Header

Jag gillar att ha kontroll. Jag gör inget drastiskt utan att ha en plan. Jag gillar att känna mig trygg och veta att allt ordnar sig. Jag är i grund och botten en väldigt ansvarsfull person. Men nu har jag helt och hållet tappat makten, och det finns inget jag i denna sits kan göra för att fixa det. Jag måste förlita mig helt på min sambo och lita på att han fixar detta.

Jag kände mig trygg med att vi skulle fixa detta år ekonomisk, även om min sambo bara skulle ha studiepenningen som inkomst. Visst ville han jobba vid sidan om, men jag hade räknat på att det inte var något måste. Vi skulle klara oss på min föräldrapenning i värsta fall. Men nu måste vi tänka om, för jag får föräldrapenningen till minimibelopp för att du studerar på heltid och lyfter studiepenning. Ha! Det kändes som ett hån, när jag uttryckligen bett dem om att inte basera det på det utan på den senaste faststälda beskattningen för att jag kommer att säga upp studiestödet från och med september och inte studera på heltid. Men jag borde ha fattat bättre, och sagt upp studiestödet innan jag ansökte om föräldrapenningen. Nu är det sedan länge uppsagt, men det var tydligen för sent.

För nu har jag fått reda på att det kan ta UPP TILL ETT ÅR innan dom fattar ett nytt beslut och att jag tyvärr får ställa in mig på att få minimibeloppet tills vidare. Oklart hur länge. I värsta fall i ett år. Och det känns så surt. Jag har jobbat och slitit för dom pengarna som jag skulle ha rätt till under min föräldraledighet. Och vi behöver dem verkligen för att klara oss. Det är inte heller frågan om en liten summa jag går miste om, utan ganska mycket pengar som de tar ifrån mig. Så nu går jag från att ha räknat på att ha en inkomst på 1600 euro i månaden fram tills december, till att få in 585 (?) före skatt. Det är tusen euro mindre i månaden. Föräldrapenningen sjunker ju efter 56 vardagar, så i januari och framöver går jag bara miste om några hundralappar per månad. Men det är ändå mycket pengar för oss. För minimibeloppet får vi inte ens betalt hyran. Det jag får in täcker min del av hyran och kanske en halv månad i mat. Max.

Jag känner mig så otroligt dålig. Det känns som att allt detta är mitt fel, och att jag nu har försatt oss i en svår sits. Det känns som att jag tagit ifrån honom möjligheten till att satsa på att bli klar med studierna, för det finns ingen möjlighet att vi klarar oss om han inte börjar jobba.

Detta var verkligen inte den stress jag nu behövde. Jag försöker att inte oroa mig och stressa över detta. Försöker att inte anklaga mig själv över att det blev så här. Men det är svårt. Kanske, kanske kan jag slappna av sedan när han fått arbetsavtal. Jag är dock medveten om att arbetsavtalet ännu inte är skrivet, så man vet ju aldrig. Och jag försöker hoppas och tro på att Kela kommer med ett nytt beslut redan i höst. Men som kela tanten sa, ska jag inte hoppas på för mycket. "Det kan ta upp till ett år, och det finns inget du kan göra åt saken".

Jag känner mig så maktlös. För jag kan inte påskynda kelas beslut mer än jag redan gjort, och jag kan inte heller söka jobb. Och jag kan inte heller söka om studiestöd. Det skulle ge mig 250 euro till före skatt i månaden, men för de pengarna skulle jag vara tvungen att få in 20 studiepoäng nu på hösten. Och det klarar i alla fall inte jag av med en liten spädis hemma. Så det är bara att överlåta allt ansvar åt min sambo. Och jag känner mig så urusel på grund av det. Även om det inte är mitt fel. Jag vet ju att jag har rätt till dom där pengarna. Jag har ju jobbat för dem. Jobbat och studerat heltid i fyra år, och lyft så lite som ett års studiestöd på fyra år. Detta känns verkligen som en käftsmäll efter 3,5 år av nattskiften och skiftesjobb.

Ush ja, jag känner mig så stressad utav detta nu som kom som en total chock för några dagar sedan. Jag vill försöka slappna av nu, för jag vet att bebisen behöver det. Jag måste försöka hålla mig positiv och inte vänta mig det värsta. Det är det enda jag kan göra. Och hoppas förstås.

Håll tummarna för oss! ❤️

Bloggaa matkapuhelimesta - Nouwilla on ehkä Ruotsin paras blogi-sovellus - napsauta tästä!

