Känner verkligen att jag är i en så jobbig period i livet just nu.
Jag är stressad och irriterad konstant, vet inte hur jag ska hantera mina känslor och mina tankar. Det är som att jag inte vet vem jag själv är, en helt främmande människa som har tagit över min kropp. Och jag vet inte vad jag ska göra för att bli mitt gamla jag igen. Jag måste bli den människan alla älskade, den glada spontana roliga Elin.
Men vart är hon? spårlöst försvunnen.
Jag har så mycket att tänka på hela tiden att jag har tappat bort mig själv. Min hjärna och min kropp hänger inte med.
Det är så jobbigt att leva såhär, att ständigt vara arg. Det tär på mig så mycket att hela min kropp säger ifrån på olika sätt.
Först och främst har jag faktiskt inget minne kvar, glömmer saker hela tiden.
Tar ut min ilska och mina aggressioner på folk jag älskar, vilket gör att jag stöter dem längre och längre ifrån mig när jag egentligen behöver dem som mest.
Och sist men inte minst det absolut värsta, jag inbillar mig saker hela tiden. Saker som gör mig arg utan att det är sant.
Jag vet inte om jag gör detta för att straffa mig själv på något sätt. Eller jag vet ingenting egentligen.
Det enda är att detta måste sluta, men jag vet fan inte hur. Hatar att leva såhär när jag egentligen bara vill älska livet och må bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu är jag less igen. Fast den här gången är det verkligen droppen. Jag har insett att vissa människor inte bryr sig ett skit om det inte gäller dem själva. Och jag är så jävla trött på det.
Det här året ska jag skita i alla. Jag ska bara göra saker som gynnar mig själv, och jag ska inte lita på någon. För varje gång jag gör det blir jag sviken. Varje år som jag är för snäll trycker det bara ner mig mer och mer. Men nu är det slut på det. Jag tänker inte dalta folk längre, tänker aldrig hjälpa någon mer och jag tänker verkligen inte sätta någon annan före mig själv. Förutom Linus, min älskade älskade människa. Han med hjärtat av guld, min bästa i hela världen som håller mig vid liv. Han och jag ska leva livet det här året. Alla andra egoister kan dra åt helvete, tänker inte bli tagen för givet mer. Bara så ni vet🖕🏻

Likes

Comments

Gick precis igenom min kamerarulle på mobilen. Kan ha varit det värsta jag har gjort.
För där kom dem igen, dem där jävla tankarna. Dem som smyger sig på och ger en riktig boost ångest.
Det får mig att fråga vad fan som gick fel. Varför ser jag inte ut så nu? Varför sitter det fula bristningar på mina höfter? Varför är det så jävla hemskt att ta på sig ett par jeans, som dessutom inte vill vara där för dem är för små. Men ändå krigar jag mig i dem varje dag, ändå känner jag mig ful och faktiskt lite äcklig i dem. Varje dag.
Alla tröjor jag tar på mig är också fula. För dem sitter inte som dem en gång gjort.
Listan på komplex är lång. Riktigt jävla lång och jobbig. Jag hatar den där jävla listan.
Varje gång jag går in på instagram eller Facebook får jag också panik. För att alla, och då menar jag verkligen alla är så jävla perfekta. Alla har smala lår men ändå en riktigt snygg rumpa. Alla har jätte tuttar och en platt mage som skymtar några små magrutor där under.
Varför är det idealen för dagens samhälle? Varför varför varför.
Varför ska inte jag kunna känna mig vacker och älska mig själv bara för att jag är lite större än andra?
Vad är det som är så jävla fel i folks huven?

