Christmas day och jag har firat min första riktiga jul i USA. Öppnade julklappar på morgonen och tog sedan en lång promenad med Mark i detta molniga decemberväder. Var därefter uppe hos Tom och Irene en stund men har tagit det lugnt resten av dagen fram till klockan var fyra och vi körde mot Susie's där vi skulle fira julen. Vi satt och pratade en stund innan resten av sällskapet kom och vi åt middag som Susie hade lagat. Det fanns skinka, cheesy potatoes, sliders, bröd, ost av olika slag, majs och (äntligen) grönsaker. Sedan började julklappsöppningen och det var bland det sjukaste jag varit med om, nästan. Julklappshögen till barnen var enorm. Men det var fint, en bättre jul än det hade varit i Sverige och även jag fick otroligt fina julklappar. Bland annat en hel del pengar, giftcards på Victoria's secret och iTunes, organiskt pepparmintsté och uggs om jag hittar ett par. Mina julklappar till vännerna och barnen här blev också väldigt uppskattade, så allt gick bra.

Imorgon kanske jag ska mellandagsshoppa med Susie men vi får se vad planerna blir. Ska försöka somna i tid idag då jag sovit dåligt de senaste nätterna. Lyssnar på Kent och Sia och tänker en massa. My head is a mess. Men godnatt på er.

  • Allmänt

Likes

Comments

Christmas eve går mot sitt slut. Lite innan fyra körde Mark och jag in till town och köpte vin, vi bokstavligt rusade ut ur bilen på minuten klockan fyra då butiken stängde. Plockade sedan upp grandpa Krupp och väl hemma kom Tom och Irene. Det bjöds på räkor och annat som tilltugg och till middag serverades det skinka (som jag sa) och mac n' cheese, samt sliders. Jag ångrade att jag åt mig mätt på lunchen för jag var redan mätt innan vi påbörjade middagen men jag älskar mac n' cheese så var om ännu mer mätt när jag hade ätit klart. Orkade inte äta någonting annat. När det sedan bjöds på pecan pie delade jag och grandpa Krupp skål, båda lika mätta. Jag drack nästan en hel flaska moscato-vin själv och efter att alla hade ätit upp körde våra gäster hem. Det var tänkt att Marks bror och fru skulle komma över men klockan blev mycket och vi alla blev på tok för trötta för mer besök så vi städade undan, bytte om till pyjamas och tittade på sista episoden av The Crown. OMG den serien!! Så bra!! Har fått prata med en betydelsefull människa nu på kvällen och nu har jag gjort mig i ordning för att kanske kunna sova om ett tag. Jag är dock fortfarande inte trött men imorgon är det Christmas day och jag tror det kommer krävas lite energi då. Jag hoppas ni alla hade en fin julafton!

Likes

Comments

God jul swedish people! Inatt sov jag inte en endaste blund, klarvaken enda fram till halv sju då Mark och Terie gick upp. Vi drack en kopp kaffe innan vi tog bilen för att hämta upp grandpa Krupp för att äta frukost på en Dive. Jag åt en bagel och drack apelsinjuice och det smakade över förväntan. Antar att ni hemma nu har tittat på Kalle Anka och ska öppna julklappar men som sagt så firar vi riktiga julafton här imorgon. Vilka mina julklappar är till mina vänner här är väl ganska obvious - högen med presentpapper med älgar, rävar och tomtenissar på. Granen är pretty american, i plast och hur mycket glitter som helst, men det har sin charm. Om en stund ska jag facetimea med mamma och pappa och se när de öppnar sina julklappar från mig. I eftermiddag kommer grandpa Krupp, Marks bror och fru och kanske Teries föräldrar över för middag. Vad det blir är ganska oklart än, vad jag vet blir det skinka men mer än så vet jag inte. Julkramar från mig!

Likes

Comments

En sömnlös natt när mediciner inte längre hjälper. När de starkaste preparaten har förlorat sin effekt och jag saknar. Saknar den femtonde december när klockan slog tjugo noll noll och Kent klev upp på scen.

