Header
View tracker

Hellu,

Tog inte så lång tid innan jag tittade in igen ju! Saknar att blogga men... blir nästan lite generad när jag bloggar nu förtiden. Innan var det en så stor del av mig, gjorde det flera gånger om dagen, men när man slutat är man så ovan när man väl ska göra det. Innan bloggade jag ju för er, ni som läser/läste, men för ett år sen bestämde jag mig för att blogga för mig själv och det är inte lika lätt. Svårare att berätta saker för sig själv.

Åker mot julfirandet senare idag, men först ska klappar slås in, packning ska packas och lite julmys med mitt hjärta ska avklaras.

PK

Likes

Comments

View tracker

Fortsätter att försöka förstå mig på PS och min ritplatta. Uppskattar det mer och mer. Sjukt svårt dock och känner att det just nu är lite Paint-feeling över det jag gör...

PK

Likes

Comments

View tracker

Några ögonblick jag fryst med kameran det senaste

Livet har de senaste månaderna susat fram i rekordfart. Det är knappt så jag kunnat hålla jämna steg med det. En termin i skolan är avklarad. Mindre än en vecka till julafton och snart är det 2017 (!?).

Igår var jag för första gången på "Jul på Liseberg", vilket gjorde mig både lyrisk och ledsen - varför har jag aldrig varit där på julen? Kändes som om vi trippade runt i en annan värld där magiska ting faktiskt kunnat existera... Vi drack varm choklad med vispgrädde, åt våfflor med ännu mer grädde och sylt och spelade på flertalet godishjul.

Ska in i julstöket för att fika och köpa lite julklappar. Vi kanske hörs snart, kanske inte... vi får se! God Jul iallafall! ❤️



Likes

Comments

I allt det svarta har många tårar färdats nedför mina kinder och befriat mig för stunden.

Det förflutna är en mörk plats, utan ljus och hopp.

Försöker glömma, försöker blicka framåt.

Men det är svårt att glömma när såren fortfarande är öppna.

Svidandes och stickandes så fort någon råkar dra fingrarna över dem.

De spricker inte lika lätt upp och blöder nu, men då och då blir det outhärdligt.

Mörkret sluter sig omkring mig och drar ner mig i avgrunden.

Försöker få tag i kanten, försöker dra mig upp, men ser inget annat är det som varit.

Får man lov att älta?

Är att sakna något så det värker att vara kvar i det gamla?

Kan man vara ledsen, eller måsta man någon gång släppa taget helt och gå vidare som om inget hänt?

Vill man släppa taget helt om något som är en stor del av att vara jag?

För trots ångest, så är det något vackert med mörkret.

Något befriande med det.

Man blottar sin själ om nätterna, sliter den ur bröstkorgen och låter alla känslor strömma fritt.

Låter tårarna komma och lätta på tyngden som trycker över hjärtat.

I allt det svarta har många tårar färdats nedför mina kinder och befriat mig för stunden.

Likes

Comments

Känner hur jag mörknar. Känner hur det trycker. Känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. Känner hur jag vill kämpa för allt vi delat genom åren. Känner att jag vill släppa taget. Känner att det inte är värt det. Känner att det är värt det. Känner att det inte ger mig något positivt. Känner att det bara medför ångest. Känner att det medför självhat. Känner att jag vill flytta härifrån. Känner att jag vill stanna. Känner mig tom. Känner mig lycklig. Känner mig olycklig. Känner mig ful. Känner mig otillräcklig. Känner mig fel. Känner mig rätt. Känner mig dum. Känner mig lurad. Känner mig klar. Känner mig redo för ett nytt kapitel. Känner att jag vill läsa samma en gång till. Känner att jag behöver resa. Känner att jag behöver sol. Känner att jag behöver fundera över det som varit. Känner att jag vill slå. Känner att jag vill sparka. Känner att jag vill krama. Känner att jag vill bli kramad. Känner att jag vill bli älskad. Känner mig förvirrad. Känner att jag är på fel plats.

Känner… är det bättre att vara bortglömd än medvetet bortvald?

Likes

Comments

View tracker

Vinden svider i huden på mig, likt små, snärtande piskrapp. Om och om igen piskar den. Jag vadar framåt i likgiltigheten. Låter den omfamna mig. Det ända som påminner mig om att jag lever är vindens ilska mot mina kinder.

Runtomkring mig, i virvelvindarna, dör sakta naturen. Alla färger blåser bort. Snart finns inget annat är grått, svart och vitt. Jag känner mig lika döende som allt runtomkring mig. Livets färger är inte lika starka längre och mina känslor har fått ett tunt lager is på ytan.

Tomrummet, inom mig, är allra värst. Eller handlingsförlamningen kanske. Eller saknaden. Ingen speciell saknad, utan jag saknar bara i allmänhet. Livsglöd kanske?

Knivarna fortsätter att skära mig överallt där jackan inte kommer åt att skydda. Limbo är ett återkommande ord för att beskriva mitt inre tillstånd. Ingenmansland. Tomrum. Oklart. Helvetets förgård. Försöker blicka framåt, uppåt, men fastnar alltid med blicken på detaljer. Fragment som är betydelselösa för framtiden. Söker efter rätt och fel nere i avgrunden. Gränser suddas ut. Vad man är gör är det inte det man borde gjort.

Försöker söka tröst i det vackra jordens årliga död för med sig. Kristaller i form av is, det kala, nakna, utlämnade och värmen i alla ljus. Och tryggheten i att världen så småningom kommer resa sig likt fågel fenix ur aska.

Men samtidigt är det svårt att finna tröst i något som är bortom horisonten. Vad spelar det för roll om någon sträcker ut en tröstande hand, om den är för långt bort för att man ska kunna ta den?

Likes

Comments

Från en kväll då himlen stod i lågor...

Likes

Comments

Fick igårkväll upp ögonen för Silvana Imam. Tror jag är lite frälst? Hon är helt galen. Naturkraft passar verkligen in på henne. Aldrig sett så mycket energi på scenen. Alla låtar kändes som peptalks. Längtar efter att få dra på ett par grymma hörlurar, penslar och färg för att sen måla hela natten. Ja. Längtar så till måndag.​ Jag har sagt att jag ska börja Konstskola va? ;-)

Likes

Comments

Ett tag sen sist, men tänkte försöka bli bättre på att slänga upp inlägg. Nästa vecka är sista veckan på jobbet och sedan slänger jag mig in i ett nytt kapitel av mitt liv - konstskola. Låter så fint på något sett, att man ska börja på konstskola. Pirrar i magen bara jag tänker på det. Tänkte att ni skulle få följa min resa här. Det kommer absolut inte bli "min resa genom konstskolan"-blogg. Blankt nej. Men kommer försöka publicera mina verk mer regelbundet och skriva lite mer texter osv.

Hur låter det?


Likes

Comments