Likes

Comments

Jag har under de senaste åren medvetet njutit av att inte ha barn. Missförstå mig inte nu, jag har velat ha barn länge MEN vetskapen om att det kanske blir barn inom en inte alltför avlägsen framtid har fått mig att ta medvetna beslut. Jag har rest, unnat mig kläder och inredning, förverkligat mig själv och mina drömmar och njutit av studielivet. Och vet ni vad? Jag har njutit så in i.. Ids nu inte svära här på bloggen, men jag har NJUTIT! Njutit av att fira pampas nationaldag, dansa, vara full, sträcktitta på serier om kvällarna tillsammans med Fredrik bara för att vi kan. Vi har njutit jag och Fredrik. Tagit ut det mesta av studielivet och av att vara vuxna. Visst, det har inte varit lika fritt och oansvarsfullt leverne som det var för både mig och Fredrik när vi var singlar och nästan bodde vid melody. Men det har varit härligt, jobbigt och vi har haft en stor frihet till att göra vad vi vill. Han har spenderat otaliga timmar i Vasa på att på fritiden snickra på sina gitarrer, och jag har låtit honom ha sitt. Jag har inte ringt hem honom fastän klockan har varit tio på kvällen, och han har fått hålla på precis så mycket som han velat med sitt ishockey. För jag har alltid varit medveten om att det inte blir lika mycket tid över till sena kvällar med gitarr snickrande i framtiden. Och jag och Rosanna har haft vår beskärda del av vinkvällar som slutat med att vi legat på hennes vardagsrumsgolv och ätit hämtpizza klockan fyra på natten. Jag har länge varit redo för att överge nattlivet för bebisgos. Men jag har ändå passat på och njutit av det så länge som jag kunnat. Visst finns det många fina härliga aspekter av att inte ha barn. Liksom det finns många härliga aspekter av att vara singel eller av att vara pensionär. Men jag skulle verkligen inte vilja vara varken singel eller pensionär nu, men det utesluter inte att jag någon gång har velat vara just singel och inte utesluter det heller att det är precis vad någon annan vill just nu. Däremot njöt jag av att vara singel, så pass att jag var mer än redo att starta ett seriöst förhållande när jag sedan träffade min stora kärlek. Så, därför tänker jag lika om vår framtid som blivande föräldrar. Vi skulle med all säkerhet aldrig byta bort vårt barn för att kunna återgå till att inte ha barn. På samma sätt som jag aldrig skulle byta ut Fredrik mot singelliv. Och inte tror jag heller att mina föräldrar skulle vilja byta ut deras barnfria dagar mot att inte ha barnbarn och istället ha små barn hemma. 

Jag är rätt säker på att allt detta beror på att jag känner att jag verkligen njutit av dessa livsskeden. Visst har de även varit jobbiga, och jag har inte glömt bort hur jag som singel ofta grät över att det aldrig fungerade med någon kille och att "iiingen vill ha mig". Jag har inte heller glömt bort hur jag ofta med sorg i hjärtat tänkte på att vi inte har barn, och hur jag såg åren av studierna som vi hade kvar bara stapla sig upp på varandra likt en hög mur som hindrade mig från att kunna ens tänka tanken på att bilda familj. Men jag reste mig alltid upp igen, och insåg verkligen sista året att nej nu fan, nu ska jag förverkliga mig själv och göra det jag innerst inne vill göra. Och det blev lättare då att vänta på tiden efter studierna, när jag samtidigt fick förverkliga mig själv och göra sådant som jag tidigare bara kunnat drömma om. Det har varit en salig blandning av att känna att man gör det man vill göra och av att känna att man nog ändå är rätt färdig med detta livsskede. Men jag tror att jag verkligen skulle ha ångrat mig om jag bara hade känt mig less och färdig och inte gjort saker som fått mig att bli glad. Tänk om jag t.ex. bara hade jobbat som personlig assistent och studerat, och aldrig hade sökt drömjobbet, aldrig hade farit på utlandsresor, aldrig tillåtit mig att bli redlöst full och aldrig tillåtit mig att festa tre dagar i sträck på pampas? Om jag inte hade tillåtit mig själv att njuta av att inte ha barn och göra sådant som jag vet att kommer att bli svårare att göra som förälder, då hade jag nog ångrat mig och säkert bittert börjat sakna den förgångna tiden. Och vet ni? Det är rätt najs att ha snygga möbler och prylar som jag unnat mig under tiden jag jobbade. För då tänkte jag som så att jag aldrig i framtiden kommer att kunna lägga så stora summor av lönen på shopping så lika bra att passa på nu. 

