Header

Min älskling 

Min älskling, hon som sover så fint i vagnen och var så duktig idag på stan och tillät mamma (panik)shoppa lite kläder som går över de enorma boobsen. Ja, för inga tröjor passar mig längre. Som tur har jag en syster som gladeligen tar emot kläd donationer, så hon fick med sig en hel hög av de tröjor som jag hade tänkt använda efter förlossningen för att jag ansåg dem vara lösa kring magen. Jag tänkte inte riktigt på att det inte bara är magen som är en storlek större efter förlossningen, för brösten växer ju också en hel del om man ammar.. Så ja, för en gångs skull stämmer frasen "jag har inget att ta på mig" väldigt bra in på mig. På grund av att jag tydligen får mjölkstockning jättelätt så behöver jag även lite tjockare tröjor som täcker brösten och skyddar dem från kyla och drag när jag går ut. Min svarta favoritkappa är inte särskilt täckande tyvärr och jag känner inte för att dra fram den tjocka Didrikson jackan ännu. Som tur fann jag två stycken billiga ponchos för tolv euro styck inne på Cubus, och de fick följa med hem. Rätt amningsvänliga tror jag att de är också. Så nu känner jag mig lite bättre rustad inför framtiden.

Men alltså på riktigt, är hon inte för söt? Älskar hur hon tittar på mig. Gah, smälter. Jag kan inte riktigt ta in att hon på riktigt är min ännu, att jag är hennes mamma och att Fredrik är hennes pappa. Det är för stort för att smälta, men ibland går det upp för mig och då får jag lite av en chock. Imorgon blir hon tre veckor, vart far tiden? Inatt blir det tre veckor sen förlossningen drog igång. Ännu använder hon storlek 50, vilket jag inte var förberedd på. Hade fått för mig att man kunde börja med 56or typ direkt, men det hade nog sett lite lustigt ut. Hoppas att hon hinner ha dem ett tag också, för vi har massa bodysar i storlek 56 nu.

Annars så trivs vi bra med våra nya liv. Hon ger oss så mycket glädje och kärlek varje dag, fastän hon är så liten. Jag skulle aldrig byta ut detta liv mot nåt annat, hon är helt fantastisk. <3

Bloggaa matkapuhelimesta - Nouw:lla on ehkä Suomen paras blogi-sovellus - Napsauta tästä

Likes

Comments

​Hej på er, ni som ännu tittar in hit. Vi är mitt uppe i livet som föräldrar nu och hur overkligt det än känns att ha barn (inte förstått det ännu) så är hon vår lilla Signe precis så självklar hemma hos oss som kaffe till frukost är. Väldigt självklar alltså. Hon är världens gulligaste unge som är så himla lättskött - säger jag när hon fint sover. Hon är världens härligaste annars också, men kanske inte riktigt lika lättskött när hon tar dag mitt i natten och jag vakar till klockan 4 innan hon bestämmer sig för att falla i djupsömn och sova i två-tre timmar innan hungern slår till. Vilken tur att vi bara har ett barn och att jag får sova på dagen när hon sover, och vilken tur att jag tar mig tid till det och ignorerar allt annat. Jag vet att min sömn är så långt viktigare än all tvätt och disk i världen. Jag behöver ta hand om mig själv för att amningen ska fungera, för att jag ska kunna ge henne det hon behöver och för att jag ska orka, helt enkelt. Dessutom håller man ju på att återhämta sig från en graviditet och förlossning, och anpassa sig till ett helt nytt liv. Nu om någonsin har jag minimala krav på mig själv och jag är SÅ STOLT över att jag klarar av att bortse från allt som stressar mig. Det finns tid över till sådant i framtiden, det vet jag. 

Jag tänkte att jag skulle lista några saker som inte blev som jag hade förväntat mig efter förlossningen. Kanske är det av intresse för någon preggo kvinna där ute, kan jag tänka mig. 

1. Tre dagars gråten, baby blues. Det var inget jag skulle få trodde jag. Tji fick jag. Andra dagen på BB när amningen bara strulade och allt var kaos, började jag gråta och sedan kom nedstämdheten nästan varje dag i en veckas tid ungefär. Nu håller det på att bli bättre och jag vet att för att jag inte ska gråta en hel dag måste jag få sova och komma ut ur lägenheten, om så ens för tio minuter. Sällan krävs mer än så. Lite frisk luft och några powernaps. Och att man skulle ha så här lätt till tårar det trodde jag inte heller. Men jag visste ju precis vad det var och att det var helt okej, så därför lät jag mig själv känna så som jag kände just då redan från första början. 

