Header

Jag har alla valmöjligheter från och med nu och det är en mäktig känsla att inte vara slav under sitt eget liv. Jag har friheten att göra vad som än faller mig in. Hur underbart är inte det!? Jag kan ta en avstickare till Göteborg i januari för att umgås med Jennifer om jag känner för det, eller tåga ner till Åbo för en helg om jag så vill och hänga med Mari. Det känns härligt att kunna njuta av tanken på att få släppa allt ansvar med A, härligt att bara ha en endaste vecka kvar på mitt gamla jobb och härligt att veta att jag förtjänar så mycket bättre. Jag får rysningar av tanken på att inte längre behöva offra för att vara någon annan till lags. Alla i min närhet säger att jag har förändrats, att dom ser hur jag har lyst upp och börjat leva igen. Den senaste veckan har det blivit så uppenbart att mitt gamla jobb ger mig huvudvärk. Vad som hänt kan jag inte yttra mig om offentligt men vi kan säga som så att det är ytterligare en påminnelse om att jag gör rätt i som lämnar efter kommande vecka.

Var jag kommer att befinna mig karriärsmässigt om en månad har jag ingen aning om, det får tiden visa. Jag litar på att det fixar sig. Men något som jag helt klart kommer att satsa hårt på i framtiden är att umgås mer med mina nära och kära. Ge mer av min tid till mina vänner, som fått alldeles för lite av min omtanke för att jag dumt nog aldrig haft tid. Jag kommer att umgås mera med min familj. Jag kommer att ta tid för att umgås med mina fadderbarn och våra syskonbarn. För jag saknar dem alla så mycket att det gör ont i hjärtat. Jag kommer att vara en bättre sambo, för han förtjänar det bästa. Jag kommer att spendera Julen med våra familjer vilket jag ser otroligt mycket fram emot. Jag kommer också att spendera en massa tid (hoppas jag i alla fall) med Jennifer och Mari. <3

Jag väljer att vara en fattig studerande tusen gånger före att jobba heltid med något som är extremt svårt och jobbigt och som äter upp mig inifrån. Nu ler livet mot mig och jag ler tillbaka. :)

Suunnittele blogisi - valitse Nouwin monista malleista tai tee omasi, "osoita ja napsauta" - napsauta tästä!

Likes

Comments

Kanske en liten Puli dogi? 

Jag och min sambo har gått och blivit lite smått sugna på att skaffa hund. Läget vore riktigt bra just nu med tanke på att jag blir arbetslös i Januari och kommer att studera mestadels hemifrån, så tid finns. Men finns det tillräckligt med engagemang?

Jag har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli riktigt hundkär någon gång. Jag älskar de hundar som finns i mitt liv, Millie och Sissie. Millie ser ni på bilden ovan. :) Men vill jag ha fler hundar i mitt liv? Det är ett jättestort beslut som jag förmodligen inte heller skulle ångra. Jag är liksom lite mer sugen på hela barnbiten, men å andra sidan är det kanske bättre att börja med hund? Om det inte vore för att min sambo är världens hund människa och talar om dem varje dag så skulle jag inte fundera på detta. Men jag vill inte ta något som är så viktigt för honom ifrån honom när jag vet att jag skulle gilla läget med hund. Jag är helt säker på att jag skulle anpassa mig bra och ge doggen allt den vill ha och behöver. Vara en bra hundägare. Men vill jag? 

Likes

Comments

Vardagsglädje 

Detta vackra telefonskal köpte jag här om dagen från Karisma i Vasa. Nytt telefonskal är vardagsglädje om något. Det piffar upp min vardag. Ibland får man unna sig så här fåfängt onödiga saker, om de gör en glad.

Förresten, angående föregående inlägg om psykisk hälsa/ohälsa vill jag bara skriva TACK, för att ni uppmärksammat och tack till alla som fortsatt på samma spår och skrivit så otroligt läsvärda texter om ämnet. Jag hoppas innerligt att alla som börjat tvivla på om det är deras fel, om de bara borde tänka positivt för att bli friska och om de bara har missat hela grejen slutar tvivla! Vad spelar det för roll egentligen om den psykiska ohälsan är självförvållad eller ej? Jag har haft psykisk ohälsa som hade kunnat förebyggas om jag hade slutat stressa för länge sedan, men hur skulle jag ha kunnat veta att stressen skulle leda till ångest? Det märkte jag när det var för sent. Jag har också haft psykisk ohälsa som inte varit självförvållad, med andra ord min ätstörning. Det jag har förstått är att orsakerna bakom den psykiska ohälsan varken gör den mer eller mindre värd. Inte heller mindre eller mer verklig. Det jag försöker få fram är att ni som känner er träffade av detta ämne inte för allt i hela värden ska börja ifrågasätta er själva och tro att ni på något vis är sämre människor. Det var det. Mvh en djupt oroad utvecklingspsykolog studerande som fasar över konsekvenserna diskussioner som dessa kan leda till.

