Idag var det dags igen, att träffa min läkare. Jag var faktiskt lite nervös innan för vad hon skulle säga och vad vi skulle komma fram till. För det första vill jag bara hylla denna läkare jag har, och varför vill jag göra det? Jo... för att hon tror på mig. Förmodligen så skulle vilken läkare som helst o hela världen gjort det men det känns som att hon förstår hur jag mår på riktigt, på nått vis. Jag fick förklara lite hur mina 3 första veckor som sjukskriven hade sett ut, vad jag hade gjort och såklart hur jag hade mått. Jag fick göra exakt samma test som jag gjorde första gången jag var där, man ska svara på olika frågor, typ; " uppskattar du fortfarande saker som du gillade att göra innan du blev sjuk? " och då finns det 5 olika svar som går från negativt till positivt. Jag fick även försöka förklara den trötthet och nedstämdhet jag känner att jag har i kroppen. Vi tog blodtryck och hon lyssnade på mina lungor, jag lämnade några blodprov och sedan gick jag därifrån med en månads sjukskrivning på ett papper i min hand. Jaha... de var de det...

Helst skulle jag ju ha viljat börja jobba redan igår. Jag saknar att vara på jobbet, att vara glad och energifyllt. Jag saknar att vara rolig. Men jag vet att det kommer, jag är påväg dit! Även fast det kändes som ett nederlag att åka därifrån med ännu en sjukskrivning så kändes det ändå skönt. Jag mår ju inte bra, jag är ju faktiskt inte pigg nog att jobba så det är ju inte ens aktuellt. Det är vad det är de här, jag får bara leva med att det ser ut såhär för mig just nu. För några dagar sedan kändes det som att jag höll på att få panik i min egen kropp men just idag, just nu känns det mycket bättre. Det är som vanligt upp och ner men när jag känner mig lugn och sansad är jag klok i mitt tänkande och stressar inte på att jag måste börja må bättre, då håller jag mig lugn och tar det för vad de är. Men som sagt, alla dagar är olika. Upp och ner. Som en bergochdalbana.

Jag fick en ny medicin som jag ska börja äta så jag hoppas att den kommer att hjälpa mig. Fick även lite råd om att fortsätta komma ut i friska luften varje dag samt att umgås med människor som jag mår bra av att umgås med. Människor som lyfter mig och får mig att känna lycka och glädje, dom som jag kan vara öppen och ärlig med. Dvs mina bästa vänner och min familj. Om ungefär tre veckor ska jag träffa min läkare igen och då ska vi se ifall det finns någon chans för mig att träffa någon klok människa att prata med. Helst skulle jag vilja göra det redan nu men jag fick som råd att vänta lite med det tills att jag börjat äta min medicin och tills att vi ser att den ger lite resultat. Så nu håller vi timmarna.

Följde med min syster ner på stan ikväll för att spraytana oss!!! Det kändes väldigt skönt att få fräscha upp sig, ser redan mycket piggare och friskare ut när jag kollar mig i spegeln... förutom mina ögon då, dom hänger kvar på sitt gamla vanliga ställe. Guud vad jag är trött på trötta ögon, haha. Mina ögon ser så sjukt trött ut eftersom att ögonlocket hänger ner lite, ser förfärligt ut. Hoppas min spraytan kan hjälpa mig att se lite piggare ut iallafall!

Nu är det dags att sova för imorgon väntar fin besök av en utav mina fina vänner och hennes fantastiska dotter. Hoppas eran dag varit fin. Nog om mig.
Godnatt

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Idag har det varit en riktig trött dag. Eller med tanke på vad klockan är just nu så är det väl egentligen gårdagen vi pratar om. Jag kan nästan bocka av allt på dagens lista förutom tvättningen, det får vänta tills imorgon.

Jag har inte lagat mat till mig själv på tusen år känns det som. Men idag blev det en sallad med stekt kyckling, gjorde även en tatziki till, det var gott. Jag gillar att laga mat, jag tycker att det är roligt. Så jag har bestämt att jag varje dag ska laga någon slags mat, även om det bara är lite sallad. Helst någon mat som jag vet att jag mår bra av och får energi ifrån. Tog även därför fram min juice centrifug idag och gjorde min egna juice, super gott.

Jag vet inte varför och heller inte hur jag ska förklara det här, och från tidigare erfarenheter vet vi ju vid det här laget att mina förklaringar till vissa saker kan uppfattas som lite...... flummig.