2. Att den första kärleken inte skulle infinna sig direkt. Det här var jag däremot väldigt trygg i så att jag inte kände en överväldigande kärlek till henne när hon kom ut tog jag ingen stress med över huvud taget. Ibland tar det månader, veckor eller dagar. Allt är precis lika rätt! För mig tog det två dagar, det var andra natten på bb som hon stal mitt hjärta. Jag minns precis hur hon såg på mig och då slog det mig att jag har blivit mamma. Nu växer den kärleken som slog rot i mig då för varje dag. <3

3. Att det kunde vara så SVÅRT att amma. Jag hade förberett mig och trodde att det skulle bli ganska lätt. Barnet till bröstet och inte bröstet till barnet, och rätt grepp och så vidare. Men nej, det kan se lätt ut på amningsvideon men för en förstagångs förälder som mig blev det en chock när det visade sig vara allt annat än lätt. Man ammar konstant, och just vår bebis tar för litet grepp om hon inte är precis lagom hungrig och vaken. Det ger mig smärta i bröstvårtorna och antagligen också mjölkstockning, som jag nu redan haft 2 ggr men lyckats behandla med huskurer. Och dessa amningsställningar, som dom på bb tjatar om att man måste lära sig för att det är bra att amma i flera olika ställningar. Visst är det bra om man klarar av dem, men vi fixar ytterst få ställningar ännu och liggammar helst. Folk pratar mest bara om när man har för lite mjölk, men jag har ganska mycket mjölk så hon hinner inte riktigt svälja i början vilket leder till att hon släpper greppet efter några klunkar och blir stressad. Och då måste vi börja om med att ta ett nytt grepp. Har jag tur tar hon bra tag om bröstet, men för det mesta blir det för litet och då gör det för ont för mig så att jag måste avbryta och försöka igen. Så summa summarum, jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så svårt att få bebisen att ta ett bra grepp, att det skulle vara jobbigt att amma sittandes (det ser ju så lätt ut??), att jag skulle ha så lätt för mjölkstockning, att det skulle vara problem med att ha (för) mycket mjölk och att allt skulle kretsa kring amning och mina bröst. Min bästa investering till bebistiden? PUMPEN. Jag pumpar mjölk när hon sugit fel och jag behöver avlasta det ena bröstet, och när jag har fått mjölkstockning och bebisen inte är hungrig. 

4. Att BB tiden skulle bli så psykiskt jobbig för mig och Fredrik. För mig var det värst och jag blev så oerhört stressad av att dela rum med en annan person. Man är så sårbar i den sitsen, och jag behövde lära mig massor och smälta det hela. Det var verkligen inte lätt när någon annan hörde minsta lilla man sa till varann. Om vi bara hade fått familjerum från första dagen så hade nog amningen fått en mycket bättre start. Jag trodde att jag skulle stortrivas på bb, men jag ville egentligen bara hem från dag ett även om jag kände att vi inte skulle klara oss hemma ännu på egen hand. Att vi vantrivdes berodde inte alls på otrevligt bemötande eller så, för personalen gjorde sitt bästa och de var proffsiga och trevliga. Men att bo på ca 2 kvm och inte få ha pappan till barnet där hela tiden, det var sjukt påfrestande och stressande. Hade jag förberett mig ens lite på just denna punkt så hade det nog gått bättre tror jag. Men jag var inte alls förberedd på hur jobbigt det skulle bli att vara på bb. Man läser om förlossning och första tiden hemma, men glömmer liksom bort de dagarna man spenderar på bb. Ofta är det också just de dagarna man är som mest känslig, slutkörd och sårbar. Jag menar, man har fött barn med allt vad det innebär. Det är en enorm påfrestning för kroppen och ofta lider man även av extrem sömnbrist. Man har ont och kan inte sitta på en vanlig stol, och knappt gå normalt. Man blöder massor, och är öm i hela kroppen. Och så har man till på köpet gått och blivit mamma. Så ja, man är sårbar i den sitsen. Och att då ta hänsyn till en okänd person finns inte på kartan. Så, förlåt du österbottniska svensktalande kvinna som fick stå ut med oss på bb. 

