♡Elin Viktoria Li Wen♡ ♡Ulfhielm♡

Jag som trodde det skulle bli bättre i 9:an.

Det har alltså gått 3 och 1/2 dag på sista året i grundskolan. Ja, vad ska man skriva. Efter att jag la ut de tre delarna om mig och mitt liv, har allt börjat om. Men denna gång är det inte "face to face" utan med hjälp av sociala medier. De sista veckorna fick jag kommentarer på t.ex. Snapchat och Sarahah. För er som inte vet vad Sarahah är; det är en app där man ställer frågor till varandra anonymt (ungefär som Ask.fm).

Men iallafall. Jag började få massa frågor om det ska bli kul att börja i 9:an med "Sär C" och där börjar allt om. Det var någon som skrev "Deä du som gör namnet "sär c" när du gör nån jävla musically dans på uppdraget usch". Jag och min kille fick massa personliga frågor som e jävligt fegt att fråga anonymt. Jag fick även t.ex "Thaimat.se" och såklart "Do you still wanna job like a ... / ..." och smart gjort skrev en av de med sitt namn i slutet. När man skulle svara på de här frågorna skulle man lägga ut på sin "my story" på snapchat, vilket jag också gjorde. Det slutade med att jag fick 3 nya personer som ville adda mig på snpachat, de personerna hade addat mig med användarnamnet, vilket jag inte gett ut till någon eller nått. Jag accepterade de eftersom jag visste vem de var, jag frågade en av de "hur kunde du få tag i min snapchat?" eftersom jag aldrig pratade med de personerna. Han svarade med "Varför är det viktigt?" och "varför bryr du dig". Sedan efter ett tag började han skriva "jag är glad att jag inte gick i din klass för du har nått stort problem och ditt IQ är så lågt", efter det blockade jag han.

Det gick ett tag och jag köpte en moppe om jag la ut på "my story" eftersom jag var ju såklart nöjd. Men det tog inte lång tid innan en i min klass screenshotade den. Så jag frågade han varför han gjorde det, de ända an svarade med var " Och vad har du med de att göra" och "coolt" så jag blockade även han. Det ska inte behöva gå så långt att jag ska vara rädd att köra mopeden till skolan när jag får körkortet, bara för att jag ska vara rädd över att någon ska göra något med den. Då har det gått för långt alltså.Men de här med att det gått typ 3 dagar i skolan, första dagen gick jag fram till 12 på dagen så det var ganska lugnt. Onsdagen efter gick jag från 8.10 till 15.00. Där omkring lunch var jag ute på skolgården och inne satt och stod det 13-14 stycken i min årskurs blandat tjejer och killar, tills en av de som skrivit till mig i sommar, öppnar dörren och ropar "Elin! vad var det du ville jobba med när du blir stor!?" Jag svarade bara med ”Käften” och vända mig om igen. Det första jag reagerade på var att ingen av de tre lärarna sa något, de hörde allt men sa inget. Aa, sådan skola har jag.

I fredags kom mina mentorer och pratade med mig efter att pappa ringt till rektorn, mina mentorer sa bara att jag skulle berätta om vad som hänt och vem det är som gör något. Sedan säger en av de ”Vi vill bara att du ska veta att vi börjat jobba med det här nu.”. Innerst inne höll jag på bli tokig. Jag menar, NU börjar ni jobba med det, det har liksom gått mer 9 år och ni börjar nu!!! Ursäkta men hur tänkte ni där.

Om jag inte varit nog klok (som jag som tur är) så skulle allt det här kunna leda till antingen: skolkingar, byte av skola, sjukskriven eller i värsta fall, självmord. Hur i helvete tänker de? Ska en elev må så dåligt så de riskerar att ta någons liv!? Tror inte det va? Ursäkta mitt språk men det finns en gräns även hos mig.

Hur ska jag kunna avsluta detta glatt? Det går knappt för jag är så förbannad och allt, men till er som gjort något av det jag nämnd. Jag hoppas ni känner er träffade och att ni skäms!

Ha de bra i alla fall.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har nästan aldrig varit "gillad" av andra. Så jag tänkte berätta hur mitt liv har varit sen jag kom till Sverige och började skolan, till nutid. det kommer säkert vara ett långt inlägg, men jag vill att du som läser ska läsa hela. För det här är jag.

