View tracker

Det här inlägget hade jag planerat att skriva när jag kom hem efter semestern, alltså ca 4 månader sen. Men orken fanns inte och jag kände att jag inte ville lägga ner massa tid på att skriva om något som inte riktigt är min favoritsak i världen. Jag ska nu ändå försöka få ihop en fortsättning.

Jag kan lugnt säga att libren är ett av mina bästa beslut hittills! Gick utan i några dagar då sensor hade släppt förtidigt och jag inte hade möjlighet att reklamera. De tre dagarna var de jobbigaste på länge, att behöva ta fram en teststick och sticka sig i fingret som jag förut hade tyckt gått snabbt kändes nu som en evighet jämfört med att bara skanna av med mätaren.

För nått år sedan började det pratas om kolhydratsräkning på sjukhuset. Det var tydligen det nya sättet att får bättre koll på sjukdomen. Flera kurser annordnades för att man skulle få lära sig men jag sa nej direkt! Jag såg framför mig allt jobb för ett sänkt hba1c på några siffror som egentligen inte behövdes. Tanke på att behöva tänka mer på vad jag åt än vad jag redan gjorde var bara utmattande att tänka på. Varför ska jag ändra och göra det mer komplicerat och jobbigare när det redan går bra? Jag kunde inte förstå det, och som den bästa läkare jag har släppte hon ämnet och gick vidare;) För mig är fördelen med typ 1 att jag kan äta vad jag vill bara jag tar insulin. Visst, det är inte bra att äta vissa saker eller som att dricka vanlig läsk men allt det går, bara jag tar ett stick i magen. I början, för fyra år sen var en av mina små tröster att jag aldrig skull få diabetes typ 2, kanske svårt att tänka sig om man själv inte är diabetiker eller även om man är diabetiker men det fungerade.

Nu till mina tankar om pump vs sprutor; Jag har själv sprutor som sagt och har trivts jättebra med det ända sen jag diagnostiserades. Som jag tidigare har skrivit gillar jag inte att ha saker på mig, största anledningen till att jag än inte har haft pump. och under mitt första år var det pump med slang som gällde och jag kan lugnt säga att min rädsla för att den där sladden någonsin skulle lossna höll mig långt borta. Det handlade alltså om mindre än timmar för att får akut hjälp och inte bli förgiftad mm. Sen dess har frågan kommit upp många gånger men Jag har aldrig haft behovet. Orken fanns inte riktigt för att behöva bli inlagd på sjukhuset igen för att lära sig pumpen och ställa in doserna. Sprutorna har blivit mitt sätt att ibland inte behöva tänka på det, att kunna lägga ifrån sig det och inte behöva se det och inte behöva känna att det finns där iallafall för några minuter. Sen pratar jag inte för alla utan de här är bara min åsikter och hur jag känner och har upplevt det.

Nu har jag börjat titta på pumpar som omnipod:en men hade som vanligt ingen anledning till att sluta med sprutorna. Har dock en kompis som har den och hon är jättenöjd, att behöva sticka sig har aldrig varit riktigt hennes favoritsak.

Tänkte att jag nu ska försöka börja med min lista på fördelar, får se hur det går;)

  1. Specialkosten i skolan!, seriöst ibland har den gjort att jag överlevt dagen. Även om jag aldrig har ätit fiberpasta eller kokt potatis vid potatismos har proteintillskottet i form av kyckling eller hamburgare varit guld värt.
  2. Aktiviteterna som kommer till med sjukhus och organisationer. Här vill jag lägga in ett WOW för det är seriöst organisationer som min stora dag och sjukhusclownerna och all personal på sjukhusen värda. Jag kan inte nog beskriva hur mycket diabetesträffar och att få gå på olika evenemang och uppleva saker har gjort för min vardag. En av mina bästa vänner träffade jag på en diabetesträff, för 4 år sedan. 4 år kanske inte är länge men när jag tänkte tillbaka på den dagen vi träffades kändes det som en evighet sen, som jag hade känt henne hela mitt liv
  3. Stärker självförtroendet. Det här är olika för alla men för mig som diagnoserades i 12 års åldern har sjukdomen definerat och format hur mitt liv ser ut och hur jag är som person, inte helt självklart men en stor del. Jag var i början lite orolig för om jag skulle bli retade för jag hade hört att det faktiskt var diabetiker som hade blivit det, vilket för övrigt är för mig helt sjukt, detta gjorde att jag, inte ofta, men någon gång ibland inte var bekväm med att berätta för vem som helst. Jag var rädd för hur de skulle reagera. Att bli mobbad var oftast inte det jag oroade mig för men att bli specialbehandlad eller till och med ses som konstig och att det inte gick att prata med mig gnagde ofta i mig.