Det var fyra saker som inte blev så som jag hade förväntat mig. Kom ihåg att detta är mitt perspektiv och att det jag känner inte behöver stämma överens med hur någon annan känner eller upplever en viss sak. Med detta vill jag visa på att det kan bli helt annorlunda än man tänkt sig, men att det kan gå bra ändå! 

Likes

Comments

Vår lilla fröken är här, i torsdas den 21.09.2017 klockan 19:20 kom hon till världen. Hela 3800 gram tung och 49 cm lång. Det blev en drömförlossning för oss båda, fastän den stundvis var extremt utmanande och tuff. Det var en större smärta än jag någonsin ens kunnat föreställa mig och under krystningsskedet ville jag inget annat än att ge upp. Men vi fixade det, och lyckan när hon kom ut var oslagbar. Så stolt har jag nog aldrig varit över mig själv som då. Till pappers blev det en riktigt lyckad förlossning, men som barnmorskan sa så behöver det inte betyda att det känns så för mig och att det är min egen upplevelse som räknas. Och så är det ju. Tack vare denna fina härliga barnmorska så kändes allt så mycket tryggare och lättare. Hon var helt perfekt för både mig och Fredrik. En mer ingående förlossningsberättelse ska jag nog skriva i sinom tid.

Bb upplevelsen var däremot mycket mer traumatisk och jobbig och det är något jag inte förberett mig på och därför kom det som en chock. Den känner jag att jag behöver bearbeta, och det var nog mycket på grund av den som jag upplever amningen som ångestladdad. Nu är vi som tur hemma och mår så mycket bättre här i vår trygga hemmamiljö utan en massa stress runtomkring. Vi fick familjerum först sista natten och det är mycket på grund av det som allt bara blev för mycket. Personalen var däremot härlig och dom försökte verkligen hjälpa oss, och jag kände aldrig att jag inte fick den hjälp jag behövde. Men bb passade bara helt enkelt inte mig och oss, då jag är så otroligt lättpåverkad utav miljön runt omkring mig. Och det blev bara stressigt.

Men som sagt, vi mår så mycket bättre hemma där vi får slappna av och ta allt i vår takt. Lära känna varann i lugn och ro och ta in allt nytt med att bli föräldrar. Det är så stort allt, samtidigt som det känns så lätt och rätt. Ibland är det jättejobbigt för att sedan bli magiskt. Hon är så liten, oskyldig och fin vår lilla fågelunge. Eller skölpadda. Märkligt det här hur sånt som tidigare bara varit småäckligt (det där med skruttig hud) nu bara är alldeles underbart för att det är just hon som har en sån skruttig skölpaddsnacke. <3 hon är jättesöt och härlig vill jag lova.

Nu ska vi fortsätta livet som föräldrar till denna lilla fröken.

Likes

Comments

Ni har väl alla säkert funderat på hur det går för oss här i vår relativt nya hyrestrea i Jakobstad? Tänkte väl det. I detta inlägg ska ni därför få se några sprillans nya och färska bilder på vårt hem. Vi har bott in oss under sommaren och börjar nu så småningom ha det mesta på klart. Resten tar vi som det kommer och om det hinns med sedan med bebis. Men nu, tills vidare, är jag väldigt nöjd så här långt. Vi trivs riktigt bra här!

Äntligen har vi en komplett matsal. Pinnstolarna är så fint målade av min älskling, och vilket jobb han gjorde med dem. Ursprungligen är de köpta på åldringsvännerna liksom den fina krukan min aloe vera växt bor i. Matbordet kommer från Ikea.

I vardagsrummet har vi fått in en härlig dunkudde i plysh som förstås är grön för den som inte ser, och ett tidningsställ i läder från Sunds. I bakgrunden skymtar man tv bordet vars knappar jag bytt ut för att få bort den lantliga touchen. De nya knapparna är guldbruna och piffar verkligen upp den vita möbeln.

I vår hall bor numera en bänk i bambu från Jysk, köpt igår kväll för enbart 40 euro. Snacka om KAP! Den perfekta hallmöbeln om ni frågar mig.

