Elin Pihl
Elin Pihl
Elin Pihl

Kan innehålla spår av spoilers...


Nu har jag hunnit se filmen två gånger sedan jag skrev mitt senaste inlägg, så ni kanske kan gissa vad jag tyckte? Jag vet inte ens var jag ska börja...
Först kan vi ju säga att det inte hade funnits någon film utan den fenomenala musiken av Alan Menken. Det är i musiken berättelsen finns. Det är där vi känner alla känslor. Till och med när vi minst anar det.

Men kom ihåg - detta är en musikalfilm. Och den bör recenceras därefter.

Rollsättning

Jag får lov att be att äta upp allt negativt jag har tänkt om Dan Stevens. Han är inte direkt någon heting, men han gör Odjuret/Prins Adam så himla bra. Och vilket jobb de måste ha haft med odjuret. Jag inser att teknologin är svår, och jag är inte insatt, men det såg tillräckligt bra ut för att hänföra mig som inte "kan". Odjuret kom verkligen till liv. Jag är även överlycklig över att han och Emma Watson hade kemi. Jag har tidigare tyckt att Emma Watson inte brukar ha "romantisk kemi" på duken, men i den här sprakade det nästan om dem. Det var inte som Meg Ryan och Tom Hanks, men det var bra. Riktigt bra. Jag är dock fortfarande nyfiken på Luke Evans som odjuret... Jag ser en gnista mellan honom och Emma Watson alltså. Luke Evans (Gaston) och Josh Gad (Le fou) levde för övrigt upp till mina förväntningar och briljerade i sina roller. Jag var nästan team Gaston i några sekunder, hehe. Kemin mellan dem var otrolig, och deras sånginsatser långt över förväntan. Emma Watsons sånginsatser var svagast i filmen men det gjorde ingenting. Belles sånginsatser är inte så musikaliska som de är känslofyllda.
Alla andra skådespelare skötte sig jättebra. Emma Thompson var en fantastisk Mrs Potts, men Julie Walters hade nog kunnat göra en riktigt bra version hon också (en tanke som har varit med mig sen jag fick höra om filmen)... Men en av mina favoriter var, tro det eller ej, Kevin Kline som Belles pappa. Han gav verkligen den karaktären nytt liv. Han framförde även ett fantastiskt rörande litet soloinslag alldeles i början av filmen, How does a moment last forever.
Som sagt, rollsättningen var nära på perfekt. Ingenting att klaga på där. Alla är vi "utbytningsbara" (om det ens är ett ord), men här behövdes ingen bytas ut i alla fall.

Scen/kostym/smink etc.

Alltså åh!! Jag älskar att de verkligen hade gått in i tiden. Slottet såg helt fantastiskt ut, särskilt danssalen, och deras kläder och kostymer var så vackra. Redan i prologen fattar man vad som komma skall!!!
Den gula klänningen var dock lite av en besvikelse när hon stod still, men när de dansade så var det magiskt... Wow, en helt otroligt vacker scen. Ryser nästan bara av att tänka på det. Sen var det ett ställe som utomhusmiljön inte kändes alldeles övertygande, men det var typ det på det stora hela. Jag var verkligen förtrollad.

Musik/Text

Jag vet inte vad den korrekta översättningen är av "film score", men jag kan i princip Skönheten och odjurets (1991) score utantill. Det är inte så att jag har suttit och "pluggat" in det, utan det har bara helt utan anledning fastnat. Kanske ett tecken på att jag har sett filmen för många gånger, haha... Jag kom i alla fall hem från bion helt upprörd över att "transformations", som är den nya filmens motsvarighet till Alan Menkens "transformation" (vi pratar bakgrundsmusik nu) var kapad. Det funkade på några ställen, men helt plötsligt hör jag hur han mitt i takten gör en övergång och hoppar över massor med takter så att scenen kändes påskyndad, och jag fick inte alls den otroliga känsla som man får i originalfilmen. Ingen annan verkade förstå vad jag snackade om. Jag spelade upp för dem på spotify men de verkade bara tycka jag var galen... Oavsett var jag lite besviken över att inte få höra min favoritdel ur "originalscoret" som det var menat att det skulle vara.