För även om det är positivt eller negativt man blir specialbehandlad så blir man ofta det. Ibland har det varit bra för att kunna sticka ut ur mängden och faktiskt inte vara som alla andra, att ha något som gör en till sig själv. Sen är det vara hemskt att det behövs en kronisk och farlig sjukdom för att man kanske ska våga sticka ut och vara sig själv men med diabetesen blir man tvingad till det. Ofta fungerar det inte att följa strömmen utan att sluta på sjukhus eller i framtiden kanske inte ha alla tår eller hela synen i behåll. Man måste stå upp för sig själv och faktiskt säga "Hallå, jag är diabetiker och jag behöver det här och det här för att fungera" och accepterar inte folk det, säger jag som alla andra, hitta några nya att va med. Sedan är det inte bara umgänge det här passar in på men det är de situationer då jag upplever det som svårast att säga ifrån att det inte funkar för mig utan att jag måste anpassa mig.

Har helt kommit ifrån ämnet men det jag menar är att man som diabetiker måste lära sig att tro på sig själv och stå upp för sig själv för att ha ett fungerande liv och kunna göra saker.

4. Skippa köer. Jag har själv aldrig testat det här då det mest gäller för de som har pump men tydligen ska man få möjlighet att kunna skippa köer på till exempel nöjesparker om medicinerna och hjälpmedlena inte klarar att vara ute i solen för länge. Fuskigt, skulle några säga, passa på! säger jag. Diabetes har inte många fördelar, tro mig jag har problem att komma på några och vi är bara på nummer 4, ta vara på de få som finns. Ingen kan förstå hur din vardag ser ut och vad du har gått/går igenom, inte ens en annan diabetiker. För ingen är likadan, ingens sjukdom fungerar på samma sätt bara för att de utgår från samma orsak. Ta vara på de små sakerna som kan göra din vardag lite lättare även om någon säger nått som att du inte får eller borde så länge det inte är olagligt eller att du kan riskera att hamna på sjukhus för där vill ingen av oss va ;-).

Finns några till iallafall vad jag vet, skriver om det nästa gång.

Jag räknade ut att i skrivande stund (2/11-16) har jag hittills varit diabetiker i 1742 dagar, tagit ett minimum på 8710 sprutor och även här inte ett exakt antal men åt det lägre hållet 10452 blodsocker, Inte alla genom stick i fingret men majoriteten av dem. Överslagsräknar man så har jag gjort minst 15 kontinuerliga sjukhusbesök vilket inte är mycket men tänk dig att gå till sjukhuset och ta prover två veckor i sträck medan den vanliga vardagen fortsätter och du missar skola, fritid och andra saker. Det är inte ett riktigt liv, man kan inte leva fullt ut och man är fast i sjukdomens grepp hela sitt liv. Detta är något som jag tror många måste reagera över!

När vi ändå pratar siffror har jag gjort lite efterforskning:

  • ca 450 000 har diabetes i Sverige, typ 1 och 2.
  • 2015 var det 415 miljoner diabetiker i världen, det är 1 av 11 vuxna.
  • Samma år var det även 5 miljoner dödsfall pågrund av diabetes, 1 dödsfall var sjunde sekund.
  • Och det sjukdomen kostade världen minst 612 miljarder(!) amerikandska dollar i hälso- och sjukvårdskostnad.

Jag vet att man inte ska jämföra och debattera om vad som är värst men jag hittade lite fakta om barncancer jämfört med barndiabetes:

  • 2013 fick barncancerfonden in 226 miljoner kronor medan barndiabetes fick i 8 miljoner kronor.
  • 3 gånger flera barn har diabetes typ 1 än i alla cancerformer tillsammans.
  • 75% av alla med barncancer botas, 0% botas från diabetes.
  • Ungefär lika många dör av barndiabetes som barncancer.

Och för mig är den mest skrämmande faktan är att jag som diabetiker typ 1 löper mer än fördubblad risk att dö i förtid trots behandlingarna som finns och detta är om jag har en bra blodsockerbalans. Om balansen är sämre är risken 8-10 gånger större.

Lite mycket att ta in och man (om man inte tidigare visste det här) får sig en liten tankeställare på hur mycket diabetes verkligen påverkar ens liv och allt runt omkring än. Jag läste någonstans att en en 10-årig pojke som insjuknar i diabetes typ 1 kan räkna med att leva ungefär 60 år. Många skulle säga att det är ganska hög ålder att dö vid om man är sjuk, men för mig är allt jag tänker på när någon säger ålder 60 att pensionsåldern är 65. Jag kommer inte kunna ta vara på mina sista år, inte åka ut och resa, inte umgås med familjen på samma sätt och inte bara gå och dra hemma, städa lite då och då, baka, laga mat eller njuta av en bra bok mitt i veckorna. Har jag otur och får barn sent eller att mina barn får barn sent riskerar jag att aldrig få träffa mina barnbarn och se dem växa upp. Jag riskerar att aldrig få vara den som rycker ut och hämtar barnbarn på skolan för att det har kört ihop sig på jobbet, att inte få skämma bort mina barnbarn med allt som de vill ha, att inte vara den som mina barnbarn sover över hos först plus massor av andra saker som jag inte kommer på just nu. Men jag måste komma ihåg att mycket hinner hända innan jag är 60 och det jag skrivit nu kanske är lite överdrivet men det är mina tankar just nu.

Säger bara kort att det blir en del 3 förhoppningsvis inom kort ;-). Tar med lite bilder från min sjukhustid som nydiabetiker, kom gärna ihåg att dessa bilder är snart 5 år gamla.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I detta inlägg tänkte jag berätta lite om min sjukdom, diabetes, som präglar en ganska stor del av mitt liv. Jag kommer dela upp inlägget i två delar då jag inte har möjlighet att skriva klart hela men ändå vill lägga upp nått. Jag har tänkt lista med lite för- och nackdelar, då det faktiskt finns några fördelar tro det eller ej, och även hur jag lever och hur jag tänker lite kring just min diabetes.

26 januari 2012 var dagen för min debut som diabetiker. Historien bakom vägen till diagnosen har jag tänkt skriva om i ett annat inlägg. Men när jag kom in till sjukhuset hade jag ett blodsocker på 28 mmol alltså ganska högt och jag minns att det hade gått väldigt länge innan man väl diagnoserade mig, jag visade ganska tydliga symptom törstig och kissnödig ofta, hade magrat av väldigt mycket samtidigt som jag åt som en mänsklig soptunna.

Så ett vanligt dropp sattes i ena armen och insulin i andra och sedan var allt en enda röra, läkare hit och sjuksköterskor dit, de vanliga sjukhus rutinerna. Jag hade då nästan ingen alls erfarenhet av sjukhus så för mig blev det mycket att ta in och jag är oerhört tacksam för allt stöd jag hade runt omkring mig!

Dagen efter skulle jag lära mig att ta min första insulinspruta utav de tusentals jag nu har tagit sen dess. På kvällen innan hade jag fått en mjuk boll och en insulinspruta att öva med och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, det vara jag, riktigt nervös. Det borde man kanske va? Det här var en av de avgörande stunderna om hur mitt liv skulle bli i framtiden, allt går ju att ändra då det gäller hjälpmedel men för mig var det väldigt viktigt att spruterna skulle fungera för mig. Jag var själv en väldigt aktiv person och kunde inte ha massa prylar som satt på mig som skulle krångla till allt.

En sjuksköterska förklarade hur man skulle hantera sprutan och själva injektionen. Efter hon hade dragit ut sprutan igen var jag väldigt lättad, det hade inte gjort ont alls. Nästa gång var det min tur, än en gång kändes det inte alls och började nu ta sprutorna vid varje måltid.

På söndagen som blev min tredje dag då jag kom in sent på torsdagskvällen, fick vi frågan om jag ville flyttas till ett flerbäddsrum eller skrivas ut. På den frågan svara de jag skrivas ut direkt. Jag hade haft permission på lördagen och längtade redan efter att får komma tillbaka hem till kompisarna och stallet!