Efter att ha sovit i tält i fyra dygn på asfalt. Mörbultad. Trött. Men samtidigt i sådan extas. Nervositeten när vi ställde upp, nummer trettio på handen. Hand i hand gick vi in i arenan innan alla släppte taget och sprang. Tog tag i kravallstaketet och fick min plats längst fram. Nedräkningen och de röda siffrorna när 747 visades på den stora skärmen.

Du har gåshud för du fryser är det här det bästa livet hade att ge? Hur långt man än har kommit
är det alltid längre kvar.


Jag är inte rädd för mörkret. Nej. Jag är inte längre rädd. Jag har varit där så länge nu. Och kanske är det så, jag kommer aldrig riktigt nå fram. Men det vet jag inte. Jag vet bara att vid första tonen av 999 skapades magin som skulle vara för två och en halv timme.

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen.

Det var så jävla jävla jävla jävla obeskrivligt att den här låten spelades för den väcker inte bara känslor hos mig, den väcker allt. Den är allt. Den är hela mig. Det är jag. Vinternoll2. Tack Kent för att du har gjort mig hel under alla år jag har varit trasig. Tack Kent för att du tog mig ut från BUP. Tack Kent för att du har gett mig något att relatera till.

Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
ler Du svagt
och viskar till Mig
Du är värd att dö för.

747 och jag får ett sms från Johanna "du är värd att dö för" och jag gråter. För hon är värd att dö för. Det finns ingen annan människa jag värdesätter lika högt som henne. Jag är liksom inte värd henne.

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön--
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö.

För att texterna går mig på djupet. För att det är min sanning, min värld. För att jag sedan litet barn varit livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. För att jag aldrig, aldrig vågat släppa på kontrollen och ta nuet, och samtidigt svalt tabletterna med rädsla. Skurit handlederna med rädsla. Hört min läkare att mitt hjärta kan stanna i vilken minut som helst och vägrat inse döden, fått min lever att nästan ge upp men ändå inte frivilligt tagit emot avgiftning. Trots det har jag varit rädd. För jag har aldrig suktat döden, jag har bara hatat livet. I den grad jag velat radera min existens från jorden, i samma grad har jag fruktat vad som händer när man dör. Ingen vet. Ingen kan berätta. Och jag fortsätter vara livrädd för att leva och dödsrädd för att dö.

Nu det finns ingen enkel väg tillbaka
Men Jag försöker ändå texta dig en sista gång
Vill bara säga att jag har vaknat nu
Att jag tror att vi kanske kan börja om på nytt.

Lotta kom in till mig när den här låten spelades medan jag dunkade huvudet i väggen. Lotta tog tag i mig medan jag skrek. Lotta höll mina armar medan larmet gick. De flyttade sängen från väggen och personal stormade in. Musiken fortsatte spelas i mina hörlurar. Hon tog dem ur mina öron och sa Elin Elin Elin. Andas Elin. Jag är här hos dig. Jag är här det är jag Lotta. Jag är med dig. Du är inte ensam. Och hon. Vaggade mig fram och tillbaka. Jag slutade slåss. Tårarna rann. Jag lät henne hålla om mig medan skriken fortsatte komma ur min strupe. Det var en av alla gånger jag slapp bältessängen. Jag minns inte. Men kanske blev jag bara bältad två gånger den dagen, istället för tre. Lotta var ju hos mig. Och hon påminde mig ofta om musiken. Musiken vi delade och delar. Kent. Att vi båda skulle på avskedsturnén. När Den vänstra stranden spelades grät jag för jag saknar Lotta och jag vet att vi aldrig kommer mötas igen. Jag grät och Kent påminde mig om hur stark jag är som är här nu och inte där.

