View tracker

Minns tiden i högstadiet som en väldigt osäker tid, inte bara för mig utan för alla. Alla satt på så många osäkerheter att det gjorde oss till avundsjuka små robotar som kände sig så hotade av de som besatt det vi själva inte hade, någon hade alltid finare kläder, någon hade alltid finare hår. En äcklig jävla avundsjuka som fick folk att prata en massa skit om andra, ett desperat försök till att trycka ner någon annan för att själv inte känna sig underlägsen. För att vinna tillbaka sin stolthet.


Att vara en person som gillar att ta plats har konsekvenser. Du ska inte tro så högt om dig själv, man ska inte försöka vara något man inte är, man ska inte vara en så kallad wanna-be. Man ska sätta sig ned i båten och ta det lugnt, räcka upp handen innan man säger något eller tar plats. Ditt självförtroende ska inte glänsa för starkt för då kan du överglänsa andra människor - (påstås det).


Jag gillar inte att dra mig tillbaka för att det inte ska sticka i andras ögon. För jag älskar mig själv, jag är stolt över vad jag åstadkommit och över den jag är och jag tänker inte gömma mig. Med det sagt betyder det inte att jag är mitt eget största fan på en daily basis, jag besitter också en massa osäkerheter precis som du och ibland ger jag mig själv ett slag i magen när misstag begås. Men jag släppte taget om mitt självhat för ett tag sen nu. Och jag är hellre en person som älskar mig själv för allmänheten att se än hata mig själv i tystnad.


Jag är smart och dum, ful och snygg, för mycket och för lite. Precis som det ska vara, precis som alla andra är. Jag har för mycket åsikter och saker att säga för att sitta tyst och vara rädd för vad andra ska tycka, jag har alltid varit sån. Och jag tycker det är så förbannat synd att känna att ens självförtroende triggar igång andras osäkerheter. Med det sagt tror jag inte att jag är bättre än någon annan, men det är ofta de som känner sig hotade som tror att färgstarka människor tror det.


"Det är väl bra att hon har bra självförtroende, men det är inte bra att ha FÖR bra självförtroende". Ordet sökt för den meningen antar jag var mallig, eller arrogant. Och för den som någonsin associerar självförtroende med mallighet har förmodligen fattat noll. Självförtroende handlar inte om att överglänsa någon annan, eller visa sig bättre än alla andra. Det handlar om att våga ta plats i ett rum, vara säker på sin sak samt att vara så säker på dig själv att du låter andra ta plats med dig. För gissa vad - den här jorden är så stor att det finns plats för alla att ta plats. Det ligger ingen överlägsenhet i det.


För är du säker på dig själv är du ödmjuk, då beundrar du andra utan att känna dig osäker på dig själv. Det är då vi möts halvvägs och låter varandra vara som vi är. O jag vill att fler kvinnor ska ta plats, resa sig upp och sträcka på ryggen. Det är för mycket tid spilld på att tävla mot varandra i ett samhälle som dagligen försöker sätta oss i ett fack - göra oss till duktiga, tysta och smala flickor. Vi ska berömma andra och oss själva högt och tydligt istället för att klanka ner på andra och oss själva.


Även om jag fortfarande hör högstadieröster eka i mitt huvud som säger "man ska inte ha för bra självförtroende" om och om igen kan de hålla käften. Jag skrev detta som en påminnelse till andra, men även mig själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Insåg nu att det kanske är dags att skaffa mig en annan slags resedagbok än min instagram. Jag har nu spenderat nästan 11 månader i Australien och sett platser finare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men för tillfället befinner jag mig i en ganska liten stad väldigt lik Kristinehamn där jag kommer ifrån, är endast här för tre månader för att göra mitt farm work vilket krävs för att få ett andraårsvisum. Men jag trivs och om ett tag är jag tillbaka i Syndey.

Likes

Comments

View tracker

För några år sedan landande jag pladask med ansiktet före, i ett väldigt konstigt försök till att ta mitt liv samman slutade det nog bara i en enda röra. Det blev en jävla smäll men ekot av det hör jag mindre för varje år som går. Någon sa till mig att gud ger sina värsta strider till sina bästa soldater, även om jag då ansåg mig själv vara den svagaste av alla insåg jag nog efter allt att det inte var så.