En av filmens höjdpunkter var den nyskrivna sången "Evermore" som bara gick rätt in i hjärtat.. Du kan helt klart känna igen några element från Ringaren av Notredame och Aladdin i arrangemanget.
​Det finns en version med Josh Groban som har gått på repeat här hemma sen jag såg filmen. Åh, vad jag har längtat efter riktig Disneymusik de senaste tjugo åren typ. How does a moment last forever var så otroligt rörande när Belles pappa sjöng den alldeles i början av filmen som jag nämnde tidigare, men jag var väldigt besviken på Celine Dions version. Känns som att hon var lite "off" när den spelades in... Känslan sitter inte där som i Beauty and the beast.

De andra låtarna var också jättebra, och väl framförda. Jag hoppas verkligen att Evermore nomineras till en Oscar, för det är den verkligen värd. Det var längesedan vi fick en sådan låt till Disneybanken av sånger. Jag håller tummarna! Det hade ju varit roligt om Alan Menken lyckades kamma hem 10 Oscars i sitt liv. Då är det ju bara två kvar!

De hade ändrat på texten lite här och var, men det var mest för att det skulle passa i scenen. Inget jättedramatiskt. Filmen från 1991 var ursprungligen skriven av Alan Menken och Howard Ashman. Howard Ashman dog i Aids innan filmen ens hade hunnit ha premiär, och dog alltså innan de hade hunnit färdigt med Aladdin som var ett påbörjat projekt. I samband med hans död fick Tim Rice istället ta hans plats i arbetet med Aladdin, och även nu samarbetar han med Alan Menken. Vi känner alltså redan till Tim Rice från Disney, även om han inte förknippas med den ursprungliga filmen.


​Övrigt

Filmen var magisk. Det var som den första riktiga disneyfilmen sen typ... Herkules. Det var helt fantastiskt vackert. Om man inte kan göra tecknade filmer, gör en spelfilm. Jag vill aldrig mer se en animerad film. Det finns ingen genuinitet i det som i tecknat eller att se skådespelerskor och skådespelare agera från hjärtat. Jag hoppas på fler musikal-spelfilmer. Jag har hört rykten om att man ska göra en remake på Aladdin, vilket jag förstår eftersom att Beauty and the beast var så bra, men jag hör redan vissa pessimister skratta åt Disney. "Kan de inte komma med något nytt?" Och det hade jag verkligen sett fram emot. För vem vet vad de kan åstadkomma nu? De kan göra en helt ny originell disneymusikal i nytt format!! Ta vara på chansen med Alan Menken fortfarande är i görningen. Vi behöver en ny Disney-renässans. Något som lever för evigt. Något som vi aldrig tröttnar på. Ärligt, vem är trött på Lilla sjöjungfrun liksom?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Varning för eventuella spoilers och ett väldigt långt inlägg...

Jk Rowlings berättelse om Harry Potter är ett genidrag. Jag menar inte bara pojken som överlevde-grejen utan verkligen HELA berättelsen. Allt från Bertha Jorkins till marodörtiden. Och jag tänker hoppa direkt till marodörtiden. Jk Rowling har spritt ut små bitar av denna fantastiska historia genom hela Harry Potter-serien, och det är de som verkligen har fångat min uppmärksamhet.
Så varför finner jag denna delen av berättelsen mer intressant än själva huvudberättelsen? Här är guldgruvan som sedan har fött ursprungshistorian. Det är här den verkliga berättelsen händer.