Och här kommer min gulliga kaffekokare! Den skulle göra sig bäst om den fick stå ensam, vilket den ska få när vi en vacker dag kommer över någon form av köksö eller stabilare serveringsvagn. Vi behöver mer yta i vårt kök, och har en helt tom vägg där vi ska ställa något som får agera avlastningsyta och förvaring. Hittills har vi inte hittat något i vår smak som fyller de funktioner vi är ute efter, men tids nog.

Och nedan ser ni mitt häftiga timglas från Blossom. Sakta men säkert börjar lyan ta form. Och ni ska veta, man hinner få en massa klart när man bara väntar och väntar på sin bebis. Det här med att gå på övertid har för mig inneburit att jag shoppat en hel del. Men jag kommer då inte att gå så jättemycket på stan här de kommande veckorna framöver så lika bra att passa på att få allt sådant klart som ändå ska bli gjort någon gång. Och nu känns det mer än bra att få barn, när de största sakerna har blivit gjorda i hemmet. Utöver shoppingen har jag även gått runt i hemmet och bytt plats på minsta lilla pryl tills jag blivit nöjd, man hinner en massa när man bara går hemma om dagarna.

Likes

Comments

Kommer ni ihåg hur harmonisk och lugn jag var de senaste veckorna innan bf? Jag bara njöt av min egentid och hade det gött. Ja, men riktigt så harmonisk är jag inte längre. Jag lovade mig själv att aldrig bli en sådan som bara går och väntar och väntar och är otålig. Att inte bli en sån där som googlar på "hur startar man en förlossning huskurer". Men icke. Det löftet höll en dag. På Bf dagen höll jag mig lugn och sansad, för alla vet ju att bebisen verkligen INTE kommer när den är beräknad. Men redan natten till fredag var jag så där otåligt rastlös och så har det fortskridit. På lördagen vaknade jag upp och var så deppig så det är inte sant. Men sedan märkte jag att slemproppen börjat lossna och jag började jubla euforiskt och for ut på en rask promenad i solen som då börjat skina mellan de tunga molnen. Tänkte att NU kanske jag får igång några värkar. Lite molvärk lyckades jag åstadkomma men det var allt, och denna svaga molvärk var borta inom en timme. Behöver jag säga hur nere jag kände mig lördag kväll när allt bara stannade av? Natten till söndag drömde jag en hemsk mardröm och vaknade klockan 7, ensam, för att Fredrik lagt sig på soffan p.g.a. att jag snarkat så högt. Tragiskt.

Idag har det däremot varit bättre och jag har inte varit så super rastlös, vilket beror på att vi spenderade förmiddagen i Kokkola med att först och främst köpa oss en ny mikro och lite annat viktigt som jag länge varit på jakt efter och som jag tänker att inte lär prioriteras när denna bebis behagar att titta ut. Dessutom hann vi en sväng via ett stort barnloppis dom hade i Karleby idag, och jag fyndade två söta blusar till vår lilltjej. En lyckad stadsresa med andra ord. Förutom att Fredrik fick panik inne på loppiset för att det var smockat med mammor, barn och ivriga fyndare vilket resulterade i dålig luft och trängsel. Jag tycker att det var fint av honom att ställa upp på att gå på barnloppis så där spontant med sin höggravida flickvän.

Nåja det om det, summa summarum: denna helg kom och for och vi fick inte vår bebis som vi hoppats på. Men den som väntar på något gott. Nu tänker jag hoppas på att ha bebis hos mig på tisdag, hehe. Delmål kallar jag det. Om vi efter tisdag ännu står här tomhänta med livlig bebis i magen så blir nästa delmål Fredag. Jag är inte rädd för att bli igångsatt, men jisses.. vem orkar vänta så himla länge!? Varje dag känns som hundra år och jag trodde aldrig att jag skulle bli så här otålig. Men det går inte, och kom inte och säg att några dagar inte är något jämfört med alla dessa månader av väntan under graviditeten. För DET stämmer då inte. Innan det beräknade datumet så längtade vi visst, och såg fram emot vår bebis men det var ju inte beräknat då ännu så det var en annan typ av längtan. Mer liksom förväntan. Nu är vi mest bara otåliga och rastlösa, för det kan ju dra igång när som helst. Vi vet bara inte när, men att vi ska vara förberedda. Dessutom har min f.d kollega fått sin bebis och vi hade beräknat samma dag. När jag såg att hon fått sin fina flicka, då tänkte jag att nä, det är bara en enda stor lögn. Vi har blivit lurade, inte kommer vi att få bebis inte. Rätt sjukt att man i detta skede av en graviditet kan tro att man, på allvar, aldrig kommer att få se sin bebis utanför magen. För ja, så känns det rätt ofta faktiskt. Då försöker jag tänka logiskt och intala mig själv att det finns ingen kronisk graviditet. Alla har fått ut sin bebis förr eller senare. 

