View tracker

Hello peeps!👋🏻

Har haft jätte mycket inlägg som jag har tänkt skriva under tiden som det varit dött här men vi fick oturen att få läckage i badrummet 😩🔫

Nu är allt fixat iaf så senare idag tänkte jag skriva ett inlägg vad gäller medicinering vid crohns, så håll utkik! 🙌🏻

Ja läckaget i badrummet alltså, vad hände egentligen? 😂
Det var såhär, jag och min son Liam skulle duscha, eller vi duschade sen sa det bara pang och det FORSADE vatten ut på golvet. Roy va på jobbet och jag hade bara tur att våran granne och även hyresvärd (vi hyr ett hus) var hemma när detta hände. Jag drog ut alla handdukar från badrumsskåpet i panik och tryckte runt duschen för att försöka hålla kvar vatten vid avloppet, drog på mig första bästa kläderna jag hittade och sprang över till grannen. Hon ringde sin man som var på jobbet som tillslut svarade och guidade Jennie (ena hyresvärden) vart man stänger av vattnet för hela huset så tillslut fick vi vattnet att sluta forsa. Sedan hjälpte hon till att moppa upp allt vatten från golvet, TVÅ fulla hinkar med vatten tömde vi från badrumsgolvet😩 sen åkte vi bort på helgen så då sa jag åt hyresvärdarna att dom fick vara där och hålla på hur mycket dom vill och när vi kom hem på söndagen så var duschen fixad, Jennie hade tvättat upp och tumlat alla våra dyblöta handdukar och vikt så dom stod så fint på köksbordet och bredvid stod det en choklad ask 😍 hur gulliga grannar har vi inte ?! Inte nog med det så hade dom skottat åt oss medan vi var borta 😍 så igår var jag och köpte en blomma åt dom som jag tänkte gå över med idag som tack för all hjälp ☺️

Jisses vad kaos allting blev ☺️

Nu ska jag storstäda vårat hus💪🏻 håll utkik för nästa inlägg under dagen 🙌🏻

/Elin 🌸

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hello peeps 👋🏻

Jag lovade ju er för ett tag sedan att jag skulle lägga upp en bild på hur magen ser ut idag och här är den! ☝🏻️

Ibörjan skämdes jag, men med åren har jag insett att den där magen ska jag vara stolt över ! Utan dessa ärr hade jag inte levt idag, det tackar vi för 🙏🏻

Jag tror, om jag har räknat rätt att det är 5 bukoperationer jag har gått igenom och idag ser magen ut såhär. Ingen navel och väldigt ärrig men det funkar ju det också! Va stolta över era kroppar, alla är vi olika men det är en del av oss 👊🏻

/ Elin 🌸

Likes

Comments

View tracker

Hello peeps! 👋🏻
Här har det varit dött ett tag men jag åkte på en rejäl influensa och blev sängliggandes i 1 vecka och sedan har jag haft så mycket att ta igen i skolan, men nu är jag tillbaka 👊🏻😃

Jag är en funderare, jag funderar på allt mellan himmel och jord hela tiden, oftast om den värld vi lever i idag och jag har väldigt lätt att irritera mig på saker i perioder.

Denna vecka har jag varit sjukt irriterad på en del personer, mer än vad jag brukar.... Haha, men jag antar att det är för att jag haft mycket annat runt om denna vecka. Jag vet inte om det är jag som fått gått igenom för mycket i mitt liv och blivit härdad eller om det faktiskt är så att dom här personerna är extremt gnälliga, vilket som så rann bägaren över i veckan. Jag är så sjukt less på folk som endast hör av sig till mig när dom ska gnälla och klaga på allt möjligt, och framför allt så handlar det om skit onödiga saker!🔫 man klagar och klagar och klagar och jag känner bara "men för i helvete, ta tag i problemet istället för att komma till mig och gnälla!" Absolut så ska man finnas där för sina "vänner?" Osv men det är skillnad på att sitta och diskutera, ge råd och bolla saker med varandra och att gnälla, gnälla, gnälla och när det handlar om skit saker så börjar jag fundera vad dom har för tragiskt liv som sitter och gnäller och gör en höna av en fjäder hela tiden. Nä, usch och fy och blä vad irriterad jag var varit ! Vad gör man med sånna personer som bara tar energi ifrån en ? Sätta ner foten rejält och verkligen säga ifrån är det enda som hjälper tror jag....