Vi låtsas att Lily och James är den här berättelsens huvudkaraktärer tillsammans med deras vänner.
Lily har ingen aning om att ett brev från Hogwarts väntar henne. Hon lever i vad som verkar en kärleksfull familj där hennes storasyster Petunia är hennes allra bästa vän. Men pojken Snape berättar att Lily är speciell. Att hon är en häxa, vilket Lily sedan får bekräftat när hon får brevet. Och hennes syster som inte är en häxa blir så avundsjuk att hon inte längre vill ha något med Lily att göra. Lily hade säkert hoppats på en försoning en dag med sin syster, men som vi vet att de aldrig kommer att få.

Det är dags för skolan att börja. Lily och hennes nya bästa vän Snape är verkligen taggade, och de är inte dem enda. James, Sirius, Peter och Remus ska också börja sitt första år. Lily sorteras in till Gryffindor, men inte Snape. Däremot blir de framtida marodörerna det. Och snabbt blir Gryffindorpojkarna bästa vänner. Det är dock något skumt med Remus... Han kommer ofta med ursäkter om att hans mamma är sjuk och att han måste hälsa på henne. Efter antagligen många teorier och diskussioner förstår hans vänner vilken hemlighet som Remus går och bär på. Han är livrädd för att någon ska få reda på det. "Sjukdomen" han har vet egentligen inte trollkarlarna och häxorna särskilt mycket om och det finns många fördomar. Trollkarlarna och häxorna som har blivit bitna av en varulv döms till ett liv utstötta eftersom de är rädda för dem. Rädda att bli smittade. Remus visste dock inte att hans bästa vänner verkligen var de bästa vänner han skulle kunna tänka sig. Istället för att överge honom bestämmer de sig för att försöka bli animagusar för att hjälpa Remus genom hans fruktansvärt smärtsamma transformeringar. Animagi är ytterst avancerad magi, och är antagligen en ganska mycket större bedrift än Hermiones tillverkning av Polyjuiceelixiret.
Tillsammans upptäcker de sedan hela Hogwarts med hjälp av James osynlighetsmantel. De skapar exempelvis marodörkartan, och gör många upptåg som sedan kommer att arkiveras i vaktmästarens kontor. Och James blir även kär i Lily Evans som är bästa vän med hans fiende. Och det hjälper inte att Lily också hatar James.
Under deras tid på Hogwarts blir Voldemort allt starkare och varvar allt fler anhängare. Och Lilys bästa vän väljer dem framför henne. Tänk om Ron hade valt Voldemort istället för Harry? Tänk den smärtan. Vilket svek.
Det finns en tid vi inte vet så mycket om. För Lily som avskydde James måste av någon anledning börjat utveckla känslor för James. Bara där har vi en intressant kärlekshistoria...

De kan inte ha varit mycket äldre än sjutton år när marodörerna och Lily bestämmer sig för att gå med i fenixorden. Till skillnad från HP-trion som snarare var "ämnade" till att besegra Voldemort så var ju deras agerande mer... "frivilligt". Tänk ett gäng sjuttonåringar som offrar sin ungdom, sina liv, för att besegra världens mäktigaste trollkarl? De hade inget som helst skydd mot honom eller någon som helst koppling. Under den här tiden var t.ex. inte ens Molly och Arthur Weasley med i ordern som var betydligt äldre än dem. Också intressant att tänka på är hur de faktiskt gick med i fenixorden. Bjöd Dumbledore in dem? Sökte de upp informationen själva? Såg Dumbledore något särskilt i just dessa elever?

Under den här tiden måste även Lily och James förlorat sina föräldrar eftersom att de tydligen ska ha dött innan Harry föddes (i alla fall innan de själva dog vid 21års ålder). Det känns nästan omöjligt att Ron skulle förlora både Mrs och Mr Weasley i bokserien. Men om det fanns en bokserie om Lily och James skulle vi antagligen få läsa om det. Samtidigt som även Lily eventuellt brottas med sorgen över att hennes syster hatar henne och att hennes bästa vän gick över till den onda sidan. Och Remus kämpar med sitt inre monster, som på denna tid var mycket mer smärtsam än senare.

