vår vistelse på BB pga den långa vattenavgången.

Vi hade en fantastisk tid på BB. Med undantag för den absolut första och den absolut sista barnmorskan vi träffade på avdelningen så var alla helt otroliga.
Vi hade också extrem tur med beläggningen den helgen hon föddes. Under fredag, lördag och söndag så föddes det bara ett barn per dag, varav lördagsbarnet var Ninja, kl 05.15. Så både under förlossningen och BB-tiden hade personalen väldigt lite att göra och mycket tid och omtanke över till oss!

Första dagen försvann mest i rena farten. Har minnen av att dom kommer in och berättar om olika måltider som serveras men tröttheten tar över.
Middag äter jag till slut antar jag men bilden är oklar. Natten går bra.
Hon sover och äter utan större krångel. Prover tas och allt rullar på.

På morgonen så är det läkarundersökning och där berättar han att han känner en liten liten glidning i höften så för säkerhetsskull får vi en remiss till ortopeden. Detta är väldigt vanligt och ytterst odramatiskt.
Allt annat ser toppen ut och vi får beröm för bra bebisbyggande.

Dagen rullar på. Sms och samtal går varmt och kärleken från familj, vänner och dansare med familjen flödar.

Söndagen går och Isac tar en promenad hem för att hämta vagn och ordna med försäljning av tv-spel. Så konstigt att världen utanför fortfarande bara är som vanligt?!

Vi promenerar i korridoren, äter kvällsfika och lever i lilla BB-bubblan.

På måndagsmorgonen, vid 5-6 så tar vi PKU och scannar även för gulsot för andra gången.
Första gången var vid första saturationskollen på lördagen. Kommer inte ihåg vad det stod på då. Men 209 tror jag. På måndagen var det 280 om jag inte missminner mig. Hon trodde det var lugnt men tog lite blod ifall det skulle behöva skickas på koll.

Sen sover vi en stund innan den sista barnmorskan vi träffar dyker upp. Ohärlig upplevelse och inte trevlig alls. Vi går och äter frukost när hon gått och sen var det i princip bara att väga lite innan vi städade ur vårt rum och gick hem.

Isacs pappa fick komma och hämta packningen och köra hem den till oss medan vi tog vår första promenad med vagnen hemåt.

Så vansinnigt konstigt och nervöst.
Ett kort hej på jobbet på vägen hem för att visa upp oss och sen hem till soffan.

Man vill låsa in sig för alltid för att skydda henne mot allt men samtidigt visa upp henne för hela världen!

När vi gick genom stan vill man bara stoppa alla för att förklara att "hörrö, du verkar ha missat att jag har faktiskt gjort en bebis och den är alldeles ny och ligger här i vagnen, så du vet!"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Här ligger man då. Uppfläkt och exposed och man kan inte bry sig mindre.

Man har en kletig bebis i famnen och en tårögd fästman vid sin sida.
Allt är så extremt uppochner!

Efter några minuter så är det iallafall dags att klippa navelsträngen. Isac gjorde ett utmärkt jobb med skakiga händer!

Sen ska moderkakan ut. Jag fick ingen krystvärk men Pauline sa att jag kunde testa trycka på för att se hur det står till.

Någongång i samband med detta trycker dom på magen, för att peppa livmodern att dra ihop sig för att minska blödningen.

När jag tar i får jag ut hela moderkakan i ett svep, dom kontrollerar att den är hel och vi får titta på den. Den ganska stora slemhögen som utfodrat vårt barn. Herregud vad kroppen gör konstiga saker.

Sen tror jag det klämdes ännu mer på magen. Det gör ont och det är otrevligt. På så många sätt.

Sen är det dags för bedövningssprutor. Det är så otrevligt. Men värt det.
För sen låg jag där i ca två timmar för att bli sydd. Otrevligt och jobbigt men helt klart uthärdligt.
Jag fick några få små grad 1 bristningar en det tog tid så Pauline var noggrann och ännu inte så snabb att sy. Men jag tycker inte det var ett problem.

Sen var det dags att testa amma då Ninja helt klart letade tutte. Detta var helt fruktansvärt. Tårarna sprutade och jag hulkgrät. Smärttåligheten var i botten och hon åt men jag höll på gå under. Vi testade med amningsnapp och det funkade men jag trodde ändå att jag skulle tuppa av.

Efter den plågan skulle jag ta den berömda fantastiska duschen.
Helt värdelöst. Jag hade droppnålen kvar i handen och den gjorde så ont efter att amningshjälparen stött i den hela tiden under det plågsamma amningsförsöket. Så jag plaskar mest lite vatten med den andra handen och gör den där första kissningen med stygn och nyligen uttagen kateter. Men det gick superbra.

På med vita rocken och hasa ut till dom om möjligt ännu mer omtalade ostmackorna. Men dom var fantastiska. Jag åt dock bara en då stressen att få komma iväg till BB och sova var för stor.

Mycket är väldigt luddigt. Jag kan ha fått mycket om bakfoten och i fel ordning också. Men såhär kommer jag ihåg det.

Kommer också ihåg olika saker olika starkt. Kommer ihåg hur orimligt många gånger efter att hon var ute som jag bad att få bli av med droppnålen men att den aldrig försvann. Och hur orimlig jag tyckte sköterskan var när hon sa att "jag lägger två handdukar här ifall du ångrar dig och vill tvätta håret ändå". Jag hade ju schampot i väskan och bara en hand. Hur skulle det gå till tänkte hon? Det har jag koll på men dom satte kateter någon gång också. Och jag vet egentligen inte alls när. Jag tror det kan ha varit mot slutskedet för jag skulle tömma blåsan för att underlätta för bebisen att komma ner. Jag skulle gå och kissa men fick en värk och insåg att jag kommer aldrig palla att ta en värk på väg dit eller tillbaka så det fick bli kateter ändå.

Mycket konstigt går man igenom under en förlossning och mycket händer i kropp och huvud. Och samma när man ska försöka skriva ner förlossningen. Det blir osammanhängande och konstigt. Men lite info fick jag ihop och jag är glad att kunna gå tillbaka och läsa detta sen. Skulle önska att Isac skriver ner sin version också för jag gissar att den här helt annorlunda.