Aja, tack och hej 👋🏻 / bitter *****n

Likes

Comments

Hello peeps! 👋🏻

Satt och lyssnade på NJR när jag skjutsade lilleman på dagis och då pratade dom om att EU ville införa åldersgräns för att använda sociala medier, även Sverige måste anpassa sig efter detta. Åldersgränsen skulle vara 16 år för att få använda tex instagram, Facebook osv.

Jag vet inte om det var beslutat eller om dom pratade om det fortfarande, men vad säger ni? Good or bad? 😊

Jag tycker iaf att detta låter hur bra som helst. Det finns allt för många yngre barn på sociala medier som inte kan hantera det. 13-14 åringar tar även åt sig alldeles för lätt och är väldigt känsliga och jag tycker inte att de bör hålla på med sociala medier. Nätmobbning är även en stor kategori, visst finns det äldre, även vuxna som nätmobbar men de yngre förstår inte konsekvenserna och när man kollar på tex instagram och läser massa otrevliga kommentarer så är det oftast de yngre som sitter och kaxar. Det är inte okej. Åldergräns för sociala medier är jag för! 👊🏻

/ Elin 🎀

Likes

Comments

Hello peeps! 👋🏻

Idag är det en såndär härlig avslappnande dag.
Vanligtvis brukar det vara full fart på mig hela dagarna, pluggar jag inte så har jag massa annat för mig.
Men idag kände jag att jag har absolut ingenting som jag känner att jag måste göra och inget plugg heller så jag bestämde mig för att ta plats i soffan heeeeela dagen framför min andra kärlek - playstationet🙏🏻

Förresten, är ny här på nouw och undrar om det finns någon som möjligtvis vet om det går att få bilderna mindre när man bloggar via mobilen? Bilderna man lägger upp blir sååå stor när man kollar bloggen på datorn sen.

/ Elin 🎀

Likes

Comments

Hello peeps! 👋🏻
Först och främst måste jag skryta, jag ska få bli gudmor 😍
Min allra bästa vän ska bli mamma, vilket jag ALDRIG trodde skulle hända, men det hände och jag har fått äran att få bli gudmor! ❤️

Sen känns lyckan ännu mer på topp idag då vi ÄNTLIGEN börjar bli frisk i denna eviga sjukstuga👌🏻
Idag blir det storstädning med klorin och ytsprit sedan tar jag lilleman och går ut i det fantastiska vädret ❄️☀️

Ha en bra dag peeps!

/ Elin 🎀

Likes

Comments

Hello peeps! 👋🏻

Förra inlägget blev minst sagt långt, även fast jag försökte korta ner det så mycket som möjligt 😂
Nu kan det iaf börja på riktigt.

Vi har sjukstugan här hemma som aldrig verkar vilja lämna vårat hem, Liam blev sjuk i söndags och är fortfarande inte helt hundra än. Jag blev sjuk igår men sjukt stor skillnad på mig jämnfört med igår kväll. Och nu ikväll verkar det som att Roy har åkt på den här skiten också ... Attans... 😒 aja, hoppas vi får bukt på detta elände och att det inte tänker gå runt 😩🔫

Have a nice day peeps!

/Elin 🎀

Likes

Comments

Morbus crohn alltså, vad är det då?

