Elin Pihl
Elin Pihl

Hemkommen från London efter att ha spenderat flera mysiga dagar tillsammans med min lillasyster. Bland det bästa var när vi trampade trampbåt i Regent's Park. Mitt bästa köp var nog mitt "pyjamas-set" med Anden från Aladdin på. Haha, japp, jag är så nördig. Jag hade fortfarande kontakt med min värdfamilj när vi var och London. Lillebror i familjen har opererat bort halsmandlarna så de höll mig uppdaterad! Jag skickade även lite bilder från vår resa också som uppskattades. Känns som att jag redan känner dem! Ser verkligen fram emot att träffa dem. Jag bryr mig typ inte om att jag ska flytta till USA. Det som är spännande är att jag ska flytta till dem!

Vi hade för övrigt fantastiskt väder. 26 grader och sol. Har efter mina 9-10 gånger i London (har tappat räkningen) ALDRIG varit med om det typiska regnvädret. Visst har det regnat ibland litegrand under dagen, men sen har solen alltid tittat fram. Nu blir det väl inga fler Londonresor på ett tag framöver... Tänk att jag är 24 år när jag kommer tillbaka. 24 år. Vad hände? Vi får väl bara hoppas att min "ungdom" håller i sig. 17åringarna på jobbet trodde ju att jag trots allt var född 00. Och det tar jag som en komplimang, haha! Jag har helt gett upp på att försöka se äldre ut. Ända sedan jag hittade två gråa hårstrån i mitt hår har jag varit riktigt nöjd med att se ut som att jag är 6 år yngre än jag är. Jag har inget emot att se ut som 25 när jag är 40... (lite önsketänkande)
Även i London hade de lite "roligt" åt min ålder. Skrev ett inlägg på Facebook om det, och eftersom att jag är så trött tänkte jag bara kopiera och klistra in här nedan.

När jag skulle köpa tågbiljetter till mig och Lovisa från flygplatsen började kvinnan att skratta högt när jag sa min ålder och så sa hon med kraftig brytning;
"Haha, hehe, oh, haha, I Am very sorry but you look NOT like 22. Wow, oh, haha, I really didn't think you were 22." Och hon fortsätter skratta. "I'm sorry, haha. You look very Young, you know. You won't complain later, haha, no you won't."
Hände en gång till idag.
Och en gång till när zoo-personalen försökte byta min redan köpta biljett till barn. "Oh, no, you've bought an Audult ticket. You are a Child." Blev uppvisad för en annan i personalen för att den skulle avgöra min ålder trots att jag förklarade att jag var fullt medveten om att jag var vuxen när jag köpt biljetten dagen innan...

Nu ska jag sova i några minuter innan jag måste hämta mamma, hälsa på mormor och sedan åka iväg för att jobba... Där emellan hoppas jag hinna duscha och klä på mig. Om ni vill veta vad jag köpte lite mer exakt i London (förutom min fantastiska pyjamas), så kanske jag gör ett inlägg om enbart det.

Kram på er! <3


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Fick en femte matchning som inte heller kändes rätt. Det handlade också om att ta hand om en nyfödd bebis, och det är något jag tror kan bli en komplikation i relationen med värdmamman. Självklart behöver det inte bli så, men det är inte en risk jag känner mig villig att ta.

Idag skypade jag med värdfamilj #1 igen. Jag fick träffa storasyster och lillebror idag och jag ÄLSKAR verkligen familjen. Det känns nästan som att jag redan är en del av deras familj. Barnen var lite blyga i början men jag hade förberett lite frågor till dem och snart var de och hämtade apor och grejor som de visade mig. Föräldrarna och au pairerna har även berättat för mig att Storasyster är lite svårflirtad, så jag tror att även föräldrarna var lite förvånade. Jag fick reda på att Storasyster älskar Harry Potter också. Perfect match?
De berättade dock att de har pratat med en annan tjej i några veckor och att det står mellan oss två. De berättade att de tänkt välja henne tills de såg min ansökan, och efter vårt första skypesamtal hade jag gjort det väldigt svårt för dem! De lovade att berätta vem av oss de tänkte välja inom 24 timmar så att jag fick reda på det innan jag åker till London på måndag. Vi sa hejdå på Skype och jag hade inte ens hunnit ur rummet förrän det ringde på Skype. Igen. Jag sprang till datorn, svarade och möttes av Match#1, hela familjen, som ropar: "We picked you!" Så fort jag lagt på första gången hade Storasyster sagt: "I want Elin!" Så de valde att följa sin magkänsla. Jag släppte familjen som för tillfället höll mig låst på Cultural Care så att familjen skulle kunna "re-matcha" med mig, men gissa vad? Jag hann få en ny matchning på den tiden... Match#6.

