Jag vill bli sedd, jag vill bli hörd och jag vill bli prioriterad. Hur svårt kan det vara att ge en människa uppskattning ibland? Jag går just nu igenom en väldigt jobbig tid i livet, jag tänker konstant och min hjärna får aldrig vila. Mina vänner ser hur jag går ner i träsket självmant men jag gör ingenting åt det. Jag stänger bara av och visar absolut inga känslor alls istället. Det är inte första gången jag gör såhär heller, det har har alltid varit en försvarsmekanism. När jag väl går in i det här stadiet finns det ingen väg tillbaka och det är som att min kropp har sagt åt mig att det räcker med överdrivna känslor nu. Jag drar mig helst undan ifrån alla också, just för att jag inte orkar höra när folk förklarar för mig hur jag känner, vilka känslor jag visar eller hur mina tankar snurrar i mitt huvud.
Jag känner ingenting alls.
Det är precis som att jag har en på och av knapp bara att jag inte kan välja vilket läge jag vill vara i. Detta går självklart ut över mitt förhållande som jag har haft i snart 2 och ett halvt år.
Vi har haft ett väldigt bra förhållande kan jag tycka, det har varit enkelt men samtidigt spännande. Precis som jag vill ha det. Men det är inte förens nu jag har börjat inse att jag kanske inte ska vara med någon. Att jag egentligen bara borde vara ensam. För det är faktiskt inte lätt att dela varje dag med någon annan. Det är inte lätt att behöva öppna upp sig för någon hela tiden. Man får aldrig ha en ensam stund, du måste hela tiden tänka på den andra personen vilket gör det extremt svårt att ta hand om dig själv.
I början fick jag all den här uppskattningen och kärleken som jag behövde. Men nu efter två år har det blivit så bekvämt att jag knappt får något alls. Det känns som att jag bara är här för att han vill det, inte för att jag själv vill det. Jag ryggar tillbaka när vardagen hinner ikapp. Vill inte prata framtid med någon som inte ger mig kärlek, för en framtid utan det är inget jag vill vara i närheten av.
Man kan låtsas hur mycket man vill att allting är bra och att man älskar någon och skulle göra allt för den människan.
Men det är inte verklighet, det är ett jävla påhitt som inte finns.
Hur kan man älska någon så mycket när man inte får kärleken tillbaka? Det finns inte i mitt huvud.
Jag vill tro att han fortfarande tänker ”shit vilken kvinna jag är med, henne vill jag spendera varje minut med”. Men det är inte så och jag kan inte inbilla mig att det är det han tänker, det vore att ljuga för mig själv och det kan jag inte göra. Det är inte snällt mot mig själv.
Man kan säga att jag misshandlar mig själv psykiskt genom att från tid till tid tänka att allt är bra och att det löser sig. Men någon gång måste jag ta den här käftsmällen och inse fakta. Jag vet inte hur och jag vet inte när, men en dag ska jag vara så modig som jag egentligen är och börja sätta mig själv först igen.
Man kan inte förlita sig på att en annan människa ska göra en lycklig, man måste kunna leva med sig själv först.
Så hemskt men så sant, lätt är det inte iallafall.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För två år sedan fick jag min egna första hund, en liten envis tjej med ett humör som en bergochdalbana. Inte alls helt olik mig faktiskt. Denna fantastiska lilla varelse blev hela min värld och jag kan lova er att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag har lagt ner all min vakna tid på henne och hon har gett mig en anledning att vakna på morgon, att ha en rutin och att känna den här känslan att man är behövd.
Jag hade nästan precis träffat min pojkvän då, vi var nykära och lite galna i mina ögon. Vem skaffar en hund ihop när man precis har träffats?? Vi tog en chansning och tänkte att det här blir nog bra. Vi båda ville ha hund sen innan så varför inte liksom.
Det blev en match made in heaven och jag skulle aldrig ta tillbaka det valet idag.
Jag må ha lärt henne väldigt mycket på dem här två åren, men så mycket som hon har lärt mig går inte ens att mäta sig med det. Jag har verkligen lärt mig ett helt nytt språk, något jag inte hade en aning om ens existerade för två år sedan.
Bullie som valp var något helt otroligt, det var i början när jag precis hade börjat lära mig det här otroliga språket, när jag började förstå att varenda liten vink hon gör betyder något. Jag minns att jag bröt ihop ofta för att hon inte lärde sig något och jag kämpade för kung och fosterland för att forma den här envisa lilla damen som jag ville ha henne.
Jag ville ge upp hela tiden, ville inte fortsätta och tänkte att den här hunden hon vill inte vara med mig.
Men jag hade så fel.
Jag började googla hundspråk och hittade tusen olika teorier som sa vad jag skulle göra, hur jag skulle gå till väga och hur jag skulle reagera. Jag testade mig fram och blev nästan bara förvirrad i slutändan. Så jag skapade min egna teori, mitt egna språk och min egna uppfostran. Hon trotsade mig i nästan ett helt år innan vi förstod varandra till 100%. Men jag gav inte upp hur mycket jag än ville. Bara genom att jag ändrade mitt eget tanke sätt så hoppade hon på det tåget, vi är idag helan och halvan och jag är så nöjd med det jag har åstadkommit.
Nu är hon en väldigt nöjd tjej som vet sin plats i flocken och vi njuter av livet ihop. Varje promenad är ett nytt äventyr och jag älskar det.
Hon är min ledstjärna och jag är hennes, precis som det ska vara. Vi ger varandra trygghet och kärlek, precis som det ska vara. Inga missförstånd, inget tjafs och inga konflikter. Vi bara chillar helt enkelt.
Många gråa hår har hon gett mig, men i samma veva har jag fått så mycket kärlek och lycka att det inte gör något.
Hon kan falla tillbaka ibland till det där jobbiga, men det försvinner lika fort när jag påminner henne om vad som är rätt och fel.
Hon är den snällaste och goaste hunden som finns och ingen kan mäta sig med henne. Det finns inte en hund man skulle kunna jämnföra med hennes härliga personlighet.
Det bästa med henne är att hon får lika mycket kärlek som hon ger, jag har nog inte stött på en människa som har sagt att hon är en elak hund. Jag har format henne så att alla kan hantera henne, så att hon ska behandla alla som hon behandlar mig. Vilket har resulterat i att hon har botat hundrädsla hos två av mina vänner. Dessa 2 vågade knappt titta på henne först, nu kan dem ha puss och kram maraton i soffan i flera timmar.
Det känns lite som att hon är mina vänners hund också för hon blir minst lika glad när dem kliver in genom dörren, precis så glad som hon blir när hon ser mig.
Hon har satt sitt spår i våra liv och hon kommer föralltid behålla den platsen.
Nästa hund jag skaffar kommer ha en enorm konkurrens. Visst jag kommer älska den oändligt också, men inte som jag älskar min bullie.
Min once in a lifetime.