Jo, det är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom, hur man får sjukdomen är inte helt klart än men det finns teorier om att det är genetiskt. I mitt fall har jag inte fått det genetiskt, hur jag fått det vet ingen. Det som händer när man har morbus chron är att kroppens eget immunförsvar och bakterier samt celler angriper slemhinnorna i tarmen och då uppstår en inflammation i tarmen. Det kan ta väldigt lång tid att ställa en diagnos då sjukdomen tydligen är svår att hitta, i mitt fall blev jag rejält sjuk, gick ner i vikt, hade hög feber, diarée och totalt orkelös, när jag skulle duscha så var det till och med jobbigt att sitta i duschen, jag låg i duschen. Jag blev inskriven akut på barnavdelningen eftersom jag var under 18 då i ett isoleringsrum eftersom man inte visste vad jag hade för något, sedan gjordes massa undersökningar, bland annat en koloskopi. En koloskopi är en undersökning man gör för att se hur tarmarna ser ut, de för upp en slang (kameran) i rumpan för att se hur det ser ut, och ja , det är hemskt ... haha !

Symtomen man kan få när man har crohns är viktnedgång, diarée, orkeslös, ingen aptit, feber och magknip efter man ätit, det är väl det vanligaste. Och då pratar vi extrem viktnedgång.

Nu kommer en gripande historia, hoppas ni tar er tid att läsa!