Därför får ni nu hålla tummar och tår för att det drar igång snart! Och om ni vill, tipsa mig på saker jag kan fördriva tiden med så att väntan inte blir alltför lång. Jag behöver verkligen alla tips jag kan få. För nu är det sorterat och organiserat in i minsta lilla vrå i vårat hem. Vad mer kan man göra förutom att städa? baka är jag så dålig på. Jag gjorde ett misslyckat försök på att baka kex förra veckan, men dom smulade sönder. Kanske jag kan packa om bb väskan en tredje gång? 

Likes

Comments

Dessa tre bilder får symbolisera mina sista veckor som gravid. 1/3 del jobbigt och 2/3 delar härligt. Det här är min sanning, svullna fötter med konstigt avklippta naglar (tro inte att det är så lätt att nå tårna med denna mage i vägen haha) och mycket mera vätska och fett på kroppen och ansiktet än jag är van vid. Men magen den är ju bara för mysig. Jag kommer att sakna den sedan. Nu syns det inte så bra på dessa bilder, men pannan och bröstet har även fått sig en rejäl dos med finnar eller noppor. Dem kommer jag däremot inte att sakna, om jag nu blir av med dem vilket jag förstås hoppas på. Konstigt nog berör dessa saker mig ändå inte alls så mycket. Visst ser jag att jag ökat en massa i vikt, men jag noterar det bara och hoppas på att nu åtminstone några plagg ska rymmas på mig fram tills förlossningen så att jag inte måste gå runt naken. ;)

8 dagar kvar till beräknat datum idag, imorgon går jag in i vecka 40 (39+0) och då är det precis en vecka till BF! Oj oj, söta öde vad tiden går snabbt. Logiskt sett så vet jag att bebisen kan komma när som helst, men jag väntar ändå inte på henne nu och söker tecken. Däremot vet jag att så fort bf datumet har kommit så kommer jag att bli besatt. 

Idag har jag myst tillsammans med två av mina syskonbarn och min syrra. Det gjorde jag på förmiddagen vilket ledde till att jag sedan låg orörlig på sängen i mörkret i en halvtimme och undrade om jag någonsin kommer att kunna ta mig upp. Så trött blir jag av så lite. Men efter lite vila och en kopp kaffe gick det bättre, och jag tog mig till och med ut till gamla hamn med en podd i öronen och satte mig på bryggan för att se ut över vattnet och båtarna senare på kvällen. Nu låter det här som världens prestation, men vägen dit är inte så lång. Kollade upp det och såg att det är hela 500 meter (!) härifrån till gamla hamn vilket förvånar mig, så rätt duktig var jag ändå. 1 km promenad så där bara, inte illa! Slipper jag inte ut och andas frisk luft och se på naturen blir jag så ledsen. Tyvärr orkar jag inte så mycket i dagsläget, då jag har börjat få jätteont i svanken och i mitt bäcken vid promenader. Fötterna orkar ju inte heller mycket, och ännu mindre om de är svullna. Så att acceptera detta och inse att man måste vila och inte kan ta disken förrän på eftermiddagen, det har varit lite jobbigt men jag har börjat acceptera läget nu. Det är helt okej, mer än okej, att ta det lugnt och inte göra något alls. Vilket är skönt, för det är så sällan annars som jag tillåter mig själv att vara lat.

