Underbara unge! Sov från 2 till halv 7, däckade direkt på maten. Sov igenom rapning, byte och d-droppar! Sov till halv elva och mamman fick vakna av sig själv!!!

Nu supersova efter megahelg! Godnatt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Efter mitt inlägg inatt så fortsatte natten i katastrof för min stackars prins.
Till slut kunde han gå och lägga sig men eftersom vi inte kunde lita på att det bara var hans IBS denna gång så gick jag och Ninja och la oss i hennes rum. Det funkade fint men mitt hjärta var trasigt.
Hade en av mina orosnätter redan och då är Isac det som lugnar mig, men det gick ju inte nu då jag var plenty orolig för honom också.

MEN. Det låter ju som en pruttnatt. Och det var det ju verkligen. Men vår älskade unge gjorde sitt livs, bokstavligen, bästa natt.
Sov från 00 till 04, åt, bytte rum, bytte blöja, sjöng lite och sen somnade hon om till nästan 8, då åt vi lite och sen somnade hon om på mig. Vid halv elva klev vi upp. Hade jag inte spenderat de flesta av dom timmarna till att försöka ta hand om Isac så hade jag varit vansinnigt utvilad! Men men, dom nätterna kommer. Någongång. Sen. Hoppas vi.

Väl uppe så hade jag och Isac bestämt att så länge vi inte åkte iväg långt så skulle vi inte väcka honom. Hans kropp behövde återhämta sig. Så jag klev upp med Ninja. Ammade och nattade lite så jag kunde lägga henne i vagnen. Gjorde min supermom duschning med henne sovandes i vagnen inne på badrummet. Sen fönade jag håret, gjorde frukost och hängde tvätt innan hon vaknade. Då badade jag henne, vi körde lite nakentid, klädde på henne för dagen och sen åt jag min frukost medan hon åt. Igen.

Stadstur med Jocke och Fanny medan Isac testade äta frukost för att se vad magen tyckte. Sen lunchfikade vi allihopa i badhusparken medan vi väntade på mamma.
Häng med mamma, Kicki och Makis medan regnet dödade det fantastiska vädret och vi till slut gav upp hoppet om uppehåll och drog på regnskydd och plaskade hem.

Brorsans fenomenala carbonara och lite mys på soffan innan läggdags för oss tjejer och toadags för pappan. Igen. Min stackars älskade prins.
Köpte boken Food Fharmacy åt honom idag och hoppas att vi kan lyckas rädda honom lite i väntan på hjälp från sjukvården.

Köpte också presenten från Gammelmomma och gammelmoffa, en sån bebisbok man ska fylla i all möjlig info om bebisen i. Jag har lovat Isac att vi ska vara lika duktiga att fylla i en sån för eventuellt småsyskon sen. Han har klassiskt småsyskontrauma gällande faktumet att bilder och liknande dokumentation sällan blir lika omfattande på småsyskon.

Nu blir det omedelbart och långvarig sovande här hoppas jag för målet är hotellfrukost 8.30 imorgon. Vansinne!

Nyduschade och nybadade brudar som passar på att gosa 5 minuter i grodställning utan byxjävelen. Underbara 7 minuter.

Likes

Comments

Natten som var en sån där natt som alla varnar för när man är gravid. Mer vakentid än sovtid. Mer mattid än annan tid. Mer onöjdtid än nöjdtid... men alltså. Så farligt var det ändå inte.

Ninja är fortfarande världens bästa. När hon är onöjd på nätterna så är det bara onöjd. Inte skrik och gråt, bara lite ljud av gnyende och knusslande karaktär tillsammans med ett ryckigt viftande kroppsspråk med obekväm aura.

Längsta sovperioden var den som pappan tar hand om, den första. Somnar på Isacs bröst och sen nattad i sin säng. Allt medan jag sover gosande med Isacs arm.

Då sov hon säkert 1,5 h. Sen var det bara 45 minuters intervaller och då matningarna mest var smuttande och snuttande. Till sist var klockan 6-7 och det blev som igår, VAAKEEN!!

Men jag ammande och la henne på bröstet om vartannat och så kunde vi slumra emellanåt till klockan 10 ungefär. Men utvilad är inte mitt mellannamn...

Sen var det full rulle. Lyxfrulle.

Lyxfrukost med mamma, sen stadstur innan det blev dags att hämta Jocke och Fanny.
Hem, mysa, äta, mysa.. ja mysa lite till.

När dom alla gick gjorde vi oss iordning för sängen. Jag ammade, nattade och började på detta blogginlägg medan Isac tog sin krångliga mage på toaletten.
Sen somnade jag med telefonen i handen och vaknade precis. En och en halvtimme senare och fortfarande ingen Isac.
Han mår riktigt dåligt och har lagt sig själv i karantän i gästrummet.
Mitt hjärta brister och med en rädsla att det är något som kan smitta henne blandat med en oro för hur min älskade fästman mår och en saknad att spendera en natt i vår säng utan honom. Mycket som är jobbigt nu och vill bara att han ska må bra, den där jävla magen han har alltså. Helt värdelös!

