Kom hem till Göteborg i torsdags, för lite omväxling från landet. Vet ni! Mamma och pappa har monterat ett växthus och sedan har pappa byggt ett bord som han satt i det. Så himla mysigt, med min familjs nya uteplats. Att kunna sitta i bubbelbadet och titta på stjärnorna på kvällarna är det bästa som finns. Längtar tills träden blommar utanför. Det kommer vara så vackert att sitta där och se all grönska. Tänk när jag kan sitta där med ett glas rödtjut och läsa bok en vårkväll. Mamma ville dock att jag skulle ta nya bilder på växthuset, när hon ställt in fina växter. Men tyckte detta var bra nog.

Har precis vart på bio med min familj. Vi såg den där "lyckligare kan ingen vara", den var mysig och kul. Gillar att kolla filmer där man slipper tänka.

Och. Jag vill säga tack för alla meddelanden på mitt senaste blogginlägg, min årskrönika. Jag vet inte ens vad jag ska säga för det är så sjukt hur mycket privata meddelanden på Instagram jag fått. Flera hundratals. Jag har blivit så berörd av varje meddelanden och har ännu inte hunnit läsa/svara på allt - för det strömmar fortfarande in. Ska printa ut allt och sätta i en bok. Läsa om och om igen när jag vill piggas upp. Bli motiverad. Till att skriva. Vill det.

Älskar er och vet inte vad jag hade gjort utan denna plattform. Så tacksam.

Gillar

Kommentarer

Sätt på denna låt och läs. En text ifrån mitt hjärta. Kanske den mest personliga text jag någonsin skrivit. Mitt 2018.


Detta skulle bli året då jag fokuserade mer på mig själv och mindre på karriären. Det sa jag till mig själv tidigt. Men ändå så kunde jag inte låta bli att skriva upp stora karriärsmål i mina nyårslöften. För ja, nyårslöften kunde jag inte leva utan. Jag var alltid tvungen att prestera. Om inte på jobbet, så i privatlivet. Maximera tiden så att jag alltid skulle få ut något, av varje dag som gick. Jag var ung, tjänade mer pengar än jag någonsin gjort men utanför jobbet så kände jag mig tom. Vem var jag?

Jag lovade mig själv att inte hetsträna eller gå på dieter detta år. Jag skulle hitta ”en balans”. Träna sådär 3 gånger i veckan och inte fokusera på min kropp, för den skulle jag bara var tacksam för. Ändå så ville jag banta innan sommaren så jag började gå på en diet där jag åt alldeles för få kalorier per dag. Spydde efter två glas vin för min mage var tom, men tänkte ändå att det får vara värt det, det är "en sådan kort period". Jag hatade min kropp, som jag gjort sedan jag var 14 år. Men det visste väl ingen. Eller bara de som stod mig allra närmst. Jag hade så svårt för att hitta en balans, jag har alltid vart allt eller inget. Jag var så trött på mig själv. Varför kan jag inte få känna harmoni? Varför kan jag aldrig vara nöjd med den jag är?



Jag började året med att dejta en kille som gjorde mig lugn. Vi gick på jazzklubb och åt sushi på måndagar. Han fick mig att skratta när jag var ledsen och hans famn var varm. Han köpte en födelsedagspresent till mig, frågade om vi skulle åka till Åre ihop och jag trodde att han var kär i mig. Han var annorlunda trodde jag men vi avslutade det efter 2-3 månader utan någon speciell anledning. Kanske för att jag inte släppte in tänkte jag. Men helgen efter såg jag honom stå med en ny tjej på klubben, som senare blev hans flickvän. Mina vänner tog mig åt sidan och trodde att jag skulle bryta ihop, som kanske hade det vart det mest naturliga. Men nej, jag kände ingenting. För ingen fick mig att känna, på riktigt. Jag inbillade mig alltid att de där killarna betydde något men så fort det tog slut, som det alltid gjorde, så brydde jag mig knappt. Vart var mina känslor? Jag kände inte riktigt igen mig själv.

Jag åkte till Åre men med vänner istället och på jobb. Jag minns resan en av de roligaste detta året. Under 4 dagar skrattade vi nog 90% av tiden. Herregud vad roligt vi hade det ihop. Det är så fint att åka 4 tjejer som kanske inte känner varandra så bra och sedan hitta varandra. Jag blev överraskad på min födelsedag med tårta på sängen och en natt vi alla sent kommer glömma på Bygget.