Och under deras tid i fenixorden ska Lily och James ha mött Voldemort tre gånger innan de dog. I vilka situationer mötte de honom egentligen? Hur kom de undan?

I allt elände vet vi att Lily och James gifter sig. När och hur friade han? Vilka kom sedan på bröllopet? Hur var bröllopet?
Vi vet även att de sedan blir med barn. Där har vi sedan lite mer än ett år tillsammans med Harry innan Voldemorts attack mot familjen Potter.
Vilket betyder att nu någon gång läcker Snape profetian till Voldemort. Utan att Snape själv vet eller förstår det, har han precis hängt ut den kvinnan han älskar högst i världen.
Lily och James tvingas hålla sig gömda. De vet även att de har en förrädare bland dem i fenixorden. Och om ni förstår hur bra vänner Sirius och James var med Remus, förstå då att de ändå misstänkte honom framför Peter till att vara Voldemorts spion. Då förstår man även hur mycket de verkligen litade på Peter. Det är lite som om Neville (även fast han inte är i närheten av lika nära kompis med Harry som Peter antagligen var till sina medmarodörer) skulle vara en spion åt Voldemort. Sirius kommer på en idé att de ska byta hemlighetsväktare eftersom att Voldemort aldrig skulle misstänka Peter. De skulle gå efter Sirius. Honom. Den "starka".
Och sen på allhelgonaafton händer det. Berättelsen når sitt slut eftersom att det sedan är där som Harry Potter-serien tar vid. Voldemort mördar först James. Sedan Lily, och sist försöker han mörda Harry. På loppet av bara några sekunder har Harry blivit föräldralös och hela hans liv har fått en helt ny bana.
Sirius går efter Peter. Peter mördar en hel gata full med människor (läst en väldigt intressant teori om att han ska ha hämtat Voldemorts stav i Godrics Hollow vilket skulle förklara varför han kunde utföra sådan kraftfull magi trots att han inte var mycket mer än en råtta) fullt med ögonvittnen, och alla tror att Sirius har gjort det. Peter fejkar sin egen död genom att skära av sitt finger och dömer sig sedan till ett liv som råtta. Sirius får livstid fängelse i Azkaban och blir en av fängelsets mest bevakade fångar. Han blir även känd för världen som en massmördare och Voldemorts högra hand.
Ensam kvar är Remus. James och Lily är döda. Han tror att Peter är död, och han tror att Sirius förrådde dem allihop. Remus har förlorat alla han älskar och är dömd till ett utstött liv som varulv.

Slut.

Här har vi enligt mig, den riktiga berättelsen. De offrade allt. De offrade sina lyckliga slut för en ljusare framtid. För Harry.

Likes

Comments

Imorgon är det äntligen dags för Beauty and the Beast. Bokade biljetterna för över en månad sedan och har varit taggad på den här filmen i flera år, ända sedan ryktena började spridas. Disneys tecknade klassiker är min absoluta favoritfilm. Förutom den förtrollade berättelsen med alla mina favoritkaraktärer så är det även ett fullständigt "score" av Alan Menken, min absoluta favoritkompositör och förebild. Det kan helt enkelt inte bli mycket bättre. Och imorgon har Disney gett mig möjligheten att få se filmen på nytt.