Nu ska jag försöka somna om och så får vi se hur länge jag får sova innan lilla liten blir hungrig!

Likes

Comments

Idag är en sån där dag som man drömmer om och kanske naivt föreställer sig när man slutar med preventivmedel.

Förutom Isacs sömn så gick natten superbra. Dock ville hon inte somna om den där sista mysiga soven vi brukar ha mellan ca 7/8 till 10/11, när hon sover på mig och bara gosar. Nä så vid halv åtta klev vi upp istället, världens piggaste bebis och jag, relativt pigg mamma ändå.

Vi slängde i en tvätt, vi tog rätt på all tvätt sedan innan hon kom till världen, plockade undan lite, plockade ur och i diskmaskinen och röjde det värsta i köket. Detta gjordes medan nöjd bebis låg i sitt babygym, i gästsängen eller på skötbordet. Vi testade även en stund på den mysiga molnmattan, där blev hon sömning så då la jag henne i vagnen och plockade ur diskmaskinen. Så fort jag slutade smyga och började slamra så somnade hon. Sov gott medan jag gjorde frukost, klädde på mig, plockade fram dator och pysslade på. När jag ätit färdigt började hon vakna och fick frukost nr två. När hon ätit färdigt sov hon sött i min famn till mitt avsnitt av Greys Anatomy var slut och med henne nöjd i vagnen pysslade jag ihop frukost till pappan och väckte honom.
Så mysig morgon. Inte ett pip utan helt i flow med varandra fick vi massor gjort, jag och min nöjda bebis.
När pappan vaknat till liv så gosade vi ihop oss allihopa i soffan och jag och Ninja tog en tupplur.

Efter vår power nap så packade vi ihop och promenerade till kupan, givetvis lär vi oss aldrig öppettiderna på fiket så det blev ingen kaffe med räkmacka. Vi tog en liten sväng upp på nya Edenbos istället och satt ute i solen med en sovande bebis i vagnen.

Efter det behövde Isac gå hem och jobba lite med sina designer men solhungriga mamman ringde Jossan och så satte vi oss i solen på torget och snackade skit i timmar. Helt fantastiskt!

Jag lyckades bjuda in oss på middag hos Kolovous sen och där stannade vi tills min mamma kom. Bebismys och gos innan vi nu landande hemma i sängen. 10 timmar var jag och Ninja hemifrån idag, i sträck!

Sol, promenad, glass, mys och helt enkelt bara världens bästa flow!
Nu verkar hon inte vara så peppad på nattvila däremot så det blir riktigt spännande. Isac verkar inte riktigt heller kunna få till nattlugn så det här blir spännande.

Den här mamman tänker ändå försöka sig på lite sömn nu!

Likes

Comments

"Kvinnans kropp är gjord för att föda barn"

(Varnar för att detta inlägg kan provocera och/eller störa, men det jag skriver skrivs av mig för mig så att läsa är frivilligt. )


Få saker är jag så less på att höra som det.
Absolut. Kvinnan är skapt för att göra nästa generation, men att kroppen är gjord för att klara det verkar inte helt sant.

Då borde man inte vara allergisk mot hormonerna som släpps lös, huden borde inte brista varken på magen eller i könet och det borde inte göra ont att amma.

Det är en så vansinnig grej att skapa ett barn och föda det. Helt klart. Och fantastiskt på många sätt, absolut. Men inte på alla sätt.
Och innan jag får höra "men det är ju värt det" eller "ja men gåvan man får efteråt gör att man glömmer allt negativt" så vill jag bara klargöra. Att i mitt fall så är det värt det, alla dagar, men det gör inte att det är mindre jobbigt när det väl är jobbigt!
Och för alla kanske det inte känns värt det, förlossningsrelaterade depressioner är vanliga och att kasta ur sig kommentarer som de ovan tycker jag ofta kan vara ganska oförskämt. Man kan aldrig veta hur en annan människa känner. Och få saker är så känsliga som förväntningar, känslor och åsikter kring bebisskapande och föräldraskap.

I mitt fall så är kärleken till denna lilla krabat ständigt växande. Så är det inte för alla, men för mig blev den väldigt stor väldigt snabbt och växer varje dag. Att ha henne i min famn är helt magiskt!

Men att ha sin lilla bebis här har för mig tagit med sig två mörka moln.
Den första och största är oron att något ska hända henne är enorm och stundtals som ett tungt moln. Stundtals helt ogreppbar och inte hanterbar. Ofta väldigt oresonlig också. Ibland så orimlig att man inte vet vad man ska göra eller vart man ska ta vägen. Lite klaustrofobiskt känns det då. Och som så många andra gånger under graviditeten så är ju Isac hjälten i situationen. Lugnande, stark och trygg. Självklart kan det oroa mig lite också. Att jag lägger så mycket press på honom att hålla ihop mig när det blir för mycket. Det klart att han kan och är orolig ibland men han är bättre på att hantera det än jag.