Jag känner mig.... tung. Tung i kroppen på så vis att jag blir trött av att röra mig, det känns som att en viss del av min trötthet från huvudet har krupit ner i kroppen. Orkeslös, jag känner mig orkeslös. Bara en dag kvar nu sedan ska jag få träffa min läkare igen, det känns jätte skönt. Det ska framförallt bli skönt att se vad hon har att säga, om det finns något tips eller trix på hur jag kan bli en pigg och glad Elin igen.

Imorgon hoppas jag att jag orkar gå en liten promenad. Jag vet att jag skulle orka att gå en liten promenad varje dag bara om jag skulle gör det men vissa dagar tar jag mig inte den orken att lägga energin jag har på just en promenad. Förstår du?

Nog om allt. Måste gå och lägga mig nu, annars kommer jag att sova hela dagen imorgon.
Godnatt och kram från mig.

Likes

Comments

Idag har jag bara tagit hand om mig själv. Sov tills jag vaknade och sedan låg jag nog kvar nästan en timme till. Åt frukost länge framför tvn och sendan målade jag naglarna. Tvättade lite kläder och plockade undan lite saker som låg framme. Har märkt att sedan jag blev sjukskriven vill jag gärna ha mer städat omkring mig än vad jag kanske hade innan. För ångesten blir alltid värre om allting runt omkring mig ser precis lika rörigt ut som jag känner mig. Då mår jag bättre av att allt är på sin plats.

Jag har börjat läsa en bok som heter " jag är inte perfekt, tyvärr " det är en bok om ångest, oro och konsten att vara snäll mot sig själv. Skriven av Michaela forni. Jag gillar ju inte ens att läsa egentligen, har alltid tyckt att det är jobbigt. Har alltid tyckt att det är svårt och jag har ett problem med att bokstäver bara flyter samman och jag tycker alltid att texten i böcker brukar vara så liten, då blir det bara ännu värre. MEN, den här boken känner jag mig hemma med, inte så mycket text på varje sida, texten är lite större och framför allt har jag hittat en bok som jag känner är rätt i tiden, den är intressant och jag känner att jag kan relatera till den. Har tidigare också lyssnat på Therese Lindgrens bok, "ibland mår jag inte så bra", den kan jag också rekommendera!! Dock lyssnade jag ju på den så vet faktiskt inte hur boken ser ut inuti ifall man som jag tycker att det kan vara ett problem med text osv. Men bra story!

Nog om böcker.. nu ska mamma bjuda mig på en köttgryta.

Kram

Likes

Comments

Min dag började med att jag var tvungen att putsa det sista fönstret i sovrummet innan mamma och pappa kom för att hjälpa mig att sätta tillbaks alla gardinerna. Det plingade på dörren och jag trodde SÅKLART att det var mamma och pappa men som du kanske redan listat ut när du läste inledningen, så ja... det var farmor som plingade på. Det första min älskade fina farmor sa var" vad pigg du ser ut" och "vad du ser ut att må bra" jag suckade och tänkte att du ska bara veta vad som finns på insidan av det du tycker "ser ut att må bra". Strax efter att jag puttat ner farmor i soffan med en kopp kaffe plingade det på dörren igen och denna gången var det mamma och pappa. På mindre än en halvtimme var alla gardiner på plats igen och mamma hjälpte mig att ställa tillbaks allt i fönstren. Mycket ljud, farmor som babblade på i örat på mig och det som nyss varit en lugn och tyst lägenhet hade förvandlats till en byggarbetsplats ... om jag tänker efter var det egentligen en helt vanlig vardags situation som vilken människa som helst skulle eller snarare sagt borde klara av. Jag var helt slut när vi åkte hemifrån mig och ner på stan för att inhandla lite julklappar som saknades osv. Alltså jag var inte slut = trött, måste sova, NU. Utan mer, trött, prata inte med mig för jag kan inte ta in mer i mitt huvud just nu..
- Det var bra förklarat av mig! Exakt så kändes det!

Väl nere på stan... folk ÖVERALLT! Ungar som skrek (älskar barn, ta mig inte fel) till höger och vänster och gamla gubbar som gick i myrfart framför mig, jag blev tokig. Men på vad? Det vet jag inte, eller jo alla ungar och alla gubbar. Men nu när jag sitter hemma och skriver i lugn och ro så kan jag såklart förstå att jag inte var tokig på alla andra, jag var nog tokig på att mitt huvud var fullt. Fullt av information, intryck och känslor som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag tror att jag får svårt att bena ut allt i sitt eget fack och kategori när det blir lite för mycket på en och samma gång, då blir allt bara mos och pannkaka i mitt huvud istället och det hjälper ju verkligen inte.