Likes

Comments

Jag känner för att skriva några rader angående ziios inlägg om psykisk ohälsa. Jag förstår en del av det hon skriver, och håller med om att termer som depression och psykisk ohälsa används lite för lätt i vissa sammanhang trots att det kanske är frågan om en känsla som t.ex. sorg som i sin tur är en helt naturlig reaktion på en förlust i livet. Att till fullt friska människor som har psykisk hälsa påminna om att tänka positivt och vara tacksam över det goda i livet är bra och kan få en dålig dag att bli bättre! Jag är själv en förespråkare för positiv psykologi och tror starkt på att viljan (obs, inte enbart tankar) kan få en till att tänka mer positivt och möjligtvis förebygga ohälsa. Så där håller jag också helt med henne. Exempelvis psykosyntesen är en av mina favorit teorier inom positiv psykologi och jag tillämpar den ofta på mig själv.

MEN, att påstå att vi genom positivt tänkande kunde tänka oss ur psykisk ohälsa är farligt och ger en svartvit bild av ett komplext ämne.

Psykisk ohälsa är mer nyanserat än så. Det är mer än en negativ tankespiral. Mer än sorg, nedstämdhet och mycket mer än en stressig period i livet för en person med psykisk hälsa. Med det sistnämnda syftar jag på att en stressig period hos en person kan leda till psykisk ohälsa av något slag medan det för en annan inte går längre än stress. Vad jag har lärt mig är att kroppen och psyket klarar av olika mycket från individ till individ, beroende av ens egna sårbarhetsfaktorer. Det som för dig kan upplevas som en bagatell, kan för någon annan skapa verkliga ångestkänslor. Det är ett samspel mellan arv och miljö. Det betyder inte alls att den personen är löjlig eller känslig, utan enbart att varje människas upplevelser färgas av det förflutna och att man har olika förutsättningar. En ätstörd eller deprimerad person är troligtvis inte mottaglig för vänliga ord som "men du är ju inte alls tjock!" Eller "se nu hur bra du har det det egentligen". Därför ska man vara mycket försiktig med att uttrycka sig om det här ämnet. Jag vågar bara skriva detta för att jag har egen erfarenhet och för att jag har studerat utvecklingspsykologi i 3 1/2 år och därför också läst nästan enbart kurser som handlat om psykologi eller psykisk hälsa/ohälsa. Jag är så pass påpåläst om psykisk hälsa/ohälsa att jag vet att jag kan alldeles för lite för att uttrycka mig egentligen men jag försöker ändå.

Psykisk ohälsa är ett känsligt ämne för de flesta och därför ska man alltid komma ihåg att vara försiktig med att utgå ifrån egna erfarenheter. Egna åsikter har alla rätt till och jag dömer ingen, men uppmanar ändå till att vara försiktig.



  • 396 lukijat

Likes

Comments

Ikväll sträckläste jag en bok om ätstörningar, skriven av en som kommit ut på andra sidan och klarat sig från helvetet. Jag kunde konstatera att jag helt och hållet glömt bort hur det var, hur det kändes och hur sjukdomen påverkade mitt liv. Men det kom tillbaka, när jag kände igen mig i det hon skrev. Först blev jag bara arg och upprörd över hur hon kunde tänka så barnsligt, tills jag insåg att det upprörde mig för att jag kände igen mig i det som jag läste. För att det träffade mig helt enkelt. Gamla tankemönster, så oerhört destruktiva sådana. Att jag lyckades bli så här frisk och trygg i mig själv är ett mirakel. Aldrig har ätstörningen ens så lite som knackat på dörren. Jag är helt trygg i att den inte existerar längre, och trygg i att välkomna gamla känslor på besök. Det är bara det att jag ältat ätstörningen och du är inte tillräckligt bra rösten inuti mig så mycket förut och i så många år att jag blev så innerligt trött på dem. När jag slapp ätstörningen var det för att jag ville bli frisk, för att jag visste att jag förtjänade bättre. Sedan Juni 2010 har jag varit frisk, det är 6 härliga år. Hur har jag då lyckats med att bli frisk? Jag tror att det beror på att jag självmedvetet tog tag i det som skavde bakom, jag fixade mig själv och var alltid mån om att förstå mina känslor. Att sätta ord på hur jag känner har alltid varit viktigt för mig. Jag hjälpte mig själv. Den bästa hjälpen kommer alltid inifrån. Förstås med stöd och bollplank utifrån, men terapi är aldrig så bra som när klienten själv kommer med de goda råden och de nya insikterna.