Det andra mörka molnet som ligger i mitt huvud är det kring kroppen.
Och återigen, så många olika kommentarer man får höra när man uttrycker en bitterhet mot sin kropp efter att man fött barn. Kommentarer man ändå blir vansinnigt less på. "Du har precis fött ett barn"
Ja jo jag vet, men jag måste inte älska den här degiga magen för det?
"Din kropp har gjort något magiskt, den har skapat ett barn"
Ja jo jag vet det också, men återigen, en degig mage och siluett utan midja känns inte så magiskt.

Jag förstår att jag är oresonlig. Jag förstår att det tar tid. Jag förstår att "det är värt det". Jag förstår att kroppen förändras. Men jag behöver tid att bearbeta detta tror jag.
Att alltid haft den kropp jag haft, haft komplex över ditten och datten då och då, absolut, men verkligen inte som nu.

För mig är det helt nya känslor för min kropp. Och det är inte varma känslor. Jag har ändå, trots små komplex, gillat min kropp. Det gör jag inte nu. Och så fort man nämner det för någon så är det som att man inte får känna så. För min kropp har gjort ett barn och det är värt det och magiskt.

Redan dagen efter förlossningen började insikten rulla på. När gravidmagen är tom och har gått från stenhård kalaskula till mjukaste av tomma deghögar.
Sen kom vi hem och det blev värre. Degmagen var mindre, inte lika tom degpåse men ändå väldigt obekvämt mjuk och utan kontroll.
Det var också då jag hittade bristningar jag inte sett innan.
Jag hade sett ett gäng små runt naveln, men nu när kulan var borta och jag såg mina ljumskar för första gången såg jag också bristningarna som låg längst ner på magen. En av dom har spräckt min ena tatuering i hälften.
Dom kommer blekna. Dom kommer dra ihop sig lite. Jag har gjort ett barn.
Jag vet. Men jag tycker att jag får hata bristningar, det gör inte att jag älskar mitt barn mindre. Det är två helt olika saker.

Jag är en sån som får orimlig panik av att saker går sönder. Detta är något som sitter i sedan jag var superliten. Paniken när man tappat telefonen och skärmen spruckit känner alla igen, eller när något man haft länge börjar sjunga på sista versen, eller första fläcken på dom nya vita skorna.. men jag tycker att det är jobbigt på en helt egen nivå.
Jag har just nu samma känsla gällande min kropp.
Kilon går att bli av med, men min hud är föralltid trasig. Och jag kommer komma över det. Vänja mig. Sluta bry mig. Men än så länge är det jobbigt.

Ja kilona då. Kilon jag aldrig haft. Kilon jag aldrig vetat hur det känns. Kilon jag inte tål.
Otränad, mjuk och figurlös. Inga kläder passar. Vissa är för små och andra sitter bara illa.
Återigen "du har precis fött barn"
"Det där kommer försvinna"
"Du som är van och träna kommer bli av med det där i ett nafs"

Ja jag har fött barn, det kommer försvinna och ja när dansen är igång så är jag igång. Men det är inte nu. Nu ogillar jag min kropp. Och nu är den inte vad jag vill.
Det handlar inte om ideal eller andras åsikter. Det handlar om min kropp och min känsla kring den.
Jag är stolt över vad den klarat och vad den gjort. Jag skulle inte ha det ogjort. Men jag önskar att jag inte behövde se ut såhär. Eller känna en typ av stress hur jag vill skynda den att återhämta sig. Ni vet som när man borde städa och betala räkningar men end up med ett maraton av en skitserie i soffan istället. Lite så känns vad jag än gör. Jag borde bygga kropp istället. Samtidigt som jag verkligen tänker njuta av bebistiden, för den kommer aldrig tillbaka. Så kroppen får vänta lite, jag får helt enkelt oälska den ett tag till. Genomlida en sommar antingen lättklädd och obekväm eller svettig och påklädd.

Många tankar och känslor som cirkulerar under graviditeter och relaterade tillstånd hamnar under kategorin "det man inte pratar om" men som vissa av oss ändå pratar om.
Andra kan hamna under "det man tror ingen känner men många gör". Lite sådant man skäms över att tänka men kanske ändå inser att fler tänker och känner.

Det här som jag känner för min kropp är som en kombination. Man pratar inte om det och ingen känner samma. Men utan parentesen om undantag. Det verkar vara något ingen pratar om och ingen känner. Och framförallt verkar man inte få känna så. Man ska vara så stolt över kroppen och älska den.
Jag är stolt över att den gjort en bebis from scratch, och älskar det den gjort, mina älskade lilla bebis.
Men jag behöver tid att älska den så som den ser ut och känns nu. Så är det bara. Folk får tycka vad dom vill om det.

Naket och offentligt inlägg kan man tycka. Men som jag poängterat så många gånger, det här är för att jag vill kunna gå tillbaka och läsa om tankar och känslor och hur dom ändrats sen. Ser framemot att läsa detta när jag känner annorlunda! För det kommer jag göra, jag kommer gilla min kropp igen. Och jag längtar.

Bjuder på sista magbilden innan vi åkte in!