Till en början hade jag svårt att acceptera min sjukdom, jag levde mitt liv som jag alltid gjort när jag kom hem från sjukhuset och trots att jag inte fick äta någonting annat än näringsdryck för att tarmen skulle vila så for jag ut och söp några dagar efter jag hade kommit hem från sjukhuset efter jag hade fått min sjukdom. Jag pratade inte så mycket om sjukdomen utan levde mitt liv som jag alltid gjort med mycket festande och kompisar stod i centrum. Jag tror att jag inte ville inse vad jag hade fått för någonting, trots att jag bara några veckor tidigare hade legat och kämpat mot döden. Jag åt väldigt mycket kortison ibörjan efter jag fått min diagnos och det har varit mycket medicinbyten och provtagningar men allvaret började i maj 2013 egentligen, det var då läkarna insåg vilken aggresiv sjukdom jag hade och det var väl då jag förstod allvaret med min sjukdom. Maj 2013 förändrades allt, Liam, min son var knappt 1 månad gammal och jag började få problem med en ljumske, eftersom det var så kort tid efter förlossningen så trodde jag ju självklart att det var nått som hänt efter förlossningen så jag tänkte inte mer på det förän jag knappt kunde gå eller sträcka på mig, jag började även få otroligt mycket svettningar på natten och även började hallucinera på nätterna. Jag svettades så mycket att färgen från mina trosor färgade av sig på lakanet i sängen. Men även då trodde jag det var nått från förlossningen eftersom jag hade läst att man kunde hamna i "klimakteriet" efter förlossningen. Jag uppsökte tillslut en sjukgymnast med min ljumske och jag fick övningar att göra som inte alls hjälpte så på återbesöket sa min sjukgymnast bekymrat "hördu ... jag tror att detta är nått annat, jag kollar om det finns någon som kan ta en snabbsänka och ett blodprov på dig" och så blev det. Det visade sig att jag hade sky hög sänk och rejält lågt blodvärde så jag blev skickad till akuten direkt och jag kommer aldrig glömma skräcken jag hade där, dom undersökte verkligen ALLT och ett tag trodde jag att allt var fel på mig, dom började bekymra sig över hjärtat, hjärnan, ja allt. Dom tog alla möjliga prover och gjorde blododlingar och skrev sedan in mig på medicinavdelningen i Örnsköldsvik. Allt bara kändes värdelöst, jag hade nyss fått en son som var knappt en månad och jag kunde inte vara hemma med honom. Dagen efter gjorde dom en vanlig röntgen och kunde hitta "bölder" i min ljumske så dom började behandla mig med antibiotika sedan gjordes inget mer, jag låg på sjukhuset vecka efter vecka och proverna blev bara sämre och sämre, jag tjatade på läkarna att det kunde vara min sjukdom som va i skov men det trodde dom inte på och sket i vad jag sa och fortsatte att behandla mig med antibiotika. Jag började få mer och mer dödsångest för jag visste hur illa det kunde sluta om dom inte behandlade sjukdomen om det var den som va i skov, jag visste även att om man är rejält dålig i sin sjukdom kan det sluta med att alla inre organ lägger av och jag dör, dödsångesten var enorm. Jag grät varje kväll för jag saknade mina pojkar hemma och för att jag missade min nyfödda sons utveckling, även om jag fick eget rum för att kunna ha dom där så mycket jag ville så är det helt klart inte samma sak. Inte nog med dödsångesten så är jag otroligt svårstuken och mina kärl brister väldigt lätt så jag blev ju totalt misshandlad i armar och även ben och fötter. Efter 1 månad med antibiotika och nålar som inte höll, och sönder stuckna armar, fötter och ben så skulle dom sätta en pickline på mig, en slang i överarmen för att komma åt dom större kärlen och man kan ta prover och sätta dropp i den. Jag blev skickad till dagvården som skulle sätta den men när dom skulle sätta den så lyckades dom inte pga sönder frätna kärl av antibiotikan och fick även veta att ska man ha antibiotika i mer än 1 vecka så skulle man sätta en pickline oavsett om man är svårstucken eller inte. Dagvården ringde såklart ner till medicin och skällde på dom. Istället fick jag göra en mindre operation och sätta in en port i halsen, den operationen lyckades. Sedan kom en annan läkare tillbaka från semestern och räddade livet på mig, han tog tag i hela situationen och gjorde alla tänkbara undersökningar och vad visade magnetröntgen jag gjorde? jo, att det var min sjukdom som var i skov, jag hade även fistelgångar (det bildas gångar från ett organ till ett annat) från tarmen till dessa bölder dom hade hittat och min tarm var ordentligt inflammerad. Läkaren erkände att detta var ett för svårt fall för dom så dom skickade upp mig till Umeås sjukhus som skulle få ta hand om mig. Redan när jag kom till Umeå och skulle undersökas inför inskrivningen så frågade läkaren mig om jag hade blåsljud på hjärtat jag svarade att det var inget jag hade blivit informerad om och sedan sa hon att hon tyckte hon hörde blåsljud men att det var svårt att höra för jag hade så otroligt hög puls eftersom kroppen var så nergången. Sedan gick det fort, efter en vecka var jag opererad och klar uppe i Umeå, dom opererade bort bölderna och fistelgångarna och även den bit av tarmen som var dålig och fick sedan stomi (en påse på magen). Nu var det bara återhämtningen som jag skulle gå igenom innan jag fick åka hem, men även den var en jobbig process. Första veckan var jag sängliggandes eftersom jag var fast i massa slangar och hade så ont, en kateter, en slang som satt in i magen för att tömma magen på blod som blivit under operationen, en slang i näsan för att tömma magsäcken eftersom magen hade inte börjat förstå att det skulle tömmas i påsen så jag kräktes hela tiden, mina slangar i halsen där jag fick dropp och min ryggbedövning. Tiden var hemsk men jag fick dela rum med två underbara människor, en äldre tant och en medelålders kvinna som hade som sjukdom som jag, vi klickade otroligt bra alla 3 och hade väldigt trevligt tillsammans och utan dom hade jag nog gått under. Men jag längtade såklart oändligt mycket efter mina pojkar där hemma och nu var jag längre ifrån och kunde träffa dom lika mycket längre... En dag, som jag aldrig kommer att glömma är när min mormor och min mamma skulle komma och hälsa på mig, det visste jag om, men det jag inte visste var att