Det är så skönt att veta att jag kommer att se tillbaka på denna tid med vemod. Det är få förunnat att kunna njuta så här mycket av en graviditet, för ofta tar det fysiska obehaget och illamåendet över. Jag har haft en lätt graviditet och därför haft bättre förutsättningar för att kunna njuta och landa i detta. Jag är så oerhört tacksam. Men snart vill jag nog ha ut dig lilla bebis, vi längtar efter dig och efter att få börja på med vårt helt nya liv. Du kommer att komplettera oss, med dig blir vi hela. Det är så svårt att beskriva för vi är absolut inte missnöjda med att bara vara två, med du kommer ändå att komplettera oss och göra oss ännu bättre. Därför vill vi ha dig, för att vi älskar dig och för att vi tre kommer att få så himla roligt tillsammans! <3

Likes

Comments

Jag har både njutit och varit hög på kärlek och lycka OCH varit så otroligt nedstämd och låg den här senaste tiden. Det är nåt jag inte känt av innan det var runt tre/fyra veckor kvar till BF. det värsta är att jag inte kan kontrollera nedstämdheten eller mina humörsvängningar. Är jag ledsen en dag utan anledning (det finns sällan någon egentlig orsak bakom) så finns det inte mycket som hjälper. Att gråta en skvätt kan hjälpa, lite. Igår började jag ta mig upp ur en ordentlig svacka och idag känns det lite bättre. Jag har verkligen insett att jag ska vara tacksam över att inte som icke gravid har humörsvängningar. Dessa är så jobbiga just för att de är icke kontrollerbara.

Dock tydligen väldigt normala såhär riktigt på slutet av graviditeten - sa dom på föräldrakursen. Jag har informerat Fredrik om att jag inte känner mig som mig själv och att det inte beror på honom, eller på någon annan över huvud taget, om jag är arg eller ledsen. Fast som tur är har jag ändå lätt för att vara hyfsat trevlig åt andra människor. Det skulle bara fattas att jag ännu blir otrevlig.

Det positiva med att känna så här mycket och så här starkt, är att när det är bra så är det verkligen superbra! Då kan inget få mig ner från mina rosa moln, annat än mina egna hormoner då tydligen..

Denna sista månad som gravid är och har varit både den bästa och den sämsta. Jag är inte mig själv alls, men jag mår ändå sjukt bra när jag mår bra och kan i mina svackor njuta av den sista tiden. Bästa för att det är skönt att skämma bort sig själv, bli uppassad och för att det är så nära nu! Jag tar verkligen tillvara på tiden och samlar mina krafter. Sämsta för att jag svullnat enormt och inte längre ryms i ens hälften av de kläder och skor jag hittills använt som preggo. Magen har inte växt så mycket, men det har däremot mina lår, vader och armar gjort. Här om dagen hade jag svårt att få av mig jackan för att den satt fast på handleden. Och sämsta för att jag orkar så lite och är så klumpig. Jag hade orkat betydligt mer om det inte vore för mina svullna fötter. Det är verkligen en pina att gå på dem. Och mitt bäcken börjar också säga till ganska fort nuförtiden om jag gått för mycket. Men annars är det bra. Småningom börjar jag nog bli hundra procent redo för såväl förlossning som bäbis.

Tänk att DENNA MÅNAD har vi vår lilla skatt hos oss. Fantastiskt. Nästa månad är vi föräldrar.

Ja ni ser ju själva, 12 dagar kvar till bf.

Likes

Comments

Idag är det Ä N T L I G E N fönsterbyte på G i våran hyrestrea. Jag som var smått orolig om dom skulle hinna innan BF. Men dom hann, så där lägligt på Fredriks födelsedag när jag tänkt vara extra snäll och laga mat åt honom. Men nu slapp jag ju det då jag inte kan vara hemma. Hämtmat är inte så illa heller, särskilt inte i detta skick nu då jag har extremt lite krafter jämfört med vad jag är van vid. Dagen spenderar jag hemma hos svärföräldrarna i ett tomt hus tillsammans med två sällskapssjuka hundar som inte riktigt verkar förstå att jag har annat att göra än att hela tiden klappa dem. Hoppas inga rikssvenskar läser detta nu och missförstår förra meningen, haha.

När vi sedan har städat upp efter fönsterbytet så lovar jag er lite nya bilder från lägenheten, för det har hänt ganska mycket sedan senast vill jag lova. Våra matstolar är snart klara och de blir så otroligt fina! Tänk så mycket lite färg kan göra. Hoppas också att de nya fönstren fräschar upp lägenheten. Annars är det mest lite nytt i inredningsväg och någon byrå som fått byta plats. Fortfarande har jag ingen läderlappsfåtölj, ingen grön sammetssoffa och ingen dagbädd. Men drömma kan man alltid, och jag drömmer om att en vacker dag komma över den perfekta dagbädden i äkta läder till ett loppispris. Den billigaste dagbädden jag kommit över hittills låg på 1200 euro, så det känns rätt så hopplöst.