Vad det är som gjort att jag lever enklare idag handlar inte om att jag anser mig själv vara så förbannat stark, den som tror det har både rätt och fel. Att gå livets hårda skola och sedan ta en riktig jävla masterexamen får dig att inse att livet ofta bara är vad det är, och att låta varje händelse tränga sig så långt in i dig går inte. Jag kunde inte fortsätta vara så naiv som jag var, jag slutade sätta förväntingarna på högsta ribban för att sedan se allt jag drömde om gå i bitar. Jag har inte alltid varit stark men jag fortsätter att kriga vidare.


Jag vill inte tycka synd om mig själv längre, jag tänker inte betrakta mig själv som pessimistisk och kall. Det var inte det som hände med mig. Svar ja, jag bryr mig mindre om saker och jag tror inte så högt om världen i allmänhet. Men jag låter det inte stoppa mig från att leva och vara lycklig längre, allt jag gör är för att överleva för jag lärde mig att den naiva lilla människa jag var bara grävde min egen grav. Att endast anförtro sin lycka i sitt liv till andra är det största misstaget jag någonsin gjort för den människan jag borde anförtro det mest till har alltid varit mig själv. Svar nej, du kan inte lita på allt och alla. Men glöm aldrig att bara för att några svek dig betyder inte det att alla kommer att göra det.


För ärligt talat, de flesta människor fick bara mig att känna mig ynklig. Därför rensade jag ur, jag var klar med att kastas runt och slava för andra människor samt låta mig styras av skuld. Jag har nog inte hälften så många "nära" vänner idag som jag brukade, man kunde inte lita på så många människor och så många människor kunde heller inte lita på mig. Jag såg ensamheten i vitögat, höll min egen hand och insåg att jag var lika mycket jag med eller utan alla dem som faktiskt inte riktigt var mina vänner.


Jag skulle få folk att tappa hakan, jag skulle lyckas för att bevisa för folk att de hade fel som inte trodde på mig. Men jag skulle också lyckas för allt och alla som har gjort mitt liv till allt jag någonsin kunnat önska - för att bevisa att allt det var något värt att leva för. Och framför allt skulle jag lyckas för att bevisa för mig själv att ingenting var någonsin förgäves, inte en enda tår. Inte ett enda fall. Jag har äntligen funnit balansen och även trygghet i att ibland flyga fram men ibland också snubbla fram.


Likes

Comments

Jag kände att det var nog dags att skriva om det så småning om. Jag försöker nu för första gången på längre landa i nuet, känna in mina tankar och förstå vad det egentligen är för ord som vill komma ut. Jag har alltid haft en tendens till att hata nyår, hata hela konceptet mer eller mindre. Jag tror inte på "new year new me" eller "nytt år nya möjligheter", jag tror inte på att allt förändras över en natt. Du lever fortfarande samma liv och desto fortare du inser det kan du börja göra något åt det du vill förändra, det du vill ska bli bättre. Om du nu klarar det, vilket är okej om du inte skulle göra den 1 janurari 2016. 
 
Mina tidigare nyåraftonar spenderades ofta i tron om att det här året skulle bli så mycket bättre, när det nya året konstant lyckades ta priset som det värsta. På något sätt när jag väl slutade leva i den illusionen så blev saker enklare att bära, jag levde mer i verkligheten och den blev enklare att acceptera. När 2014 tog slut och 2015 tog fart lovade jag mig själv att inte hoppas för mycket, ta det som det kommer. Hoppas på det bästa och förvänta mig det värsta och även försöka mellanlanda i det där.
 
På något sätt antar jag att det här året faktiskt lyckades bli bättre än de andra, för första gången på väldigt länge. Men ett väldigt konstigt år, med saker som hänt i mig själv som jag fortfarande har svårt att förstå. 2014 var lite mitt återhämtningsår från tidigare år, jag kämpade livet ur mig för att komma tillbaka från min slutgiltiga krasch. Jag fann tillbaka till den inre energin och livsgnistan och det slutade med ett riktigt jävlar anamma i mig, 2015 blev det året som det där jävlar anammat exploderade och jag lyckades. Det handlade inte om att hitta tillbaka till livsgnistan detta året utan det handlade om att bli den personen jag ville vara i det här livet. 
 