Likes

Comments

Så vid 23-tiden den 12/5 kan man säga att förlossningen startade. Tror jag.

Vid den tiden var det inte riktigt möjligt att prata under en värk.
Bilresan in var så pissig som alla säger och sen gick det okej en stund när vi kom in. När man kan lägga sig i sängen och slappna av.

Att Isac läser på CTGn när värken börjar dala gör det lättare också. Det gjorde han redan när vi var in vid 20 och några började bli riktigt rejäla.

Vid strax före tolv börjar det bli för tufft. Mycket satt i att ischiasen gjorde det jättesvårt att röra sig eller slappna av. Det tillsammans med avsaknaden av sömn eller rejält med mat i kroppen gjorde min överlag ganska kassa smärthantering ännu sämre. Jag känner att det är för långt kvar för att kunna hantera det. Jag säger till Isac att jag inte tror det kommer gå. Jag kommer inte klara av att föda barn.

Vi har både en barnmorska och en student under förlossningen och båda var fantastiska. Studenten Pauline var inne på sin näst sista förlossning innan hon skulle bli färdig.
Dom undersöker mig och jag är öppen tre centimeter. Vi pratar smärtlindring och det är lite tidigt för epidural men jag är inte alla bekväm med att testa lustgas.
Vi hade ju skrivit att jag var sugen på att bada så den fina Sophie går och tappar upp ett bad. När hon kommer tillbaka och säger att jag kan göra mig redo för badet är på gång så har jag för ont och ber om epiduralen ändå.

Med turen på vår sida så var det lugnt för narkosläkaren denna kväll så nästan direkt efter att jag var riggad för Edan så var hon på plats, en tryckande känsla i ryggen och snabbt därpå var livet så mycket härligare igen.

Jag passade på att vila så gott det gick med en taggad blivande pappa och mina nerver överallt.

Vid två undersökte dom mig igen. Då var jag öppen lite mer än fyra men tydligen hade hinnan tunnats ut betydligt så det var mer jobb gjort än bara en 1 cm. Men det kändes tungt. Och värkarna började kännas igen. Mest som tryck men ändå kännas och vissa smärtsamma.
Efter en stund övervägande så bestämde dom/vi att lägga in den minsta koncentrationen av oxytocin i droppet för att hjälpa värkarna hålla igång. Jag tror också att det var då jag fick påfyllnaden på edan samt antibiotika i droppet för att det varit så långvarig vattenavgång.
Jag släpar mig upp ur sängen också för att sitta på boll och sedan stå med ståbord.

Det blir tuffare och tuffare. När jag återigen känner att jag inte kommer klara av att hantera smärtan. Jag kommer inte klara av att föda barn så testar jag lustgasen. Lägsta koncentrationen där med och jag känner väl ingen större hjälp mer än att det är något att koncentrera sig på. Hänga upp hoppet på.

Jag vill egentligen inte bli undersökt för jag är rädd att det inte hänt något. Klarar inte av att dom ska säga "5 cm".

Vid fyra undersöker dom mig ändå och då får vi förklaringen till att det varit två tuffa timmar, då var jag öppen 9 cm.

Här börjar det bli spännande ändå. Overkligt och konstigt.
Jag står vid den där stågrejen och frustar. Det trycker och spänner och jag kan inte stå rakt för det känns trångt. Jag står därför genom värkarna på tå med benen lite böjda och knäna utåt.

Efter en halvtimme/45 minuter så märker Pauline att jag inte riktigt kan bete mig. Hon tycker det börjar bli dags att ta av byxorna och kanske se om jag är öppen 10 så vi ska göra oss redo för att vänta i krystvärkar.
När man är öppen 10 ska man innan krystvärkarna kommer se till att barnet kommit ner med huvudet också. Det brukar kunna ta ett tag.

När byxorna är av och flodhästen är tillbaka i sängen så konstaterar hon snabbt att hon inte behöver undersöka mig, för hon ser bebisens huvud!

Min snabba fråga är "Har hon hår? Snälla säg att hon har hår, dom är mycket sötare då!" Får ett svar om att det ser ut att vara lite fjun men att jag ska koncentrera mig på att krysta så fort jag känner att det trycker på.

Knappt hinner hon säga det färdigt innan det trycker på. Klockan är ca 04.45. Det har gått 45 minuter sedan jag var öppen 9.
Jag fick till krystandet ganska bra direkt men det svåra var att veta när man skulle sluta. Mellan värkarna ska man passa på att vila och hämta andan men när man tar i med varenda cell i kroppen på en nivå man inte visste fanns så är det fasen inte lätt att känna om värken släppt eller inte.

Det är såklart smärtsamt men ändå härligt. En stund. Sen kommer återigen känslan av att det inte kommer gå. Jag är så vansinnigt trött vid den här tiden att när Pauline svarar att man brukar krysta i en timme när jag frågar hur länge det är kvar då tror jag att jag kommer gå under. Jag vet inte om jag frågade eller om det bara var i mitt huvud men "är det försent för snitt?" dök ändå upp.

Isac peppar och är fantastisk. Han berättar vad han ser och är helt lyrisk, det var det bästa på hela förlossningen tror jag.
Sen börjar Sophie ge mig syrgas för att bebisen börjar bli trött. Någonstans i mig fattar jag allvaret men det är så långt in att jag inte blir stressad utan bara effektiv.

När jag dragit syrgas efter två (tror jag) krystningar så hör jag att dom pratar om att ta in någon "Elin".

Här förstår jag också att det är någon man hämtar om bebisen mår dåligt. Och återigen ingen panik men en beslutsamhet.
Sophie går för att hämta denna Elin och jag bestämmer mig för att ta i. Jag vet inte hur många andetag i rad jag krystade men jag gav mig inte förrän bebisen var ute.