Kent har räddat mig så många gånger från att självskada. Räddat mig från bältessängen. Räddat mig från att ta död på mig själv. Den här konserten var mitt mål under så många månader, jag visste att jag skulle missa alla andra konserter under avskedsturnén pågrund av tvångsvården, men jag skulle ta mig ut till den här konserten. Jag har hela tiden vägrat inse att det är slutet på något som varit så länge. Det är först nu jag inser att det faktiskt är slut. Jag satt på trappen och blåste ut röken i kylan medan jag spelade Silver. Jag har inte lyssnat på musik sedan jag kom till USA och tårarna kom. Jag har förstått det här nu. Det är slut. Kent är slut. Fan. Varför. Jag kommer aldrig skapa sådana band som jag har gjort till Kent med någon annan musik, jag kommer aldrig hitta texter att relatera lika mycket till. Kent tog mig i själen. Kent vill för alltid bestå i min själ.

Likes

Comments

Jag kände ambivalensen komma. Anorexins röst skrikandes i huvudet, överröstade varje ton av Elins. Gå tillbaka. Gå tillbaka. Gå tillbaka. Plötsligt kändes det inte så självklart som det gjort den senaste veckan, att fortsätta framåt, och jag lyssnade till varenda ord av vad anorexin sa mig. Det förvånar mig alltid hur hon kan linda mig runt hennes finger. Hur hon kan förvandla varje frisk tanke till en sjuk handling. Hur hon får det självklara min omgivning i alla år försökt säga mig, låta som lögner och som någonting jag aldrig kommer komma tillbaka till. Anorexin är stark, starkare vissa dagar och än är jag inte frisk. Hon är fortfarande en del av mig även om mycket har förändrats och jag är i ett tillfrisknande. Men när hennes ord når mig djupt inne i själen, när jag är svag, då finns det inte mycket jag Elin kan sätta emot. Varför har du låtit dig själv tappa kontrollen. Bli tjock igen. Varför äter du. Varför gör du allt du inte ska göra. Jag lyssnar och låter kriget inuti mig pågå. Det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel när två sidor av en drar åt olika håll och man är så förbannat ambivalent och utan svar.

Sedan pratar jag med mina friska vänner och kommer ned på jorden igen. Skjuter bort hennes ord. Hennes skrik. Låter mina vänners ord vara starkare än hennes. De som är på andra sidan, de som vet vad det innebär att inte ha en djävul på axeln. De som tror på mig och inte på henne. Jag vet så väl vad jag har att förlora på att gå tillbaka till bottenskiktet igen. Jag vet vad som händer om jag släpper greppet om den lilla friska delen som infunnit sig. Jag vet vad som händer om jag börjar minska på maten och lyssna till hennes restriktioner istället. Det vore så enkelt att dra ned på intaget, vara ute och promenera, falla i hennes armar igen, nu när ingen vaktar mig. När jag har fullt ansvar för mig själv. Men det är då mina friska vänner backar upp mig, säger åt mig att det är fel. Det är så jävla fel och det kommer bara leda till ett helvete. Ska jag vara ett vrak när jag kommer hem? Nej, jag ska studera och jag ska fortsätta min resa.

Efter en vecka i USA där ingen egentligen vet hur sjuk jag har varit, eller ser mig som sjuk, kan jag släppa på kontrollen och jag äter vad jag vill. Jag beställer in en hamburgare fastän mitt sällskap beställer in en sandwich och jag äter mer pizza för jag inte ännu är mätt. Efter en vecka i USA där jag får anses som frisk, inser jag att jag faktiskt uppskattas som frisk. Människor runt mig ser inte den sjuka Elin, de ser den del av mig som varit dold så otroligt länge. Detta har skrämt mig så jävla mycket, att bli bortglömd om jag blir frisk. Nu börjar jag inse att människor fortfarande ser mig även om jag inte är ett vandrande benrangel som gör att personer vänder sig om på stan. Jag inser att jag är någonting utan sjukdomen som har haft övertag i snart nio år. Med detta har jag bestämt mig för att bryta med allt sjukt. Jag kommer sluta läsa sjuka bloggar som triggar mig att vara kvar i sjukdomen, jag kommer bryta med människor som är sjuka och som egentligen är fina människor, men som får mig att hållas kvar. Jag kommer bryta med allt. Det kommer vara så jävla svårt men det är vad alla mina friska vänner har sagt till mig så, så länge; bryt upp nu Elin. Allt som har med sjukdomen att göra håller mig kvar i sjukdomen. Och det är inte där jag vill vara, det har jag insett nu. Jag kommer att såra människor, men jag förlorar mig själv om jag inte gör det här nu.