Jag har alltid låtsas vara som andra för att få höra om att jag duger. Men jag orkar inte låtsas längre. Sen jag var 3 år har jag varit som alla andra för att få vänner. Inte ens de har räckt ibland. Jag har nästan aldrig haft någon där för mig när jag mådde som sämst, jag har aldrig velat prata med mina föräldrar om hur jag mådde och hur det var i skolan. Till slut var de tvungna att prata med rektorer, andra föräldrar och lärare innan allt gick för långt.

Före skolan (helvetet) började

2,5 år --> 5 år:

När jag var 2,5 år ungefär så började jag hos en dagmamma som var supersnäll. Jag hade en liten tjejkompis som var ett år yngre än mig. Vi lekte varje dag, hela dagarna från 7-7.30 på morgonen tills vi skiljdes åt vid 3-4 tiden på eftermiddagarna. Men det visade sig att hon inte var snäll alla dagar, hon kunde dra mig i kläderna, knuffa mig, slita mig i håret, till och med bita mig i mina kinder och mina armar. Det värsta som fanns var att "sitta på lugnastolen", där fick jag sitta några gånger för andra barn hade skyllt på mig för saker de hade gjort men inte ville erkänna. Men den här tiden var ändå en lugn tid jämfört med senare i livet. Tiden hos min dagmamma gick och jag skulle senare börja förskolan.

6 år --> 7 år:

År 2008-2009 började jag förskoleklass. Under det året hade jag inga vänner vad jag minns. Det jag minns av det är att de ända jag var med va fröknarna, annars satt jag för det mesta vid ett bord ensam och vävde små mattor till mitt Barbie hus eller bara satt och ritade.


7 år --> 10 år: Lågstadiet

Jag började lågstadiet år 2009 (tror jag). I 1:an (år 2009-2010) gick jag 1a, 2:an var jag i 2a och i 3:an var jag i 3a. I 1:an hade jag inga kompisar, jag hade inte lärt känna någon från förskolan eller dagmamma. Nästan alla killar i min klass och i min parallellklassen fick för sig att var en tjej man kunde kränka och mobba. Jag blev kallad allt ifrån "lill-kines" och "lill-Elin" till knuffad i korridoren till att andra tyckte det var kul att brotta ner mig och låta mig ligga kvar tills de resta sig från min 1,20 m "långa" kropp. Jag ville inte berätta för min fröken om vad som hände på skolan, om att toaletten var min bästa vän där jag kunde låsa in mig och gråta. Där ingen såg mig gråta. På tal om min fröken, hon var inte så värst snäll mot mig. Hon kunde stå och skrika på mig när jag inte kunde ett tal i matten eller något sånt. Hon svor åt mig och kunde ta ut mig ur klassrummet för att skälla på mig när någon hade sagt något om mig som jag inte gjort.

I 2:an (år 2010-2011) började jag vara med två andra i min klass, vi hade väldigt kul på rasterna. För en gång skull fick jag känna mig som alla andra och inte bara luft. Dem jag var med stöttade mig när alla var emot mig osv. Men under sommarlovet till 3:an gled vi isär och det blev inte så mycket med den vänskapen.

i 3:an (år 2011-2012) blev det bättre med kompisar, jag var bästa vän med en tjej från klassen, vi gjorde allt tillsammans. samma år fick jag även min första kille. Men det var inte på riktigt, vårat förhållande var ganska av och på men sammanlagt tror jag att vi var tillsammans i ca 1,5 - 2 år. Men det var inget problem när vi gjorde slut för sista gången. Ingen av oss var direkt "förälskade" i varandra.

Jag hade ganska mycket problem med att skriva, läsa och räkna i matteboken. Men ingen hade fattat att jag hade dyslexi och på gränsen till dyskalkyli. Eftersom ingen hade fattat det än fick jag vänta tills 5:an då jag fick specialhjälp med matten och svenskan med en hjälplärare.

Så min början på skolan var väl inte det man hade tänkt sig direkt men det blir bättre och bättre.

Alla i min klass och parallell gick på "fritids" före och efter skolan utom jag. På grund av att mamma var lite mer ledig än vad andra föräldrar var och även på grund av mobbning. Det var så många som tryckte ner mig för vem jag var, hur jag var och hur jag såg ut. Det gick bara inte, mamma och pappa hade redan där börjat få höra av klassens hjälp fröken eftersom min "riktiga" fröken tyckte alla behandlades lika och att ingen var utstött, att alla var vänner osv.

