Har du sökt sommarjobb? Nej. Har du sökt vanligt jobb? Nej. Har du lämnat in alla uppgifter? Nej. Har du tänkt på vad du vill göra efter studenten? Nej. Har du ens köpt kläder till studenten? Nej. Ser du fram emot att sluta skolan? Både ja och nej.

Har länge tänkt att skriva ett inlägg om hur jag tänker kring skolan och framtiden, men jag har aldrig kommit till kritan. Så fort jag sätter mig vid en blank sida försvinner alla ord. Det går kanske bara av farten. Antagligen för att jag är van vid att det ska skrivas i en specifik textstorlek och att mellanrummet mellan raderna ska vara en specifik storlek. Antagligen för att jag är van vid att jag ska vara klar om en vecka och att det sedan kommer bedömas efter kriterier jag inte kommer uppfylla. Jag kommer att ifrågasätta mig själv, mina kunskaper och mitt språk. Jag brukar inte skriva från hjärtat utan orden "utvecklat och nyanserat" cirkulerar som ett mantra i mitt huvud.

Men denna gång ska jag skriva från mitt hjärta. Från djupet av mitt hjärta då jag vet om att det är så många människor som känner precis samma sak. Många människor känner samma aggression, frustration och hopplöshet kring allt som har med skolan att göra. Jag skriver detta för att jag vill att uppmärksamma någonting som många har fastnat i. Ingen är ensam.

Jag älskar att ifrågasätta saker. Jag ifrågasätter allt. Många gånger min egna existens och vad jag gör här. Är det för att få höga betyg så att jag sedan stolt kan vifta med mina slutbetyg i ansiktet på min framtida arbetsgivare? Jag har kommit till slutsatsen att jag existerar för att leva och det är skillnad på dom två orden.

Allt är som ett garnnystan. Det är datum för sista inlämningar, det är uppgifter jag inte klarar av, det är krav om arbete och det är krav på att jag alltid ska finnas där för alla i min omgivning. Men jag då? Ska jag inte finnas där för mig själv i första taget? För att trassla ur garnnystanet måste jag hitta en ände, och just nu ser det ut som någon försökt para nystanet med en stavmixer. Jag klarar inte av allt dessa krav. Förlåt, men jag är inte lika stark som er. Jag kan inte sätta mig ner och plugga för bokstäverna, siffrorna, betydelsen, allt flyter ihop. Det är som en enda stor sörja i mitt huvud. Det är ett berg med uppgifter som ska klaras av. Jag måste vara försiktig med vart jag börjar, annars kommer allt rasa. Och så fort jag plockar bort en sak, kommer två nya. Vad är det vi kämpar för? 

Jag har aldrig haft ett speciellt starkt psyke, utan jag faller lätt i klorna för vad som än faller mig i smaken. Låt mig förklara, utan att du dömer mig. Jag började skada mig själv när jag gick i fjärde klass. Det var ytliga sår som läkte på en vecka, men de var tillräckligt djupa för att jag skulle känna något. Men likt toleransen gentemot alkohol så vänjer sig kroppen - och den vill ha mer. Till sist så skar jag bara tills fettvävnaden blottades och jag visste inte ens varför, för det gav inga utslag. Jag kände varken mer eller mindre utan jag var fortfarande ett vandrande skal. I början av förra året gick det fel. Jag ville inte känna något mer - någonsin. Jag ville frigöra mig från alla måsten jag inte kan, så jag skar tills en blodåder blottades och jag spenderade natten på akuten. Jag fick sy sju stygn och kom hem fyra på natten. Dagen efter tog jag bussen till skolan, för att fortsätta kämpa för det där saftiga jävla A:et alla ville ha.


Jag kommer få gå en sjunde termin, för jag uppfyllde inte alla krav. Men när jag sen har det där skitiga jävla slutbetyget i min hand så ska jag vifta med pappret som är befläckat med metaforiskt blodstänk i ansiktet på varenda arbetsgivare och säga ​"Ge mig det där jävla jobbet nu, för jag ​dog​ nästan för det här jävla pappret." 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments