Vardagen är något jag tror vi alla tar för givet, vilket egentligen inte är så konstigt. Att gå upp, fixa sig, jobba/plugga, äta, träna osv. Det är sånt som faller sig så naturligt, men sen när något plötsligt gör att du inte kan göra något av detta själv, med egna händer och ben så blir vardagen genast något helt annat. I slutet av 2015 var mina mål inför 2016 att genomföra saker så som toughest och kanske springa något längre lopp. Dessa mål förändrades snabbt till att kunna springa några ynka km till sommaren? Har fortfarande inte fått något bra svar på hur lång tid det kan ta tills jag är där. Min nuvarande vardag består av att kämpa med saker som att t.ex öppna en flaska, klä på mig och att ta mig från punkt A till punkt B utan kryckor. Att göra iordning min egna mat, att knyta mina egna skor och att ta mig någonstans själv är bara att glömma. Jag längtar så till att återgå till min föredetta vardag och då lovar jag att uppskatta precis ALLT jag kan göra själv. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag om exakt två veckor skulle jag och min bästa vän suttit på flyget påväg ner till Nya Zeeland. Istället ligger jag här och tänker på den tuffa rehaben för tummen som börjar då. En av mitt livs alla vändningar kallas det. Denna vändning känns dock betydligt jobbigare än alla andra jag upplevt. Ett äventyr som omvandlades till mardröm. Som vi sett fram emot denna resa. Som vi planerat i flera månader och som vi oroat oss över hur vi ska få ner all packning i en liten ryggsäck? Det behöver vi inte göra längre, men jag är så ledsen för att det blev såhär.. Resa ska vi göra, men det hade ju passat oss båda så bra att göra den nu.. Hoppas att det på nått jäkla höger och vänster fanns en mening med att det blev såhär.. Hur det nu kan finnas en mening med att vara med om något sånt här? Men det hade måmå sagt och är det någon människa jag litat på genom livet så är det du min saknade måmå.. Det var inte långt ifrån att jag kom till dig, men en sak är säker då alla säger att jag haft änglavakt, du var och kommer alltid vara min skyddsängel. Saknar dig mer än vad ord kan beskriva.

Önskar så att du satt vid min sida här och nu.​

Likes

Comments

Idag var det dags. In till Värnamo för röntgen av nacke och lårben. Såg bättre ut, men fick ändå inte det där beskedet jag långt där inne hoppats på, men som jag i stort sett visste skulle sluta som det gjorde. Ett läkarfel enligt mig, sista läkare jag träffade menade nämligen på att kragen skulle av efter 8 veckor, men alla andra har hela tiden sagt 12 vilket jag också fick bekräftat idag.. Suger. Riktigt. Jäkla. Hårt. Men får försöka leva efter vad alla andra vill intala mig. Det kommer vara värt det i slutändan. Lätt och säga när man står bredvid känner jag, men sanningen är inte alltid rolig. Jag vet ju att dem har rätt.

Efter läkarbesöket åkte vi in till stan och jag tröstshoppade en del. Bortsett från att både jag och mamma höll på att tuppa av pga värmeslag i omklädningsrummet vart de lyckat. Att vara handikappad och att behöva hjälp med i stort sett allt är något fruktansvärt frustrerande. Värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Tycker dock lite synd om mina kära föräldrar oxå.. Kan inte vara lätt att vara den som står bredvid och att vara till hands hela tiden. Eloge till er. Älskar er så.

Du kära väska. Dig har jag längtat efter. Kände att idag förtjänade jag dig lite extra. 

Likes

Comments

Hej! Jag är verkligen ingen bloggare, testade på det för många år sen men insåg att det inte riktigt var min grej.. Idag fick jag dock ett ryck och kände att jag behövde skriva av mig lite. Det får bli lite som min dagbok där jag skriver om min resa tillbaka. Från att leva ett väldigt aktivt liv till att i stort sett vara sängliggandes pga olycka och nu då tillbaka..


På senare dar har jag reflekterat mycket kring just Livet - något vi bör vara tacksamma över. Den 10 december 2015 är en dag som senare kom att få mig att inse det lite extra. En dag då livet tog en plötslig vändning.. En hemsk sådan.. Cirka en vecka därefter inser jag på fullaste allvar att jag varit med om en frontalkrock. Min kropp är idag mer söndrig än hel, men läkare har sagt att med lite tur så blir jag i stort sett helt återställd. Det ska jag bli. En tuffare period än någonsin väntar, men det ska gå bra. Bara att all denna väntan gör mig galen. Läkningen tar sån otrolig tid.. Nackkragen som går ner på mage o rygg och som ska sitta där dygnet runt är värst. Jag bara väntar på utbrottet som kommer bidra till att den slås i tusen bitar. På måndag ska jag på återbesök, hoppas på positiva besked.

Likes

Comments