Likes

Comments

Jag blir så ledsen när jag tänker på vart världen är på väg. När jag tänker på hur dåligt människor mår i den här världen, den världen VI lever i.
Hur kan man vilja skada människor på det sättet både fysiskt och psykiskt. Att man kan vilja sätta skräck i ett helt land så dem trippar på tårna, det är så jävla fel.
Gårdagens händelse är nog det värsta man kan tänka sig. Det drabbade en stad vi har strosat runt i utan bekymmer. Utan att behöva känna den där obehagliga känslan i magen.
Det är hemskt att det händer Sverige, landet man trodde man var så säker i.
Men hur har vi kunnat sväva på moln hela den här tiden medan alla andra har varit med om så hemska saker? Hur kan vi inte ha förutsett att något som detta skulle kunna hända? Det har ju hänt fler än en gång i olika länder, vad gör oss så säkra? 
Det gör mig rädd att tänka på att jag kommer vilja ha egna barn en dag. Hur skulle jag ens kunna skaffa barn till ett samhälle som detta? Även om jag så skulle vilja det så skulle jag aldrig kunna skydda mitt kött och blod föralltid. För världen lever vidare även om vi inte gör det. Och tanken på hur världen kommer se ut om 20-40 år gör mig livrädd.
Jag satt hela dagen igår och följde live sändningar om terrordådet, såg på hur skärrade och rädda folk var. Min mage blev som en klump, jag led och lider med dem drabbade. Inget sådant borde hända någon människa alls.
Var även och handlade snabbt, till och med i affären kunde man ta på stämningen och den var tjockare än betong. Man såg på folk hur rädda dem var, hur obehagligt dem tyckte det var att bara gå och handla mjölk snabbt. Sånt får mig på tårna, för om alla är rädda så är det på riktigt. Allas ögon öppnades på nytt igår, och jag hoppas och ber att inget händer igen.  
Vi borde ta hand om världen och varandra, istället mördas folk och låter vårt hem gå sönder bit för bit.
Så jag säger pray for the world, inte bara ett land. På ett sätt drabbar det några, speciellt dem som blev offer för denna hemska attack. Men samtidigt drabbar det hela världen. Ständig skräck vill ingen leva i, men det är dit vi är på väg..