Denna ovan känns lite mera som en soffa, men den är ju så ruskigt fin. Jag bara måste ha. Och tillsammans med en soffa likt denna..

.. vore mitt vardagsrum komplett. Tja så gott som, klart blir det nämligen aldrig.

Likes

Comments

​Med 2,5 veckor kvar till BF och en mage som är lite i vägen och överallt, och med svullna fingrar tänker jag att jag ​älskar detta. ​Jag njuter, och har verkligen börjat avskärma mig från allt annat. Jag hade inte förstått det innan, vad som händer. Men när Sara, som var här igår och coachade mig och Fredrik inför förlossningen, nämnde detta fenomen kände jag att JA, DET ÄR PRECIS DET SOM HÄNDER MED MIG. Allt annat börjar tappa fokus, jag börjar gå in i mig själv lite mer och mitt sociala behov krymper dag för dag. Hade Fredrik fyllt år för en månad sedan, ja men då hade jag nog gått all in och planerat dagen från morgon till kväll och köpt present för länge sedan. Men nu fyller han på tisdag, och jag har inte den blekaste aning om vad han ska få i present. Men det gör inget, jag kunde inte stressa mindre. Det känns på mig, att jag går allt mer in i mig själv hela tiden och förbereder mig för bebisbubblan. Jag behöver all kraft och energi för att vara helt hundra procent mottaglig sedan när vi får träffa vår bebis och knyta an till henne. Och så vill jag passa på att njuta av att vara gravid, för det är så underbart. Jag är så tacksam över att kunna njuta av det så som jag gör. Nu förstår jag också vad barnmorskan menade när hon sa att kvinnor som föder för tidigt sällan kan ta in barnet direkt, för att de mentalt inte hunnit förbereda sig på att föda ännu. För mig är denna tid just nu livsviktig, och det är dessa veckor som kommer att göra att jag till slut är redo att ta in och fokusera till hundra på vårt nya liv. Man tänker ju att jag haft månader på mig att processa detta, men de månaderna har varit annorlunda jämfört med den här sista månaden. Jag liknar det efter trattmodellen, brett fokus som sedan smalnar av mot slutet. 

Det bästa som finns enligt mig just nu, är att i min ensamhet få gå ute på lugna promenader med hörlurarna i öronen och lyssna på "förlossningspodden - allt det där vi inte pratar om". Jag tror att jag är beroende av Emmas röst, därför har jag inte velat lyssna på någon annan podd sen jag började lyssna på hennes podcast. Den lugnar mig så mycket, och så är det ju så otroligt fascinerande att höra hur olika förlossningar kan vara. När jag tänker tillbaka på min tid som gravid, då är det dessa först cykelturer (jag cyklade ända tills hjulet gick sönder på min lånade cykel) och sedan promenader som jag tror att jag kommer att komma ihåg sedan. 

Jag ångrar inte för en sekund att vi fixade allt klart i god tid. Just nu fixar Fredrik det sista som jag ville att vi skulle hinna med före bebisen kommer, och det var att måla upp våra pinnstolar som vi har i matsalen. Bara för att jag vet att det är något som vi inte kan eller vill lägga tid på när vi väl har barnet här med oss. För jag behöver verkligen dessa sista veckor till att gå in i mig själv, njuta och mentalt förbereda mig inför såväl förlossning som amning och spädbarnstid. I detta nu skulle jag inte vilja ha en hel lista med saker som jag ännu måste köpa till bebis, eller en lista med saker som måste göras innan bebis kommer. Visst har jag en lista med saker som jag kan göra om jag får långtråkigt, men det är saker som lika bra kan lämnas ogjorda. 

Med allt detta sagt, vill jag sammanfatta min graviditet och läget just nu med att säga att jag älskar det här och att det är det finaste jag hittills varit med om. En alldeles speciell känsla. Hormonstinn som jag är just nu också, började jag till och med gråta idag på min promenad bara för att jag kände att det är så fint att få barn. Och "tänk att snart blir vi en alldeles egen liten familj". Lika emotionell var jag igår också, när det slog mig att jag fått välja pappan till mitt barn och att jag inte kunnat välja en bättre pappa. Lyckligt lottad. Jag känner lite som Sara sa igår, att graviditetshormonerna passar mig. 

