Försöker greppa att jag nästa vecka påbörjar ett liv som endast kommer kretsa kring skolan och jobb. Kommer inte ha en minut över till fritid. Känns skönt, samt skrämmande, då det är ett stort kliv mot att bli mer självständig. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Började på en uppgift som skulle göras över webben i skolan, när jag kommer hem så har sidan stängts ner, så jag sväljer mitt humör som är påväg att koka över. Börjar sedan om hemma och tar lite längre tid på mig denna gång för att kunna formulera allt lite bättre. Sen när jag är lite mer än hälften igenom frågorna och trycker på "nästa" så kommer det upp en röd text om att sessionen är avslutad. Jag är så trött att jag är påväg att falla ihop, så nu skiter jag fan i det här. 

Likes

Comments

​Jag intalar mig själv i många fall att jag klarar mig själv på egen hand, att hopplös romantik inte är mer än någonting som finns i de där romantiska komedierna jag vägrar kolla på. Men ibland så tar ändå impulserna över. Hjärtat saktar ner till halva dess normala hjärtfrekvens och för några sekunder så känns det som att jag inte är mer än de mörka skuggvarelserna som sveper förbi i ögonvrån när demonerna har övertaget. Jag trånar efter att få leva för och med någon annan än mig själv, då jag börjar bli jävligt trött på alteregot som beter sig likt partnern jag aldrig bad om. 

Jag distanserar mig och håller mig till endast ytliga relationer. Någonting fysiskt. När jag märker att hjärtat ger utslag så tar jag avstånd. Jag tänker inte släppa in någon samtidigt som det är allt jag vill. Jag är för mycket för att stå ut med mig ensam. 

Likes

Comments

Att säga att jag har åstadkommit någonting under mina arton år vore en lögn. Nog för att jag sitter här idag med ett jobb och frisk från ett självskadebeteende jag aldrig trodde att jag skulle ta mig ur. Men faktumen kvarstår. Skolan kväver mig, jag har betat mig igenom diverse beroenden både själv och som närstående. Jag har förlorat de människor som stod mig närmast och jag är medveten om vilken fläck jag är för de som ej kommer ifrån mig på grund av det blodsband vi delar. Jag är kluven. Jag vet inte om jag vill att skolan bara ska vara över eller om jag vill ha mer tid. Mer tid att göra saker rätt.

Jag ångrar att jag har lagt allt för mycket tid på saker och människor som inte ens har förtjänat den, istället för att jobba mig framåt i livet. Tar mig fram dag för dag med nöd och näppe vilket rent ut sagt är ett rent helvete. Jag har ingen plan om vart jag vill ta mig med någonting. Varken mig själv, med mina relationer med andra eller mina studier.

Det jag vet är att nu ska jobbet få 100% av min fokus. Jag orkar helt enkelt inte bry mig om någonting annat.

Likes

Comments