Likes

Comments

Igår förberedde vi för att göra chocolate chip cookies och idag bakade vi ut dem. Har redan smakat en och de är hur goda som helst. Har bara provat att baka dem någon enstaka gång i Sverige men tycker inte att de svenska recepten har varit särskilt bra. Här kommer det vi gjorde utifrån:

2 cups of shortening (kan bytas till smör)
1 1/2 cups of brown sugar
1 1/2 cups of white sugar
3 teaspoons of vanilla
4 eggs
4 1/2-5 cups of flour
2 teaspoons of baking soda
2 teaspoons of salt
chocolate chips of m&m's

Bara blanda ihop allt till en deg och lägg i kylen över natten. Baka sedan i ugnen på 175 grader celsius i 10-15 minuter. Nu gör vi pecanpies!

Likes

Comments

Idag bakade vi bananbröd inför julen som nu närmar sig otroligt fort. Jag kom den sjuttonde och nu är det bara några få dagar kvar till julafton? Här firar vi med ena familjen on christmas eve' vilket är den 24th och sen christmas day den 25th med den andra. Men själva julafton här är on christmas day. Receptet på bananbrödet kommer här nedan:

2/3 cups of crisco (är som olja eller smör)
1 1/3 cups of white sugar
4 eggs
3 teaspoons of baking powder
1 teaspoon of salt
1/2 teaspoon of soda
3 1/2 cups of flour
5 smashed riped bananas
2 cups of nuts (vi använde pecannötter)

175 celcius i ugn i 45 minuter (när de är såhär små, cirka 1 timme för två stora bröd)

Likes

Comments

Häromdagen var vi till Sundasky mall och jag fann ett litet Victoria's Secret PINK. Fick med mig en sweater och fem par trosor i regnbågens färger. Just nu är dollarn svinhög (nästan 10 för er som inte vet) så allt är svindyrt jämfört med hur billigt det var sist jag var här och den var på drygt 6. Jag har shoppat lite som jag tänkte visa lite då och då och mest har jag önskat mig pengar i julklapp för att kunna handla vad jag själv vill ha. Förövrigt har jag det bra här i USA, jag älskar detta land och ångesten över att komma hem har redan smugit sig på.

Likes

Comments

Det är den 17e december och jag är på väg till USA, ensam. Jag ska hälsa på våra vänner i tre veckor, en resa jag egentligen skulle gjort i april i år. Då skulle jag vara borta dubbelt så länge men resan fick avbokas eftersom jag låg inlagd på SCÄs vuxenvårdsavdelning. Det var in i det sista som vi avbokade resan eftersom jag helt vägrade inse att jag var alldeles för sjuk för att kunna åka och att jag faktiskt var förbjuden till det. Nu i efterhand ser jag det som självklart att jag inte var kapabel till att resa, jag åt eller drack ingenting och hela min dag gick åt till att följa alla tvångsbeteenden jag hade. Hade jag åkt då hade det inte funnits någonting jag klarade av att göra, jag hade bara haft panik och ångest för att överleva dagen - det har jag inte idag. Jag har sådana otroligt andra förutsättningar för att kunna få en så bra resa som möjligt den här gången jämfört med om jag hade åkt i april, men det har krävts att jag medvetet har försökt förbereda mig också. Allt för att inte drabbas av en panikångestattack i en matsituation när jag är där borta.