Jag och Klara reste till New York i 4 dagar. Vi festade varje natt, promenerade runt i Soho på dagarna, drack drinkar på rooftopbars på eftermiddagarna och sa att vi en gång skulle flytta hit. Vi drömde oss bort till att bo på ett loft i Brooklyn. Hon skulle plugga och jag skulle bli författare. När hon pluggade på dagarna skulle jag sitta i fönsterkarmen, med min kaffe och dator. Skriva texter och se New Yorks puls utanför fönstret. På kvällarna skulle vi hänga i barer, dricka öl och flirta med killar. Vi kom tillbaks till Stockholm men våra hjärtan var kvar i New York. Jag blev besatt av tanken av att bo där. Vi var tvungna att bo där. Vi kollade upp möjligheterna med att flytta dit redan under hösten.

Sommaren kom tidigt i Sverige i år. Jag och Klara låg ofta vid klipporna i Fredhäll, tittade på alla människor och njöt av solens strålar. Vi sprang runt Kungsholmen och hoppade i havet efteråt. Grillade vid Karlbergsslott med vänner och drack rödvin från vattenglas. Vi festade tills solen gick upp och när vi var bakis gjorde vi mackor med rödbetssallad och köttbullar. När vi inte jobbade så låg vi på min balkong och blev solkyssta. Pratade om livets alla gåtor. Eller allt, vi pratade om allt. Vi umgicks alltid och om vi hade ett band innan, så har det blivit ännu starkare detta år. Hon är en del av mig och livet får en större mening när vi är tillsammans. Älskar dig mer än ord kan beskriva.



Mina vänner gifte sig i Palma i juni. Något jag längtat efter i flera månader och några veckor innan hade jag vart med på brudens möhippa i Polen. Under bröllopet log jag nog kontant. Det var som en saga. På toppen av det blev jag lite förälskad. Som man kan bli, på ett bröllop som det. Det går nog aldrig att toppa. Dagen efter hade de hyrt en stor båt där alla 100 gäster festade tills solen gick ner. Det var som en dröm.

Flyget hem från Palma var försenat så jag kom hem vid 05.30 men jag somnade aldrig den natten, för jag låg bara och hostade. Jag hade vart sjuk till och från hela våren. Så jag var van trots att jag låg och grät hela morgonen. När jag inte jobbade så tänkte jag på jobb eller så försökte jag tänka på annat, ofta genom att festa. Trots att jag inte sov en blund den där natten, spydde så fort jag hostade och inte kunde få i mig mat så jobbade jag ändå. Det fanns inget annat i min värld. Jag jobbade alltid, oavsett hur sjuk jag var.

I slutet av juni blev jag väldigt sjuk. Min kropp började bli trött och jag kunde inte längre få i mig mat, alls. Jag märkte att något inte stod rätt till. En dag så kunde jag inte resa mig upp ur sängen och det blev värre och värre för varje dag. Jag åkte till Göteborg och mina föräldrar såg på mig direkt, att det inte var bra nu.

Jag blev sjukskriven några veckor senare för utmattningsdepression. Trots att sommaren bjöd på över 30 grader varje dag och strålande sol, så var min värld mörk. En sommar som skulle bjudit på en resa till Ibiza och oförglömliga minnen, blev istället något helt annat. Jag hade aldrig tidigare känt sådan hopplöshet. Jag ville ur min egna kropp. Varje morgon vaknade jag i ett ryck och insåg att det inte var en mardröm utan det var min verklighet. Jag kunde inte ens titta på min mobil och se andras lycka, för det var så långt ifrån mitt liv. Mina föräldrar ställde fram mat varje dag, varje måltid, i hopp om att jag skulle få tillbaks min aptit. Men den kom aldrig. Jag rasade i vikt men jag brydde mig inte. Jag åkte till Öland med mina föräldrar och kände mig som ett barn igen. Liten och skör. Jag minns fortfarande, hur stark min ångest var. Den skulle aldrig kunna gå att beskriva i ord.



Det blev slutet av sommaren och jag hade bestämt mig för att gå på Way Out West. Jag gick med Tess hela helgen. Hon visste hur skör jag var. Jag var livrädd för folksamlingar men ändå så ville jag utsätta mig för det. Mitt självförtroende var icke existerande. Jag klarade inte längre av någonting, trodde jag. Inte ens att åka buss. Jag tappade bort mig själv. Men min målmedvetenhet av att övervinna mina rädslor räddade mig. Trots att jag inte mådde som jag gjort tidigare år på Way Out West, minns jag ändå helgen som den bästa på hela sommaren. Jag skrattade igen. Tack Tess för det. Tack för att du ramlade i en stor vattenpöl så att jag vek mig av skratt. Tack för att du direkt efter satte dig i rödvin med dina vita jeans. Jag skrek av skratt. Tack för att vi hittade varandra denna sommaren. För alla hundratals telefontimmar. För stödet. Tack för att du fick mig att finna glädjen i olyckan. För att du fick mig att skratta, trots att det var så mörkt.