Det berömda "ring of fire" tror jag att jag kände och sen kändes som att jag kunde känna minsta millimeter jag krystade ut ändå tills hon var ute. Vilket var den sjukaste känslan ever.
Jag ska inte vara klyschig och säga att det var mäktigt och kärlek och allt det där. För mig kändes det mer som en vinst. Att jag klarade det. Att jag var bäst på att föda mitt barn.

Klockan är här 05.15 och vi har varit vakna ca 1000 timmar.

Sophie kommer in och har missat allt och undrar lite vad som hände. Fantastisk känsla.
Ninja var lite trött och sliten och det blev inget omedelbart skrik utan några småljud medan dom fick frottera henne i vad vi trodde var typ 10-15 minuter men det var tydligen ca 2...
Sen kom skriket och sen fick jag upp världens bästa bebis på mitt bröst.
Jag har ju inget att jämföra med men här uttryckte även barnmorskorna en fascination över hur täckt hon var med fosterfett, min fascination låg i hur extremt oäcklad jag var.

Bara efter några sekunder öppnar hon sina små magiska ögon och sedan tar hon ett stadigt grepp kring sin pappas finger.


Likes

Comments

Fredagen var äntligen här. Fredagen då det skulle repas. Showhelgen var så nära. Målsnöret var inom räckhåll och inte ett tecken på bebis så långt ögat kunde nå. Fantastisk känsla!

Isac gick iväg på jobbet, som vanligt, vid sju. Jag hade inte fått sova för showhelgen hade redan börjat i magen. Där var det full show hela natten så det hade inte blivit många minuters sömn. Men det gjorde ingenting. Jag la mig för att somna om när Isac gick. Som vanligt. Jag tänkte vila innan jag skulle göra mig mega-redo. Duscha, tvätta håret, testa raka mig och massa spännande och härliga grejer för att peppa showhelg och sedan vara superredo på bebis.

Klockan nio ligger jag därför kvar i sängen, halvvaken och funderar på hur länge jag har tid att softa. Men helt plötsligt håller jag på kissa på mig. Några droppar hittar ut.

Paniken. Liten tanke om att det kanske är vattnet.. men sen kommer jag på att dom flesta kissar på sig lite i slutet av graviditeten. Många tror att det är vattnet men blir hemskickade med läxan att det är svårt att hålla tätt i slutet.
Så jag går på toaletten. Och kissar. Pust. Det var kiss. Jag kissade på mig. Trodde aldrig att jag skulle bli så lättad av tanken att jag kissat på mig.

Skriver till Isac.

Lägger mig i sängen och andas ut. Skrattar lite åt min panik och plopp! Det droppar ur något ur mig igen!

"Ah just det fan" kommer på att det kan vara svårt att tömma helt när man är såhär gravid. Hinner nästan andas ut innan jag ställer mig upp och inser att det droppar. Och droppar.

Ställer mig på en handduk och det rinner längs mina lår.

Svarar på Isacs svar..

Med fula ord flygande i en konstant flöde från min mun ensam här hemma i lägenheten knölar jag ihop handduken jag ställt mig på mellan benen och försöker andas. Efter det går jag på toaletten och sätter i en binda.
Påminner mig själv också om hur rikliga flytningar vissa haft på slutet. Sådär att dom åker in på förlossningen för dom tror att vattnet gått men fått åka hem med svansen mellan benen.

Ringer förlossningen. Dom är vana detta samtal "har vattnet gått".
Vanligtvis hoppas ju den ringande kvinnan att det är vattnet, riktigt så var inte detta samtal. Dom skrattade lite åt mig och sa att jag kunde väl komma in och kolla när jag ändå bodde så nära.

Okej då.

Ringer Isac. Får inget svar. Hade skojjat om att jag veckan därpå skulle busringa honom varje dag och lura honom att vattnet gått.
Dumt.

Skriver till honom.

Till slut ringer han upp.
Jag förklarar läget.
Och jag bokstavligen hör hur hans stressnivåer skjuter i höjden.

Jag är lugnast i stan. Vattnet har ju inte gått. Jag ska ju ha show.
Jag ska bara in och kolla. Jag ska ha kvar bindan för den vill dom titta på när vi kommer in. Dom ska kolla och säga att jag bara har orimliga mängder flytningar.

När jag lägger på går vattnet. Den stora förlossningsbindan svämmar över.

Medan detta händer så ringer Isac sin pappa ovetandes men ändå dödligt stressad, jag försöker packa lite BB-väska för det kan ju ändå vara så att det sätter igång snart så det är lika bra.

Isacs pappa hämtar honom på jobbet och precis innan jag ska gå ut till dom och få skjuts till förlossningen så kommer Isac inspringande i lägenheten.
Herregud vilken stressad kille.

Vi går ner till bilen och där står en blivande farfar och är minst lika studsig. Dom där Holmgrenarna har inga nerver av stål dom inte!

Sen rullar det på.
Vi kommer in. Dom konstaterar snabbt att det är vattnet som gått. Den där bindan jag skulle ha med lyckades jag ju kasta ner i en påse och ta med mig. Dom ville även kolla i den jag hade bytt till. Bisarra situation!

Dom kopplar upp på CTG för att kolla sammandragningar och bebisens hjärtljud. Några svaga sammandragningar, inga onda men dom var tydligen där ändå.

Dom vill ju inte undersöka tappen när vattnet gått på grund av infektionsrisken men vi skulle tillbaka vid 13 för att kolla igen. Men vad som än händer så blir det igångsättning senast lördag kl 08.00.

Så promenad till subway för att köpa lunch, bisarra känsla av att stå i subwaykön och läcka vätska ur könet.. Veta att om ett dygn är vi förmodligen föräldrar.
Hem för att äta och försöka packa väskan, försöka lugna Isac, tvätta bebiskläder, fundera över hur helgen skulle bli, ordna kaninvakt med Anneline och det värsta, ringa Jessica.

Hon skulle såklart bli glad. Men det kändes bara som att det för mig blev så verkligt då. Det blev så definitivt!

Så.
När lunchen var nästan uppäten, det var lite svårätet ändå.
Väskorna var packade, bebiskläder tvättade och upphängda, kaninen matad tills vidare. Dansblocket packat, jag skulle ju på rep sen.