(tyvärr har jag ingen bild på när jag gick i 3:an, men jag hade lite längre hår och en lila Hello Kitty tröja)

11 år --> 12 år: Mellanstadiet

Jag började mellanstadiet år 2012. Då började jag 4:an (år 2012-2013). I den årskursen fick jag världens bästa lärare, hon fick mig att börja längta till skolan varje morgon. Hon brydde sig som alla och sa till de som inte var snälla osv. Jag såg framemot att ha henne hela mellanstadiet, men så blev det inte. I slutet av vårterminen fick vi veta att hon var med barn och att vi skulle få en annan lärare i 5:an. När det gäller vänner i 4:an, kommentarerna var fortfarande igång av olika personer. Men jag hade fått min första riktiga vän, vi va bästa vänner i kanske 1 år. Efter ett tag så slutade vi vara bästa vänner. Vet fortfarande inte varför vi slutade vara vänner. Jag blev fortfarande utstött av andra, men jag hade min bästa kompis fram till 5:an.

Jag började även innebandy efter att ha gått en "japansk kampsport" där man använde bambu svärd och fick lära sig försvara sig osv, men jag slutade efter 3 år eftersom det blev tråkigt och det var en kille som även där brottade ner mig och drog mig runt på golvet som en mopp. På innebandyn fick jag fler vänner, men som jag inte kände. De flesta var från Ersmark eller Kusmark medan jag kom från den lilla byn Kåge. Jag slutade efter kanske 3 år där också, tills jag gick i 7:an.

i 5:an (år 2013-2014) hade vi redan haft X-antal samtal med lärare och rektor om hur jag behandlades av mina så att säga "klasskompisar". Jag fick inte vara med på de samtalen och det kanske jag ska vara glad för idag. Det var mycket prat i klassen där min lärare berättade hur viktigt det är att vara snäll mot varandra, inte för att det blev bättre för de. Jag blev fortfarande behandlad som luft. Många kommentarer och knuffar in i väggar. Jag kunde komma hem och göra mina läxor utan att ens prata om hur det var i skolan, jag hade helt slutat känna något. Jag kände ingen smärta eller att jag behövde gråta, jag hade lärt mig uthärda i alla de åren. Jag hade som tur är 2 kompisar som jag var med på rasterna, allt jag ville var att hamna i deras klass i 6:an då klasserna splittrades.

(hade tyvärr inga bilder på mig från den tiden.)


↓ del 2 är nedanför ↓

Likes

Comments

13 år --> 16 år: Högstadiet

När jag började 6:an (år 2014-2015) var jag ganska spänd. Nya lärare och ny klass. Jag fick två nya "mentorer" som verkade ganska bra, en av dom hade min syster redan haft i 4 år så hon kände/känner våran familj ganska bra. Jag fick mina två tjejkompisar i min klass också men även den enda killkompisen jag hade. Men såklart ska ju inte allt gå "som en dans på rosor", i min klass hamnade även den killen som drog runt mig på golvet som en mopp och som även kallade mig olika saker om hur jag såg ut och hur jag var.

Jag hade två favorit ämnen: Hemkunskap och Musik, sen jag var 2 år har jag alltid velat jobba med matlagningen och bakning och jag var så extremt säker på det också. Det ämnet jag inte gillade lika mycket var Engelska, jag har aldrig gillat det och såklart skulle första intrycket vara på en engelska lektion. Vi fick en uppgift av våran nya lärare, uppgiften var ett "berätta-om-dig-själv papper" och sedan skulle man redovisa papperet för klassen för att få lära känna varandra bättre. En fråga var såklart "Vad vill du jobba med i framtiden?", Men eftersom jag inte var så bra på engelska skrev jag mitt svar på svenska. När det var dags för redovisning sa jag till alla att jag inte visste hur man sa det på engelska och att jag skulle säga det på svenska vilket min lärare tyckte var helt okej. Men min klass hade kopplat bort det och drog sen egna historia så hela meningen blev helt fel så efter lektionen fick jag höra av alla i min klass meningen "jag sa" (som de egentligen hörde) men de slutade inte där, senare gick hela årskursen runt och sa meningen och senare sa klasser över och under oss det också. Att känna sig hatad av hela högstadiet vid 13 års ålder är inte kul, det blev fler möten med rektorn och mentorer och tillslut ville jag bara byta skola, jag hade kollat och googlat andra skolor inom Skellefteå.

