View tracker

Min frånvaro lyser allt starkare här men jag har faktiskt en väldigt bra förklaring.

En före detta vän till mig hade en telefonsvarare på mobilen där hen förklarade att hen inte hade tid att svara för att hen var för upptagen med att leva livet. Brukade lyssna på den och skratta, men nu förstår jag.

Har hittat hem. Både i mig själv och i min närvaro. Jag känner mig mer levande än någonsin och växer mer och mer för varje dag som går. Jag får dela livet med den person som sätter hela min tillvaro i gungning.

Jag njuter över att få vara vid liv och det känns som att framtiden inte alltid behöver vara planerad till minsta detalj utan det kommer att falla på plats till sist. Jag delar mitt liv med en människa som får mig att för första gången nå min fulla kapacitet. Min kreativitet har exploderat likt en atombomb.

Efter jul så ska jag tillbaka till skolan i två veckor för att lämna in ett flertal arbeten, så jag kan bocka av ett par ämnen till på det jag inte klarat av under gymnasiet. Efter det ligger världen framför mina fötter och jag är så jävla redo. Har sedan första gången jag satte min fot på skolan jag skulle spendera min förvirrade gymnasietid på känt att jag är rätt hopplös. Jag trodde att min framtid skulle vara spikad efter dom där tre åren och att jag sen, en vecka efter studenten skulle vara anställd på den arbetsplats där jag slaviskt skulle stanna kvar under resten av mina år som duktig Svensson.

Jag tänker inte följa ramarna utan jag kommer att börja på ett nytt konstverk och bygga ihop en egen ram så jag sedan stolt kan hänga upp mitt verk på väggen och säga att "Det här har jag skapat. Från grunden."


Snart är 2015 över och jag kommer hungrigt kasta mig över 2016 som om det vore en kyckling-currypizza med banan och bea från Lillåns pizzeria.

Att jag har turen att få ha så fantastiska människor i mitt liv som jag faktiskt har, är någonting som aldrig kommer sluta förvåna mig. Tack för våren, sommaren, hösten och vintern. Tack för nätterna, dagarna, ölen, och musiken.

Tack till er som får mig att hela tiden vilja bli bättre.

Så mycket som jag växt under detta år har jag nog aldrig gjort, och jag avslutar det på topp.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Känns som att jag är kvar i samma period då bilden till min header togs. Drar handen genom håret som har växt ner till nyckelbenen och inser att så inte är fallet. Vad har ändrats? Jag har gått från att vara en förvirrad tonåring utan ambitioner till att blir en förvirrad vuxen som strävar efter ett diffust mål. Eller ja, vuxen vet jag inte. Jag har tagit studenten och har blivit slängd med huvudet före ut i ett liv som passar mig lika bra som en rosa klänning i storlek xs. Det är väl med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an utmaningarna som ges till mig just nu. Jag har skrivit in mig på arbetsförmedlingen, tagit tag i körkortet, och söker jobb så fingrarna blöder.

Känns ändå som att livet har fått en mening på något sätt. Även om jag ska tillbaka till skolan för att plugga upp betyg som jag inte har, så känns det ändå som att jag har börjat på ett nytt kapitel. Jag kan söka de jobb jag vill, jag sätter mig egna dagsrytm och jag ser på mig själv ur ett annat ljus.

Fan, jag kanske kan det här. Jag kanske är tillräckligt bra för en gångs skull.

Likes

Comments

View tracker

Har du sökt sommarjobb? Nej. Har du sökt vanligt jobb? Nej. Har du lämnat in alla uppgifter? Nej. Har du tänkt på vad du vill göra efter studenten? Nej. Har du ens köpt kläder till studenten? Nej. Ser du fram emot att sluta skolan? Både ja och nej.

Har länge tänkt att skriva ett inlägg om hur jag tänker kring skolan och framtiden, men jag har aldrig kommit till kritan. Så fort jag sätter mig vid en blank sida försvinner alla ord. Det går kanske bara av farten. Antagligen för att jag är van vid att det ska skrivas i en specifik textstorlek och att mellanrummet mellan raderna ska vara en specifik storlek. Antagligen för att jag är van vid att jag ska vara klar om en vecka och att det sedan kommer bedömas efter kriterier jag inte kommer uppfylla. Jag kommer att ifrågasätta mig själv, mina kunskaper och mitt språk. Jag brukar inte skriva från hjärtat utan orden "utvecklat och nyanserat" cirkulerar som ett mantra i mitt huvud.

