View tracker

Det är med blandade känslor jag nu kan meddela att gipset är borta. Efter att ha levt med varann i totalt 9 veckor har vi blivit ett. Jag har helt klart blivit vänsterhänt och jag undrar om jag någonsin blir högerhänt igen. I dags läget känns det inte så. Mamma kommer få tjata på att jag ska använda högern så gott det går nu för det är alltid vänsterhanden som ryker fram..Självklart var det otroligt skönt och befriande att få bort detta otroligt klumpiga gips som begränsat mig så mycket, men det var minst lika äckligt och obehagligt. Nog förstod jag att stelt skulle det bli, men såhär stelt hade jag aldrig kunnat ana.. Nu har jag många månaders rehab framför mig, en smärtsam sådan. Att stiften i handen ska sitta kvar tre veckor gör det inte mindre ont direkt.   All beröring gör så ont och inte nog med det, ömsar skinn som bara den och ser lite ut som en gorilla där gipset suttit.. Skrubba skrubba skrubba.. 

Min vardag som innan inte var så speciellt rolig består nu i stort sett bara av rehab. Både ben, handled och tumme har sina övningar och ska göras 2-4 gånger om dagen. Snart även nacken. Åh, jag hade bytt detta mot vad som helst. Jag lovar. 

Måste också nämna att jag blivit livrädd för sprutor. Har aldrig haft det minsta ont av det innan, men nu är det en riktig pina. Linnea om du läser detta så förstår jag dig nu. I måndags när jag skulle ta blodprov blev jag tvungen att bli stucken två gånger bara för jag spände mig för mycket första.. Det sägs ju att efter något sånt här tål man antingen allt eller knappt inget.. Otur igen, men måste bero på sprutan jag fick ta i magen under fyra veckors tid. Den var hemsk. Usch mycket gnäll idag.. men jag tillåter faktiskt det för vissa dagar är så vidriga. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Japp. Idag är det exakt 8 veckor sen det hände. Det som aldrig någonsin skulle få hända, men som hände. Jag har till stor del slängt kryckorna och slutat med värktabletterna. Givetvis kommer undantagen och att jag går likt en pingvin går inte undvika, men det är ändå framsteg. Rent psykiskt känns det väldigt skönt att slippa den ständiga värken. Det var också ett tag sen jag kände mig såhär smidig.. Kommer in i bilen utan några som helst bekymmer, klär mig själv och har till och med varit ute på en minimal runda med vovvsen. Ganska tragiskt men sån är sanningen.  

Dagarna börjar för övrigt bli riktigt långdragna nu, vill jobba och inte minst träna ett svettigt pass på gymmet. NU. Måste hitta mig en serie att börja följa. Ska faktiskt ta tag i det nu på en gång.  

Likes

Comments

View tracker

Tro inte jag nämnt det här innan, men jag minns inget alls från olycksdagen och knappt inget från veckan efter. För att hjälpa mig att minnas skrev dem i Borås en dagbok med en hel del text och bilder om hur det gick för mig dag för dag. Även familj fick skriva i den. Igår satte jag mig som först och verkligen gick igenom den. Det är obehagligt att läsa sådant om sig själv måste jag säga. Vissa av bilderna hade jag önskat förblivit osedda, ingen vacker syn. Det finns så mycket jag vill ha svar på men som jag inte minns. Vad orsakade olyckan? Hur agerade jag? Hur fort körde jag? Ganska oväsentligt idag men ändå nyfiken. Det som är mest mysko är att jag aldrig tar av mig jackan när jag kör bil, inte ens när jag ska köra långt. Men denna dag, då gjorde jag de. Varför? Vet inte, undrar oxå.!

Måste oxå bara säga hur tacksam jag är för alla som på något vis hjälpt mig igenom början på denna långa resa. Så ett stort tack till tjejerna och killarna som satt med mig, släckte elden som uppstod i bilen och som ringde ambulans, utan er hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. Tack till alla underbara sköterskor som pushade och tog hand om mig väldigt väl de två första veckorna. Tack till min familj och släkt, mina vänner och min pojkvän för att ni är ni. Utan er hade jag aldrig klarat detta. Ni är bäst.