Likes

Comments

Det värsta jag vet är ärligt människor.
Människor som inte vet hur dem ska bete sig, människor som inte vet hur man är en bra vän.
Något jag försöker hålla på och som jag nästan alltid tänker på är "man behandlar andra som man själv vill bli behandlad". Jag säger inte att jag själv är perfekt, att jag inte gör misstag. För det gör jag. Men när det kommer till dagen då jag blir konfronterad eller att någon frågar vad jag håller på med. Då står jag för mitt misstag, lyssnar på den här människans ord och tar till mig dem. Sen ber jag om ursäkt, för så gör man.
Min pappa har alltid sagt att ärlighet varar längst, och han har så jävla rätt. Folk som ljuger är så äckliga på något sätt. Dem skyller ifrån sig och hittar på ursäkter när det väl kommer till den där konfrontationen som är så himla läskig.
Människor är konflikträdda. Dem flyr hellre än att ta tag i problemen. Och det stör mig. Det stör mig verkligen så mycket att jag blir förbannad.
Varför gör folk så?
Nu tänker ni säkert att jag också är precis som dem här andra jag skriver om.
Och sanningen är att en gång i tiden var jag så. Jag hade hellre skjutit mig själv i huvet än att ta att någon konfronterade mig. Just för att jag visste att jag hade gjort fel, och nu skulle jag få fan för det.
Jag är inte felfri som sagt. Jag jobbar på mig själv varje dag, just för att kunna vara den där tjejen som säger exakt vad hon tycker. Hon som gärna tar en konflikt om någon tycker att jag har gjort fel. Jag vill inte fly eller vara rädd. Jag vill vara starkast i världen och stå på mina egna ben. Jag vill kunna säga exakt vad jag tycker och tänker även om folk blir arga på mig. För jag vill inte ljuga. Jag vill inte vara äcklig och jag vill mest av allt verkligen inte vara äcklad av mig själv.
Jag förstår mig inte riktigt på människor bara. Deras sätt att tänka, deras sätt att hugga varandra i ryggen till höger och vänster. För att sedan le mot varandra och säga "jag älskar dig för du är min vän".
Det är så genomskinligt. Faktiskt riktigt vidrigt.
Kan folk bara sluta med det tack.


Likes

Comments

Halloj på er! Äntligen fredag igen, dagen då alla släpper loss eller bara chillar hemma och tar det lugnt efter en hård skol/arbets vecka.
Själv har jag åkt på en redig förkylning, så för mig spenderas denna fina fredag i soffan. Precis som jag gjort hela veckan. Börjar bli så rastlös så jag kryper ur skinnet snart :) Har extremt svårt att sitta still, det är inte min starka sida.
Dock har jag lyckats ganska bra med att faktiskt hålla mig lugn så jag kan bli frisk. Har kollat hela gossipgirl för andra gången, kan va den bästa serien som nånsin gjorts och jag skulle nog kunna kolla den 10 gånger till.
Jag och mina serier alltså... Haha skrattar åt mig själv när jag tänker på det. Är verkligen en sån jävla serie nörd.
Jätte onödigt inlägg egentligen, men ville mest hälsa er en riktigt grym helg medans jag ligger här och hostar upp lungorna. Puss på er

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag är en sån människa som har en dålig vana att fastna i samma banor. Fastnar i att det är så skönt att bara vara hemma. Fastnar oftast i serier. Och när jag fastnar så är det verkligen det enda jag gör. Serier dag ut och dag in.
Har aldrig förstått varför jag får sånna perioder. Men idag slog det mig. Jag kan inte vara lycklig på riktigt.
Jag gör bokstavligt talat samma saker varje dag. Jag går upp på morgonen, tar min kaffe, kollar telefonen, kollar serier i 140 år och går och lägger mig igen. Det kan inte vara bra.
Jag tror att dessa perioder kommer för att jag ofta känner mig väldigt utanför. Det känns som att folk inte vill ha mig i deras liv. Att det alltid är jag som gör fel.
Jag har inte hittat min plats här i världen än. Och det skrämmer mig. Jag passar verkligen inte in nånstans. Det gör mig ledsen och arg.
Även om jag sitter med en grupp människor så känner jag mig osynlig. Som att jag egentligen inte borde sitta där.
Har blivit en sån som håller mig för mig själv. Och det kan vara ganska skönt. Men ibland vill jag också bli sedd, jag vill att nån ska märka mig. Inte vilja ändra på mig, inte klaga på mig. Jag vill att folk ska vara nöjda med mig. Inte den dem vill att jag ska vara.

Likes

Comments

Hon är bäst på alla sätt. Bättre än alla människor på hela jorden. Min bästa vän i vått och torrt. Hon äger.

Likes

Comments

Först färgade jag håret rött och sen klippte jag av mig det.
Tror det va dags för något nytt. Kan behöva sånna förändringar ibland.

Likes

Comments

Jag mår verkligen inte bra. Vet inte vart det kommer ifrån. Men bra eller okej är det sista jag mår. Huvudet sprängs av miljoner tankar. Min kropp kollapsar. Jag kan inte sluta gråta. Paniken kryper ifatt mig och jag vet inte hur jag ska hantera den. Allt känns så jävla dåligt fast det egentligen är så sjukt bra. Jag känner ingenting. Är inte glad på riktigt. Det är som att alla känslor är borta. Bryr mig inte om någonting. Skulle jag bli skjuten i benet imorgon skulle det inte göra någonting. För jag känner inget.
Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv just nu. Vet inte vad jag gör. Min kropp svarar inte på kommandona min hjärna ger den.
Och det är så jävla läskigt. Jag är blir rädd för mig själv.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Likes

Comments