Därför har jag så svårt för när folk säger åt oss att vi ska passa på att njuta nu innan bebisen kommer. För jag tänker liksom så, att vi njutit av att inte ha barn i så många år nu helt enkelt. Och hur lätt är det egentligen att just nu, njuta av att vara barnlös när man är höggravid och på så vis är rätt så begränsad fysiskt, och samtidigt verkligen längtar efter bebisen? ;) Nej, njuta av att inte ha barn det tycker jag att mestadels hör till tiden innan man bestämmer sig för att skaffa barn. Visst finns det tid över till att njuta av att inte ha barn ännu när man är gravid, men jag anser det inte vara det väsentliga. Så till alla er som säger att vi ska njuta: vi har njutit, och vi njuter ännu. Men vi längtar desto mer efter att vara tre. 

Mitt råd till er och mig själv; njut av livet helt enkelt. Man kommer att tacka sig själv över att man tagit ut det mesta av alla olika livsskeden. 

Likes

Comments

Så vackert inredd lekstuga. Jag hade gjort vad som helst för att själv ha fått leka i en sån som liten. Sedan, någon gång i framtiden. Då ska jag och vår dotter (eller son) inreda och fixa upp en lekstuga åt kommande (eller befintliga?) småsyskon. Det är ju så svårt det där att avgöra, om det ens blir flera barn och om vi bor så att vi då kan bygga lekstuga. Men det vore kul i alla fall. Tills vidare ska jag drömma om ny inredning och planera hur vi ska möblera i vardagsrummet. Vi bor ju i en jättestor lägenhet, och vet ni. Man blir så fort, så otroligt bekväm av sig med all (outnyttjad) yta. Vi utnyttjar ca hälften av allt utrymme här i dagsläget. Eller nja, 2/3 delar då kanske. Därför känns det så bisarrt att tänka att för den summa jag skulle kunna tänka mig att överväga att lägga på ett huslån, skulle ge oss lika många kvadratmeter vi har nu eller till och med mindre beroende på husets läge eller skick.

Det jag drömmer om nu är nya soffor och en lepakkotuoli jag sett att masko nu säljer till rea pris. Bara Fredrik vaknar ska jag gå och försöka övertala honom om att det lugnt vore värt det. När det kommer till inredning är jag beredd att offra allt. Jag kan gå och knida på några tiolappar och tycka att det är för dyrt att betala 40 euro för något jag behöver men samtidigt spendera 200 euro på en möbel och enbart känna lycka. Vardagsrummet är hemmets hjärta. Och ett hem man är nöjd med, som fyller hela ens kropp med glädje, harmoni och ro när man stiger in i det. Det är a och o i mitt liv. Förut var jag väldigt hätä och otålig med att få det fint direkt. Men nu har jag lärt mig att ta det lugnt och känns efter vad jag vill ha för möbler på riktigt och hur det blir bäst. Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag varit helt nöjd med inredningen här hittills. För det har jag inte varit. Jag har grubblat, bytt plats på grejer och ändå inte blivit nöjd. Gått och lagt mig arg och sovit på saken, ignorerat röran här hemma och tålmodigt bara bitit ihop när folk hälsat på här. Jag har svårt med att låta andra se när det är halvfärdigt. Men jag har behållit mitt lugn och tänkt att det kommer. Tänkt att jag ska låta hemmet växa fram. Det tog två år i Vasa för mig stt få det möblerat och inrett så att jag blev nöjd. Att tro att det då ska gå på en månad här är nog att ha orealistiska förväntningar. Och vet ni? Jag är glad att jag inte förhastat mig med något utan tagit det lilla lugna. För nu efter två månader här så börjar jag äntligen känna hur jag vill ha det. 👌🏻