Roy (min sambo) hade pratat med min mamma och kom med våran son för att överraska mig. Vad lycklig jag var, det gjorde hela min dag, det gav mig kraft att fortsätta kämpa. Jag grät av lycka, Roy satt bredvid sängkanten och höll mig i handen och jag såg på honom att om han sa någonting så skulle han börja gråta, och idag säger han att det är bland det jobbigaste han har varit med om, att se mig där helt förstörd med slangar överallt. Ca 1 vecka efter operationen åkte den medelålders kvinnan hem och det var bara jag och tanten kvar, hon var en härlig kärring och hon låg inlagd för att hon skulle få vänta på operation , operationen hon skulle göra var väldigt stor och jag kommer aldrig att glömma lyckan jag såg i hennes ögon när hon vinkade mig hejdå när hon äntligen fick åka iväg på operation. Dagen efter när jag vaknade så var tanten tillbaka, men det var inte samma tant. Hon var förändrad, jag förstår om hon hade ont efter en sån stor operation och så, men det var absolut inte samma blick. Hon började bli mer och mer konstig, jag hörde hur hon ringde samtal till hennes nära och sa saker som "Jag träffade läkaren på stan idag och han sa att operationen hade gått jätte bra, dom skulle bara göra en röntgen för att se så att allt var borta men jag skulle få en kallelse när det var aktuellt" och en gång hörde jag henne säga "Och vet du?! dom har låst in mig och vägrar släppa ut mig! och bredvid mig ligger det en tjej som har en liten son hemma, och henne håller dom inlåst också!!" Och inte nog med det, vi sovde oftast samtidigt på dagarna och en gång efter vi hade sovit och jag hade nyss vaknat igen så sa hon till mig "Men vad märkligt, dom har ju målat om! och byggt om, såhär ska det ju inte se ut. Fy vad elakt" jag försökte förklara för henne att vi låg på sjukhuset med hon blev då bara arg. På kvällen låg hon och skrek att hon ville på toaletten, jag försökte säga åt henne att trycka på larmknappen men hon förstod inte så jag larmade åt henne och sa att hon legat och skrikit och ville på toaletten, personalen tog henne till toaletten och sa sedan till henne "larma när du är färdig så kommer vi och hjälper dig" lite dumt att säga det till en person som nyss inte kunde larma för att den ville på toaletten kan man ju tycka, iaf så lämnade de henne där och efter ett tag hör jag hur hon skriker på toaletten att hon håller på att ramla och håller på att slå ihjäl sig så jag larmar än en gång på personalen, de kommer och när de öppnar sitter tanten lugnt och stilla på toaletten MEN , hon hade dragit loss alla slangar hon hade i armarna så det var blod överallt... Morgonen där på vaknade jag av ett rejält krasch , det var tanten som hade tagit brickan med henne vattenglas och slängt ner i golvet. Sängen var tydligen alldeles blöt och personalen försökte lugna henne och försöka hitta orsaken till varför hennes säng var genomblöt men hon skrek på hjälp och att dom skulle spänna fast henne, tillslut hittade de orsaken, tanten hade dragit sönder en slang så droppet hon hade hade legat och droppat ner i sängen hela natten, efter det fick jag byta rum så jag fick sova och lugn och ro, helgen därpå hörde jag personalen prata om tanten och hörde då hur ena sa att hon hade gått bort pga psykos och kroppen hennes hade inte klarat av den stora operationen hon hade gjort.... så hemskt.... Men min resa var inte slut där. Jag kämpade på med min återhämtning men trots att det hade gått 2 1/2 vecka så hade magen inte än förstått att den skulle tömma avföringen i stomin utan jag kräktes fortfarande och jag hade börjat få outhärdliga smärtor i magen så jag skickades på röntgen för att se så det inte hade hänt någon komplikation under operationen och jag hade så ont att jag kunde inte förflytta mig från min säng till den där röntgen sängen. Då började dom med smärtstillande , men idioterna gav mig otroligt små mängder hela tiden så jag fick ringa efter mer smärtlindring efter 20 minuter igen, dom blev såklart less och jag fick sedan hör av nattsköterskan när hon började jobba att de hade suckat inne i personalrummet när jag larmade om mer smärtlindring och att hon hade skällt på dom att man kanske ska ge lite mer och låta mig vara lite borta istället än att dutta in små mängder hela tiden så nattsköterska sa till mig att hon skulle ge mig en rejäl dos till natten så jag fick däcka av och sedan skulle hon komma in under natten och ge mig mer när det började sluta värka, och hon höll vad hon lovade, jag fick sova en hel natt på nästan 2 månader, tidigare hade jag bara sovit 1-2 timmar per natt i nästan 2 månaders tid. Och då, på morgonen så hade det släppt, påsen var full! Det var allt som behövdes. Och nu var det dags för mig att börja klara mig själv, efter 3 veckor i Umeå fick jag äntligen komma hem och jag har nog aldrig varit lyckligare i hela mitt liv! Jag fick äntligen komma hem till min familj, jag var äntligen fri! Trots en stomi på magen så var jag bara lycklig över att få komma hem. Tack till läkaren i övik som skickade mig till umeå och räddade livet på mig, vågar inte ens tänka på hur länge jag egentligen hade kvar av mitt liv. Trots att jag nyss hade varit gravid så vägde jag 48 kg när jag kom hem, innan graviditeten låg jag runt 58kg så jag hade gått ner mig rejält. Under tiden jag hade min stomi har jag mått bra, starka mediciner men jag har fått må bra. I maj 2015 la jag ner stomin, det var lycka! Men så fort jag blir sjuk, alltså vanligt sjuk så får jag flashbacks och får panik ångest och gråter hela tiden för jag tror att det är kört igen. Morbus crohn har 4 följdsjukdomar och det är: hudsjukdom, ögonsjukdom, ledsjukdom och tjocktarmscancer och jag är livrädd att jag ska få tjocktarmscancer eftersom jag redan har fått hudsjukdom: psoriasis, ögonsjukdom: irit och utreds just nu för lederna. Men jag går ju på provtagningar ofta och dom lär nog upptäcka det i tiden om det skulle vara så. :) Det var nog inte förän denna händelse som jag började ta min sjukdom på allvar, och det är även tack vare min sambo som jag nu mår bättre, han har hindrat mig att göra eller äta vissa saker som inte är bra, lärt mig att ta det lugnt och lärt mig att ta allting på allvar, han är bäst :)