Efter en intensiv halvtimme på stan satt vi i bilen påväg hem till mamma och pappas hus, väl hemma hos dom försvann allt mos o huvudet på mig. Jag blev lite trött, trött = vill sova. Men jag höll mig vaken men kände mig mig mycket klarare i huvudet och min irritation och faktiskt min ilska, var som borta. Så skönt att komma hem, lugnt, skönt, tyst och... jätte skönt bara.

Jag som gillar att umgås med mina vänner, gå ut på stan och dricka goda viner och drinkar... det känns väldigt långt bort ifrån där jag är idag. Skulle aldrig orka det. Orkar faktiskt inte ens tänka mer på det, blir bara less. Känner mig inlåst, i mig själv.

Nog om mos och pannkaka och mina fruktansvärda förklaringar till psykisk ohälsa. Det är fruktansvärt, att man ska behöva använda ord som "mos och pannkaka"
Omg.

Kram

Likes

Comments

Idag har det varit en helt okej dag. Alla dagar är olika, vissa går bättre och vissa... går lite trögare. Idag var en sån dag som jag inte har behövt sova mitt på dagen, jag har självklart vilat för det måste jag göra emellan åt. Och det är konstigt hur det är, för jag har flera gånger behövt gå och lägga mig en stund för att jag är alledess för trött för att fortsätta pyssla på med vad jag än gör ( dagens aktivitet var städning, har fått nya fönster så det låg som ett täcke av damm i hela lägenheten ) även fast jag inte somnar när jag lägger mig ner för att vila är det som att det är för mosigt i huvudet för att ens kunna somna. Det gör mig så frustrerad att jag inte kan förklara hur det känns, vadå mosigt i huvudet tänker du säkert?? Ja jag undrar jag också.. mamma hade säkert frågat om det är så att jag ligger och tänker på någonting som gör att jag inte kan slappna av och somna men nej, jag tänker inte på något, Inte vad jag tror iallafall. Det är snarare som att huvudet är fullt av sockervadd, så fullt, sååå fullt att inte en enda tanke får plats. Jag en tom, trött i huvudet och tom.


Jag gillar att vara ensam. Jag tycker att det är skönt, ingen att rätta sig efter och framför allt så behöver jag inte anstränga mig för någon annan. Jag behöver heller inte säga " kan du sänka ljudet på tvn " eller "kan du prata lite tystare" jag behöver heller inte tjata på någon om att jag plötsligt inte hör för jag varit tvungen att stoppa in mina öronproppar. Det gör mig arg att mina öron är så känslig, det känns nästan som att den inbyggda ljud dämparen man har inte fungerar längre. Varenda ljud är oväsen, musik är för högt och skrammel i köket är pina. Jag skrev igår att jag blev rädd när jag märkte att jag började få minnesluckor men idag när det är över vill jag nog säga att ljudkänsligheten nästan är värre. Man känner sig så jobbig när man måste be någon i sin omgivning att dämpa ljudnivån. Fyfan säger jag bara, vilken pärs. Så när jag är själv, behöver ingen höra mitt tjat. Måste dock tillägga att ingen blir less på mig när jag "tjatar" det är bara jag själv som tycker att det är jobbigt att behöva tysta folk... inte kul. Inte alls.


Ångest är ganska nytt för mig, jag förstår inte riktigt vad det innebär eller vad det är. Vad är ångest? Det går ju inte direkt att gämnföra med ångesten man har på en söndag för att man kanske drack en drink eller två för mycket dagen innan, även om det också kallas för ångest. Men det går ju inte riktigt att gämnföra med det jag känner just nu. Jag måste nog läsa på lite, för det läkaren sa till mig var ångest det visste jag Inte ens själv. Visste du att tryck över bröstet, svårigheter att andas och hjärtklappning, visste du att det kan/är ångest? Jag hade ingen aning, jag trode nog bara att det var en symtom som kunde dyka upp ibland, inte mer med det. Ångest är vanligare än vad man tror men ändå inget som man talar om, kanske handlar det om okunskap inom området, att definitionen av ångest kan vara svår att förstå och sedan sjävklart att man stöter bort ångest för att det är en negativ känsla som man inte orkar ta tag i, så var det nog för mig i början..


Nog om ångest och höga ljud.

Kram.