Tack mina närmsta vänner och min familj, för allt denna tuffa tid. Jag vet inte hur jag hade klarat det utan er. Det enda som betyder något när man mår dåligt - är människorna man har runt omkring sig. Det betyder allt. Ni vet vilka ni är <3



Hösten kom och i visst mådde jag lite bättre. Jag klarade nu av att vara bland människor, i viss mån. Men paniken i min kropp var ändå där, varje dag. Många gånger handlade det bara om att ta sig igenom dagen. Under de tuffaste stunderna fann jag mina sätt att hantera ångesten. Bland annat genom att skriva. Att skriva en text från början till slut fick mig att bli lugn. Jag skrev och skrev. Dagböcker och långa texter i dokument på datorn. Jag väckte min dröm igen, om att skriva en bok. Jag har skrivit många sidor men ännu inte vågat kontakta ett bokförlag. Det får bli mitt mål första kvartalet av 2019. Ett mål jag genuint vill nå, av hela mitt hjärta. Inte för att tjäna pengar eller för att bli framgångsrik -utan för att det är något jag älskar att göra. Inspirera andra med mina texter. Det får mig att känna mig levande. Jag började öppna upp mig på min blogg igen. Det gav mig sådan enorm styrka, som är svår att beskriva i ord till och med för mig. Men känslan av att man har ett band, till alla er, är oslagbar.

Mitt andra sätt att hantera min ångest, var att börja kolla på hundvalpar. Jag minns hur jag sa till min psykolog att det var det enda som kunde lugna ner mig. Genom att tänka att jag skulle skaffa hund. En skrämmande och overklig tanke. Ingen trodde på mig. Jag blir ju ofta besatt av olika saker, detta var bara ännu en sak, som snart skulle gå över. Jag trodde nog innerst inne också det. Att jag aldrig skulle skaffa hund. Sedan kom en annons upp på blocket. En cavapoo-valp. Kärlek vid första ögonkastet. Men hon blev såld, direkt, trots att jag skrev på annonsen redan efter 2 minuter. Men det var inte så konstigt, hon var den sötaste jag någonsin sett. Jag minns att jag var så ledsen. För jag hade aldrig tidigare känt en sådan stark vilja för hund förens jag såg den där annonsen.



Mina vänner var ute och klubbade på helgerna, något jag valde att ta en paus med ganska tidigt. Jag laddade ner Tinder igen någon kväll då jag var ensam. Inte för att jag hade det minsta intresse av att träffa någon. Jag mådde illa av tanken, av att ens få närhet av en annan människa. Jag hade börjat trivas med att vara ensam, på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag längtade ofta till att komma hem och bara få vara med mig själv. Läsa böcker, kolla serier och laga middagar. Det var fantastiskt, att skapa ett band till sig själv denna höst. Tinder skaffade jag bara för det var något slags tidsfördriv. Jag är en utav de på Tinder, som matchar, men aldrig skriver eller svarar på meddelanden. Typ. Tråkigt va? Det är ju liksom det som är meningen med den där appen.

Men en kille svarade jag den där kvällen. Han insisterade sedan i flera veckor på att vi skulle ses. Han ville ta en drink, men jag drack knappt alkohol längre och var inte intresserad av att börja dejta. Varför skulle jag lägga tid på det, när jag ändå inte vill ha någon ny i mitt liv? Men vi bodde nära varandra och tillslut skrev jag när jag var ute på en promenad, att vi kunde mötas halvvägs. Jag var osminkad och hade min vinterjacka.

Den där promenaden blev sedan till flera. Jag hade aldrig några förväntningar på oss och hans ihärdighet, att ge mig tid, gav mig också mod till att tillslut våga känna. För honom, är jag exakt den jag är. Jag spelar aldrig glad, när jag inte är det. Han får mig, att våga släppa alla filter. Han får mig att vilja ha mänsklig närhet i mitt liv igen, hans närhet. Ett av mina nyårslöften var att våga släppa in även fast det är sjukt jävla läskigt. Kanske är jag snart där. Redo att släppa in denna person helt.



Den 2:e december plingade min mobil till. Ett meddelande på blocket.