Likes

Comments

Det känns som att vi börjar komma in i det här nu!
Men det är konstigt. Det känns som att det är helg och Isac ska på jobbet snart, samtidigt som det känns som det naturligaste i världen att vi är hemma båda två.
Samma som klyschan, det känns som att hon alltid varit en del av vår vardag samtidigt som dom här 19 dagarna gått så vansinnigt fort. Helt omöjligt att förstå att det är tre veckor sedan jag sov en hel natt.

Men idag kändes det som att vi fått lite grepp på allt. Natten gick superbra, mamman och pappan fick tillochmed till en riktigt vuxenmysig stund innan första nattmatningen.
Hon hade jättebra flyt med matintervaller hela natten egentligen, med undantag för dom där småtimmarna hon tycker man ska vara vaken. Hon går upp så bra så vi har sedan dag ett kunnat gå på matschema efter henne och har inte behövt ställa larm och väcka henne eller så. Det känns fantastiskt.
Det som är struligt med nätterna är Isac just nu. Hans sömn är helt ur fas och funkar superdåligt. Så jobbigt att se när han har sina dåliga nätter.

Men morgonen började som vanligt med att hon väcker oss, hon äter medan jag väcker Isac och låter honom vakna långsamt. Sen får han ta första blöjan så jag får sträcka på mig och bara andas en stund innan jag går upp, kissar och gör iordning min frukost så den är färdig tills hon ska äta så kan vi äta samtidigt. Hennes två första måltider brukar har hittills varit ganska tätt inpå varandra så det gäller att vara ganska snabb.

Sen hade vi mys i soffan hela familjen tills det blev dags för BVC besök nr 3.
Isac, fin som han är, hann fixa lite i köket medan Ninja åt för tusende gången också.

BVC gick super!
Hon går upp jättebra och huvudet växer enligt kurvan!
Nu hade hon gått upp 300 g på fem dagar.
Vi pratade lite om frejkabyxan och underbara Gunilla sa perfekta saker för mina öron! Odramatiskt och betryggande.

En kort tur på rean på Åhlens landade i lite Rituals lyx till mamman och pyjamas och ny speldosa till dottern. OCH hennes första klänning! Känns lite konstigt. Jag är ju ingen prinsess-tjej själv men vi får se. Just nu känns det väldigt praktiskt med strumpbyxan under frejkabyxan och en klänning över så hoppas det känns rätt sen också.

Och nu efter en härlig kväll hos Tim och Patrik är vi åter i soffan för lite kvällsfika innan natten börjar.

Nätterna känns alltid lite gruvsamma. Allt känns så lugnt och skönt när vi sitter i soffan allihopa, men så fort det blir läggdags och vi går in i sovrummet känns det genast lite jobbigare. Man vet att det är ännu en natt utan sömn, ännu än natt ammandes medan man knappt kan hålla sig vaken och blöjbyten som känns som rysk roulette med risken att det blir bajs överallt.
Det går bra, vi har ju en fantastiskt snäll bebis och så fort morgonen kommer så har man överlevt och ibland tillochmed känner man sig som en supermom. Men det är ändå gruvsamt innan det startat. Och varje väckning så försöker man räkna ut hur många gånger till man ska vakna innan man ska kliva upp. Konstigt hur man klarar det. Och egentligen utan problem.
Och vissa kanske tycker det här är gnäll men jag skulle egentligen inte hålla med. Utan jag vill egentligen också säga att det är fascinerande att man klarar det utan gnäll också.

Imorgon har vi inga planer förrän vi ska hämta min mamma på flyget. Lite plock och städ här hemma och massa mys på soffan kanske!

Bjuder på en bild från natten, med sömnlösa påsar under ögonen och gosig bebis.
Att lägga en filt över henne sista minuterna av amningen är genialt. Sen lägger jag ner henne på den filten i baby nestet. Hon fortsätter sova för att det inte blir någon temperaturskillnad OCH eventuellt spit up hamnar på en lättvättat filt! Tricket är också att ta henne så lugnt och försiktigt från mig så inte fall-reflexen väcker henne. Som sagt, ibland känner man sig som Supermom!

Likes

Comments

Alltså hur kan det redan gått två hela veckor sedan jag trodde jag kissat på mig?

Vi är inne på den tredje veckan som föräldrar och det är så många klyschor som stämmer in på hur det är!
Oviktigt blir viktigt och viktigt blir oviktigt!

Första dagens hennes tredje vecka i livet var alltså i söndags. Morsdag. Min första morsdag. Jättekonstigt!

Vi firade med att ha finväder och hänga på Dahl med att bygga bur efter att ha premiäråkt hela familjen i vår bil.
Jag och Ninja chillade mest runt efter det. Vi testade selen, den var en hit, hon sov så gott att det oroliga mammahjärtat tvingade mig att peta på henne med jämna mellanrum för att dubbelkolla att hon fortfarande var med. Vi premiärammade i bilen och då blev det givetvis också ett premiärbyte av blöja i bilen också. Kände mig lite som en supermom.

Vi åkte sedan vidare och åt middag hemma hos Isacs mormor med Isacs mamma och bror med respektives. Fantastiskt trevligt! Och i morsdagspresent av Anna-Lisa fick jag en hel burk med brysselkex som hon bakat åt mig, denna underbara kvinna!
Ninjas fina farmor hade råkat gå förbi världens gulligaste dress på stan också så Ninja fick också lite presenter.