Promenad tillbaka till förlossningen. Samma procedur igen. Blodtryck och CTG.
Sammandragningarna var lite starkare men inte onda.

Utsläppta igen men vi skulle tillbaka vid 20 för koll igen.

Efter det blev det vakuum. En promenad till Maxi för att hämta ut Isacs liberobox.
Vi gick till Rickards jobb, Isac hade lite posters att ordna med.
Hängde där innan Isacs mamma hämtade oss och skjutsade till repet.

Ordnade allt med barnshowerna med ljustekniker Roland. Repade mina grupper. Informerade om läget. Stress/exalterat-nivån på Folkets hus var inte att leka med.

Vid 18 började jag känna att sammandragningarna började göra lite ont. Men inte värre än att jag kunde prata ostört igenom dom.

Skickade iväg Isac med Julia att köpa lite middag. Så dom fick andas lite tillsammans.

Vid halv åtta ringde vi Isacs pappa så han kunde hämta väskorna och sedan hämta oss.
Jag gick upp till Jessica i ljudbåset och bad om att min sista grupp kunde få köra så jag kunde åka in sen...
Det var ett väldigt konstigt moment.

Mina elever gjorde det mest känslosamma nummer. Isacs tårar rann, mina tårar rann, Julia tokgrinade. Jessica hade redan gråtit så hon var cool.

Sedan blev det historiens bästa och mesta kramkalas och vi tog vårt pick och pack och gick.

Vid 20 var värkarna så pass att jag inte pratade helt ostört och vi satte oss i bilen och åkte in.

Samma procedur igen. Blodtryck och CTG. Inte tillräckligt starka eller regelbundna värkar för att stanna. Vi var välkomna att stanna om vi ville, vi skulle ändå vara tillbaka senast 8 om inte annat. Men vi ringde Lotta och fick skjuts hem.

Före 21 var vi hemma och nu var det värkar. Dom gjorde ondare för varje värk och vi testade att vila i sängen och vi testade sitta i soffan.
Bada hann jag inte innan vi fick ringa Rickard igen.

En värk på alla fyra i hallen.
En värk på alla fyra i trapphuset.
En värk precis i bilen.

När den var över sa jag vänligt men bestämt till Rickard att mellan värkarna så gasar vi.

Lotta mötte oss utanför förlossningen för att peppa lite. Hon var stand-by som doula men där kände vi att hon inte skulle behövas så vi befriade henne från jouren.

Jag tog en värk på sandboxen utanför dörren till förlossningen medan pratgudarna inte kunde sluta prata.

Vi ringde på klockan. Vinkade som i Sikta mot stjärnorna och gick in.
Tog en värk på alla fyra ca 30 cm innanför dörren.

Sen åkte vi inte hem mera. Klockan var ca 23.00.

Likes

Comments

Jag har ju skrivit om själva graviditetens sista veckor, men jag vill även få med lite av vad vi sysslade med dom veckorna. Mer än mina tårar och mitt gnäll om ishias och tjat om duktiga elever.

Slutet på mars..
.. fyllde fantastiska Malin år och jag satt på en stol och var supergravid men så trevligt vi hade. Alkoholfri skumpa och fantastiskt sällskap! Jag skjutsade sen in tjejerna till stan innan jag sedan hämtade Isac, Tim och Patrik ute på frösön. Detta skedde me vår bil som då precis börjat strula med att dö lite här och där och vara oförklarligt svårstartad emellanåt, Oerhört stressande och ångestfyllt då trasiga bilar är förknippat både med fara och dyra pengar.
Grabbarna körde en spelkväll medan flodis hoppade i säng.

Veckorna kring påsklovet..
.. hade vi förälrarna på besök på dansklasserna. Detta var fantastiskt roligt och många föräldrar imponerade verkligen, även om vissa såklart inte förstod syftet alls och satt med telefonen hela lektionen. Men jag blev oerhört peppad av att ha någon typ av familjeklass nästa termin så vi får hoppas att vi får ihop det!

I anslutning till lovet var jag och Isac även iväg på terminens sista regionstävling. Jag vet inte vilka som uppskattar att Isac följer med mest, jag eller dansarna, men enkelt kan vi ju konstatera att han är en fantastiskt fin människa som frivilligt åker dessa bussresor och hänger med på tävlingarna.

Slutet på april..
.. var det sannerligen full rulle. Isac tatuerade sig, både farfars skepp och sin babuschkka. Det han inte visste var att jag i hemlighet planerat en babyshower för den blivande pappan och med lögner upp till öronen och stress runt varenda cell i kroppen lyckades jag rodda ihop det i sista sekund. Med tanken att lura iväg honom på middag först och sen "måsta åka upp på Dh för att låsa" skulle vi överaska honom. Men övertid hos tatueraren och tidsplaner som aldrig håller i sånna situationer fick han ingen middag men en rejäl chock.

Med 40 pers väntande inne på dansskolan fick han sin överaskning. Snittar, quizturnering och massa fina presenter med ännu fler fantastiska människor på plats fick han sin baby shower till slut.

Denna helg fortsatte sedan för mig med ytterligare ett dygn på Dancehall med övernattning och teambuilding med tävlingsdansarna.

Valborg/Första maj - långhelg.
Då tog vi tag i att storstäda hela lägenheten. Detta var en planerat projekt med utförliga listor och en bra plan. Självklart höll inte planen av flera orsaker med det viktigaste är att det blev gjort. Isac gjorde ca 85% och mitt dåliga samvete var oerhört närvarande. Min kropp ville absolut inte men Isac visade inte en sekund att han tyckte att det var dålig timing av min kropp att bli fantastiskt trött och smärtig. Vi skrev också ihop ett städschema vi ska försöka följa för att hålla efter. Ingen av oss trivs när det är stökigt och båda blir lika likgiltga nör det väl börjar bli kaos tyvärr, så enda lösningen är att hålla efter hela tiden. Vi rev också kaninburen vi byggt och byggde in honom i tvbänken istället. Detta provisoriskt då måtten är lite små men med plan att "dagarna efter showen bygga en ny", men det blev inte riktigt så enkelt...