Likes

Comments

Vardagen är något jag tror vi alla tar för givet, vilket egentligen inte är så konstigt. Att gå upp, fixa sig, jobba/plugga, äta, träna osv. Det är sånt som faller sig så naturligt, men sen när något plötsligt gör att du inte kan göra något av detta själv, med egna händer och ben så blir vardagen genast något helt annat. I slutet av 2015 var mina mål inför 2016 att genomföra saker så som toughest och kanske springa något längre lopp. Dessa mål förändrades snabbt till att kunna springa några ynka km till sommaren? Har fortfarande inte fått något bra svar på hur lång tid det kan ta tills jag är där. Min nuvarande vardag består av att kämpa med saker som att t.ex öppna en flaska, klä på mig och att ta mig från punkt A till punkt B utan kryckor. Att göra iordning min egna mat, att knyta mina egna skor och att ta mig någonstans själv är bara att glömma. Jag längtar så till att återgå till min föredetta vardag och då lovar jag att uppskatta precis ALLT jag kan göra själv. 

Likes

Comments

Idag om exakt två veckor skulle jag och min bästa vän suttit på flyget påväg ner till Nya Zeeland. Istället ligger jag här och tänker på den tuffa rehaben för tummen som börjar då. En av mitt livs alla vändningar kallas det. Denna vändning känns dock betydligt jobbigare än alla andra jag upplevt. Ett äventyr som omvandlades till mardröm. Som vi sett fram emot denna resa. Som vi planerat i flera månader och som vi oroat oss över hur vi ska få ner all packning i en liten ryggsäck? Det behöver vi inte göra längre, men jag är så ledsen för att det blev såhär.. Resa ska vi göra, men det hade ju passat oss båda så bra att göra den nu.. Hoppas att det på nått jäkla höger och vänster fanns en mening med att det blev såhär.. Hur det nu kan finnas en mening med att vara med om något sånt här? Men det hade måmå sagt och är det någon människa jag litat på genom livet så är det du min saknade måmå.. Det var inte långt ifrån att jag kom till dig, men en sak är säker då alla säger att jag haft änglavakt, du var och kommer alltid vara min skyddsängel. Saknar dig mer än vad ord kan beskriva.

Önskar så att du satt vid min sida här och nu.​

Likes

Comments

Idag var det dags. In till Värnamo för röntgen av nacke och lårben. Såg bättre ut, men fick ändå inte det där beskedet jag långt där inne hoppats på, men som jag i stort sett visste skulle sluta som det gjorde. Ett läkarfel enligt mig, sista läkare jag träffade menade nämligen på att kragen skulle av efter 8 veckor, men alla andra har hela tiden sagt 12 vilket jag också fick bekräftat idag.. Suger. Riktigt. Jäkla. Hårt. Men får försöka leva efter vad alla andra vill intala mig. Det kommer vara värt det i slutändan. Lätt och säga när man står bredvid känner jag, men sanningen är inte alltid rolig. Jag vet ju att dem har rätt.

Efter läkarbesöket åkte vi in till stan och jag tröstshoppade en del. Bortsett från att både jag och mamma höll på att tuppa av pga värmeslag i omklädningsrummet vart de lyckat. Att vara handikappad och att behöva hjälp med i stort sett allt är något fruktansvärt frustrerande. Värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Tycker dock lite synd om mina kära föräldrar oxå.. Kan inte vara lätt att vara den som står bredvid och att vara till hands hela tiden. Eloge till er. Älskar er så.

Du kära väska. Dig har jag längtat efter. Kände att idag förtjänade jag dig lite extra. 

Likes

Comments

Hej! Jag är verkligen ingen bloggare, testade på det för många år sen men insåg att det inte riktigt var min grej.. Idag fick jag dock ett ryck och kände att jag behövde skriva av mig lite. Det får bli lite som min dagbok där jag skriver om min resa tillbaka. Från att leva ett väldigt aktivt liv till att i stort sett vara sängliggandes pga olycka och nu då tillbaka..


På senare dar har jag reflekterat mycket kring just Livet - något vi bör vara tacksamma över. Den 10 december 2015 är en dag som senare kom att få mig att inse det lite extra. En dag då livet tog en plötslig vändning.. En hemsk sådan.. Cirka en vecka därefter inser jag på fullaste allvar att jag varit med om en frontalkrock. Min kropp är idag mer söndrig än hel, men läkare har sagt att med lite tur så blir jag i stort sett helt återställd. Det ska jag bli. En tuffare period än någonsin väntar, men det ska gå bra. Bara att all denna väntan gör mig galen. Läkningen tar sån otrolig tid.. Nackkragen som går ner på mage o rygg och som ska sitta där dygnet runt är värst. Jag bara väntar på utbrottet som kommer bidra till att den slås i tusen bitar. På måndag ska jag på återbesök, hoppas på positiva besked.

Likes

Comments