Likes

Comments

För lite mer än en månad sedan hade jag aldrig kunna förstå innebörden av psykisk ohälsa. Jag hade säkert sagt att "jag förstår" men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att livet kunde ha sånna här sidor. Jag förväntar mig inte att du ska förstå hur jag mår, för jag anser att man inte kan begära förståelse från någon som inte varit i samma situation, och även om någon har varit i samma situation så kan det se olika ut och då kan man heller inte alltid förstå eller framför allt inte förvänta sig det. Som sagt jag begär inte att du ska förstå, men jag ber dig att tro på mig.

Det började för en månad sedan. Jag märkte att jag började glömma saker, som att jag hade minnesluckor. Man kan faktiskt likna det med dom minnesluckor man kanske är van i min ålder, ni vet på fyllan. Jag började glömma saker som människor i min omgivning sagt till mig och vad jag skulle göra eller vad jag hade gjort och tyvärr även vad jag sagt. Jag tänkte till en början att jag bara blivit lite glömsk, du vet som man kan vara ibland, men jag kännde att det var något annat. När jag en dag verkligen tog mig tid (så illa är det) och lyssnade på mig själv så förstod jag att det inte var den första "symtomen" utan kanske en av dom sista innan det började gå för långt. Jag hade tryckt undan den tunga andningen som jag haft faktiskt under en längre period, jag hade även försökt neka tryck över bröstet och hjärtklappningen... Hur kan man ens förneka det för sig själv?? Halllåå??? WAKE UP!! Kära nån.

Jag valde att erkänna för mig själv att jag mår inte bra. Minnesluckorna hade gjort mig rädd och "tack vare" dom så stannade jag upp och lyssnade på mig och på min egen kropp. Nått var fel, men vad?? Träffade en läkare som sjukskrev mig i 3 veckor, för utmattning, stressyndrom. Men hallå, ska jag? Ska jag vara sjukskriven?? Jag är 22 år????? Jag är den starka, envisa tjejen som alltid kör på!! Jag kan inte vara sjukskriven tänkte jag, julhandeln börjar ju nu, den viktigaste perioden PÅ HELA ÅRET!! ( jag jobbar i butik )

Men samtidigt någonstans inom mig själv tänkte jag, guud vad skönt. Jag ska få vila. Någon slags ro la sig i skälen på mig även fast tankarna om att det här inte fick hända la sig som ett svart moln i mitt huvud. Den kommande veckan sov jag bara, sov 12h på natten - vaknade - somnade - åt mat - sov - gick till soffan - sov - gick tillbaks till sängen - sov. Mitt liv förändrades till en evigt trött tjej. Kunde knappt fatta att jag för en vecka sedan då, stått i butiken och varit den glada trevliga spralliga tjejen som jag alltid är, och plötsligt låg jag däckad i sängen efter 16h sömn??? Hallå? Vad händer här??? Stressen över att aldrig kunna vila bort tröttheten hade inte slagit mig ännu, hade inte tid att tänka på nått annat än att sova. Det fanns lixom inget utrymme för att ens fundera på något annat än mitt täcke, min kudde och min säng. Hur blev det såhär? Vad hände igentligen med mig? Hur kunde jag nästan över en natt gå från högsta växeln till den lägsta? Så många frågetecken. Det ända jag tänker på just nu är, vad hade hänt om jag fortsatt att köra på? Egentligen vill jag inte ens veta det. Och det spelar ingen roll heller, jag är här och nu. Det blev som det blev och nu står jag här.


Men du vet hur man blir, bara man får lite huvudvärk så sätter man sig ner och googlar. Och i mitt fall var det nog bra. Hittade mina "symtomer" lite här och var och det var mycket som stämmde in på mitt mående. Jag kände mig inte ensam, haha jag vet det låter jätte konstigt, typ som om man kände trygghet i en text på google, men det blev ju som en vän. NÅGON FÖRSTOD MIG! Även om det bara var en text. ( tro inte att jag är helt tokig nu)

Det har gått tre veckor nu och jag har börjat acceptera att jag mår som jag mår idag. Jag kan inte styra över vad som händer inuti mitt huvud, jag kan bara försöka leda mig själv in på en väg där jag vet att jag kommer må bra. Jag vill förklara för dig hur jag mår. Jag vill att du ska veta att om du någon gång hamnar där jag är idag så ska du känna att det är okej. Det är okej.


Det är svårt att skriva i text hur man mår och vad man gått igenom. Men jag ska göra mitt bästa. Välkommen till min blogg, här ska jag skriva om min hälsa, god som ond. Och om vägen tillbaks till mitt riktiga jag, vägen tillbaks till Elin ❤️


Likes

Comments