Denna helg hann vi också få in en "sista utehelgen". Det låter ju lite deppigt hur man än försöker formulera sig men så tyckte jag inte det kändes. Tror kanske att några av Isacs vänner kände så men jag tyckte bara att det blev en fantastiskt rolig kväll. Förfest hos Jessica för oss båda innan Isac gick vidare både till Tim och Patrik och sedan även iväg till Gustav med vänner. Vi möttes sedan upp på absolut sista lördagsklubben på Oscars. Vi var kvar till stängning och det var supertrevligt. Man blir väldigt nojig av att vara höggravid på en knökfull nattklubb. Man ser faror på ett helt nytt sätt och väldigt många faror med väldigt låg sannolikhet också men jag höll mig borta från dansgolvet för risken att bli puttad eller så och var konstant på min vakt så jag inte skulle vara nära en eventuell fight som det ändå kan bli när fylla och trängsel händer på samma ställe. Vid halv två började jag väl kanske bli lite trött men då kändes det ändå mer värt att stanna än gå hem själv, höggravid och i klackskor.

Sista helgen innan bebis..
..köpte vi oss en grill och premiärgrillade på balkongen med Jessica, Roza och Anneline innan Tim, Patrik och Fredrik kom förbi. Hörligt häng i gäng innan tjejerna drog ut och vi drog till Fredrik för att spela Just Dance. Isac imponerade med Single ladies och grabbarna körde hårt med den höggravida dansaren bara körde en enda dans men å andra sidan knäckte den med 5 stjärnor.

Söndagen åkte halva Åhlensligan till Marita för att storfika och hälsa på smålammen. En helt fantastiskt familjär söndag och hela min kropp fylldes av längtan att göra om detta när vi har våran bebis. Det var så fantastiskt trevligt och man inser hur härliga kollegor man har och att man förhoppningsvis har dessa som vänner för många år framöver.

Sista veckan..
..bestod av showplanering, showfix, showpepp och en gnutta "hoppas bebis trivs i magen"-pirrighet. Fixa allt för SM, peppa inför Danskarusellen med 7souls, få ordning inför show "UTIFALL ATT" och bara njuta av min sjukt proffsiga elever i alla åldrar. Detta tog verkligen upp varje sekund av veckan.. ända fram till fredag morgon....



​Hela klippet finns på instagram 🎉

Likes

Comments

Det har gått så långt att jag känner riktigt stress och real regret över att jag inte skrivit som jag tänkt. Nu skriver jag ju det här med en bebis i famnen och jag kommer knappt ihåg hur det var att vara gravid, och jag inser verkligen hur trist det är att jag inte skrivit så kontinuerligt som jag först gjorde. Jag har ju vetat hela tiden att jag kommer vilja gå tillbaka och läsa..

Jag får göra det bäst av det. Skriva av mig nu, det jag fortfarande kommer ihåg av de sista tio dagarna som flodhäst.

Besöket jag nämnde i sista gravida inlägget blev vårt nöst sista. 2/5.

Blodvärdet låg på 103 och jag fick börja äta dubbeldos av järn för att ha lite hopp om depå vid eventuellt blodförlust vid förlossningen. Bebisens puls låg superhögt, ändå uppe på 170 vid första sekunderna, men vi höll ut tills vi såg att det gick ner till 145-150. Ulla-Karin förklarade detta med att det var bra att hon visade att hon reagerade på allt stök. Barnmorskan hade nömligen precis konstaterat att hon lagt sig åt rätt håll, ruckbar men huvudet långt ner.

Jag vägde mig tyvärr också och låg på rejäla 85 kg. Detta resulterade såklart i att jag snabbt gick hem och googlade "kilo för kilo, gravid" för att se att många av dessa 85 var bebis, fostervatten, bröst, moderkaka osv. Det hjälpte lite mot paniken.

Vi sammanfattade graviditeten och skrev lite om att jag var sugen på att bada under förlossningen men inte hade bestämt mig angående smärtstillande, det fick bli som det blev när det völ var dags även om föhoppningen var att slippa epidural och lustgas. Epiduralen var jag mest nervös för då många tappar det naturliga värkarbetet och måste tillsätta oxytocin på dropp för att få fart på det igen. Jag ville heller inte riskera att det bara tog på en sida och alla andra dumma historier man hört. Lustgasen kändes ännu mer obehaglig då jag var rädd att känna rus eller illamående. Men jag var ändå öppen för att båda kunde bli aktuella om jag blev för trött eller inte kunde hantera smärtan. Ulla-Karin sammanfattade även graviditeten som relativt problemfri. Det kan man ju tycka är konstigt med tanke på gnället i denna blogg men när hon satte det i perspektivet med att jag kunnat dansa hela vägen och blodtryck varit bra osv så kändes det ändå rimligt.

Sista besöket gjorde vi en vecka senare. 10/5.

Blodtrycket var samma som hea graviditeten 100/60 (hade 95/65 någongång och kanske 105/60 någongång). Järnvärde ville hon inte ta för hon ville inte se mer dåliga siffror utan det skulle vi mäta igen den 17/5 när vi skulle komma på nästa besök. Hon lokalisersde även bebisen med huvudet fortfatt neråt och nu fixerat. Jag blev väldigt lättad då jag var säker på att hon var en skitunge och hade lagt sig i säte igen för att jävlas.

Ulla-Karin poängterade att vi förmodligen inte ses mer men vi bokade in nytt besök 17/5 och jag sa bestömt att vi ses då för jag ska ändå ha show i helgen.


Övrigt så mådde jag ganska samma. Nästäppan hade börjat ge sig. Fortfarande väldigt torr i näsan med hårda kusar som gjorde ont för det var så torrt och mycket nästäppa men inte som tidigare i graviditeten. Väldigt sällan näsblod och en mer oförutsägbar ischias och fogis.