”Hej du är du fortfarande intresserad av en cavapoo-valp?”
Jag kunde inte sluta titta på skärmen. Jag svarade efter 1 minut, utan att ens tänka efter.
”Hej. Jag det är jag!”

I flera dagar tvekade jag, jag hade ju svårt att lita på mig själv. Tack Ellinor för att du fick mig att inse, att jag och den där hunden var menade för varandra. Tack för att du finns i mitt liv och för att du förgyller mitt liv. Dina ord, kommer alltid att vara oersättliga för mig. Du är min trygga punkt och du får mig alltid att vilja - även fast mycket känns grått. Du färgsätter min värld.

5 dagar senare åkte jag och min äldsta barndomsvän Malin, som kom och hälsade på mig, till Kumla och hämtade hem min valp. Jag minns hur jag på vägen dit smsade min mamma och hon skrev ”Lycka till <3”. Trots att min familj inte tyckte att jag skulle skaffa hund, för det är så bindande, så kunde de inte längre stoppa mig. Jag minns att jag blev gråtfärdig av det där smset. När jag kom fram så sprang Selma mot mig och jag kände på en sekund, att detta var min hund.

De nästkommande dagarna var som att leva i en bubbla. Tack Selma, för att du kom till just mig. Jag minns inte hur livet var utan dig. Att ha någon vid sin sida, oavsett vad, betyder så mycket. Du är den finaste hunden jag någonsin träffat. Trots att jag bara haft dig i 3 veckor, så har du gjort mig till en lugnare och kärleksfullare person.



December. Den bästa månaden på hela året. Trots att jag haft halsfluss två gånger om. Det spelar ingen roll. För det där går ju över med lite medicin. Denna månad började jag bli lycklig igen. Något jag många gånger inte trodde skulle ske igen. Jag finner nu lycka i andra saker än vad jag gjorde förr. Jag finner lycka i livet som händer, här och nu. Jag blickar inte fram hela tiden, som jag gjorde i början av detta år. Nu gör jag det jag känner för. Jag gör inte längre saker, för att tillfredsställa andra. Det är sådan enorm befrielse att ha lärt sig säga nej. Det är sådan enorm befrielse att inte alltid behöva sträva efter saker för att känna lycka - utan att kunna hitta det i sin vardag.

Detta år har gjort att jag kommit hundra gånger närmre mig själv. Något som många människor strävar hela sina liv och kanske aldrig lyckas med. För de aldrig stannar upp. Även fast jag hellre hade velat stanna upp av mig själv, istället för att tvingas till det, så var det nog exakt detta jag behövde. Få ett wake up call. Jag känner mig klokare idag. Hundra nyanser bättre. Och denna höst är första gången på 9 år som jag älskat mig själv, hela mig själv. Till och med min kropp. Man inser, hur vacker den är, när den bär en igenom tuffa perioder. Jag minns inte senast jag brydde mig så lite om hur jag ser ur. Det är så extremt oväsentligt. Jag känner mig fin, exakt som jag är. Detta är första gången jag kan säga det och mena det, till 100%.

2018. Det vidrigaste året i mitt liv men också det absolut vackraste. För att jag fått uppleva känslan av att gå från att känna ren och skär olycka, till att bli lycklig igen. Det är nu livet börjar.

Och tack 2018 för att jag hittat någon som får mig att känna mig som en tonåring igen. Som jag inte kan sluta kyssa. Det. Går. Inte. Han är så fin.

Nytt år nu. Aldrig tidigare känt sådan längtan till en nystart.


Gillar

Kommentarer


Harmoni i själen här ute på landet. Jag hade en underbar julafton och jag har aldrig vart med om så fint väder på jul som igår. Det var krispigt, snö på marken och sol. Wow. Sedan en solnedgång som på riktigt gjorde mig gråtig. Selmas första julafton och hon älskade allt presentpapper. Känner mig så lugn och fridfull just nu. Lycklig liksom. De säger ju, att när en bra sak händer, händer allt på en och samma gång. Nyp mig i armen!

Vi firar bara jul med familjen. Förr firade vi alltid större. Men det är liksom inte lika kul längre, när mormor och morfar inte lever. Så vi brukar mest äta gott, promenera och spela julklappsleken. Jul för mig är ingen stor grej faktiskt, men igår var riktigt mysigt. Vi brukar ju resa bort på jul, eller jag har inte vart hemma på jul på flera år.

Ps. Hur fina är inte mina bilder ifrån igår? Har fått äran att låna en Hasselblad kamera och wow... Den är så otrolig. Måste dock lära känna den lite bättre men testade lite igår.


Gillar

Kommentarer