I 7:an (år 2015-2016) Alla knuffningar och ner brottningar hade slutat och jag fick fler och fler vänner. Det hade börjat en ny tjej i klassen så jag och min bästa kompis tog hand om henne och vi tre blev tillslut bästa kompisar som vårat lilla gäng. Nästan alla tjejer var hyfsat snälla mot varandra och mot mig, jag kände för en gång skull uppskattad. När det gäller killfronten hade killarna dragit ner på meningen jag sa i 6:an men jag fick höra det då och då, särskilt på Engelskalektionerna. Jag fick fortfarande kommentarer om hur kort jag var (är) och jag fick även då och då "Åååå!" ljud av killar när jag gick förbi. Det var fortfarande möten med mina mentorer och prat i klassen om att man ska respektera varandra osv. Det blev som tur av bättre och bättre.

I 8:an (år 2016-2017) var det bra i början, tjejen som nyss hade kommit till skolan flyttade när vi började om efter sommarlovet, så det var bara jag och den andra tjejen, som än idag är en av mina bästa vänner. Killarna har nu mognat lite mer och lägger inte lika mycket kommentarer. Hela klassen kom varandra närmare och närmare, jag fick till och med fler killkompisar än vad jag någonsin hade haft. Men som jag sa innan "allt kan inte gå som en dans på rosor", jag och en av mina mentorer har inte så bra band mellan oss. Hon ger mig lägre betyg eftersom jag inte vill prata engelska inför klassen på grund av de som hände i 6:an och är bara allmänt otrevlig med mig. Så det har även där varit några möten om hur jag blir behandlad av lärarna och det var inget trevligt samtal.

Varje år är det "uppdraget" sista skoldagen innan skolavslutningen, får varje klass 40 uppdrag som vara klara på en förmiddag, den som får mest poäng vinner saker till klassen. Ett av uppdragen är "körslaget" (om ni inte vet vad det är, googla) men iaf, i år var det jag som skulle göra koreografin. Men såklart blev det tjafs om dansen hur dålig den var, att killarna kunde göra det bättre osv. Men jag kände bara att jag blev förbannad eftersom jag hade gjort en dans till klassen i 2 dagar och de var inte ens tacksamma. Så när jag kom hem från den dagen var jag så förbannad att jag skrek tills jag grät och det är inte första gången jag kommit hem och skrikit tills jag gråter.

(8:an längst till vänster, 7:an i mitten och 6:an längst till höger)


↓ del 3 finns nedanför ↓

Likes

Comments

Nu när jag ska börja 9:an (år 2017-2018) hoppas jag på att det blir det bästa skolåret. Just nu finns det inte så mycket att skriva om eftersom jag inte kan se i framtiden.

Saker jag inte nämnde om mitt liv:

Jag har aldrig i hela mitt liv velat äta frukost när det är skola, eftersom jag har haft så mycket ångest för att gå till skolan, jag har vaknat med illamående upp till halsen och ont i magen så fort jag vaknar. Mamma har försökt hjälpa mig med att äta frukost så jag ska kunna koncentrera mig, hon försökte med illamående tabletter och även gett mig juice på morgonen osv, men inget funkade. Ibland grät jag på morgonen för jag inte ville till skolan så mamma eller pappa var tvungen att skjutsa mig så jag kunde lugna ner mig innan skolan började. Eftersom jag nu är van att inte äta frukost på morgonen när det är skola behöver jag inte tänka på det, jag har börjat må mycket bättre när jag ska gå till skolan och ibland kan jag ta en liten macka eller ett glas mjölk. Men jag påverkas inte om jag äter frukost eller inte, jag kan koncentrera mig lika bra.