Jag gjorde slut med prestationsångesten en gång inför alla, placerade feminismen närmare runt hjärtat och lät mig vara jag. Utan kritiska röster i mitt huvud som radade upp precis alla felen som fanns med mig. Jag hade fått nog, jag vet vad jag går för innerst inne och jag tänker inte dålig självkänsla få stoppa mig från någonting längre.
 
Förutom det gjorde jag även slut med människors bullshit, jag sträckte på mig och sa ifrån. Jag insåg att jag var utgångspunkten i mitt liv och jag fungerade inte genom att vara för snäll, genom att stå ut med folk jag egentligen inte gillade men som jag tyckte synd om. Jag är hård men ödmjuk, är du snäll mot mig är jag snäll mot dig. 
 
Men nu till det största - jag packade ihop det nya jaget och mitt liv för att flytta till andra sidan jorden. Det har nog varit min riktiga resa, att verkligen på riktigt få se vad jag går för. Jag tror att jag har tappat fotfästet lite, som att jag svävar bland molnen. Jag glömmer ofta att jag, just jag, fick jobbet på Ralph Lauren i Sydney city. Att jag bor mitt i smeten i en sån där hög byggnad ni vet. Att det tar 10 minuter för mig att gå till Sydney Opera House för att ta ett glas fint vin. Att jag påvägen dit passerar alla fina kvarter och affärer, där även mitt jobb är placerat. För första gången känner jag att all skit och allt slit har varit värt, jag tänker att det är såhär det känns när man lyckas.
 
Men även om året kom med motgångar, förluster och sorger som jag trodde skulle förstöra hela min resa så överlevde jag den här gången också. Jag står fortfarande kvar som en vinnare. Jag jobbade så hårt för det här att jag förjtänar det. Men farfar, jag älskar dig mer än du säkert visste och jag kommer sakna dig tills den dagen jag får se dig igen. 
 
Nu gäller det bara att fortsätta 2016 som jag har gjort 2015, gå genom livet med känslan att jag äger all makt i det. Vart jag hamnar år 2016 har jag ingen aning om, jag har ingen plan efter Australien men jag orkar knappt vänta för att se vart alla vägar leder till. Jag vill leva igen, på riktigt alltså. Jag vill fortsätta jobba lika hårt som jag gjort för att se vart nästa ställe är. Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. 
 
Tack 2015 för att du gett mig så mycket lycka men ändå tillräckligt med motgångar för att hålla kvar mig på jorden.
Stort jävla tack till mig själv.
Och jag ville avsluta med att publicera något från förra årets nyårsstycke: 
Jag håller fortfarande kvar vid mitt nyårshat och vill egentligen bara förmedla detta till er (10 läsare?) - släpp nyårshysterin. Orkar du inte börja om på nytt så gör inte det, och känn dig inte misslyckad på grund av det. Den där uppgivenheten kanske kommer ikapp dig och då faller du tillbaka. Börja om den dagen du är redo, när du verkligen har energin till att styra upp det du inte trivs med. Den 23 juli om det vore så. För alla andra är egentligen inte så duktiga att de klarar varje nyårslöfte, alla andra är egentligen inte så lyckliga. Du är inte ensam om att leva och känna mycket olycka som du inte orkar ta dig ur. Men, sluta heller aldrig kämpa. Finn din inre styrka och använd den när den är funnen. Men har du den nu så börja gärna om, och låt det nya året symbolisera det. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Nu har jag varit hemma i snart en månad, känns på ett sätt som om jag aldrig åkte. Men är så lycklig över att vara tillbaka också. Har hunnit med otroligt mycket känns det som, och tiden går så fort att jag knappt minns vad som hänt. Det är ganska övervädigande. Det känns som om något spolar mig framåt och jag hinner knappt pausa för att se vad som händer, men jag tänkte försöka göra någon slags sammanfattning. 

