Jag har aldrig blivit så rädd för mitt egna yttre som idag. Vincent skulle snapchata någon, och jag skulle göra ett tappert försök till att le.
När jag fick se bilden höll jag på att ramla av borden. Det är sådana oerhörda kontraster mellan allt. Ögonen är nästan gråa, jag hade svarta påsar under ögonen som nästan går ner till kinderna, kinderna är likbleka och ovansidan av ögonlocken är lätt röda. Mina läppar är sönderbitna och nariga och jag förstår inte vart jag förlorade mig själv. Vart tillät jag mig att falla så hårt? Äcklas totalt av varenda centimeter av min kropp, och jag försöker bättra på självkänslan genom att spendera min lediga tid, svettig, bland maskinerna på actic.

Jag vill verkligen inte mer. Nu ger jag upp totalt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Håller mig krampaktigt fast vid allt som är solidare än jag själv. Även fast jag kan röra vid allt, känner jag mig mer avskärmad än någonsin förut. Allt är på distans och oavsett om det är röster eller musik så låter allt så dovt att det knappt går att urskilja. Jag är varken ledsen, glad, arg eller förvirrad. Jag är bara tom. Jag är lite som en död fisk som bara flyter med.

Ögonlocken väger ton men jag är inte trött. Det blir bara så när man inte orkar gråta längre. Jag vet inte ens varför jag gråter, för jag känner ingenting speciellt. Hjärtat slår med sekunders mellanrum, vilket är skönare än när det slår med sådan hastighet att man blir rädd för att bröstkorgen ska sprängas.

Den här bilden förklarar i stort sett vad jag känner just nu


Likes

Comments

Stunder som dessa kväver mig. Då inga ord utbyts, utan du är fast med dina egna fantasier och värsta farhågor. Jag hatar att ligga upptryckt mot en vägg med tårarna som bränner bakom ögonlocken medans sängen knakar lite av att hon reser sig ur sängen och lägger sig på madrassen på golvet. Bara en så simpel sak, får mig att tänka på hur lätt människor bara kan lämna. Och hur många gånger jag än har försökt skakat av mig tanken, så kan jag inte låta bli att fråga mig själv om jag är redo för detta. Att jag är redo för att kanske bli lämnad igen.

Jag vill ta tag i hennes hår, arm, ben, hand. Vad som helst, och dra tillbaka henne hårt intill mig. Men är det något jag har lärt mig, så är det definitivt aldrig visa mig som den svaga. Klockan är fyra, och jag borde ligga och sova. Min hjärna är i uppror, och svetten rinner om mig.

Jag vill inte tillbaka i samma jävla svacka som innan.

Likes

Comments

Jag orkar inte längre spilla tid på att försöka dölja de svarta halvmånarna under mina ögon längre. Jag är svullen, och ingenting verkar vilja fungera som vanligt.


Men igår fick jag iallafall somna trygg. Hon var där, och hon rörde vid mig som om ingenting ont existerade. Minsta lilla beröring väckte tusen eldar inom mig och jag åtrår henne mer för varje gång jag lägger min blick på henne. Det är alla småsaker som gör allt så himla bra. Hur hon kan alla mina svaga punkter, hur hon styr mig med järnhand, att hon tycker att mitt sminkansikte är väldigt attraktivt, att hon märker alla små saker i mitt rörelsemönster, hennes varma andedräkt mot min hals, att känna hur hon börjar le mitt i en kyss och sättet hon kollar på mig när jag klär av mig som, även om jag inte har en tråd på min kropp, får mig att inte känna mig helt naken. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter.

När vi kom hem till mig igår vet jag inte vad jag höll på med, men jag sprang väl runt i rummet i mina egna tankar som vanligt. Hon fångade upp mig, och höll om mig så mitt huvud var vänt mot sängen. Där låg det en bukett med rosor som nu hänger på tork i mitt fönster.

Ska jag vara ärlig, känner jag inte det där nykära pirret med henne. Jag känner bara ren trygghet och det är den bästa känslan i hela världen

Likes

Comments

Sömnbristen och känslan av att vara totalt utmattad går hand i hand på en hårfin linje, som är gränsen mellan att vara ostabil och att förlora kontrollen helt. Jag vet inte hur många timmar jag har sovit det senaste dygnet, men det borde i normala fall räcka. Nu spelar det inte längre någon roll hur många timmar kroppen får vila upp sig för jag har insett att utmattningen inte är någon fysiskt, utan psykiskt. Det är huvudet som måste få vila ett tag.


Ingenting verkar vara sig likt längre, och jag är en sådan individ som livnär sig på struktur. Struktur för mig är inte regler eller saker man måste göra, utan det är riktlinjer. Så när du står där med hjärtat som sliter dig åt ena hållet, och hjärnan åt andra, ska du inte behöva ätas upp av beslutsångesten, utan det är där riktlinjerna kommer in i bilden. Även om de inte alltid gör saker till de bästa, så är det fortfarande skönt att inte behöva stå i mitten av sina egna moraliska och känslomässiga värderingar.

Börjar känna mig smått paranoid. Jag vill så gärna sova.