Läckande bröst hade jag haft ett tag vid det här laget men det var så pass att jag alltid kunde pressa ut lite råmjölk och bröstvårtorna hade börjat ömma lite igen. Inte svullen mer än att man kunde se vart strumpresåren suttit och att ringen var tight men inte så jag inte kunde få av den.

Kände mig ofit men inte sådär tung och extrem som alla säger att man känner sig när man börjar närma sig slutskede. Osmidig och otränad snarare. Och det trycket man ska känna när bebis fixerat sig kunde jag inte riktigt identifiera. Jag vaggade ju men det var mer av fogis/ishias/vana. Om jag ansträngde mig kunde jag ju gå ganska normalt men hamnade ändå i pingvinvagga om jag inte koncentrerade mig, väldigt irriterande.

Som jag skrivit tidigare som är det svårt att i efterhand förklara/anteckna/skriva om den psykiska delen. Jag vet att jag var lätt att känna stress över saker så pass att det blev tårar och så var det ända till slutet, men då jag inte förstår eller kan minnas hur det känns efteråt så kan jag inte säga om det var mer eller mindre sista tiden. Men Isac säger att det blev mer tårar i slutet, så det blev mer som i början.

Stressen över bristningar på ena skinkan och runt naveln var också lite jobbig (men med facit på hand blev den tusen gånger värre efter förlossningen men mer om det sen).

Annars kan varken jag eller Isac komma ihåg något mer anmärkningsvärt. Tyvärr. Tankar hade varit intressant att få med men det blir svårt i efterhand och jag är verkligen besviken på mig själv för det.

De enda tankarna jag kommer ihåg som riktigt starka var en stress över att snart är tiden slut för mig och Isac. Lite sant och lite överdrivet men jag vet att jag var superstressad över att tiden då det bara är han och jag håller på rinna ut. Med det kom såklart även frågan kring hur redo jag var för att bli mamma, Hade jag gjort rätt val och många jobbiga tankar till följd av det. Lite skuldkänslor för att man tänker sånt, blandat med att dom flesta förmodligen känner så någongång under graviditeten.

Avslutningsvis så kan jag ju också påminna mig själv om oron att inte kunna vara med sista veckan. Att få klart alla nummer. Jag var stressad men det var kanske ändå den enda stressen under graviditeten som inte påverkade mig negativt. Ingen stress som ledde till tårar utan det kändes bara så ironiskt och därmed självklart att jag skulle hinna med allt. Vakna nätter låg jag bara och föreställde mig hur roligt det skulle vara under showhelgen, planerade en evntuell ledarfras som jag skulle kunna framföra om det blev av, vad jag skulle göra för uppvärmning med crazykidz på scenen och framförallt hur mycket jag skulle njuta av att vara där. Jag var egentligen inte nervös alls utan mest bara lite sådär "utifall-att"-stressad på något ironiskt sätt, väldigt roligt i efterhand,

Men jag njöt rejält av mina sista lektioner. Stolt att vara med hela vägen, Stolt att kroppen fixade hela terminen. Stolt över mina elever som jobbat så bra med sina tjocka fröken!

​Massor av fantastiska bilder och klipp hittar ni på Dancehalls instagram @dancehallosd

Likes

Comments

Påsk är ju en härlig högtid. Många fina barndomsminnen ligger i samband med påsk. Lika mycket traditioner som jul men ändå med mer variation såattsäga. Det är spännande hur mycket sådana saker man reflekterar över nuförtiden. Under min uppväxt har vi gjort massa olika saker, fjällen med mormor och morfar är en av dom. Jag tror inte vi gjorde det mer en någon/några gånger men det är ändå något som fastnat.

Isac har mer fasta traditioner kring påsk och det är Klax som är grejjen. Stora släktet Anteskog leker och firar uppe i sin by.

Detta år kom min mamma och hennes Anders hit för att hälsa på oss och magen innan bebis kom. Med mycket planerade och velande fram och tillbaka för att alla ska bli nöjda och glada slutade med att planen var att vi skulle vara i stan under helgen, med undantag för påskafton då vi skulle åka ner till Klax allihopa.

Sagt och gjort. mys och lyxfrukostar och häng stod på schemat. Lunch hos momma och moffa och lite sånt.

Lördagmorgon kommer, vi har gjort mat och tårta att ta med til knytisen. Vi har mosters bil för att packa med mat och hund och allt runtomkring. Vi tog oss såklart inte iväg den tid som var sagt och tur var väl det för ungefär i Oddensala så står det klart att mamma och Anders måste stanna i stan. Mammas hund löper, är ung och lättstressad och det är andra hundar i byn... Kaos i mitt huvud med en känsla av att det är omöjigt att alla blir nöjda. Tårar, besutsångest, höggravid och lättstressad. Dessutom då också den enda med körkort av oss istället för att kunna dela körningen med mamma eller Anders.

Vi bestämmer ändå att åka. Och tur var väl det. Med facit på hand så var nog Isac mer stressad än jag.

Väl framme tycker jag allt rullar på med lekar och våfflor och gud vet allt. Isac beter sig dock väldigt konstigt. Hela bilresan är han alldeles frånvarande och jag försöker få ur honom vad det är som bekymrar honom. Väl framme så håller han på springer ifrån mig hela tiden trots att jag ber honom stanna vid min sida för jag är obekväm med alla främmande människor, speciellt som gravid då ingen kan låta bli att hälsa på den gravida och fråga samma frågor som alla andra!

Efter lekar så blir det dags för lite häng och jag tror jag ska få vila medan det fixas med maten. Men Isac kommer och tjatar om att jag ska gå på äggjakt. Äggjakt har alltid varit en stor grej i hans familj då hans pappa gör de vannsinnigaste av äggjakter. Jag är trött och motarbetande. Försöker övertala Isac att jag ska få vila lite först men det fick jag inte. När han ger mig ledtrådar och ska gå runt och be folk om nya ledtrådar så är jag lagom peppad. Isac måste hela tiden bekräfta att jag fattat ledtråden rätt och dessutom följa med.