Jag hade en väldigt bra sjukhusupplevelse och jag tror att det finns många faktorer som påverkar hur ens egen upplevelse är. Inte bara vilken inställning man har utan hur svårintälld diabetes man har.

Redan som liten har jag haft svårt att tycka synd om mig själv och att andra ska tycka synd om mig, speciellt om det var kroniska saker och om saker som gjorde mig speciell. Jag var väldigt rädd för att diabetesen skulle hindra mig från att göra saker och visst vissa saker ska man kanske undvika men så länge man kan planera och sedan var disciplinerad att faktiskt sköta det, kan man göra i princip allt.

Mitt första år som diabetiker var ganska strikt, jag pushade mig ganska hårt för att hålla mina fina värden eftersom det alltid har varit viktigt för mig att prestera, och för att vi faktiskt inte kunde så mycket och tar man den säkra vägen före det o säkra. Nu när jag är inne på mitt femte år ligger mina värden lite sämre (dock fortfarande bra) men min livskavalité är betydligt högre. Jag tror att diabetes är mycket om att ge och ta, ibland går det bra med lite felberäkning och att äta lite för att sedan reglera topparna, samtidigt som man inte helt kan skita i det för att det kommer tillbaka och blir bara värre sen. Skulle jag ha full kontroll hela tiden, oroa mig över värden och räkna kolhydrater skulle jag för det första inte leva, jag skulle vara en slav åt min egen sjukdom, jag skulle låta den vinna och låta den styra mitt liv. Och ändå funkar det inte i längden, man tröttnar, man slutar bry sig och då blir det svårt att komma tillbaka.

För mig är det väldigt svårt att ligga högt då jag måste springa på toaletten stup i kvarten när jag gör det ;). Det är nog den största anledning (som påverkar mig i nuet) till att jag är ganska strikt med att jag inte ska ligga högt, oftast väljer jag då att pressa ner mig med ett extra stick i magen, vilket kanske inte heller är så bra men där får man nog överväga vad man själv tycker är värt. Ska man vänta med att justera tills maten för att slippa extra stick? Eller inte? Som vanligt handlar det om planering och konsekvenserna.

Jag har nu sen några månader tillbaka en freestyle libre blodsocker mätare som sitter på baksidan min överarm. Den sitter i två veckor innan jag byter genom att man har en lite applikator som skjuter dit den och sedan sitter den som ett plåster med en lite plastbit som sitter innanför skinnet. Sedan har man en skanner som läser av värdet Jag var lite skeptisk i början, det här var ju trots allt något som skulle sitta fast på mig. Efter lite övertalan från mina föräldrar och lite mer prat med min läkare sitter den nu på min arm och jag skulle nu inte ha samma bra tänk om jag skulle behöva ta bort den. Mina fingrar är inte längre prickiga och det tar bara tre sekunder att få fram ett värde. Ska jag klaga lite säger jag precis som alla andra att klistret inte är något bra! Sätter man den på baksidan av armen går man hela tiden emot mätaren mot sidan när man rör armen och då släpper den i sidan och tillsluta ramlar den oftast av. Dock om man sätter den mer på utsidan av armen händer inte det här och den sitter kvar bättre och längre. Men det är ju en smak sak. Flera har tydligen testat att sätta den på många olika ställen och för vissa funkar det bra. Jag har bara haft den på armen och eftersom jag inte helt vet vilka ställen den är godkänd för och armen har funkat för mig fortsätter jag med det. Rekommenderar den starkt!


  • 124 readers

Likes

Comments

View tracker

Tänkte faktiskt börja skriva igen och se hur länge det håller;). Kort sammanfattning är att Peps fortfarande inte går in i transporten så vi försöker nu ta hjälp av t.ex. Ronny Åhman. Dressyren går framåt, vi har startat en lätt B:1 som gick bra och vi slutade på 58%. Hon har verkligen utvecklats i formen och börjat få lite muskler. Vi har börjar med lite skänkelvikning, förvänd galopp och till och med börjat snudda på ryggningar.

Hoppning går bättre en någonsin och Peps känns så himla fin. Hon har blivit så positiv till arbete och har utvecklats något enormt från i somras.