Likes

Comments

​Efter en toppenhelg är en regnig måndag helt välkommen. Vi spenderade helgen med att grilla och äta gott hemma hos Joanna och Emil på fredag, vilket var så mysigt. Dom ska också få barn, och det är så roligt att tala med någon som delar samma intressen. På lördag hade vi en välförtjänt hemma film kväll med godis och god mat. Vi åt till och med ute på vår balkong, vilket jag insisterade på att vi skulle. Det var helt klart värt det. Efter det spenderade jag all min tid på balkongen och njöt. Blommorna och bordet fick dessutom också flytta från den inglasade balkongen till den oglasade, det är alldeles för varmt och instängt på den inglasade balkongen så där kommer de ej till nytta i denna sommarvärme. På söndag kväll kom Jennifer över och vi satt länge ute på balkongen och talade om allt mellan himmel och jord medan vi drack alkoholfritt skumvin (som lämnat över från bröllopet. Tack tack tack Emmy & Anton för den flaskan.. <3) och mumsade på choklad och glass. En toppenkväll. Runt midnatt stack hon hem och jag gick till sängs. Utmattad men lycklig. Idag har jag bara haft en hemmadag. En typisk regnig måndag. Jag har tvättat upp babynestet, en mjukis och filten som mamma stickat åt bebisen. Dessa är nu på tork på balkongen, men får se om de över huvud taget torkar i denna fuktiga luft. 

Det är så mysigt med regn och nu längtar jag om möjligt ännu mer efter vår septemberbebis. Tänk soliga höstdagar, färggranna löv, höstluft och ruggiga regniga höstkvällar med en liten bebis i famnen. En behöver inte mer än så för att bli helt fullkomligt lycklig tror jag. 

Likes

Comments

Nu boar jag och förbereder mig för fullt här hemma. Det enda jag har lust med att göra är att fixa, städa, tvätta bebiskläder, bädda och börja packa bb väskan. Jag gissar att jag kommit in i den välkända fasen av graviditeten då mamman knappt vill göra något annat än att förbereda sig inför bebisens ankomst. Ändå är jag så otroligt glad över att vi fixade med det mesta mellan vecka 20-30. För nu i detta skede skulle jag till exempel aldrig orka med en Ikea resa, med att handla möbler och med att fixa fysiskt tunga saker. Mitt tips till andra gravida kvinnor där ute, börja fixa i tid! Jag skulle rekommendera att göra de flesta stora inköpen i andra trimestern när man ännu orkar och har gott om tid. Även sånt som inte direkt hör till bebisens ankomst, men som kan vara otroligt skönt att ha fixat innan, kan vara bra att göra så länge som man känner sig smidig. Att tapetsera eller rensa ur förråd skulle jag själv inte orka göra längre i dessa veckor t.ex. Att vi nu även fått hem en tvättmaskin är jag så tacksam över. Det skulle aldrig ha gått att boka tid och springa upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan med en liten spädis hemma. Mycket bekvämare att få tvätta här istället. Bara matstolarna som måste målas ännu och sedan är själva lägenheten färdig. Nu har vi även fått möblerat om som vi ska ha det här hemma, så det är skönt.

Nu beror det förstås på hur man är som person, men jag tycker själv att det räcker riktigt bra med att ha en massa smått att fixa med nu i vecka 34 och att allt det jobbiga är undanstökat. För det är ändå en hel del jobb med att tvätta bebisens kläder, lakan och filtar och med att ställa allt så som man vill ha det. Men det är ju också dessa saker som jag själv tycker är så roliga att pyssla på med. Jag njuter verkligen för fullt.

Det vi har kvar att fixa är:

  • Sy ett eget skötunderlägg att ha med i skötväskan (alt. köpa ett om vi hittar)
  • Köpa en snygg, stor väska med många fack och dragkedja att ha som skötväska
  • Köpa en mjuk amnings bh och amningslinne (kanske gör detta först efter förlossningen när jag vet min nya storlek)
  • Packa bb väska
  • Skriva förlossningsbrev
  • ev. köpa en babyvakt/larm. Det är ingen panik med detta och vi kan alltid köpa efter att bebisen kommit också om vi känner att det är något vi behöver. Men samtidigt så vore det ju bra att ha hemma för säkerhets skull redan från början..
  • Köpa blöjor i storlek 1 och hämta ut libero väskan.
  • Köpa ett spjälsängs skydd.
  • Bädda spjälsängen (sparar detta så länge som möjligt för att undvika att det blir dammigt.. men har svårt att tro att jag kommer att kunna hålla mig ifrån att bädda haha!) Alla lakan är dock redan tvättade och ligger i byrån.
  • Fixa sköt "bordet" i badrummet. Vi kommer att köra på två skötbäddar. Ett skötbord i sovrummet där man kan klä på bebisen och byta kissblöjor. Och en skötbädd på golvet i badrummet där man kan byta kakkablöjor. Hur detta system sedan väl fungerar återstår att se, men så hade jag tänkt i alla fall. Vi vill så långt som möjligt undvika våtservetter, och det är ändå några meter mellan sovrum och badrum och därför tänker jag att det är smidigast att ha två skötbord. Skötbordet i sovrummet har klädbyrå intill sig också, så alla klädombyten lär gå smidigt där.
  • Sterilisera nappar och bröstpump
  • Gå igenom bruksanvisningar till hur man använder bärselen (haha)
  • montera babyskyddet i bilen