MEN NU, efter många om och men (och samtal med Cultural Care) så är jag Match#1's nya au pair!! Jag ska alltså flytta till USA i september. Jag är jättespänd och jättenervös på samma gång! Ena stunden bubblar jag av lycka, och i den andra stunden frågar en del av mig vad jag har gjort. Varför ska jag lämna min trygga punkt? Varför ska jag lämna min familj och vänner? Varför ska jag utsätta mig för det? MEN lyckan jag kände när de berättade att de valt mig var så överväldigande så jag tror att det är frågor jag egentligen inte behöver grubbla allt för mycket över. Tror det är vanligt att ifrågasätta stora beslut. Särskilt beslut när man kastar sig in i det okända.

Likes

Comments

Matchningarna rullar in! Jag släppte den tredje för jag kände att familjen inte passade mig alls. Vi var alldeles för olika. Matchning fyra kom mindre än en timme efter att jag släppte match nummer tre. De har inte hört av sig än, men är rätt säker på att de inte är för mig. Jag ska i så fall ta hand om två tvillingpojkar som ska födas nu i sommar. De kommer alltså knappt vara två månader gamla. Visst smälte jag lite inombords vid tanken, men det känns inte bra att ta över någons barn så tidigt... Jag är jätterädd att barnen ska fästa sig vid en eftersom de är så små. Känns som att det borde vara en jobbig situation för mamman, och jag vill helst inte hamna i någon onödig, eventuellt otalad konflikt.
Jag har i alla fall pratat med två av Match #1's f.d au pairer. Båda var så trevliga, och de har verkligen bekräftat det jag har känt om familjen. De berättade att mamman hade talat så himla gott om mig och att familjen verkligen verkade tycka om mig. De skulle också berätta för familjen att de tyckte om mig. Är det meningen så är det meningen, tänker jag. De erbjöd sig att hålla kontakten. Så även om jag inte blev den här familjens au pair fick jag jättegärna ringa upp dem för att ställa frågor om au pair-livet etc. Nu är det bara att hålla tummarna!

Likes

Comments

Den här matchen gick genast bort från min profil, tyvärr. Jag hade fått ett jättefint mejl från dem, men det kändes som att de bara letade efter en barnflicka. De erbjöd massor med materiell lyx (walk in closet, fullt utrustat badrum, bil, tv på rummet etc), men det kändes som att det var allt. De ville att jag skulle jobba minst 10 timmar om dagen, och så vet man ju inte om det blir mer heller. Nej, det kändes inte som att de var intresserad av en extra familjemedlem, utan en extrahjälp bara. Jag fick helt enkelt ingen bra känsla av familjen. Nu när jag har släppt dem är jag fri att bli matchad igen. Dock så känns det så himla bra med match #1. Jag kommer bli så besviken om de väljer den andra tjejen, men samtidigt har de haft kontakt med henne längre. Så jag förstår liksom om de väljer henne. Oavsett så har två av deras gamla au pairer kontaktat mig, och jag ska skypa med den ena inom en timme. Det känns i alla fall som ett gott tecken! Och jag har kontinuerlig mejlkontakt med mamman. Håller tummarna att detta är rätt match för mig. Annars kanske match #3 har något spännande att erbjuda. Vad tror ni?