I helgen så är det P&J på lördagen och p&r på söndagen på Mörtnäs. Peps och jag startar 80cm på lördag och tar oss an en till lätt B:1 på söndag. Har ingen speciell prestationsångest utan har tänkt att vi tar det som det går, dock skulle det kännas väldigt bra om det gick okej iallafall;).

Likes

Comments

​Nytt år, nya möjligheter. 2016 känns som det ska bli ett bra år. Peps och jag ska debutera dressyrbanorna, hoppa stadiga rundor på hoppbanorna och självklart jobba mycket på lastningen. Puhh... den delen skulle jag gärna slippa, men men man kan ju inte få allt.

Peps och jag ligger i hårdträning i dressyren och det var nog faktiskt igår efter passet som det verkligen kändes som vi kunde klara av en dressyrstart och göra det okej med en bra känsla.

Hoppningen har det blivit en lite paus åt men träningarna kör igång igen den 19/1 och så klart hoppar vi lite smått ändå.

Så skolan börjar på måndag och jag kan inte precis påstå att jag är taggad, snarare tvärtom. Nytt schema för den här terminen och det känns faktiskt bättre med tiderna och allt. 

Likes

Comments

En hel månad har det gått och mycket har hänt. 14 dec var vi på Marby igen för en återkontroll hos Joakim Mossenberg. Själva undersökningen gick perfekt, sedan kom problemet, ett ganska välkänt problem. Lastningen. 5 timmar tog det, och då med en övervägan om att rida hem. Jag lovar, vi hade hela vägen planerad genom stan och allt. Men så fick vi hjälp av personalen på Marby och får jag bara säga att de är helt underbara! Åtminstonde 5 personer tog tag i det och sa "nu gör vi så här och så här". De försökte det mesta men som vanligt lärde sig Peps vad de gjorde och trixade ur det. Tillslut fick de ge henne lugnande, dra en tröja över huvudet på henne och sedan på något sätt dra henne in. De hjälptes åt att flytta en hov i taget och sedan var hon inne. Vi åkte därifrån tjugo minuter senare helt dödströtta och ganska hungriga. Åt frukost 6 och åkte därifrån vid 14, så vi åt donken på vägen tillbaka till Mörtnäs.

I dressyren har vi kommit långt. Peps kan nu gå i form i alla gångarter både på volt och fyrkant spår och vi tränar nu inför våran dressyrdebut.


Likes

Comments

Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill jobba med i framtiden. Visst jag kan utesluta saker som vård och att jobba med barn och ungdomar men sen är det blankt. Så även om det är ett år kvar till vi ska välja gick jag på gymnasiemässa i lördags. Och blev egentligen inte klokare pågrund av det.

Ekonomi är ett val eller teknik. Samhäll är inget alternativ men natur skulle kanske funka. Sedan ska man ju välja skola. CNG vore ju helt okej förutom att det ligger Finspång, kungsgård är också ett alternativ. Eber startar upp ekonomi nästa år så det går ju också.

Har som tur är ett år kvar innan jag måste välja. Får dock världens beslutsångest för minsta lilla val så får nog snart bestämma mig snart så jag hinner ändra mig.

Så till tömkörningen. Det var det som det pratades mycket om som rehab till Peps. Att få omväxling på hur jag kunde jobba henne, både från hästryggen och marken. Har äntligen skaffat mig ett par tömmar så kunde nu sätta igång. Jag kan grunderna och har även köpt en bok av Anders Eriksson, sjukt bra föresten, så jag tänkte att jag kunde börja med skritt.

Pappa höll i med grimskaft medan jag gick bakom och höll i tömmarna. Är inte helt säker på att hon är tömkörd innan även om vissa gör det vid inridningen. Iallafall, det gick bra även om hon tyckte det var obehagligt med tömmar på rumpan. Tillslut släppte pappa helt och vi gick nu helt ensamma. Det blev ett lite missförstånd när vi senare skulle svänga så att hon reste sig lite, men som sagt nu går det jättebra. Vi har till och med börjat trava lite.

På söndag sätter vi igång igen efter två veckors skritt/vila. Ska bli sjukt konstigt att sätta sig i en sadel efter två veckor, vänjer snabbt av mig.