.. Och säkert en hel del till som jag glömt bort. Det som jag tänkt spara till det sista av praktiska skäl, är att storhandla och bunkra upp med mat i frysen och hygienartiklar etc. För det är ju ingen panik om det inte hinns med, men det kan vara riktigt skönt att ha tandkräm, mat och shampo hemma och inte behöva fara och storhandla direkt man kommer hem från bb. Sedan tänkte jag även spara tvätt av sängkläder och sånt till strax innan och försöka tajma det så att vi har rena lakan i sängen och rena kläder i garderoben och inte behöver börja tvätta och byta lakan den första veckan i alla fall. Varför jag vill undvika tvätt av lakan med spädis är för att jag helst tvättar dem i tvättstugan så att jag får hänga dem på tork där och det är ett heldagsjobb. En storstädning tänkte jag även försöka få till där närmare BF. Men det blir först efter fönsterbyte i lägenheten, vilket kommer att ske i augusti någon gång. Gissar att det kommer att damma ordentligt här hemma då ändå.

Googlar man på i vilken vecka började ni förbereda er för bebisens ankomst eller liknande fras, får man väldigt många olika svar. Många väntar till vecka 37 med att ens beställa en vagn, medan vissa mammor går så långt som till vecka 39 med att börja fundera på om de kanske borde börja tvätta några kläder.. Visst finns det kvinnor som börjar på med att förbereda sig i vecka 12 redan, och många som har allt klart i vecka 30. Allt det här är ju helt individuellt, och man ska nog känna efter själv var man står. Vet man dock om att det är saker som ska göras före bebisen kommer, så är det klokt att göra dem så länge som man har lust och orkar. Saker som kan vänta, de får självklart vänta. Personligen skulle jag råda andra gravida att inte stressa, och göra saker efter hand. Men det är klokt att börja på i tid ändå (och inte lyssna för mycket på sin partner om hen råkar vara en man som så där stereotypiskt nog tycker att aaaalllt kan vänta. Hade jag lyssnat på Fredrik så hade vi åkt till Ikea denna helg som var. Hur misslyckat hade inte det blivit då? Med halsbränna, förkylning, trötthet och stor mage.. Nej tack.) Att vänta till veckan innan BF för att man tror att det innebär dålig tur eller något med att börja fixa och sedan inse att man helt enkelt inte orkar, det råder jag er för att inte göra. Men å andra sidan så behöver man inte göra allt det som andra mammor gör, allt handlar ju om vilka förutsättningar man själv har. Personligen så vill jag satsa på mental förberedelse veckan innan bf, och om jag går över tiden vill jag göra saker som se på filmer, äta ute, gå på bio och slappna av. Bara vara helt enkelt, och njuta av att allt är fixat inför bebben. :)

Likes

Comments

Nu är det liksom inte skönt att vara mig. Jag har inte gnällt mycket under denna graviditet hittills, men så här i vecka 34 (33+0) så låter jag det komma.. det är jobbigt. Jag är så förbannat trött, mina fötter värker och jag klarar knappt av att hålla igång en hel förmiddag utan att på eftermiddagen vara helt slutkörd och bara vilja sova och gråta. Värst är också att Fredrik inte verkar fatta hur trött jag faktiskt är, och att varje steg jag tar gör ont. Då vill man liksom inte passa upp sin sambo och hämta grejer åt honom. Jag får nog börja be honom passa upp mig snart.. jaja, jag får nog vara tydligare med honom tror jag. Jag gnäller för lite. Vet han ens om att jag har ont i fötterna? Tror inte det. Idag bad han mig att gå och stänga av lampan åt honom, och jag blev så förundrad att jag inte ens blev sur. Men som tur insåg han att det kanske är aningen orättvist att jag, som är gravid och helt slutkörd efter denna dag, ska släcka lampan åt honom. Jag menar, jag hade städat och lagat mat och diskat under dagen redan.. Så han gjorde det. Tur för honom, annars hade jag nog blivit ganska sur.

Ja, och så denna jävla halsbränna. Det gör så ont!! Jag har aldrig haft halsbränna förut, och trodde att det var synonymt med sura uppstötningar. Men icke. Detta är ju något av det värsta jag varit med om. Det tar så sjukt alltså. Det är en helt obeskrivlig smärta och inte ens rennie hjälper om det hunnit bli riktigt illa. Då hjälper inget.