Sitsa ledtråden leder ut till vedboden. Tvingar med mig Isac som först vägrar (?) följa med mig. Med mig har jag även Isacs mamma som säger något konstigt i stil med att hon biir så nyfiken att hon måste följa. När jag frågar vad jag letar efter så säger han att jag vet när jag ser det. Allt är bara så konstigt och jag tycker mest att det är stelt helt enkelt. Jag tror det är typ en låda Zeunertz påskmust jag ska hitta, Jag hittar såklart ingenting i vedboden och börjar gå in igen. Halvvägs upp på bron hör jag att Isac frågar om jag verkligen kollat ordentligt och jag vänder mig såklart om för att ge honom en vädjande blick om att bara ge mig ägget, men hinner inte så långt. Istället möts min blick av en nervös Isac stående på ett knä. Tårarna börjar spruta på oss båda och Isac stammar ur sig några väl valda ord mellan snyftningarna innan han får ur sig frågan med stort F.

Min älskade fästman. Alla hans planer sprack en efter en under hela dagen, en vaken natt och en dag i kaos, men till slut blev allt perfekt ändå.

Han är ju så fantastisk. Påsken rullade sedan vidare i yra kärleksmolns sanna anda men övernattning i Klax, mera häng med mamma och Anders, ännu mera mys hos Momma och Moffa och ett konstant overkligt rus av lycka.

Jag har aldrig varit intresserad av bröllop eller förlovningar. Så det blev ännu mer omvälvande än man kan tro då jag inte ens förstod själv hur stort det kändes.

Bröllopsplanerna är ännu diffusa men någon sommar inom de närmsta åren blir det ändå om allt går enlligt plan.


Likes

Comments

Herregud.
Igen.

Och tiden har verkligen rusat iväg. Vips så hade det blivit vår. Vips så var det påsk. Vips så var det maj. Och VIPS så var det en bebis i min famn istället för i min mage och hon är redan över en vecka.

Jag hatar mig själv för att det blivit såhär men nu gör jag ett rejält försök att rädda situationen och ha en blogg att kunna gå tillbaka och läsa i.

Kvällen har spenderats i soffan med datorn, och mellan amningarna har jag skrivit ihop en drös inlägg om tiden som varit och dom kommer publiceras eftersom. Sen hoppas vi att det håller i sig så vi också kan gå tillbaka och läsa om vår älskade Ninjas första tid!

Ni som är nyfikna är hjärtligt välkomna att följa med på detta nytag!

Likes

Comments

Klart jag önskar att jag kunde få riktigt bra flow i det här med att blogga så jag verkligen dokumenterade den här graviditeten och allt stort som händer i våra liv nu, men nä.
Jag börjar med att skriva ett inlägg om dagsläget så kanske det kommer ett sammanfattande och bakåtblickande inlägg i veckan.

Jag tror det sitter i att jag helt enkelt är ganska kass på att vara gravid. Dom säger att kvinnans kropp är gjord för att skapa bebisar, men jag tror inte riktigt att det är sant. Om man var gjord för att jag något så borde det inte vara såhär jobbigt. Eller är jag oresonlig nu?

Idag ska vi till barnmorskan på sammanfattning då vi idag går in i vecka 38. Helt sjukt. 37+0. Mindre än tre veckor kvar till bf.
Läget är ganska tufft och jag tror att det kan vara boven till skrivarinspon. Jag ska försöka prata med henne om lösningar idag.

Nu är jag osäker på vilken smärta som går under vad då inga symptombeskrivningar egentligen stämmer men jag tror det är gravidishias jag har som dödar mig. Den ryktades om att den skulle bli lindrigare när bebisen la sig till rätta men antingen har hon vänt sig igen eller så är det ännu en skröna som inte är sann. I helgen skulle vi göra den stora storstädningen deluxe men då jag inte kan röra mig på kvällen om jag anstränger mig så fick Isac egentligen göra allting själv. Det kanske låter som en dröm men det är det inte. Det passar inte mig att ligga i sängen och höra hur han sliter sig svettig ute i lägenheten.

Det heter ju inte foglossning längre, men gravidrelaterad bäckensmärta, japp det har jag också om jag läser symptomen rätt. Också ganska irriterande.

Båda ovanstående har eskalerat sista veckan eller två och så även ofunktionen i bukmusklerna. Detta gör att jag i princip inte kan vända mig i sängen, inte riktigt tar mig upp ur soffan och dessutom stånkar värre än biggest loser när jag ska plocka upp något från golvet.

Gråtandet är också på en liten "härlig" uppåtsving. Om jag var dålig på att hantera hormonerna i kroppen tidigare i graviditeten så har jag inte blivit bättre på det när jag dessutom är i princip konstant smärtpåverkad. Ibland är det skitsaker som får tårarna att spruta men nu har även en del spöktankar börjat ställa till det.
Stresståligheten är ju sedan länge i den här graviditeten en katastrof och den har nog också bidragit till en del tårar. Lägenheten har sett ut som kaos, vi har haft massa bebissaker kvar att fixa, ekonomiskstress med trasig bil och allt det innebär och planeringen av baby-shower. Stressläget känns dock ganska under kontroll nu. Lägenheten är superfin och vi gjorde ett rejält ryck med sista inköp till bebis. Bilen ignorerar jag en stund och Isac är så duktig på att berätta att allt löser sig.

Det enda gravidrelaterade som klarnat är nästäppan som jag gnällt över sen dag 1. Den är fortfarande närvarande, ingen tvekan om det, men det händer att jag får ligga ner helt utan att kvävas ibland, ja så länge spädbarnsfötterna inte är under revbenen såklart. Det är en helt fantastiskt känsla. Visserligen gör ischias det omöjligt att ligga så speciellt länge men det viktiga är att jag kan om jag vill!
Näsblod har jag heller inte haft sedan jag skrev något sist! Den befrielsen är också otrolig!

Än så länge är jag fortfarande ändå rörlig och dansen går ganska bra. Promenader går riktigt långsamt och som sagt, vändning i säng och upp ut soffan är ändå omöjligt. Oron att bebis vill utan innan showen är obeskrivlig men vi har pratat om det och hon vet vad som gäller där inne.