Likes

Comments

Det börjar närma sig nu. Idag går vi in i vecka 39 (37+0) och graviditeten räknas nu som fullgången. Tre ynka veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Wow! Att hösten är på intågande förstärker känslan av att det snart är dags. I den lilla sommarvärme som vi fick här i somras, då kändes en förlossning ännu rätt avlägsen. Men plötsligt ändrade luften karaktär och vindarna blev kalla. Det blev höst. Och jag är nog en av de få personerna som är tacksam över att sommaren är över, för nu vill jag ha bebis. Jag vill gå promenader med vagnen och njuta av att ha bebis på utsidan. Jag blir mer och mer redo nu för varje dag att bli mamma och få barn. Det börjar bli mer på riktigt nu. Jag lyssnar på förlossningspodden och går lugna promenader. Annat går inte, med mina svullna fötter och ett bäcken som verkligen har börjat luckra upp sig nu. Jag läser om tecken på att förlossningen startar, och kollar amningsvideon på youtube. Jag har gått igenom kläderna och sorterat om de minsta storlekarna, och med Rosannas hjälp fick vi tvättat upp och sorterat alla plagg i storlek 62-68. Skönt att veta vad som finns! Innan var allt en enda röra av kläder. Det är ingen stor tjej vi har i magen nu i alla fall, så vi räknar med att kunna ha storlek 50 och 56 ett tag.

Idag är deadlinen för en av sommarens kurser, och jag fick nyss inlämnat den allra sista uppgiften som var ett utkast på min avhandling. Jag tänker inte ens öppna avhandlingsdokumentet förrän nästa år. SÅ SKÖNT att få ta ledigt nu och att ha uppnått mina mål. I början av sommaren trodde jag helt ärligt inte att jag skulle lyckas med detta, men det gjorde jag. Och jag är stolt över mig själv. Det känns precis lika skönt nu som det brukar kännas när man lämnat in sista hemtenten inför sommaren och får ta sommarlov på riktigt. Bortsett från att jag nu tar mammaledigt på riktigt. Ah, jag ska verkligen gotta ner mig i och njuta av att slippa tänka på studier och jobb. Hur mycket jag än älskar att jobba och studera, kan jag inte förneka att jag ä l s k a r detta mer för tillfället. Allt har sin tid, och jag är bombsäker på att det kommer att komma en tid då jag längtar efter att ge mig ut i arbetslivet igen och få klart min utbildning. Men just nu ser jag fram emot att få ta del av och möta en vardag som är fylld med ett helt annorlunda ansvar. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag förtjänar denna bekymmersfria tid just nu. Att inte jämt och ständigt gå omkring och känna en press på att prestera, utan att istället ha som främsta arbetsuppgift att ta till sig och älska ett nytt liv.

Jag kan verkligen säga att jag nu har återfunnit mitt lugn. Det tog lite på en vecka för mig att kunna släppa det där med kela och lugna ner mig (läs föregående inlägg om ni inte vet vad jag talar om). Fredrik har varit så otroligt bra med mig och när han för femttioelfte gången försäkrade mig om att vi fixar detta och att han absolut inte har något emot att jobba, ja då började jag inse att han inte säger det bara för att lugna ner mig. Dessutom har jag börjat förstå att det inte är mitt fel, vilket nog var det mest väsentliga i detta fall. Life happens, och så vidare. Jag är trygg med att det ändå blir hur bra som helst, så jag har skippat all onödig stress nu. Jag har verkligen inget att varken oroa mig för eller stressa över. Att jag hittat tillbaka till mitt lugn nu är jag väldigt tacksam över, för det är så viktigt inför kommande förlossning och spädbarnstid. Både för mammans förmåga att ta till sig barnet och knyta an till det och för tusen andra saker som t.ex. mjölkproduktionen och amningen, men också för bebisens skull så att den får en lugn och trygg start på livet. Dessutom påskyndar inte stress en förlossning, utan den bästa igångsättningsmetoden lär tydligen vara avslappning. 

Ja.. inte är det länge innan vi får bädda ner bebisen i denna fina vagn och gå på mysiga höstpromenader.

Likes

Comments