Och mitt humör.. jag gråter i genomsnitt en gång per dag nu av ilska, sorg och stress. Ser ni mig med röda ögon och ledsen så bli inte rädda, det är bara jag som har humörsvängningar som är ganska okontrollerbara. All min energi går åt att vara glad och trevlig när jag umgås med andra personer som inte är barnets pappa.. han däremot, får ta ganska mycket nu vill jag lova. Utåt sett verkar jag nog helt harmonisk tror jag. Här hemma dock, är jag inte fullt så harmonisk.

Och så är jag så otroligt osmidig nu också. Det gör ont att böja sig och binda skorna, så varje gång jag måste göra det blir jag arg för att Fredrik inte fattar att göra det åt mig och arg på mig själv för jag vill inte be honom om det. Inte ännu. Jag är ju bara i vecka 34, då borde man väl fixa sånt själv. Till på köpet håller jag på att bli förkyld nu också. Ont i halsen, lock på öronen och svullen näsa. Ingen snuva ännu, men jag är så där täppt så att det går att andas men man får inte tillräckligt med luft.

Tja, där var mitt gnäll och en lägesuppdatering om hur graviditeten framskrider. Som tur är du snart här, lilla unge. Hur jobbigt det än är, blir jag lika glad varje gång du börjar sparka och ha dig i magen. Lite lustigt det här hur jag inte alls förknippar allt det jobbiga med bebisen, utan bara med graviditeten. Bebisen däremot, ojoj så varm du gör mig om hjärtat. Jag blir så glad och upprymd när jag ser bebisen röra på sig och blir påmind om vad som väntar oss riktigt snart. 😍 tur det, att det är värt allt. Konstigt nog så vill jag göra om detta. Inte ännu på ett bra tag, men någon gång helt klart.

Likes

Comments

Jag har blivit för lat för att orka blogga dagligen, eller ens varje vecka? Men känner ändå ett stort behov av att få uttrycka mig och dela med mig av min vardag. Därför finns jag helt 100 % tillgänglig på instagram, där jag uppdaterar flera gånger per vecka och lovar dem som följer mig snapshots och videoklipp av min vardag på My stories dagligen. När bebisen kommer till världen gissar jag att jag nästan helt och hållet kommer att övergå till att enbart uppdatera där, för att det är så smidigt och tar bara några sekunder. Hint hint till min mamma och syster, skaffa instagram om ni vill se bebisgos! Jag kommer fortfarande inte att överge bloggen, den får hänga kvar och här tänker jag samla guldbitarna av våra liv. Det är så värt det, när man i efterhand kan gå tillbaka och läsa om hur livet var då. Någon tätare uppdatering här kommer jag inte att räkna med, men ändå tillräckligt för att kunna sammanfatta större livshändelser eller tankar och funderingar som dykt upp. Men som sagt, är ni nyfikna på vad jag sysslar med om dagarna så följ mig! På instagram hittar ni mig under namnet ieliin. Att ha en blogg är så bra tycker jag, särskilt om man som jag trivs med att dela med sig av sina tankar. Jag har alltid haft ett stort behov av att skriva ner tankar. Jag har min lilla anteckningsbok med listor på allt från större inköp till vad som ska göras, min kalender som sammanfattar mina veckor, min instagram som visar (genom foto) hur mitt liv ser ut, min blogg som beskriver vad som händer i mitt liv och där jag får bolla tankar med mig själv och min facebook som liksom knyter ihop allt. Ja, jag gillar nog att leva under sociala mediers tid. 

Jag är ett så pass stort fan utav instagram att jag helt klart överväger fördelarna med att börja satsa på det helhjärtat och bli en riktig instagrammare med syfte till att inspirera andra och med syfte till att folk ska tycka att det är roligt att följa mig. Det vore kul, att bli en instamom. Det är nog dit jag strävar tror jag, faktiskt. Jag gillar konceptet med instagram nu när My stories finns tillgängligt. Orsaken till att jag inte är ett så stort fan av snapchat är just det, att man inte kan spara bilder som syns där hela tiden utan att allt man laddar upp försvinner så snabbt. Med instagram får man båda världarna, vilket jag gillar. Dessutom har jag så svårt att hitta folk på snapchat. Njä, jag har nog aldrig riktigt fattat grejen med snapchat om jag ska vara ärlig. Fredrik till exempel, han däremot spenderar nästan all tid på snapchat. Så det är nog bara individuellt tror jag!