Jag älskar Emma Watson, och tror hon kommer göra Belle rättvisa, men jag är ändå tveksam till valet av henne. Jag hade nog hellre valt en "nobody". Någon som verkligen kunde ge Belle nytt liv utan att vara förknippad med något annat. Och gärna någon med bakgrund inom musik för att verkligen lyfta rollen. Men jag tror som sagt inte att Emma Watson kommer göra ett dåligt jobb, jag tror däremot att det finns någon som skulle kunna toppa det. Hur känner ni inför valet av Belle? Var det rätt beslut? Har ni någon annan i åtanke? Berätta!
När de gick ut med de officiella "porträtt-affischerna" blev jag nämligen så besviken. Belle såg smutsig ut. Tråkig ut. Blek. Platt. Hon hade den gula klänningen på sig som åtminstone på bild såg ut som en stor besvikelse (jag hade hoppats på att de skulle avvika lite från det gula och gå mer mot något guldaktigt i fantastiskt spets och skira tyger, lager etc.). Det är ju det stora ögonblicket i filmen, och hon såg knappt ut att vara sminkad... Men när jag sett lite sneak peeks så känns det bättre. Ni får ha i åtanke att jag har skyhöga förväntningar. Det är trots allt min favoritfilm.
Jag är även lite orolig över Dan Stevens som odjuret. Visst passar han som odjuret om man tänker på hur prinsen ser ut i den tecknade filmen, men som liten var det filmens antiklimax. Jag önskade att han kunde förbli ett odjur för alltid så han fortsatte att vara snygg. För ja, jag tyckte odjuret var snygg och prinsen var ful - och ingenting verkar ha ändrats sen jag var tre. Inte för att utseendet bör spela någon roll, men på något sätt stämmer inte odjurets kemi överens med hans mänskliga jag om det ens är möjligt. Någon som kanske fattar hur jag menar? Det som jag är lite rädd för nu inför filmen imorgon är att jag kommer sympatisera lite väl mycket med Gaston eftersom Luke Evans är så härlig. Nu tycker jag, utifrån vad jag sett, att han verkar göra Gaston fantastiskt (och han och Josh Gad har så bra kemi), men jag hade verkligen tyckt det varit spännande att se honom i rollen som odjuret. Ja, jag hade nog faktiskt helre sett honom i rollen som odjuret. Gaston hade kunnat spelats utav Hugh Jackman igen. Men förhoppningsvis motbevisar filmen mig - för jag vill verkligen tycka om den. Och snacka om att jag längtar tills vi får höra den nyskrivna låten till eftertexterna som ska sjungas utav ingen mindre än Celine Dion.

Jag lovar - jag ska berätta allt om filmen efter att jag har sett den. Den kan väl knappast bli annat än fantastisk (även om jag kanske får det att framstå som annat)... Önskar att det var röda mattan så jag skulle kunna klä upp mig, eller att det var ett riktigt nördigt event så jag skulle få kunna leva ut min Disney-prinsessdröm för en kväll. Men nu måste jag nog sova, trots att klockan inte ens är halv sju. Jag har fruktansvärd huvudvärk och frossa, och imorgon ska jag även sjunga på en begravning.... Wish me luck!


Likes

Comments

Äntligen kommer The body shop med en serie i "Mandel"! Det är en av mina favoritdofter. Den är så jordnära, mjuk, snäll... Den känns inte på något sätt tillgjord, utan den bara är. Precis som jag vill ha det, så jag tänker köpa in typ alla produkter i serien, haha. Känns som en fräsch doft till sommaren. I alla fall en bra bas som inte sticker ut för mycket och "kolliderar" med andra dofter. Sen vill jag utöka mitt lager på lip creams från NYX. Jag har två stycken för tillfället (Stockholm & Zurich) som är i så fina färger. "Your lips, but better"-färger typ. Men hade velat ha några som kanske är liite mer färgade. Särskilt när man är alldeles brun till sommaren! (Förhoppningsvis). Sen är det bara lyster som gäller. Inget är så fint som en solkysst hy med massa lyster i.