Likes

Comments

Har precis avslutat mitt första Skype-samtal med matchning nummer 1. Jag pratade med både mamman och pappan och de var så underbara! Det kändes som att vi redan kände varandra och det var inte det minsta stelt. Fick även se lillebror en snabbis som var uppe och strövade. Jag vill så gärna välja den här familjen. Det känns faktiskt jättebra. Jag berättade för dem att de var min första match och att Cultural care rådde mig att ha en matchning till att jämföra med, och de var väldigt förstående. De skulle intervjua med en annan tjej också, men jag förstod på dem att de verkligen tyckte om mig! Är rädd att de ska tycka bättre om henne...
Kemin med familjen känns väldigt rätt. Usch, jag får nästan lite ont i magen när jag tänker tillbaka på slutet av konversationen när jag frågade om det var okej att jag tog bort dem tillfälligt från mitt konto så att jag kunde få en till matchning... Vill inte att de ska tro att jag inte tyckte om dem!
Vi pratade i en timme där det utbyttes många frågor och svar och flera skratt. De berättade för mig att de hade en cykel till mig om vi någonsin skulle ut och cykla tillsammans varpå jag sade att jag var väldigt kort. Jag var dock osäker på hur jag skulle "översätta" min längd från cm, och det hela slutade med att de försökte "convert" deras längd till centimeter.
De bad om ursäkt flera gånger för att klockan var så mycket för mig. Förhoppningsvis kanske de har det i åtanke... Kände mig inte riktigt i form. Hjärnaktiviteten var kanske något långsammare än vanligt, haha. Ibland kom inte engelskan ut alls där den skulle... De berömde mig dock för min engelska, så det gick nog bättre än jag kände. De berömde mig faktiskt mycket överlag. Nej, nu ska det bli riktigt skönt att få gå och lägga sig. Kommer nog inte somna än på ett tag eftersom jag är helt uppe i varv, men ska bli skönt att lägga mig i min säng... Kanske kolla några avsnitt Gilmore Girls. Vad tror ni? Är detta familjen med stort F?



Likes

Comments

När fotot togs 3 sekunder efter jag trodde det togs...

Jag har varit så otroligt låg på sistone. Blir nästan ledsen på mig själv. När ska allt bli "bra" igen? Tycker verkligen det ska bli så skönt att få åka iväg på minisemester. London sitter aldrig fel! Och jag tror att min resa till USA kan vara välbehövlig. Mycket jobb såklart, men kan vara precis det jag behöver för att fortsätta mitt liv här hemma. Känner mig allt för sällan genuint lycklig. Mina arbetsinsatser på MAX blir också sämre med att jag blir tröttare. Nästan att jag har svårt att förstå hur jag ska orka jobba i bara 4 timmar. Ingenting ju. Men känns supermycket just nu.

När jag skrev min ansökan ville de veta vad jag skulle göra efter resan. Berätta lite om mina drömmar. Tydligen var det bra med målmedvetna au pairer... Det fick mig att inse att jag inte har någon aning. Okej, det är inte helt sant. Jag vet vad jag vill (1000 saker), men jag vet inte vad jag ska göra för att nå dit.

Om jag hade fått Prince charming serverad på ett silverfat skulle det vara tillräckligt. Hade jag fått "true love" hade jag kunnat stå ut med vilket skitjobb som helst, jag kommer alltid våga sätta kärlek före allt. Tyvärr finns ingen garanti och jag kommer att behöva en inkomst... What to do?

Jo, jag vill vara delaktig i något projekt. Kanske en film, eller musikal. Gärna en stor produktion. Jag vill regissera, sjunga, skruva manus, skriva musik, agera, vara ansvarig för kläder, hår smink, rekvisita etc. Eller kanske något helt annat... Kanske investera i fastigheter... Eller starta ett dagis med ett eget koncept.. Vad vet jag? Nej, jag vet ingenting. Varken när, var eller hur.


Likes

Comments

Igår runt 23-tiden fick jag äntligen min första matchning. Det verkar vara en jättetrevlig familj. Jag tror jag skulle kunna ha ett bra år hos dem. De har två barn på 5 och 7 år och bor i Westport, CT, 70 minuter från Manhattan. Jag tror dock att det skulle kunna finnas en familj jag skulle kunna matchas bättre med. På söndag ska vi ses på Skype så det ska bli spännande!