Likes

Comments

Känner verkligen att jag är i en så jobbig period i livet just nu.
Jag är stressad och irriterad konstant, vet inte hur jag ska hantera mina känslor och mina tankar. Det är som att jag inte vet vem jag själv är, en helt främmande människa som har tagit över min kropp. Och jag vet inte vad jag ska göra för att bli mitt gamla jag igen. Jag måste bli den människan alla älskade, den glada spontana roliga Elin.
Men vart är hon? spårlöst försvunnen.
Jag har så mycket att tänka på hela tiden att jag har tappat bort mig själv. Min hjärna och min kropp hänger inte med.
Det är så jobbigt att leva såhär, att ständigt vara arg. Det tär på mig så mycket att hela min kropp säger ifrån på olika sätt.
Först och främst har jag faktiskt inget minne kvar, glömmer saker hela tiden.
Tar ut min ilska och mina aggressioner på folk jag älskar, vilket gör att jag stöter dem längre och längre ifrån mig när jag egentligen behöver dem som mest.
Och sist men inte minst det absolut värsta, jag inbillar mig saker hela tiden. Saker som gör mig arg utan att det är sant.
Jag vet inte om jag gör detta för att straffa mig själv på något sätt. Eller jag vet ingenting egentligen.
Det enda är att detta måste sluta, men jag vet fan inte hur. Hatar att leva såhär när jag egentligen bara vill älska livet och må bra.

Likes

Comments

Nu är jag less igen. Fast den här gången är det verkligen droppen. Jag har insett att vissa människor inte bryr sig ett skit om det inte gäller dem själva. Och jag är så jävla trött på det.
Det här året ska jag skita i alla. Jag ska bara göra saker som gynnar mig själv, och jag ska inte lita på någon. För varje gång jag gör det blir jag sviken. Varje år som jag är för snäll trycker det bara ner mig mer och mer. Men nu är det slut på det. Jag tänker inte dalta folk längre, tänker aldrig hjälpa någon mer och jag tänker verkligen inte sätta någon annan före mig själv. Förutom Linus, min älskade älskade människa. Han med hjärtat av guld, min bästa i hela världen som håller mig vid liv. Han och jag ska leva livet det här året. Alla andra egoister kan dra åt helvete, tänker inte bli tagen för givet mer. Bara så ni vet🖕🏻

Likes

Comments

Gick precis igenom min kamerarulle på mobilen. Kan ha varit det värsta jag har gjort.
För där kom dem igen, dem där jävla tankarna. Dem som smyger sig på och ger en riktig boost ångest.
Det får mig att fråga vad fan som gick fel. Varför ser jag inte ut så nu? Varför sitter det fula bristningar på mina höfter? Varför är det så jävla hemskt att ta på sig ett par jeans, som dessutom inte vill vara där för dem är för små. Men ändå krigar jag mig i dem varje dag, ändå känner jag mig ful och faktiskt lite äcklig i dem. Varje dag.
Alla tröjor jag tar på mig är också fula. För dem sitter inte som dem en gång gjort.
Listan på komplex är lång. Riktigt jävla lång och jobbig. Jag hatar den där jävla listan.
Varje gång jag går in på instagram eller Facebook får jag också panik. För att alla, och då menar jag verkligen alla är så jävla perfekta. Alla har smala lår men ändå en riktigt snygg rumpa. Alla har jätte tuttar och en platt mage som skymtar några små magrutor där under.
Varför är det idealen för dagens samhälle? Varför varför varför.
Varför ska inte jag kunna känna mig vacker och älska mig själv bara för att jag är lite större än andra?
Vad är det som är så jävla fel i folks huven?