Likes

Comments

Allt är bara så jävla svart just nu, och det är så nära att jag bara tappar bort mig själv. Glömmer bort att andas. Jag vill ta mig långt härifrån, samtidigt som jag är medveten om att jag inte kan fly från mitt inre hur långt bort jag än lyckas ta mig. Jag behöver tid för att bli vän med mig själv, för just nu är jag min största fiende. Jag kan inte be mig själv sluta skrika, jag kan inte få mitt hjärta att sluta slå dubbelslag, jag kan inte sluta skada mig själv varken psykiskt eller fysiskt, och jag kan inte stänga av. Det har bara blivit för mycket av allt.




Likes

Comments

Mitt kaffe är kallt, och jag är trött och arg. Bussen åkte ifrån mig, så jag kommer bli sen till skolan. Vad är det man brukar säga, när livet ger dig citroner, gör lemonad? Det lät bra iallafall. Hur ska man göra lemonad av taggtråd då?


Det värsta med att inte ha fått någon sömn, är nog ändå sättet jag undermedvetet säger ifrån. Att jag inte orkar mer. Varje led pulserar av smärta, och jag vet inte om det är maginnehållet eller gråten som skapar blockeringen i halsen. Det är fridfullt, samtidigt som det är väldigt ångestfyllt att vara vaken väldigt tidigt. Det är fascinerande att se de små sakerna som man annars aldrig hinner stanna upp och tänka på. Männen som sopar gatorna och plockar upp cigarettfimpar och muggar från donken, De som putsar fönsterna på h&m, den stressade mannen i kostym som dricker kaffe från pressbyrån och luktar cigarettrök när han springer förbi och mamman med de fyra barnen som alltid skriker. Samtidigt som det är väldigt kaotiskt så kan jag inte rå för att jag ler varje gång jag stannar upp för att se dessa saker. Jag gläds över att jag fortfarande kan stanna upp i vardagen och att jag inte låter stressen ta över helt och hållet.

Visst, jag är också stressad över massa saker. Skolan, kärleken, träning, att räcka till, att få människor att stanna, hur jag ska hitta tid till att träna, hur jag ska hitta tid till att plugga, vad jag ska äta när jag kommer hem, om jag ens ska äta, vad jag inte ska äta, hur lång tid det tar innan sår läker, hur lång tid det tar innan hjärtat läker, hur hög musik jag kan spela utan att folk ska titta på mig, varför folk inte tittar på mig, om jag är fin, om jag är ful osv. Det är vardagliga tonårstankar som orsakar onödig stress. Men jag tar mig ändå alltid tid att bara stanna upp. Stanna upp och absorbera omgivningen och alla dess nyanser.

Det finns inte många saker jag uppskattar mer än att ta kvar i sju bussen in till Örebro, för att sedan sätta mig på våghustorget med en kaffe som värmer fingrarna och halsen. Ibland bränner jag tungan, och då är det inte lika kul, men när kaffet är sådär lagom varmt, då njuter jag verkligen. Jag brukar sitta och bara titta på människor, och de små molnen som börjat bildas vid allas munnar vid utandning, nu när det är kallt. Solen brukar ligga på sådär som i filmer, och musiken i hörlurarna är på en bra nivå. José Gonzales får min kropp att börja andas.

Detta inlägg vart väldigt vimsigt, och väldigt långt. Men det höll mig vaken.
Det, och kaffet jag tydligen druckit upp under tiden, trots att det förlorat all sin värmande egenskap. Dagens uppdrag – Att hålla mig vid liv. Trots att jag i den kampen har blivit mitt vapen och fiende.

Likes

Comments

06.17.
Kaffebryggaren låter som en mördarmaskin, men jag är bara glad om jag får mitt koffein. Jag har nu fått i mig ett halvt morotsbröd, med lite nutella på. Känns som om magen ska vända sig ut och in, och det har jag nog att tacka sömnbristen för. Om vi rundar uppåt lite, så fick jag två timmars sömn. Det kommer ta emot att gå till skolan, samt att ta sig till gymmet och faktiskt anstränga sig. Jag orkar inte.

Likes

Comments











Sömnen borde ha omfamnat mig för längesedan, men det enda som rör vid mig är jag själv i ett tappert försök till att få min kropp att sluta skaka. Att komma hem till denna kvävande atmosfär, samtidigt som jag vet att det är detta jag borde kunna kalla för "hem", är nog det värsta. Det är hemma, du ska känna dig trygg, älskad och lycklig. Jag är livrädd, för det finns inget här som håller mig kvar. Som ens håller mig vid liv. Det kväver mig bara mer och mer, och det enda jag kan göra är att visa hjälp. Vart är min fristad? Vart kan jag vara jag? Det finns inte en enda sak som inte kväver mig just nu. Till och med de få bra sakerna, lyckas tynga mig då jag är medveten om att det inte är något jag förtjänar och att det snart kommer slitas ifrån mig. Just nu finner jag inga ord. Jag vet bara att, om fyra timmar ska jag upp ur sängen, och jag ska vara utvilad. Haha fuck it.



Likes

Comments



Ida är här, och vi skapar musik.
Edit: Skriver man inte så som en liknelse till sex? Vi skriver en låt iallafall.

Likes

Comments