Men efter allt jag varit med om blev även min hink med vatten överfull och svämmade över. Ungefär 3 veckor i början av Augusti började jag få svårt att äta, jag tränade stenhårt varenda dag och åt mindre och mindre. Till slut sa min mamma till att jag var tvungen att få i min mat om jag skulle fortsätta träna. Jag hade påbörjat en ätstörning. Varje dag kämpade jag med att få i mig den mängd mat jag behövde men det gick inte som jag och mamma tänkt mig. Mitt i hela katastrofen hade jag konståkningsläger inne i Skellefteå, jag skulle alltså sova över på en skola och var tvungen att äta frukost, lunch, middag och kvällsfika med andra i föreningen. Så fort jag såg mat eller någon som åt började jag må illa. Jag hade då 5-6 pass varje dag i 5 dagar. efter en övernattning på skolan började jag bli yr, mådde så sjukt illa och bara grät, så mamma kom och hämtade mig och sa att jag skulle sova hemma resten av veckan och att hon skulle skjutsa mig på morgonen och hämta mig på kvällen.

Jag hade blivit smalare och smalare, jag gick ner 5 kg på de 3 veckorna utan att ens tänka på det. Allt jag ville va att börja äta igen och få träna som jag ville, men ätstörningen begränsade mig till mycket. Första gången jag skulle träffa killen (jag inte visste skulle betyda så mycket för mig, som jag nu är tillsammans med igen, roligt nog), vi skulle på stan och fika med två andra. Vi alla fyra tog varsin cola, men jag mådde så dåligt av att få i mig den så en av dom vi åkte med fick den. Men idag, nu mår jag så mycket bättre och har hämtat igen de 5 kg jag gick ner och har börjat äta lite bättre och tränat lämpligt mycket.

Något jag upptäckt nyligen är att jag inte klarar av att vara vid främmande personer, när vi går till stora köpcentrum jag mår illa och blir yr. Det har hänt upprepade gånger så fort jag går till stan. Så lite social fobi, men inte alls mycket, jag måste bara vänja mig.


Jag hoppas ni som läst fick lära er lite mer om min skolgång och hur jag haft i mitt liv egentligen, mitt leende jag har på mina läppar är inte alltid äkta och jag även kämpat mig till hur jag är idag, jag är inte den tuffa tjejen som tål allt som alla tror att jag är, jag är den där blyga tjejen som helst inte vill prata så mycket om hur jag mår och hur jag känner.

Det är ganska tråkigt avslut men jag kämpar på och håller mig uppe, inget ska stoppa mig från att vara den jag är. Jag har även inte tagit upp mina vänner under högstadiet men jag har några underbara vänner som jag verkligen älskar som hjälp mig så sjukt mycket. Så jag vill tacka alla er som stöttat mig och hjälpt mig i alla lägen och att jag verkligen inte skulle klarat mig utan er och att ni har orkat stå vid min sida när jag mått som sämst❤ (Okej Elin, det är inget tacktal du ska skriva nu)..

Men jaja, hoppas ni mår bra och ni som inte mår bra, ni klarar det om ni bara fortsätter kämpa.

Likes

Comments

I fredags tog även jag sommarlov. 2 månader vila tills sista året i grundskolan börjar.
Mina träningar är över för sommaren och jag mår mycket bättre. Jag tror att allting låg på skolan och hur stressad jag var över att få klara av de sista veckorna. Det hade inte att göra med nån viss person utan på mig. Jag var och är även ganska trött eftersom jag sovit ganska dåligt den senaste månaden, ligger i min säng på kvällarna och bara hör hur klockan tickar och sakta blir halv 1 på natten på en skoldag och sedan vakna kvart över 7 på morgonen.

Jag har även kapat av mitt hår och klippt 3,5 dm och sakta tar tag i mitt liv igen, med lagomt mycket träning och försöker även vara med vänner som jag inte gör på vintrarna.

Jag bjuder även på några bilder från skolavlutningen min syster tog på mig, och jag kan ju säga att jag blev väldigt nöjd över de tre bilderna. JA, hörde ni det? Jag blev nöjd över bilder på mig! Helt otroligt, vad har hänt med mig egentligen.

Mina kläder:

Kläning: http://www.ginatricot.com/cse/kollektion/se-alla-klader/klanningar/miranda-spetsklanning/prod769041420.html

skor (som inte syns): https://feetfirst.se/vox-sandalett-vita-304913

Jag försöker vara positiv varje dag och det brukar funka. Jag tar dag för dag, i sommar ska jag sommarjobba hos mamma och pappa genom att måla brädor till stugan och även vara barnvakt till mina grannar.

Jag tyckte att ett roligt inlägg skulle bryta ner allt tråkigt, så "stay positivie"

Likes

Comments