När vi sen kom hem var det UFC fight night blandat med leverans av den enorma kaninburen och lite tv-spel med Tim för Isacs del.

En väldigt ovanlig vanlig dag med alldeles lagom med firande. I present av Ninja och Isac ska jag få välja ett par skor. Ett par snabba sneakers att rocka på mina barnvagnspromenader! Bästa morsdagspresenten!

Måndagen bestod sedan av lite ärenden på stan med försäkringskassan, misslyckat sko-letande och blöjköp. Detta gjordes utan barnvagn och första rejäla turen med sele. Det gick bra men det är svårt med temperaturen. Det blir väldigt varmt och svårt att kontrollera. Lite meckigt blev det också när vi satte oss på härliga jaktstugan för en lunch med Anneline. Sele av och på och då inget bra ställe att lägga ner henne och då blev det kallt och ja, orutinerad mamma helt enkelt. I övrigt älskar jag min lilla ergobaby. Längtar tills hon växer i Isacs sele!

När vi kom hem var det dags för omöblering för att få nya buren att inte se ut som ett eget rum i vardagsrummet. Det blev bra men vi behöver byta lite möbler för att bli nöjda.

Det blev ett litet abrubt slut på omöbleringen så bebisen kräktes en megakräk för första gången och mitt oroliga mammahjärta inte var beredd. Lite tårar och Isacs lugnande ord så gick det över, det är bedrövligt vad skör man är ibland!

Sen blev det första natten som man skulle kunna ge ett riktigt dåligt betyg. Isac kunde inte sova och Ninja fick för sig att det var dags att kliva upp precis när vi gick och la oss så det blev amning och blöjbyte om vartannat för att få henne att somna.
Precis när Isac börjar falla i dvala vid halv fyra så har jag gjort iordning för att kunna byta blöjor i sovrummet på nätterna. För att slippa kliva upp osv. Supersmart.
Super bra timat av vår lilla bajsmaskin att göra sin första sprutbajsning vid första blöjbytet i sängen. Snabbt inser jag att vi behöver vara två föräldrar för detta. Inte en droppe bajs i sängen men på hela skötduken, bebisen och mig.
Så dusch för mig, bad för bebisen, sanering och städ för pappan.

Isac kunde sedan somna medan jag och Ninja fortsatte med vaggande och ammande promenader i lägenheten fram till halv fem.
Tisdagen fick därför starta ganska sent och vi låg kvar i sängen till ett. Som jag skrev innan. Sovmorgon låter det som, men det är ju fortfarande amning och byte med jämna mellanrum, det är bara det att man inte tar på sig kläder och gör det med utgångspunkt soffan utan man ligger kvar i sängen mellan varven. Lyxigt va?!

Sen åkte Isac iväg för att piffa på tatueringarna han gjorde innan babyshowern. Jag och Ninja chillade hemma en stund, jag multitaskade och kände mig som supermom igen innan en kort och fruktlös tur på stan för att sedan rulla vidare mot Frösön och möta Isac.

Det var härligt väder så vi tänkte handla lite chark och bröd och köra en liten lunch-picnic i badhusparken innan vi skulle kolla SQRTN rean.

Men som vanligt så behöver jag bara säga att jag är hungrig för att det ska bli pipigt i vagnen så snabbt ut från Coop Frösön och ruscha ner till en parkbänk vid vattnet för att amma.
Livet med ett spädbarn. Den som försöker stoppa mig från att amma på offentlig plats kommer få sig en rejäl känga. Av oss alla tre tror jag!

Rean var crowded och jag och Ninja chillade utanför. Men när Måns kommer ut och berättar om dom nya barnkläderna kunde jag såklart inte låta bli så för första gången i livet fönstershoppade jag i dess bokstavliga mening!
Bilder kommer när jag tvättat!

Sen blev det picnic och mys i soffan resten av kvällen. Jag lyckades äntligen hitta harmonin i att bara lägga mig i soffan med bebis på bröstet och kolla några av alla missade avsnitt av greys. Somnade och fick spola tillbaka flera gånger men det gör inget, det var en helt perfekt tisdagskväll.
Och tur att jag sov, för tydligen ska man vara vaken mellan ca 2 och 4... älskade unge!

Vi tog oss ändå upp vid tio och försökte få fart på dagen. Min pappas moster var förbi och med sin energi fick vi lite fart.
Isac hämtade ut sin julklapp från kommunen pch sedan skulle vi amma, fika, shoppa, amma på pingstis innan vi skulle handla och pumpa sommardäcken. Men det var stängt. Så åkte på kupan för att ändå följa planen. Stängt. Såå, hungrig bebis.. fick bli amma i bilen, inte fika och inte shoppa.
Vi som tyckte vi äntligen fått lite framförhållningstänk med detta matande och skulle få det till ett härligt häng fick sitta i bilen lik förbannat.