Längtar ni till sommaren? Ska jag vara ärlig är jag faktiskt lite kluven... Jag längtar mer till att få köpa grejor och kläder etc. Lite shopaholic-varning på det kanske? Sommaren är ofta en besvikelse för mig, byggd på falska förhoppningar efter att ständigt ha blivit romantiserad under den kalla hösten och vinterns gång. Visst älskar jag sommaren. Jag älskar att känna solen bränna i nacken, jag älskar att grilla, sitta på uteserveringar, promenera, äta middag i trädgården, bada... Och visst är det en sådan lättnad att inte behöva klä på sig 100 lager kläder och fortfarande frysa.
Det nästbästa med sommaren, förutom fantastiska sommardagar, är sommarregn. Därför jag är faktiskt inget fan av att det är ljust 24/7. Jag gillar mörker. Jag har faktiskt inget emot kyla (i små mängder) heller. Jag har ALLTID täcke, oavsett hur varmt det är. Jag är täckoman. Har alltid täcke. Filt är inte min grej alltså. Täcke ska det vara, och duntäcket helst. Även på sommaren. Så ni förstår att jag inte har något emot lite kallare nätter, och några eventuella sommarskurar!

Likes

Comments

Jag har alltid "hoppat över" You've got mail på Netflix eftersom att jag redan har sett den, tills jag insåg att det har jag inte alls. Jag har trott att jag sett den, till och med rekommenderat den till andra, och sedan "låtit den vara kvar", orörd bland min lista av filmer - tills igår. Det kan faktiskt vara så att jag har sett den, jag är trots allt ett 90talsbarn, och det skulle inte förvåna mig om jag har råkat se den på tv någon gång när jag var liten, haft minnet kvar att jag sett den, men oturligt nog inte kommit ihåg själva filmen... Hur som helst - jag var alldeles tagen efter att jag hade sett den. Jag vet inte riktigt varför. Det var trots allt en "chick flick" med lyckligt slut, men ändå så kunde jag inte förmå mig själv att sätta på någon annan film eller serie efteråt - det är ett högsta betyg från min sida. Då är jag slukad. Jag vill vara kvar i filmen. Jag älskar känslan hur de formar meningar på ett så tilltalande sätt. Får ord att kännas så... stora. Betydelsefulla. Jag önskar att jag själv hade den förmågan att uttrycka mig i ord. På ett enkelt, tilltalande, men kul sätt. Jag älskar när de trycker in intelligent humor på ett subtilt sätt. Det är tillfredsställande på något vis.
Så vad var det som triggade igång denna känsla? Var det manuset, eller kan det ha varit Meg Ryan och Tom Hanks oundvikliga kemi? För oj vad det sprakar om dem två!. Även om två personer kan passa ihop på filmduken är det långt ifrån detsamma som kemi. Det är något helt annat. Något som ger en känsla av... äkthet. Och jag tror att det är den känslan som når mig, som får mig att vilja se filmen om och om igen. Deras kemi påminner faktiskt lite om Goldie Hawns och Kurt Russels i "En tjej överbord" (som för övrigt är en av mina favoritfilmer).

Åh, varför är inte livet som en film?





Likes

Comments

Det är bara att klicka!

Likes

Comments

Här är det tillfälliga resultatet av mitt påbörjade projekt. Vissa teckningar är fortfarande inte klara, och kommer kanske aldrig bli, men de ligger och väntar på mig om jag någonsin får riktigt, riktigt tråkigt...

Likes

Comments

Köpte akrylfärger för första gången för någon vecka sedan eftersom jag har blivit så avundsjuk när jag ser barnen måla på förskolan. Jag har alltid velat "testa" eftersom jag aldrig fick chansen när jag var liten (eller så minns jag bara inte det, haha). Oavsett så tycker jag, och även mina systerdöttrar, att det är jätteroligt. Det är så skönt att inte behöva vara lika "petig" som när man ritar. Eftersom min motorik inte är så bra så är detta ett lättare sätt för mig att få ut min kreativitet. Förra sommaren så påbörjade jag ju ett projekt där jag ritade "scener" ur Harry Potter-böckerna för att fördriva tiden på jobbet. Det tar mig ungefär tio minuter att enbart rita en stol eftersom jag suddar hela tiden och har svårt att få till det jag ser uppe i huvudet, så tiden bara flyger iväg. Det är som att jag tappar all tidsuppfattning när jag ritar.