Min lilla hemliga dröm är att bli stor på instagram, men jag vet också att det kräver engagemang och att man måste ha en nish för att synas. Men jag jobbar på det! Och det går faktiskt helt bra måste jag säga, bättre och bättre hela tiden. Så, nu avslutar jag detta inlägg med att be mamma ladda ner appen och skapa ett konto och följa mig. :) 

Likes

Comments

Fotografier från en dag fylld med kärlek 

Jag tänker låta dessa foton tala för sig själva. Det enda som nu behöver sägas är, att jag älskar sättet han ser på henne, den där first look blicken de ger varann innan de möts vid altaret. Jag älskar stämningen i dessa bilder, och jag är så glad att dessa två fick varann.

Blir alldeles varm i hjärtat när jag ser den där blicken som enbart kan förekomma när man ser på någon man älskar mer än livet självt.

Och så bröllopsfesten då. Det viktigaste för mig var inte att jag hade kul, utan att de dansade och firade med sina vänner. Hade jag känt mig lite mer smidig med min stora mage så hade jag nog också dansat. Det blev en fin fest, och jag som är så otroligt gråtmild och känslig som gravid (skyller på det nu när jag kan) hade svårt från att hålla mig ifrån att börja fulgråta för att allt var så fint.

Och så denna man då. Han som är blivande pappan till vårt barn. Vårt gemensamma barn. Shit alltså, det känns fortfarande så svårt att greppa. Ska jag faktiskt få dela något så fint och evigt som ett barn tillsammans med honom? Jag är så stolt över honom att hjärtat nästan spricker. Han klarade av att sjunga och spela i kyrkan fastän jag visste hur svårt det var för honom. Men vad gör man väl inte för sin syster? <3 Det var fint, och han fick mig att tycka om stand by me, trots att jag annars inte är ett så stort fan av den låten. Jätteduktigt av honom att våga göra det. Efteråt sa han att han var mer nervös än han trodde att han skulle bli, och att han sjöng fel och att fingrarna låste sig. Det var det dock ingen som märke, inte ens jag. Bara det att han självmant valde att göra det för att han ville göra det för sin syster och hennes man skull får mig att älska honom så mycket. Han är en fin människa.


Likes

Comments

I måndags blev jag totalt överraskad med en babyshower. Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv. Jag hade nämligen inte alls kunnat ana att något var på gång, även om jag visste om att Rosanna skulle ordna en babyshower åt mig i något skede. Jag trodde bara inte att det skulle bli förrän i augusti, och allra minst en helt vanlig måndag i Juli. Jag och Fredrik skulle iväg till Fredriks syster Erica för att sköta hennes barn på kvällen, eller jag trodde att vi skulle det. Men istället möttes jag av ett "välkommen" och "överraskning!" (tror jag att dom sa?) och en hel hög med bekanta ansikten. Det var liite svårt att greppa det hela där och då, och jag blev så totalt tagen och chockad att jag inte visste varken ut eller in. Så här i efterhand ser jag ju förstås en del saker som skulle kunnat avslöja hela hemligheten, men jag reagerade inte alls på dessa små detaljer före. T.ex. vägrade Fredrik lämna lägenheten före klockan 18:00, även om jag envisades om att det är bättre ju tidigare vi dyker upp. Istället satt han på soffan och kollade youtube videor medan jag stod utomhus i protest och väntade på att han skulle börja måra iväg. Så himla typiskt Fredrik att fastna på youtube tänkte jag bara smått irriterat. Han "råkade" även ta en längre omväg och skyllde på att han var så borta i tankarna att han inte märkt att han svängt av på fel ställe. Väldigt olikt Fredrik, men det tänkte jag inte desto mer på då. Sedan la jag också märke till att det var en hel del bilar längs med vägen nära Ericas hus. Konstigt tyckte jag, men släppte det inom loppet av en sekund. Lite märkligt tyckte jag också att det var att hallen var så städad och att deras barn inte syntes till (hon har det inte stökigt annars, men nu syntes inte ens barnens ytterkläder eller leksaker till någonstans vilket kändes rätt märkligt). Att hon välkomnade oss tyckte jag också kändes lite väl.. mycket? Hon sa det inte ens på ett skämtsamt vis (som hon annars skulle ha gjort) utan verkade mera stel. Så fint folk är vi ju inte tänkte jag. Men sekunden därpå fick jag förklaringen till hennes välkomnande, och även om det liksom då sjönk in att jahaa, det var tydligen babyshower på gång så hade jag ändå svårt att förstå att dessa människor samlats där för min skull.