Jag har länge varit så otroligt styrd och tvångsmässig med mitt ätande och beteendena kring måltiderna, men jag har blivit mer flexibel. Mer flexibel än vad någon annan eller jag själv hade trott vara möjligt att jag skulle bli om man ser tillbaka till förra vintern och våren. De stora skillnaderna måste vara tider, portioner och livsmedel. Jag är inte längre bunden till att äta på tider. Jag kan äta frukost klockan fyra på morgonen som jag gjorde imorse eftersom vi behövde åka till flygplatsen, jag kan äta lunch klockan ett istället för tolv och jag får inte panik om middagen blir halv åtta istället för klockan sex. Förut kunde jag inte äta lunch om klockan slog en minut efter tolv och jag satt och stirrade på mobilen för att den skulle bli exakt tolv innan jag skulle kunna börja äta. Jag kan numera ta två omgångar mat en dag, och äta mindre en annan dag. Jag försöker äta regelbundet och det är i princip enligt ett matschema men jag är inte bunden till det. Jag kan missa eftermiddagsmellanmål men då äta en större middag eller äta en smörgås extra på kvällen om jag är hungrig. Den största skillnaden är också hur mer utbrett det är vad jag klarar av att äta. Från att i flera år varit så smalt, så smalt, alltid omständigt att komma på någonting att äta och pendlingarna mellan att vara vegetarian och vegan, till att kunna äta det mesta. Jag har precis börjat äta fisk och kyckling igen, men har även smakat på skinka och nötfärs även om det inte är vad jag föredrar. Jag klarar av att äta socker även om jag har insett att min kropp inte mår bra av det och jag undviker det helst i former som godis och bullar, jag har vågat ha ost på smörgåsen och har jag inget annat pålägg vågar jag äta smör(!!) det är sådana sjuka framsteg som jag inte tror någon förstår. Från att ständigt vara begränsad, till att kunna äta det mesta även om vissa saker fortfarande är svårare. Men exempelvis var ju kolhydrater någonting jag uteslöt helt ur min kost under en (alldeles) för lång tid, så äter jag pasta och potatis som vilken annan människa som helst om inte mer. Jag älskar det för det är mat och jag föredrar mat framför sötsaker.

Nu inför resan var det några saker jag kände att jag behövde öva på att äta. Det har varit pizza, som jag ätit kanske tre gånger. Det har gått bra, jag försöker tänka att det är som en macka med tomatsås, grönsaker och ost på, då går det enklare. Något annat jag utmanade mig med under Kent-dagarna var McDonalds! Jag ville känna att jag kunde äta pommes frites och en liten hamburgare utan att fucka ur, och det gick bra det med. Jag kommer alltså kunna spendera mina veckor i USA och känna mig lugn med att äta enligt en annan matkultur än den jag brukar äta/är van vid.

När jag skriver det här sitter jag på planet mellan London och Washington. Det kommer bli postat så fort jag får internet. Den här matdagen har varit utmanande eftersom jag har varit helt ensam, och dessutom inte haft så många valmöjligheter vad jag ska äta. Åt några tunnbröd hemma klockan fyra imorse, en minismörgås och en kaka på flyget mellan Stockholm och London och i London åt jag till lunch en wrap med fisk i och någon sorts pommes frites. En hälsosam variant av fish n' chips tror jag det skulle efterlikna. På grund av dimma i London var mitt plan från Stockholm försenat med nästan två timmar vilket gjorde att jag missade båda mina anslutningsplan i London och Washington. Så jag spenderade några timmar sittandes på en bänk på Heathrow men tillslut kom jag på det här planet. Det är i tid så jag hoppas hoppas verkligen jag hinner med mitt plan till Detroit nu, jag har två timmar på mig i Washington. Här på planet har vi får pastakuddar med spenat, tomatsås och ost, lite snacks och precis kom de med en liten varm smörgås. Och jag har ätit allt, precis som de två tjejerna bredvid mig har gjort. Alla runt omkring mig har ätit upp sin mat, så varför skulle inte jag äta upp min? Den faktor som känns jobbigast är att man har suttit still mestadels av dagen men jag försöker tänka att när jag låg på Södersjukhuset och hade sängläge åt jag också för att kroppen behöver det även när den inte har tillåtelse att röra ett finger, som då.

Livet är verkligen så mycket mer än anorexi och jag hoppas att den här resan kommer ge mig den skjuts på vägen som jag behöver just nu. Jag ska göra allt för att det här ska bli bra.

Likes

Comments