Älskade ni. Tack för alla fantastiska meddelanden jag fått efter mitt senaste blogginlägg. Alla tips, råd och berättelser om hur många känner igen sig. Det var som en stor sten släppte från mig efter jag fick ur mig det. Att hålla inne ångest är det värsta man kan göra - för då förstoras den SÅ mycket. Kärlek till er <3

Igår kom min äldsta vän (känt varandra sen vi var små små barn, typ 5 år) Malin hit. Vi har ett sådant otroligt band till varandra. Vi träffas tyvärr alldeles för lite då vi bor i olika städer, men när vi väl ses är det som att vi aldrig vart ifrån varandra. Hon är så viktig för mig och vi skrattar alltid när vi är med varandra. Och kan prata om exakt allt. Vi har sånna otroliga minnen ihop - vi har ju sett varandra växa upp. Vart med när allt stort hänt genom livet.

Fint är det. Långa vänskaper. Personer som vet exakt vem man är. Men, nu ska vi käka frukost. Hoppas på sol så vi kan åka ut på havet idag igen. Kramar!


Gillar

Kommentarer

Jag har nog skrivit ett blogginlägg varje dag de senaste dagarna - som jag valt att inte publicera. Det har känts för mörkt, för ledsamt. Det måste ju vända snart, så jag kan sprida lite glädje till er, har jag tänkt. Men det har det inte. Senaste veckan har vart tuff, kom ner i en svacka igen. Jag accepterar inte min ångest och är för rädd för den, så den förstoras upp något enormt i mitt huvud. Jag låter den inte bara komma. Jag springer gärna ifrån den. Men tillslut kommer den ikapp och då blir man så rädd, så man skakar. Man vaknar upp ur hemska mardrömmar på nätterna och så fort man stänger ögonen börjar den där hjärtklappningen. Rädslan av att tappa kontroll. Jag är rädd för att jag aldrig ska sluta känna såhär. Jag är rädd för att aldrig bli riktigt lycklig igen. Jag är rädd för att bli fast i denna onda cirkeln.

Vissa stunder på dagen kan jag le/skratta och det är som att jag suger åt mig de där stunderna. Tänker, var tacksam nu över att du kan le. Jag är tacksam varje gång jag känner mig lite lätt. Jag är sjukt tacksam över stödet min familj gett mig denna sommar. Att dom ser mig. Drar med mig på promenader när jag knappt orkar röra mig. Ber mig beskriva känslan i kroppen när jag får en ångestattack. Får mig att bli mindre rädd än vad jag var innan. Får mig att prata om vad jag känner.

Jag la ut en bild på Instagram förut där jag skrev en längre text. Om att bara för att Sverige bjudit på "bästa sommaren på tusentals år" så behöver man inte vara lycklig för det. Och bara för att man ler på sina bilder och lägger ut härliga storys, så betyder inte det någonting. Jag har känt mig väldigt ensam denna sommar, trots att jag haft ett väldigt bra stöd från min familj och mina närmsta vänner (älskar er!). Jag har nog känt mig ensam för att alla har sett ut att ha det så bra. Jag vet. Det är ju löjligt. För jag vet ju att allt är en fasad. Men jag har knappt kunnat vara inne på Instagram för att allas flöden har sätt så äkta ut.

Ja ni. Livet är inte alltid en dans på rosor. Klyschigt nog. Jag ville dela med mig av detta till er för att jag vet att jag inte är ensam. Jag ville dela med mig för att om jag bara kan få EN person där ute att känna igen sig, och känna sig lite lättad över att inte vara själv med dessa tankar - så är jag nöjd! Jag tycker inte att psykisk ohälsa är något att skämmas över. Inte alls. Jag tycker vi måste prata om det, hela tiden. Även fast det är mindre tabubelagt - så pratar ändå folk otroligt lite om det.

Det kommer att komma en ny sommar där du och jag kommer skratta och vara glada på. Det kommer att komma en dag där du och jag vaknar upp och känner oss utvilade. Lyckliga. Pirriga på livet. Kanske inte imorgon eller dagen efter det. Men snart.

Om ni vill. Kan inte ni dela med er av era knep för att bli av med ångest. <3



Gillar

Kommentarer

Byxdress ifrån Rails

Nu är jag inne i ett sådant jobbigt läge här på landet. Jag är inte rastlös utan mer väldigt uttråkad. Jag är så ovan med att ta det lugnt i längre perioder och det är ju något jag ska lära mig nu. Lära mig att leva i ett lugnare tempo.

Jag går upp på morgonen efter att ha sovit kanske i snitt 10 timmar. Äter frukost, pratar med mina föräldrar och dricker 2 koppar kaffe. Sedan beroende på vädret så ligger jag och solar/badar/åker ut på havet eller kollar serier hela dagen. Vid 6-7 går jag ut på min dagliga runda i skogen, jag går/springer kanske 1 mil. Sedan kommer jag hem och duschar, äter middag och kollar någon film. Sedan somnar jag helt dödstrött vid midnatt. Alltså min trötthet är nog den som är mest påtagligt just nu. Känns som jag kan sova mig igenom hela dagen, varje dag. Men ja - mer spännande än så är inte mina dagar här. Det är ju det som är tanken, att jag inte ska göra något alls egentligen förutom följa en enkel rutin. Sova, äta mat, träna och repeat. Det ska va lätt att leva, typ så.

Men lite positivt! Jag har börjat känna mig mer glad och som mig själv de senaste dagarna, vilket är väldigt skönt. Känner mig lättare när jag vaknar på morgonen och har mindre ångest generellt. Nu har jag snart vart hemma från jobbet i 3 veckor, det känns som dessa veckor har gått så himla snabbt. Jag tar fortfarande dag för dag. Det sköna här är att det verkligen inte finns något som kan stressa upp en.

På fredag kommer min kompis Carro hit och det ska bli så himla mysigt. Hon ska vara hos mig i ett dygn. Om det blir bra väder ska jag ta med henne till min favoritö så ska vi bada hela dagen.

Kram på er och hoppas ni mår bra <3


Gillar

Kommentarer