Vi tog en trösttur på loppis på gården, utan resultat innan vi pumpade däck och sedan åkte och handlade.
Och som vanligt var vi för hungriga när vi handlat så det fick bli krispig biff från Shanghai till middag. Tänk den dag vi fått ordning på matning av oss alla tre?! Det kommer bli en dag att minnas!

Kvällen har spenderats helt och hållet med mys i soffan och bra planering så båda föräldrarna fått duscha. Så nu när vi är fräscha familjen tänker jag fira med kalaspuffar och fjällfil!

Likes

Comments

Andra veckan som förälder börjar ändå fint. Vi blir utskrivna från neo på lördagseftermiddagen och möts hemma av Ninjas farmor. Förutom glass och gos så fick hon också ett fantastiskt fondkonto som hennes fina farmor kommer underhålla varje månad. Helt otroligt!

På söndagen tog vi en promenad upp på Dancehall för att fixa det sista inför SM och önska alla mina stora bebisar lycka till! Vansinnigt vad alla promenadavstånd känns kortare för att man har barnvagn.
Givetvis blev det lite häng hos bästa Julia och Gustav innan vi fick ta en buss hem pga totalt ösregn.

Sedan var det en fullspäckad vecka som väntade.
Måndag var det till röntgen för att göra ultraljud på Ninjas höfter, resultatet skulle vi få på onsdagen.
Tisdag var vi till BVC för första gången och träffade Maggan. Superhärlig och helt perfekt för oss!
Isac funderade lite över hur hans adhd och melatoninbrist kunde vara ärftliga och även om hon inte hade något riktigt svar så blev jag så glad över hur varmt men bekymrat hon pratade med Isac om det. Med förståelse och omtanke. Det kan låta självklart att det ska vara så men det är det inte.

Onsdagen gick vi då till ortopedmottagningen för att höra hur det stod till med höfterna. Ändå väl medvetna om att det kan bli att får ha skena då det är väldigt vanligt, speciellt för tjejer och barn som vänt sig sent i magen.
Väl där bajsas det på skötbord en sväng och sen kommer läkaren.
Hon känner inte längre den lilla glidningen som dom kände på BB men då ledpannorna var lite grunda på röntgen så blir det frejkabyxa.
Fortfarande vid gott mod hjälps jag och sköterskorna åt att ställa in dom fula galonbyxorna medan Isac måste springa på toa med sin IBS mage.

Vi får tid för utprovning av ny storlek den 14 juni och så kommer kallelse till röntgen om ca sex veckor då byxorna förhoppningsvis ska av.

Jag går sedan och sätter mig i väntrummet för att vänta in Isac och då smyger sig paniken på lite.
Men jag sitter ju själv så jag biter ihop hårt.

När Isac väl kommer och vi börjar promenera hemåt kommer tårarna. Så mycket jobbiga känslor.
En slags sorg.
Jag förstår att det kan låta fjantigt då det finns barn som har sjukdomar och åkommor som är tusen gånger värre men att se min lilla mjuka bebis ligga uppstyrd med dom där byxorna slet mitt hjärta i tu.
Att under sex veckor inte få gosa med mitt lilla knyte, att hon ska växa i sex veckor och ha på sig byxorna hela tiden, oro att det är obekvämt, oro för eksem, sorg att det inte blev som man tänkt sig och en hel drös med jobbiga känslor.

Jag kan inte förklara, men det låg nog mycket i att bilden av hur våra första veckor med bebis skulle se ut och att det inte blev så. Känslor kopplade både till oro, sjukdom, smärtor men också, i ärlighetens namn, någon typ av fåfänga.
Jag vet inte. Jag kan inte förklara som sagt och hjärnan var helt oresonlig. Jag förstod ju att det var för hennes bästa, att hon inte hade ont och att det egentligen var en väldigt liten sak under relativt kort period. Men tårarna sprutade bokstavligen hela dagen och ögonlocken svällde till oanade tjocklekar.

På kvällen blev det flera nivåer bättre då min älskade pappa äntligen kom på besök!
Ninjas fantastiska morfar var äntligen här och den första från min sida av familjen som fick gosa med henne och den första av alla att träffa henne med "byxjävelen".
Han är så lugn och saklig så det kändes lite lättare. Vi gjorde inte mycket mer än satt och tittade på vår lilla docka innan det blev läggdags och pappa åkte till Julle för att sova.
Vi har ju plats här men vi har förberett dom som tänkt hälsa på att då det är en omtumlande period så det är bra om vi bara är vi på nätterna första tiden ändå.

Helgen med min pappa rullade på alldeles för fort. Vi tog premiärtur i bil och åkte upp på lekia där pappa bjöd på ett jättefint babygym och sen blev det fika på stan innan vi åkte hem och tog en liten titt på bilen och pappa konstaterade att det fanns hopp. Underbara nyheter då bilproblem ger en helt egen typ av ångest. Tror det är för att man är så okunnig så det är ett lotteri när det gäller hur kostnaderna kan landa efteråt.

Fredagen så tog pappa bilen, tvättade den och åkte iväg och fixade skivan vid växelspaken som hamnat fel.
Sen hann vi bara hänga en sväng, testa Ninjas gym lite innan pappa skulle iväg med Julle och fixa inför bilutställning.