Men denna gång ska jag skriva från mitt hjärta. Från djupet av mitt hjärta då jag vet om att det är så många människor som känner precis samma sak. Många människor känner samma aggression, frustration och hopplöshet kring allt som har med skolan att göra. Jag skriver detta för att jag vill att uppmärksamma någonting som många har fastnat i. Ingen är ensam.

Jag älskar att ifrågasätta saker. Jag ifrågasätter allt. Många gånger min egna existens och vad jag gör här. Är det för att få höga betyg så att jag sedan stolt kan vifta med mina slutbetyg i ansiktet på min framtida arbetsgivare? Jag har kommit till slutsatsen att jag existerar för att leva och det är skillnad på dom två orden.

Allt är som ett garnnystan. Det är datum för sista inlämningar, det är uppgifter jag inte klarar av, det är krav om arbete och det är krav på att jag alltid ska finnas där för alla i min omgivning. Men jag då? Ska jag inte finnas där för mig själv i första taget? För att trassla ur garnnystanet måste jag hitta en ände, och just nu ser det ut som någon försökt para nystanet med en stavmixer. Jag klarar inte av allt dessa krav. Förlåt, men jag är inte lika stark som er. Jag kan inte sätta mig ner och plugga för bokstäverna, siffrorna, betydelsen, allt flyter ihop. Det är som en enda stor sörja i mitt huvud. Det är ett berg med uppgifter som ska klaras av. Jag måste vara försiktig med vart jag börjar, annars kommer allt rasa. Och så fort jag plockar bort en sak, kommer två nya. Vad är det vi kämpar för? 

Jag har aldrig haft ett speciellt starkt psyke, utan jag faller lätt i klorna för vad som än faller mig i smaken. Låt mig förklara, utan att du dömer mig. Jag började skada mig själv när jag gick i fjärde klass. Det var ytliga sår som läkte på en vecka, men de var tillräckligt djupa för att jag skulle känna något. Men likt toleransen gentemot alkohol så vänjer sig kroppen - och den vill ha mer. Till sist så skar jag bara tills fettvävnaden blottades och jag visste inte ens varför, för det gav inga utslag. Jag kände varken mer eller mindre utan jag var fortfarande ett vandrande skal. I början av förra året gick det fel. Jag ville inte känna något mer - någonsin. Jag ville frigöra mig från alla måsten jag inte kan, så jag skar tills en blodåder blottades och jag spenderade natten på akuten. Jag fick sy sju stygn och kom hem fyra på natten. Dagen efter tog jag bussen till skolan, för att fortsätta kämpa för det där saftiga jävla A:et alla ville ha.


Jag kommer få gå en sjunde termin, för jag uppfyllde inte alla krav. Men när jag sen har det där skitiga jävla slutbetyget i min hand så ska jag vifta med pappret som är befläckat med metaforiskt blodstänk i ansiktet på varenda arbetsgivare och säga ​"Ge mig det där jävla jobbet nu, för jag ​dog​ nästan för det här jävla pappret." 


Likes

Comments

Försöker greppa att jag nästa vecka påbörjar ett liv som endast kommer kretsa kring skolan och jobb. Kommer inte ha en minut över till fritid. Känns skönt, samt skrämmande, då det är ett stort kliv mot att bli mer självständig. 

Likes

Comments

Började på en uppgift som skulle göras över webben i skolan, när jag kommer hem så har sidan stängts ner, så jag sväljer mitt humör som är påväg att koka över. Börjar sedan om hemma och tar lite längre tid på mig denna gång för att kunna formulera allt lite bättre. Sen när jag är lite mer än hälften igenom frågorna och trycker på "nästa" så kommer det upp en röd text om att sessionen är avslutad. Jag är så trött att jag är påväg att falla ihop, så nu skiter jag fan i det här. 