Likes

Comments

Får noga säga att den här bilden på Peps beskriver mig väldigt bra just nu. Är så sjukt trött men kan ändå inte sova tidigt utan sitter uppe halva natten. Har inte gjort något schema över veckan till Peps då det är vila. Men imorgon blir det promenad och hovslagare. Har även intag med 20 hästar. Puhh...det är tur att alla brukar vilja komma in så att jag inte behöver jaga någon.

Likes

Comments

Har inte skrivit på några dagar nu för att det ärligt inte har varit min högsta prioritet.

Har haft en full vecka med både skola, vänner och häst. Men iallafall, i torsdags red vi vår först hoppträning på några veckor, vi tränade mycket markarbete och teknik. Peps var pigg och väldigt framåt och jag var så himla nöjd efteråt.

Sedan blev det vila fredag eftersom vi skulle ut och äta med stallet på Hugos. Det var så sjukt kul, god mat och de bästa människorna.

På lördagen var det dags för P&J på Mörtnäs. Planen va att vi skulle hoppa en 80cm runda eftersom jag visste att Peps inte orkade mera. Framhoppningen kändes jättebra och hon liksom sögs mot hindrerna. Sedan kommer vi in på banan, ryttaren innan ramlar av så helt plötsligt blev det min tur.

Hade inte hunnit kollat på något hinder men vi körde ändå. 5:te hindret är vattenmatta som vi kommer konstigt in på och som Peps då väljer att backa ifrån. Vi tar det igen och hon jättefint. När vi kommer till 7:an är det ett plank som jag vet Peps tycker är läskig. Så jag gjorde mig helt enkelt beredd på att hon skulle stanna, så det gjorde hon. Efter en gång till kommer vi över och avslutar med ett jättefint hopp över 8:an. Inga stora överhopp eller jämfotahopp, och jag var så nöjd med henne.

Och det är här jag gör mitt stora misstag, jag väljer att gå in för en runda till. Peps är dödstrött och jag är ofokuserad. Så allt gick skit men vad skulle jag ha förväntat mig?

Det var inte mycket att göra åt saken. Så jag åkte hem och laddade om för dagens dressyrträning. Och det var den bästa träningen hittills. Så mjuk och fin har hon nog aldrig varit, vi kunde denna gång träna mycket detaljer som fattningar utan att behöva bråka om att gå i form. Och det behövdes, nu får hon gå på vila med minnet av än väldigt bra träning.


Likes

Comments

Jag har alltid varit en hoppmänniska ända sedan jag börja rida för 9 år sedan. Jag har alltid gillat farten och att man kan hoppa över så höga hinder. Dressyr har aldrig liksom varit något för mig, antagligen är det för att jag aldrig fattat riktigt hur man ska gör fram tills nu.

Såklart ska man ju jobba hästen mjuk i formen även när man ska hoppa men det har aldrig varit ett måste. När det gäller dressyr ska hästen gå och röra sig mjukt och lugnt och ryttaren ska sitta rakt men inte för stelt i sadeln. Allt kändes så stelt och svårt fram till att jag nu köpte Peps och fick en ny tränaren.

Vi kunde tillsammans titta på vad jag behövde göra för att få Peps att gå så mjukt och fint i formen som hon skulle. Jag säger inte att någon annan jag ridit för är sämre men det blir skillnad när man har sin egen häst som man bara själv rider på och har varje träning. Och att man ensam vilket gör att tränaren kan koncentrera sig speciellt på mig och just min häst. Dressyren blev bara roligare helt enkelt

Jag har självklart tävlat dressyr förut däremot har Peps och jag inte gjort våran debut ännu. Men det är tanken såsmåningen iallafall.

Dock är nog både Peps och jag överens om att hoppningen är det roligaste och det som passar oss bäst.

Likes

Comments

Äntligen känns det som vi är på banan igen. Peps var så himla mjuk och fin idag, nästan inget motstånd och gick nästan ner på tygeln direkt. Såklart jobbar vi fortfarande på konditionen men det kommer.

Vi hoppade även lite sockerbitar för att det var så längesen vi hoppade. Peps tyckte det var lågt och lyfte inte mer på hovarna än nödvändigt.

I helgen blir det P&J på Mörtnäs en runda på 80cm dels för att vi ska ställa av henne på måndag i två veckor och dels för att jag tror både Peps och jag behöver ha lite kul och hoppa.

Likes

Comments