Kärnan till hela min ätstörning var att jag aldrig kände mig tillräckligt bra, alltid kände mig lite utanför och aldrig riktigt vågade fullt ut. Jag var ett blygt barn, jag var barnet som hellre kissade på sig på dagis än bad om hjälp att besöka toaletten för att det kändes för skrämmande. Dessa känslor av otillräcklighet kunde jag inte hantera i min barndom, och jag blev en ätstörd tonåring som drömde om att få dö en långsam och plågsam död. Jag har varit längre ner än någon i min omgivning kunnat ana, och jag ville skona dem det för de förtjänade inte att veta sanningen. Jag ville inte heller visa mig otacksam. Ofta grät jag om kvällarna för att hela livet gjorde för ont. Ibland var jag utfryst, ibland hatad av hela byns jämnåriga och ibland populär. Det jag alltid var och det jag alltid hade att falla tillbaka på var drömmen om anorexi. På något vis var det så skönt att veta att jag alltid hade den tryggheten. Det bara kändes bra att jag hade mina egna hemliga planer som ingen kände till. Att få anorexi gick inte så där bara, jag kämpade länge för att bli mager men hela jag var ett fiasko. Jag läste på internet om tips på hur man skulle få anorexi och försökte för allt jag var värd. Får man anorexi så tar kroppen till sist slut och man dör en långsam död. Den döden jag ansåg mig förtjäna, och eftersträvade. Jag visste att jag var för feg att ta livet av mig på annat sätt, även om jag inte kände att jag ville leva eller över huvud taget hade något liv att leva. Dessvärre blev jag aldrig någon anorektiker, utan hamnade alltför ofta med huvudet nere i vessan istället. Under mina "bättre" perioder tränade jag frenetiskt för att kompensera istället. Min svaghet var att jag gav efter och hetsåt enorma mängder mat. Min kropp skrek efter kolhydrater. Att jag gav efter för frestelsen kändes som ett enormt misslyckande, varje gång. Och varje gång kände jag att jag förtjänade att straffas för mina synder. 

Det är svårt att greppa det nu, att jag har känt så där för bara sex år sedan. Det känns så långt borta, och det gör inte ont att tänka på det heller. Jag blev tiotusen gånger starkare av min resa, och lärde mig att älska mig själv på riktigt. Min självkänsla härstammar från denna tid, den uppstod när jag blev frisk. Och jag är så stolt över att jag har kunnat ta mig ut ur något som jag ville att skulle ta livet av mig. Samtidigt som jag tror att distans är bra, så börjar jag inse att jag inte behöver denna distans till mitt förflutna längre. Vad jag än gör, och vad som än händer i mitt liv så kommer jag aldrig någonsin att skada mig själv på det där sättet igen. Jag är värd så mycket mer. <3

Likes

Comments

Hej på er,

jag har varit väldigt off de senaste fyra fem dagarna för att allt bara blev lite för mycket på en och samma gång. Jag höll på att tappa hoppet helt och hållet. Förstår ni paniken när man plötsligt känner att allt bara rinner en ur händerna? Jag var så rädd att jag aldrig någonsin mer skulle få må så gott som jag mått här innan. Rädslan var dock obefogad och grundade sig på all stress som byggts upp under veckans gång på grund av mitt jättetajta schema och nästan lite för långa to do lista.. samt alldeles för lite sömn. Åter igen en påminnelse om att människan inte är skapt för att arbeta om nätterna. Nu känns det ändå som att jag har skolan under någorlunda kontroll, jobbet är helt kaos men jag kan inte lägga mig i för då kommer jag att gå sönder. Träningen måste tyvärr vänta till semestern, likaså bloggen och min efterlängtade tvättdag (..jag ser fram emot mina dagar i tvättstugan haha). Men hela poängen är att dessa underbara saker som förgyller min vardag inte för gott är ute ur mitt liv, de måste bara bortprioriteras en stund för att om några veckor klättra högre upp på prioriteringslistan igen. Jag tror att det var det här som gjorde mig så ledsen, att allt det som gör mig glad och får mig att orka med skola och jobb togs ifrån mig och ersattes med ännu mera måsten.