Likes

Comments

​Jag intalar mig själv i många fall att jag klarar mig själv på egen hand, att hopplös romantik inte är mer än någonting som finns i de där romantiska komedierna jag vägrar kolla på. Men ibland så tar ändå impulserna över. Hjärtat saktar ner till halva dess normala hjärtfrekvens och för några sekunder så känns det som att jag inte är mer än de mörka skuggvarelserna som sveper förbi i ögonvrån när demonerna har övertaget. Jag trånar efter att få leva för och med någon annan än mig själv, då jag börjar bli jävligt trött på alteregot som beter sig likt partnern jag aldrig bad om. 

Jag distanserar mig och håller mig till endast ytliga relationer. Någonting fysiskt. När jag märker att hjärtat ger utslag så tar jag avstånd. Jag tänker inte släppa in någon samtidigt som det är allt jag vill. Jag är för mycket för att stå ut med mig ensam. 

Likes

Comments

Att säga att jag har åstadkommit någonting under mina arton år vore en lögn. Nog för att jag sitter här idag med ett jobb och frisk från ett självskadebeteende jag aldrig trodde att jag skulle ta mig ur. Men faktumen kvarstår. Skolan kväver mig, jag har betat mig igenom diverse beroenden både själv och som närstående. Jag har förlorat de människor som stod mig närmast och jag är medveten om vilken fläck jag är för de som ej kommer ifrån mig på grund av det blodsband vi delar. Jag är kluven. Jag vet inte om jag vill att skolan bara ska vara över eller om jag vill ha mer tid. Mer tid att göra saker rätt.

Jag ångrar att jag har lagt allt för mycket tid på saker och människor som inte ens har förtjänat den, istället för att jobba mig framåt i livet. Tar mig fram dag för dag med nöd och näppe vilket rent ut sagt är ett rent helvete. Jag har ingen plan om vart jag vill ta mig med någonting. Varken mig själv, med mina relationer med andra eller mina studier.

Det jag vet är att nu ska jobbet få 100% av min fokus. Jag orkar helt enkelt inte bry mig om någonting annat.

Likes

Comments

Tyvärr så tog jag mig inte till örebro för att träffa Sandra ikväll, vilket är fruktansvärt synd då jag saknar henne _så_ mycket. 

Klockan står på vad som är alldeles för tidigt för en söndag, då jag ska ut och jaga med pappa och resterande jaktlaget imorgon! Är lite småmysigt att springa runt och packa. 

Likes

Comments

En bekant känsla av ingenting. Ingenting är mer påtagligt än det andra. Överlevnadsinstinkten lyser med sin frånvaro och det enda som går att urskilja ar alla tankar är ”skär jag nu så dör jag.” Triggervarning. Använd varningstexten innan du lägger upp en bild på din arm med fem blå stygn utplacerade över ett hackigt streck. Intill så finns det en bild på något så bekant att illamåendet sköljer över mig. De runda plättarna av fettvävnad, de svullna, rosa kanterna. På insidan är vi alla lika – nu är det bevisat. 

Trots illamåendet skulle jag i nuläget inte tveka för en sekund. De säger att jag kan få tabletter. Tabletter som ska jämna ut mina toppar och dalar. Försätta mig i ett regelmässigt tillstånd, mer omfattande än det jag dagligen upplever. Varför skulle det vara någonting att sträva efter? De korta stunderna av ren mani är det som håller mig kvar vid det vi kallar verklighet, nu när jag ska leva vitt. Fri från allt beroende. De maniska käftsmällarna är det som förankrar mig vid tillvaron och drar mina kroppsliga förnimmelser till en annan dimension.

Jag förlorar greppet igen. Själv, är jag inte förvånad. Men det verkar ske utan att någon annan ens ser det denna gång. Inte ens när jag svalt det uns av stolthet jag har kvar och bett om hjälp. ”Det är en lång väntelista.” Jag kommer antagligen inte ens finnas kvar tillräckligt länge för att prata med den där handläggaren som pratar med mig som om jag vore omyndigförklarad.

Likes

Comments

Rösternas eko börjar äntligen ebba ut. Hon drog en lättnads suck och kunde för första gången på länge absorbera livet till fullo. I år har hon jagat lågan hon en gång lät slockna och efter att ha trevat i mörkret allt för länge fann hon den igen. Full av liv, och redo att leda henne rätt. Samtidigt som hon själv är rädd för mörkret är hennes inre demoner rädda för ljuset så idag springer dem än. Hon vågar hoppas på det där inre lugnet.

Likes

Comments