Min bästa vän var här i några dagar, det blev fest två kvällar/nätter i rad och fyfan vad roligt vi hade. Jag behövde verkligen det. 

 

Har hunnit träffa saknade vänner, men eh, hade ingen bra bild på alla tillsammans så denna blir bra. 

Min lilla lillasyster har fyllt 18 (!!?!?!?!), och hon fick bästa presenten av mig. 

Farmor var här i några dagar, vi tog då bland annat den promenaden och fotade vitsipporna som är med i början av inlägget. Åkte även till Karlstad över en dag. 

Sedan åkte vi till Stockholm med familjen för att fira min syster i sommarstugan, hälften av tjocka släkten var där. Därefter bestämde jag mig för att stanna några dagar, kommer nog aldrig tröttna på Stockholms mysiga gator så det var nästan det enda jag fotade. 

Var inne på min favoritaffär på hela jorden, bengans. Finns inget ställe jag kan gå runt på så länge och bara titta på alla LP- och CD-skivor. 

Här även träffat Patricia som gjorde denna roliga frisyr, väldigt charmig. 

Förutom det försöker jag få ordning på livet, har för tillfället två extrajobb men önskar mig gärna heltid. Hur som helst ordnar det sig väl. Annars träffar jag Sanna väldigt mycket, oftast på gymet vilket är så roligt. Har verkligen saknat den underbara tjejen. Sa även hejdå till en annan fin vän, Max, som nu har åkt iväg till Rhodos, ingen kunde förtjäna det mer än han. Livet rullar på och trivs relativt bra med min vardag, peace and love och allt sånt där

 

Likes

Comments

Som en paus mitt i allt jobb så kom min moster och hämtade mig i tisdags, fick följa med till Trysil där hon och min morbror med familjer hade hyrt en stuga. Var så himla fint och mysigt så jag vet inte, aldrig sett så mycket snö i hela mitt liv. Det var Narnia ungefär, ett sånt där ideellt vinterland. Hade såna fina dagar med dem, kan vara skönt att bara få umgås med familjen ibland. Uppskattade dessa dagar så himla mycket, älskar verkligen min släkt. 

Blev bjuden på våfflor i en mysig restaurang. 

Ungefär såhär såg det ut överallt, fantastiskt fint tyckte jag. Hade även tid för äventyrsbad och gym under dessa dagar, samt bara umgås med släkten. Man träffar dem ju inte allt för ofta ändå, gäller att ta vara på den tiden man har.

Likes

Comments

Jag fann gamla foton, från sommaren 2011. Finns det en sak som jag ångrar nästan allt i mitt liv, något som blev en konsekvens av det livet jag levde i två år, så är det att jag sålde min kamera. Trodde att jag egentligen inte tyckte om foto. Jag gör ju det så himla mycket, mer än vad jag någonsin älskat att teckna. Jag känner avsaknaden av det idag. Jag vet inte hur mitt ekonomiska liv kommer se ut i Australien, men det första jag kommer spara till när jag bosatt mig är en ny kamera. 

Likes

Comments

Och så var man hemma i hemstaden, om så för bara några dagar. Den senaste tiden har varit omtumlande och överväldigande, och det är som att jag söker något för att finna min väg tillbaka på jorden igen. Jag kan komma på mig själv med att tänka "vad är det som händer?", för jag hinner inte med. Tiden liksom flyger iväg och jag glömmer att ta in dessa intryck, jag glömmer bort att låta mig själv känna. Jag frågar mig själv så ofta om jag är den personen jag vill vara, men jag hetsar runt i livet. Från det ena till det andra. Jag vet knappt om det är måndag eller torsdag, och jag kan inte ens avgöra om det är bra eller dåligt. Jag vet inte om jag är rätt person för mig själv, för min egen lycka och harmoni.

 

Men det känns bra nu, som att jag hittat något i livet att hålla fast vid. Ett jobb och ett eget hem, som jag visserligen delar med tre andra.  Jag kunde nog inte haft mer tur med det stället jag hamnat på!

Likes

Comments