Jag är så glad över att alla dessa tjejer kunde dyka upp, och att bara en av mina närmsta vänner saknades. Det blev verkligen jättepersonligt och intimt, så jag är glad att jag i slutändan önskade mig en liten babyshower med närmsta familjen och vännerna. Det som verkligen berörde mig var särskilt en gåva som jag fick, en bok som de hade fixat ihop där alla fick två uppslag med meningar att fylla i riktade till bebisen och med saker som längd och vikt att gissa på. Jag är säker på att den boken kommer att vara av stort värde sedan när barnet blir lite större och hen kan läsa. Vad allihopa skrivit i boken läste jag först när jag kom hem, med ett stort leende på läpparna och tårar i ögonen. :) Det känns tryggt och fint att veta att bebisen kommer till en värld med nära och kära runt omkring som enbart vill barnet gott. Utöver alla fina presenter fick jag också en blöjtårta som Rosanna hade pysslat ihop. Den står nu och pryder vårt vardagsrum, för en så fin blöjtårta vill man inte riktigt plocka sönder i första taget.

För mig som har vänner som är ganska utspridda och inte bor i samma stad som jag, så var det så roligt att få se allihopa samtidigt. Och att både Rosanna och Henrietta kunde vara på plats var så kul, för de bor båda två i södra Finland och det är inte så bara bara att stämma in en träff med dem när man känner för det.

Tusen tack till alla som gjorde detta för min skull, ni är guldvärda! <3 Och denna kväll betydde massor för mig! Något att tänka tillbaka på sedan när jag i höstrusket är isolerad inomhus i vår bebisbubbla och sommaren känns långt borta. 

Likes

Comments

Som jag redan berättat för er, har vi varit en sväng till Ikea i Haparanda för att handla spjälsäng, matbord och en massa annat smått till barnet som skötbordsunderlägg, badbalja etc. Vi kom hem med nästan allt som vi hade på vår lista, och till ett förmånligt pris. Jag hade listat en hel A4 med saker vi skulle köpa, så visst blev det en hel del grejer. Utöver det som fanns på listan fyndade jag det gröna brickbordet och den svartvita kudden ovan samt kökspallen på bilden nedan. Riktigt bra impulsköp som verkligen gör inredningen mer enhetlig i vårt vardagsrum/matsal.

Här ovan ser ni vårt nya kära matbord, LISABO. Och nej, pinnstolarna ska inte vara bruna. Vi ska spray måla dem mattsvarta. Eller Fredrik ska göra det, så vi får se när han tar sig tid till det. Förhoppningsvis snart! Jag vill få vår matplats klar, för det kommer att bli så bra med svarta stolar till.

​Överlag trivs vi jättebra i vår lägenhet här. Själva lägenheten klagar vi inte på, den älskar vi. Huset är också på ett jättebra läge och jag skulle inte vilja bo någon annanstans i Jakobstad på hyra än här. Vi har nära till stan vilket är super för lata stadsbor som vi, och så har vi också nära till naturen och bor på en lugn gata. Mer än så kan man nog inte begära. MEN, det lilla skavsåret med denna lägenhet heter dålig ljudisolering. Vi känner våra grannar här ovanför riktigt bra nu, inte för att vi talat med dem utan för att vi hör dem varje dag.. I vasa hörde vi absolut inget av våra grannar och om vi någon gång hörde något litet ljud så tyckte vi att det var katastrof haha. Här hör vi många ljud, varje dag. Telefoner som ringer, barn som skriker och springer, arga föräldrar, personer som slamrar i köket med mera.. Dessutom ekar det i vår lägenhet, så det kan ju ha något med det att göra också? Men förhoppningsvis vänjer vi oss. Jag har redan vant mig och märker inget om dagarna, eller jag orkar inte notera det. Men en kväll låg jag nog sömnlös när jag hörde ett envist barn springa runt och skrika klockan elva på kvällen. Och ja, jag far tidigt och sova. Ingen vits att sitta uppe ensam, då Fredrik jobbar nattskiften och lämnar hemmet halv tio. 

Nej nu ska jag börja min dag med att skriva på gradu. Jag jobbar inte längre varje vecka, utan har en jobbdag inprickad om två veckor som jag har kvar, och kanske en filmning någon kväll nästa vecka om vädret tillåter. Men annars är det nog bara studier som gäller för min del fram till min moderskapsledighet som börjar den 10e augusti. 

Likes

Comments