[Vi har personalbrist, big time. Två stycken personer som varit på inskolning har dragit sig ur för att jobbet har upplevts för svårt och inte varit deras grej. Jag klandrar dem inte för det, för det är ett jättesvårt arbete. Vi gör saker som suger bort slem, tar bort kiss med kateter, medicinerar, byter peg-slang, sköter personlig hygien med mera. Till på köpet är hon, min arbetsgivare, en gravt utvecklingsstörd kvinna med diverse sjukdomar som man måste lära känna på djupet för att kunna hantera. Så ja, jag förstår om de blev skrämda. Hon är förstås supermysig och härlig när hon mår bra och de dagarna hon gör det så är hon relativt lättskött. Tyvärr har de bra dagarna börjat bli färre igen och att då komma som ny person och försöka lära sig jobbet måste nog kännas överväldigande. Men, hur mycket jag än bryr mig om henne och mina kolleger så kan jag bara inte offra mina semesterdagar för att jobba. Jag måste få vila upp mig, nog efter föregående vecka, denna vecka och kommande vecka. Tre intensiva veckor utan luckor i schemat för återhämtning. Jag är självisk här men jag är det för mitt eget bästa. Jag skulle ha helt fullt upp redan utan jobbet så det säger kanske en del om min verklighet för tillfället.]

Idag däremot, är jag LEDIG från jobbet! Det betyder att jag kommer att jobba hemifrån framför datorn (eller datorerna) hela dagen med att redigera bilder till mitt förhoppningsvis nya jobb, läsa en roman till en kurs om ätstörningar, göra klart ett grupparbete, skriva på en hemtentamen och planera kommande vecka. Och fira Finlands självständighetsdag förstås!

Min energi håller ändå på att komma tillbaka och jag blir allt mer peppad på att bocka av min att göra lista. :) Nu kör vi! Det här fixar jag. Det här blir bra! *tar ett djupt andetag och rättar till hållningen*

Likes

Comments

Jag hade en så otroligt härlig kväll igår med Rosanna. Jag hade inte sett henne på evigheter, och var trött efter en lång dag och några timmars aktivt tänkande på föreläsning. Men det vände snabbt, för när jag kom hem till hennes lägenhet så hade hon dukat upp med kvällsmat, chips och dipp och en flaska vin. Till råga på allt hade hon också paketerat in en liten lillajulsklapp åt mig. Smalt till en pöl på golvet. Det var precis vad jag behövde just där och då. Tack älskade vän. Egentligen hade jag bara velat gå hem och sova efter skolan, men ansträngde mig ändå för att gå hem till henne. Och som belöning fick jag en otroligt härlig och mysig kväll! Det är alltid värt att anstränga sig för att umgås med sina vänner.

Idag blir det lunch me Erika och Emilia och sedan 6 timmar kurs i ett. Mot kvällen ska jag köra iväg till Bennäs, för imorgon blir det ett 7-års kalas och fotografering. Mysigt mysigt.

Nu ska jag lyssna vidare på julmusik och sminka mig. Trevlig helg! <3

Likes

Comments

God eftermiddag

Här är det bråttom, om någon kunde ge mig några extra dagar under dessa tre kommande veckor så skulle jag vara den personen evigt tacksam haha! Jag vill ju lägga ner en massa tid på bloggen för att det är så roligt att vara igång med bloggandet igen, och jag har tusen och en ideer om roliga grejer att skriva om. Jag är så himla inspirerad! Men tiden räcker inte till. Problemet är att allt jag har på gång är sånt som är viktigt, och som jag både vill och måste göra. Det är jobb (jag blir arbetslös efter december så alla arbetsturer är guld värda), det är skola med obligatorisk närvaro, grupparbeten, presentationer och deadlines. Och så allt annat. Att inte ha någon fritid är jobbigt men som tur har jag all tid i världen efter den 19:e december. Då får jag pusta ut och njuta av semester. Bokstavligen, jag har nämligen 2 veckor semester kvar att ta ut. ;)

Det är alltid så här före jul. Men jag vet också att bara jag överlever dessa tre veckor kommer jag att få en ordentlig belöning i form av fritid och julmys!