Som ni kanske ser är min första akrylmålning inspirerad av Hogwarts-slottet (jag klandrar er inte om ni inte ser det!). Det verkar som att när jag målar/ritar har jag så dålig fantasi att det alltid blir något HP-motiv...


Likes

Comments

Krossa. Tillintetgöra. Falla. Ramla.

Jag menar förälskelse. Direktöversätter du de engelska uttrycken är det just de orden vi blir kvar med. Är det en slump?

När vi blir kära får vi ett slags rus på samma sätt som vi får en adrenalinkick när vi ramlar. Det är en överväldigande känsla som vi bara vill ha mer av. Den verkar vara bensinen för våra förhållanden, men om ruset är det enda som får oss att stanna i en relation, vad är meningen med att inleda en ny om ruset inte är starkare i nästa?
Saken hör till den att känslan avtar och du har omedvetet ökat din toleransnivå mot den. Nästa gång måste du falla ännu hårdare, bli ännu kärare, för att även det ruset också sedan ska avta, och så måste du falla igen. Alltid hårdare. Till sist kommer du vara tolerant. Eller död.
Så när ruset är över, är verkligen ditt förhållande det också? Jag vill verkligen tro motsatsen.
Som jag redan har konstaterat kommer vi inte vara kära för alltid, du kan bli kär igen, men är verkligen det vi vill?
Vad är det vi egentligen vill ha? Vet vi ens om vad vi egentligen söker, eller tror vi bara att vi vi vet?
Jag vet vad jag vill ha. Jag vill ha kärlek, men går inte den hand i hand med det första stadiet av förälskelsen?
När man är förälskad är det precis som om man har ramlat. Desto hårdare fall, ju svårare är det att ta sig upp, och desto mer beroende blir man utav den andra personen. Anledningen till att man inte känner smärtan av fallet är att ruset lindrar det. Det är som att kicken man får utav förälskelsen försvagar ens omdöme.
Det är en överväldigande känsla, men jag skulle inte vilja påstå att den är ideal att leva sitt liv efter. Jag tänker direkt på "New moon (Stephanie Meyer)"; Bella Swan, som är bokens huvudkaraktär, är upp-över-öronen förälskad i sin pojkvän Edward Cullen som plötsligt lämnar henne. Även efter att han är borta är hon fortfarande beroende av honom, och hon glömmer bort att leva sitt egna liv. När hon väl tvingar sig ut en kväll för att göra alla andra glada hamnar hon i en farlig situation som får andrenalinet att pumpa, och kicken ger henne hallucinationer av Edward. Det är det närmaste hon kan komma honom, så hon fortsätter att utsätta sig för farliga situationer så att hon kan få hallucinationerna. Det går så långt att hon till slut hoppar för en klippa när hennes liv sätts på spel, och det får mig att tänka; är en adrenalinkick verkligen värd att dö för? Är ruset viktigare än kärlek?
Jag tror att förälskelsen är idén av kärlek, men att äkta kärlek är något alldeles annorlunda.
Förälskelsen är blind, men kärleken - den är kristallklar. Det är när vi ser en människas alla sidor och älskar dem för den de är.
Jag tror att det som definierar ett förhållande inte är hur hårt vi faller för varandra, utan hur väl vi lyckas resa oss upp - tillsammans.


Likes

Comments

När jag försöker distrahera mig själv brukar jag kolla på inredning och önska jag hade en miljon kronor så att jag kunde klicka hem allt jag såg. Istället så "låtsas" jag handla det jag vill ha, skriver ner produkterna, så om jag en dag råkar ha mycket pengar - då vet jag vad jag ska beställa. Just nu står kuddar på min önskelista. Har hittat några på H&M som jag mer än gärna hade haft i min soffa. Tur att det snart är jul!


Likes

Comments