Igår infann sig första smällen av rädsla inför förlossningen. Extremt smärtpåverkad fick jag en känsla av att jag inte kommer kunna hantera det under förlossningen överhuvudtaget, läskigt. Ska jobba på att tänka om och hoppas att den rädslan inte kommer tillbaka.

Annars rullar det väl på. Förutom allt skit jag beskrev ovan..?

20 dagar kvar...

  • Gravid

Likes

Comments

Här kommer nu det riktigt bittra sanningen. Den jag tom själv glömmer bort hur den är när dagarna inte blir så gravidpåverkade. Ett inlägg som jag tycker att jag aldrig får läsa om från andra gravida. För andra gravida verkar bara ha rosa fluffiga moln omkring sig. Ett och annat gnäll om lite foglossning eller att man känner sig tung kan man ju få läsa. Men här kommer det gnällas desto mer. Så helt valfritt för er andra att läsa, jag vill mest skriva ner det så jag kan läsa sen. Ifall jag blir gravid igen eller bara som där dagarna då jag inte förstår vad Isac menar med att jag är så ledsen ibland.

Efter att jag i tisdags gnällt om att jag inte får skeda på grund av nästäppan från helvetet så hände det! Miraklet. Jag kunde ligga ner utan att kvävas. Inget sittsovande. Kunde tyvärr inte skeda in mig i Isac famn för det var bara en näsborre som funkade och den var på fel sida. Men jag kunde ändå ligga i hans famn och gosa. Låg och formulerade ett riktigt peppigt och glatt blogginlägg om denna fantastiska känlsa. Jag tänkte skriva ner det på morgonen. Vågade inte röra mig ur fläcken där jag låg..

Ja men det var bra att jag låg där och tog ut vinsten i förskott. För hade jag inte gjort det så hade det aldrig blivit gjort. För klockan fyra var det dags att vakna. Utan någon fungerande näsborre, en rygg i uppror, ischias från helvetet, svettig och kall och helt ärligt bara jävligt bedrövlig. En inneboendes lilla fot, eller liknande utskott, inkilat under revbenen på höger sida och obehagskänsla överallt gör att man får kliva upp, gå en promenad i lägenheten, kanske kissa lite. Kanske dricka lite vatten. Ställa sig på alla fyra i sängen och hoppas att någon av alla krämpor släpper. Ja jag låter som det gnälligaste som vandrat. Men om det är störigt att ha krämpor i vanliga fall, ja då upplevs dom ju helt klart värre när klockan är sådär 4-5-6 på morgonen.

När Isac kliver upp och går på jobbet lyckas jag somna om. Vaknar vid 11 och är såklart omänskligt hungrig. Men när jag ätit lite så kommer hjärtklappninar, svettningar, andfåddhet och såklart lilla foten i lungan. Så när Isac kommer hem tidigare från jobbet pga sin mage så brister det. Tårar, tårar och tårar. Det finns inget slut på paniken över att känna sig dålig på att vara gravid.

Ja till slut lyckas jag skärpa till mig och åka iväg till Dancehall. Där och då åkte jag mest för jag tyckte så synd om Isac. Han håller såklart inte med mig. Han är ju en riktig hjälte och skulle aldrig acceptera att jag resonerade så. Men jag tyckte verkligen synd om honom när han sitter och tröstar någon vars hjärna vägrar lyssna. Trösta någon vars hjärna helt och hållet fokuserar på ALLT bedrövligt som finns omkring och inget bra kan tränga igenom bajsmuren.

Väl uppe på Dh blir det ny luft och det vet jag är lösningen. Men det är lättare att veta det när det gäller andra. Väl uppe mår jag mycket bättre. Bara av miljöombytet. Man är fortfarande helt slut i kropp och knopp efter alla tårar men med elever så fantastiska som mina så går det inte att göra annat än bara suga åt sig av all energi och kärlek som flödar!

Näst sista klassen gör jag dock lite väl skarpa hopp och foglossningarna hit me like a bitch. Men förstående elever och lite jävlar anamma gör att kvällen håller ganska bra ändå. Det underlättar ju när man vet att det inte är farligt.

Efter sista klassen, mitt själslig godis som Contemp 4 är, så kidnappade jag med mig Tove och Anneline hem för kvällste och bananmjölk. LIte mental support ifall Skellefteå skulle förlora kvartsfinalen och Holmgrenarna där hemma skulle uppleva sorgen att åka ut. Sagt och gjort. Alla tröstar alla innan vi splittras och man får ett varmt bad av Isac. Han är så duktig på behovsanalys och vi badar varmt för att lindra fogisarna innan man åter ska till sängen. Där denna fantastiska dag började...

Lyckan infinner sig igen och jag lyckas tillochmed skeda en stund. Lyckan är total.

Dock så vaknar jag två gånger av ingenting och därmed var det hopplöst att somna om. Så någon vaken timme innan man får somna om några timmar innan.. ja ni förstår. Man vaknar vid fyra. Upp och promenera. Trycka bort fot från lunga. Massera mage. Somna på alla fyra. Underbara nätter...

Men dagen har helt klart varit bra ändå. Sådär bra att jag känner mig helt rubbad som skriver som jag gör om gårdagen. Sådär så jag undrar vem det var som var otröstlig och bedrövlig.

Vi har varit hemma tillsammans för Isacs mage krånglar, mysig frukost i soffan, slöhäng, föräldrakurs del 2 och sen upp på Dh för att köra lite reception. Sådär vanlig som gårdagen hade kunnat vara om den bara inte ballat ur i hormonellt utlöst ångest typ. Livet är så extremt konstigt just nu.

Det var det jag ville säga.

Nu när jag fått ur mig detta ska jag bara njuta av kvällsfika och gå och lägga mig utan förväntningar. Med målet att desto fler timmar jag vilar imorgon desto bättre. Mentalt limma fogar såattsäga. Får se hur det går!


Image result for foster i magen vecka 33


Likes

Comments