Lördagen blev det sovmorgon. Om man kan kalla det sovmorgon när man varit vaken mest hela natten? Men sovmorgon nu är om man väljer att gå och lägga dig ännu en gång efter ytterligare ett blöjbyte kan man väl säga.

Sen kom pappa med bilen som även fått sommarpjucks så vi han umgås en stund innan Momma och Moffa kom.
Fika, gos och massor av försök till bra bilder stod på schemat! Gos var extra bra då lille skrutten varit extra närhetstörstande senaste dagarna.
Jag fullkomligt älskar att se Ninja i famnen på mina nära. Jag blir så varm i hjärtat och stundtals såklart lite tårögd också.
Att se min pappa vara en helt perfekt morfar till vårt lilla troll och att se min mormor vara alldeles bebiskär är ju väldigt speciellt.

När gamlingarna åkt hem var det även dags för pappa att rulla hemåt, och det spelar ingen roll att vi kommer ses väldigt snart så är det så jobbigt att säga hejdå. Det är det alltid, men som allting annat nuförtiden så blev det ännu en extra tår för att allt blir större nu när man ser allting från ännu en vinkel.
Jag hade ju såklart önskat att min familj bodde här också, att ha dom nära oss nu hade verkligen varit något extra. Jag vet att det inte går och allt det där, men den känslan gör såklart att hejdån blir lite jobbiga.

På kvällen tog jag en promenad till Isacs pappas jobb där de var i fullt sjå med att bygga en ny, deluxe lyxig, bur till Balder. En helkväll som avslutades med en supermysig och välbehövlig långpromenad hem.

Kort och gott, Ninja fick fira sin två veckors dag med fika, besök och långpromenad. Promenad som dessutom fick avslutas i mammas famn då vagnen tydligen blev tråkig.



Likes

Comments

Det som händer efter besöket hos Viviane är att hon ringer när vi sitter och äter lite lunch och berättar att bilirubinet ligger på 353 och vi ska åka in direkt för att bli inlagda.

Mitt hjärta hoppar över slag och paniken är ett faktum. Hon förklarar att det inte är någon fara men min hjärna kan inte ta in det. Det är inte så vi behöver skynda oss men vi ska dit direkt.

Så från att vi får samtalet till att Isac hunnit hem och hämtat lite ombyte, dator och mobilladdare och vi alla möts upp på bussen är det alltså 10 minuter.

Vi kommer in och får ett rum. Mina tårar sprutar och min puls är på max. Det är ingen fara men tankarna flyger överallt. Panik över andra saker flyger över en också. Att vi varit ansvarslösa och oförsiktiga som tagit en tur på stan. Infektioner, bakterier, faror och allt annat läskigt som finns här i världen. Allt blev så mycket värre när man hamnade på en avdelning där barn som är väldigt sjuka hamnar.

Det undersöktes, vägdes lite och sen blev det ljusbehandling med en blå lysande dyna som hon antingen fick ligga på i platsbaljan eller har över sig när hon låg i min famn.

Kvällen och natten gick bra. Hon ville inte ligga i baljan så jag fick göra ett baby nest av mina ben och så sov vi så.

Vid fyra/fem börjades det läggas bedövningssalva och pillas på för provtagning. Sen blev det ännu ett blodprov och som alla andra gången skötte hon sig exemplariskt och utan gnäll.

Vid ronden fick vi veta att det inte gått ner tillräckligt och en sköterska kollade dynan för att inse att den första sköterskan haft dålig koll på åt vilket håll den ska vara så den kan ha varit åt fel håll hela natten och därför inte gett fullt resultat.

Vi var kvar för nya prover vid middagstid och vid åtta på kvällen fick vi svar att det gått ner bättre så vi kunde få avbryta behandlingen och sova hemma om vi ville.

Det är svårt.
Man vill absolut hem. Man vill verkligen inte vara inskriven på neo. Men samtidigt vill man aldrig gå därifrån. Det känns så tryggt och att vara hemma känns så okontrollerat. Dom tankarna hade inte ens med gulsoten att göra. Det var mer allmäntillståndet. Hur ska vi kunna ha fullt ansvar?

Vi gick iallafall hem för att gå tillbaka på lördagen vid 9, för att se vad ronden sa. Dom ville inte skriva ut oss på fredagskvällen då de ville ha dagsläkarens OK först.

Sagt och gjort så var vi där vid nio. Vid elva hade ronden ännu inte kommit då helgläkarna har extremt mycket avdelning att täcka upp. Jag kan inte ens känna något negativt kring att vi fick vänta, vi hade nog det absolut friskaste barnet och då borde vi inte prioriteras.

Till slut inser dom att det kommer ta tid så sköterskorna tog blod av henne igen. Denna gång tyckte hon att det var lite jobbigare då det var slut på ställen att sticka i handen så armvecken fick sig några stick istället. Dom fick inte tag på något där utan fick sticka om och om igen och mammahjärtat fick panik. Efter mycket om och men fick dom ändå blodet dom ville ha och vi fick gå på permis igen med telefonen på för att få samtal när ronden började närma sig.