Likes

Comments

Det värsta jag vet är ärligt människor.
Människor som inte vet hur dem ska bete sig, människor som inte vet hur man är en bra vän.
Något jag försöker hålla på och som jag nästan alltid tänker på är "man behandlar andra som man själv vill bli behandlad". Jag säger inte att jag själv är perfekt, att jag inte gör misstag. För det gör jag. Men när det kommer till dagen då jag blir konfronterad eller att någon frågar vad jag håller på med. Då står jag för mitt misstag, lyssnar på den här människans ord och tar till mig dem. Sen ber jag om ursäkt, för så gör man.
Min pappa har alltid sagt att ärlighet varar längst, och han har så jävla rätt. Folk som ljuger är så äckliga på något sätt. Dem skyller ifrån sig och hittar på ursäkter när det väl kommer till den där konfrontationen som är så himla läskig.
Människor är konflikträdda. Dem flyr hellre än att ta tag i problemen. Och det stör mig. Det stör mig verkligen så mycket att jag blir förbannad.
Varför gör folk så?
Nu tänker ni säkert att jag också är precis som dem här andra jag skriver om.
Och sanningen är att en gång i tiden var jag så. Jag hade hellre skjutit mig själv i huvet än att ta att någon konfronterade mig. Just för att jag visste att jag hade gjort fel, och nu skulle jag få fan för det.
Jag är inte felfri som sagt. Jag jobbar på mig själv varje dag, just för att kunna vara den där tjejen som säger exakt vad hon tycker. Hon som gärna tar en konflikt om någon tycker att jag har gjort fel. Jag vill inte fly eller vara rädd. Jag vill vara starkast i världen och stå på mina egna ben. Jag vill kunna säga exakt vad jag tycker och tänker även om folk blir arga på mig. För jag vill inte ljuga. Jag vill inte vara äcklig och jag vill mest av allt verkligen inte vara äcklad av mig själv.
Jag förstår mig inte riktigt på människor bara. Deras sätt att tänka, deras sätt att hugga varandra i ryggen till höger och vänster. För att sedan le mot varandra och säga "jag älskar dig för du är min vän".
Det är så genomskinligt. Faktiskt riktigt vidrigt.
Kan folk bara sluta med det tack.


Likes

Comments

Halloj på er! Äntligen fredag igen, dagen då alla släpper loss eller bara chillar hemma och tar det lugnt efter en hård skol/arbets vecka.
Själv har jag åkt på en redig förkylning, så för mig spenderas denna fina fredag i soffan. Precis som jag gjort hela veckan. Börjar bli så rastlös så jag kryper ur skinnet snart :) Har extremt svårt att sitta still, det är inte min starka sida.
Dock har jag lyckats ganska bra med att faktiskt hålla mig lugn så jag kan bli frisk. Har kollat hela gossipgirl för andra gången, kan va den bästa serien som nånsin gjorts och jag skulle nog kunna kolla den 10 gånger till.
Jag och mina serier alltså... Haha skrattar åt mig själv när jag tänker på det. Är verkligen en sån jävla serie nörd.
Jätte onödigt inlägg egentligen, men ville mest hälsa er en riktigt grym helg medans jag ligger här och hostar upp lungorna. Puss på er

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag är en sån människa som har en dålig vana att fastna i samma banor. Fastnar i att det är så skönt att bara vara hemma. Fastnar oftast i serier. Och när jag fastnar så är det verkligen det enda jag gör. Serier dag ut och dag in.
Har aldrig förstått varför jag får sånna perioder. Men idag slog det mig. Jag kan inte vara lycklig på riktigt.
Jag gör bokstavligt talat samma saker varje dag. Jag går upp på morgonen, tar min kaffe, kollar telefonen, kollar serier i 140 år och går och lägger mig igen. Det kan inte vara bra.
Jag tror att dessa perioder kommer för att jag ofta känner mig väldigt utanför. Det känns som att folk inte vill ha mig i deras liv. Att det alltid är jag som gör fel.
Jag har inte hittat min plats här i världen än. Och det skrämmer mig. Jag passar verkligen inte in nånstans. Det gör mig ledsen och arg.
Även om jag sitter med en grupp människor så känner jag mig osynlig. Som att jag egentligen inte borde sitta där.
Har blivit en sån som håller mig för mig själv. Och det kan vara ganska skönt. Men ibland vill jag också bli sedd, jag vill att nån ska märka mig. Inte vilja ändra på mig, inte klaga på mig. Jag vill att folk ska vara nöjda med mig. Inte den dem vill att jag ska vara.

Likes

Comments