Detta är jag efter operationen i Umeå...

Såhär såg båda mina armar ut, samt benen och fötterna.

Detta må jag säga är en lycklig Elin efter hon fick lägga ner stomin! :D

Magen efter senaste operationen, ska lägga upp en annan bild i ett annat inlägg hur magen ser ut idag :)

​/ Elin <3

Likes

Comments

Hallå och välkommen till min blogg!

Elin heter jag och driver denna blogg. I denna blogg kommer ni få följa min vardag med morbus chron, jag kommer även att ge information om sjukdomen och kanske det dyker upp lite skönhetstips lite här och där. Jag drev en liknande blogg för några år sedan, då jag nyss fått min sjukdom och trots att jag visste väldigt lite då så blev bloggen väldigt populär, folk jag inte kände kom fram på stan och ställde frågor om min sjukdom och hur saker och ting gick till, det var lite små roligt. Efter ett tag kände jag att jag inte hade tillräckligt med kunskap om min sjukdom och visste själv inte hur saker och ting fungerade så jag stängde ner bloggen men folk har sagt åt mig i många år nu att starta en ny och nu kände jag att det var dags!

Elin heter alltså jag, jag bor i örnsköldsvik tillsammans med min sambo Roy och våran son Liam som föddes i april 2013. Jag fick min diagnos i februari 2010 och jisses vad mycket jag gått igenom sedan dess, jag kommer att lägga upp ett till inlägg idag om min sjukdomstid och vad jag har gått igenom. När jag inte bloggar så umgås jag med min familj eller pluggar. Har just gjort klart kursen skrivande och har nyss påbörjat webbutveckling och webbdesign som jag kommer hålla på med hela vårterminen och fortsätter med webbutveckling 2 och webbdesign 2 på höstterminen. Innan jag började plugga jobbade jag på ett äldreboende men fick sluta efter nästan 2 år pga smärta i leder.


Hoppas det blir en lika intressant blogg som sist, välkommen än en gång ! 

Likes

Comments