Vi tog en tur på Jamtli vårmarknad. Helt underbart med sol och riktiga sommarkänslor. Lilla familjen bland alla andra familjer och en längtan tills när hon är så stor att hon också springer runt och leker med djuren.

Dagen rullade på och vi kom hem innan dom ringde från neo.
Isacs mamma med familj skulle komma på besök så vi litade på att vi skulle dit bara för att bli utskrivna så jag gick dit själv medan Isac röjde hemma.

Nervös och på första turen själv sprang jag dit med vår lilla älskling som visade sig vara på alldeles rätt väg. Bajsade på läkaren och visade sig från sin finaste sida och vi blev utskrivna.
Extra viktkoll skulle bokas in på BVC för att upptäcka ett eventuellt återfall men "en väldigt väldigt fin tjej" fick bra betyg och vi gick hem för att träffa "farmor" för första gången!

Likes

Comments

Efter vår första premiärtur med vagnen kom vi hem mitt på dagen på måndagen.

Medan vi var inne på BB så tog Anneline hem om Balder och när vi öppnar dörren hemma möts vi av en febersvettig Anneline och en nystädad lägenhet.

Fanastiska människa!

Det blev ju onekligen lite kaos innan vi åkte in och lägenheten fick ta den smällen så lättnaden att komma hem till en städad lägenhet obeskrivlig.

Resten av dagen flöt bara förbi. Lite dimmigt och overkligt. Vi satt mest i soffan och undrade "vad gör man nu?".

Vi satt där ända tills frågan "när går man och lägger sig?" dök upp.

Första natten gick rent bebismässigt bra. Matning och blöjbyten om vartannat. Det jobbiga var ju att rädslan att hon skulle sluta andas inte var av denna värld. När man är på BB så är den också där men då är man ju väldigt nära hjälp om något skulle hända. När man är hemma känner man sig väldigt hjälplös. Därav en drös med tårar av rädsla.

Tisdagen var vi en sväng och handlade handsprit och ytdesinfektion till skötbordet men i övrigt var det mest soffan som gällde.
Lite babyblues slog till tror vi men inte ohanterligt. Såhär i efterhand så kan jag ju säga att det har varit andra dagar med mer tårar. Det är så mycket som händer och det blir svårt att hålla alla känslor i schack.

Natten gick bra bebismässigt här med men det svåra för mig att hantera var fortfarande rädslan. Den hade omvandlats lite till att jag var rädd att hon skulle kräkas men andningsstopp är ju så overkligt läskigt och svårhanterligt så det låg också som ett mörkt moln.

Delar av nätterna sov hon i sin säng i baby nest och sista delen av natten så flyttade jag nestet till min sida i sängen då hon vägrade somna om. Liggammade över kanten på nestet så löstes det problemet.

Under onsdagen kom Isacs pappa, bror och svägerska på besök. Tårar och gos med sovande bebis.

Jag och Isac försökte hitta något bra system på nattvaket. Båda två blir så bekymrade för den andra och vill göra allt för att underlätta. Svårigheten ligger i att Isacs sömnproblem gör att han inte kan sova på dagarna. Vilket gör att han behöver sova ordentligt på nätterna. Det kluriga blir då att jag måste komma ihåg att sova några stunder på dagarna för att orka varje natt samt att stå ut med mina känslovallningar utan Isacs stöd på nätterna för han är liksom inte riktigt väckbar.
Än så länge går det bra men tiden får utvisa hur det blir i långa loppet.

Efter vårt nya taktiksnack så kände jag mig ändå mer i fas och klev upp själv med lilla Ninja på torsdagsmorgonen (kanske att det var onsdag?).
Jag matade, bytte blöja, kokade amningsnappar och åt frukost. Sedan nattade jag ner henne i vagnen, ställde vagnen i badrummet och tog en dusch. Jag tror att den duschen blev den där fantastiska jag aldrig tog efter förlossningen. Känslan av renhet som infann sig var obeskrivlig och kryddades med en känsla av att verkligen vara en supermom!

Mer fysiska anteckningar;
Redan sedan förlossningen så kändes jag ganska fit for fight där nere. Tog ett varv smärtstillande när vi var på BB, men mest i förebyggande syfte. Kissa gick bra, gå gick bra, sitta funkade men ömmade i svanskotan.
Kroppen var öm och stel så man vaggade fortfarande fram och var osmidig att vända mig i sängen osv men kände mig mörbultad men pigg.

Det var inte förrän kanske torsdagen som det började ömma där nere. Inte olidligt men sitta och framförallt ändra position sittande var inte kul.

På torsdagen hade vi rutinåterbesök inbokat på amningsmottagningen på BB.
Väl där möter vi Vivianne som snabbt konstaterar att hon är väldigt kul, tar bilirubin samt blod och skickar iväg. Hon säger hejdå med en parentes att hon är väldigt säker på att vi kommer få träffa henne imorgon för att ljusbehandla lite.
Det kändes ofarligt och tog en sväng på stan medan vi väntade på att hon skulle ringa med provsvaren.

Likes

Comments