Hur klarar ni vardagsstressen? Jag försöker att tänka på att prioritera, att inte stressa över saker som kan vänta. Att ÄTA MAT! Skippa aldrig måltider fastän det kan vara svårt att få det att gå ihop. Mat är alltid högt upp på prioriteringslistan för att man inte kan tänka klart utan energi helt enkelt. Att behålla lugnet och göra det man kan åt saken helt enkelt. Att ha en kalender lättar också, där man skriver in alla viktiga saker.

Förresten! Se på denna vackra skapelse. En härlig liten ljusstake fyndad på loppis för x antal år sedan. Jag hittade den i vår soffa (vi har en sån med förvaring) och blev riktigt glad.

Likes

Comments

God Morgon kära människor

Har du vaknat och känt ångest, stress, oro eller nedstämdhet någon gång? Utan att veta varför eller vad du ska göra för att vända dagen. Lugn, bara lugn. Här kommer mina bästa tips som fungerar, det enda som krävs är lite vilja.

1. För det första, ligg inte kvar i sängen. Stig upp även om det känns allt annat än roligt. Tro mig, det är värt det! Ta på dig något varmt och mysigt om du är frusen. Ta några djupa andetag och rätta till hållningen, fäll axlarna bakåt. Sträck på dig. Le med munnen, hur deppigt det än känns.

2. Ät frukost, för din skull. Inte för instagram, inte för snapchat och inte för din blogg. Börja morgonen för dig själv. Gör den ändå extra fin och god. Morgonen är bara din oavsett hur resten av dagen ser ut och du är värd att få börja dagen bara för din skull.

3. Andas. Om du är stressad, koncentrera dig hela tiden på att ta lugna andetag och andas djupt. Fokusera hela tiden på andningen, den är viktig. Efter ett tag behöver du inte längre påminna dig själv om att andas lugnt, kroppen rättar sig själv.

4. Sätt dig ner på ett bekvämt ställe med en kopp kaffe eller tee och lyssna, läs eller titta på något som ger dig positiv energi inför dagen. Bara just du vet vad du behöver för stunden. För min del är det oftast endera ett 15 minuters mindfulness ljudklipp eller min favoritpodd. Huvudsaken är att det får humöret att vända. Kanske är det din favorit blogg som alltid får dig att må bra? När du känner att det svängt lite så ska du hänga på. Låt inte de negativa känslorna komma tillbaka. Fortsätt fyll på med mera positiv energi. Det är helt okej att tanka energi av någon annan, den måste inte komma inifrån ännu.

Så här gjorde jag: Jag satte min i soffan med min frukost och tittade på en kortfilm om skogar som finns på netflix. Inget prat, bara musik och härliga klipp. De vackra skogarna tände en liten gnista hopp om att dagen ändå kan bli bra, och jag lade snabbt på ett morning mindfulness ljudklipp och mediterade i 15 minuter. Efter det var jag en helt ny människa (med kallt kaffe).

5. Dags för att ta dig an den nya dagen med positiv energi! 


Likes

Comments

Jag fick världens ryck här nyss. Det började med att jag plockade fram mina färgpennor och skrev en lista på 25 mål, det blev en mycket färggrann lista kan jag lova. :) Efteråt blev jag så inspirerad att jag beslöt mig för att piffa upp vardagsrummet. Jag drog fram alla ljusstakar och allt möjligt pynt och krimskrams som jag kunde hitta här hemma och slängde det framför mig på golvet. Och ni ska veta att det är en hel del. Sedan började jag lägga ihop stilleben. Jag hittade till och med en gammal ljusslinga och en lampa (!) som jag plockade fram så här lagom till Jul. Jag kände bara att NU ska detta tråkiga svartvita vardagsrum få sig en ordentlig makeover. Mycket guld blev det. Mysigt framför allt. Jag älskar slutresultatet, hoppas att ni gillar det lika mycket som mig. Ljusslingan kanske inte syns så bra, men den ger en härlig välkomnande känsla i rummet.

Härligt va? 

Gör som mig. Pynta hemmet! För det mesta blir man riktigt överraskad över alla nya lösningar som dyker upp så där bara när man vågar testa sig fram. Det behöver inte vara så svart och vitt, det behöver inte vara vitt över huvud taget. Nu släpper vi 2010 och kör på MYS. Perfekt ska det heller inte vara. Glöm alla regler, kör på bara.


Nu är jag helt ren i min själ. Jag ser fram emot att få lägga klockan på tidig väckning och veta att det är okej att snooza lite för att sedan stiga upp och äta en riktigt maffig och mysig frukost i mitt nya vardagsrum. HUR NICE!?

Likes

Comments