Idag har jag jobbat på förskolan mellan 9-14 och efter det deltog jag i en onlineworkshop där de pratade om hur man ska intervjua sin värdfamilj.


Likes

Comments

Om jag fick tre önskningar skulle en av dem vara att se Dave Coulier i rollen som anden ("the genie") i den nya live action-versionen av ALADDIN. Jag tror att man är inne på att välja en mörkhyad skådespelare med den redan existerande Broadway-versionen i åtanke, men jag tror att Dave Coulier verkligen skulle kunna skapa nytt liv
Jag förstår att "The genie" är ett känsligt ämne på grund av Robin Williams som formade den älskade karaktären. Faktum är att jag tycker Dan Ekborg är bättre. Inte än Robin Williams, men som just anden. Jag är rädd att folk stirrar sig blinda på Robin Williams oundvikliga talang och charm istället för att fokusera på karaktären. Självklart skulle anden inte vara den samma utan Robin Williams, men det betyder inte att någon annan kan spela honom - och till och med göra det bättre. Det har ingenting med huruvida Robin Williams är fenomenal eller inte. Anden är för mig inte en fantastisk skådespelare. Snarare tvärtom. Anden är B. Han är en komiker. Och inte den bästa heller. Han är precis som Joey Gladstone. Varm, kärleksfull, barnslig... Dave Coulier kanske inte är en sångare, men han kan sjunga! Det hör man både på Full house och i sina uppträdanden som komiker. För att inte tala om hans imitationer. Vilka ljud kan killen INTE göra? Han är bara för härlig! Han är till och med lik den tecknade!
Jag vill understryka att jag ännu inte har sett musikalen ALADDIN, men av det lilla jag har sett får jag inte alls samma vibb. Jag är väldigt förälskad i den tecknade versionen, och jag tycker att han verkar för "finslipad" på scen. Inte tillräckligt goofy och barnslig. Inte tillräckligt "B".

Vad säger ni? Är Dave Coulier som "the genie" galet eller genialt? Föredrar ni Broadways tolkning? Dela gärna med er vad ni tycker! Självklart älskar vi Robin Williams, och jag vet att han skulle vara mångas förstahandsval, men jag tycker vi måste släppa lite på det eftersom vi inte kan göra något åt det. Absolut inte glömma, men hedra hans minne istället.

Likes

Comments

Passade två helt underbara tjejer i byn jag bor i mellan 7:30-14:00. Jag såg genom fönstret hur de sprang mot huset, spända på att det bara skulle vara vi tre idag! Det var så himla härligt väder ute så vi flyttade ut allt pyssel. Det blev morsdagkort i form av en fjäril, målningar och tusenfotingar. Tjejerna uppskattade det jättemycket, särskilt storasyster.
Tyvärr trodde jag att det skulle bli lika svalt som igår, så jag hade på mig en långärmad svart tröja och svarta långbyxor... Det var så äckligt varmt. Sen lekte vi doktor, frisör, läste lite och käkade glass. Typ.

Jag tycker att det är så himla roligt att jobba med barn, MEN jag är redan slut. Och jag har knappt jobbat någonting idag. Hur kommer jag klara mig som au pair? Jag är så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna... Tvingar mig själv enbart för att skriva klart det här inlägget. Är det för att det är varmt ute? Eller är jag lat? Eller är det för att jag inte åt något? Eller kan det vara så att jag är sjuk? Har åkt på någon influensa? Tycker min energinivå har varit väldigt låg de senaste veckorna. Somnade igår redan vid 20:00, och ungefär vid samma tid innan dess. Orkar knappt vara vaken en hel dag utan att sova en liten stund. Känner mig faktiskt lite orolig...

Jag var på ett möte med Cultural care i onsdags. Gjorde en snabb intervju på engelska där man svarade på enkla frågor - ingenting att frukta. Dagen innan hände dock det sjukaste. Pappa åkte iväg till Göteborg med bilnycklarna så jag kunde inte ta bilen till jobbet. Jag får alltså för andra gången i mitt liv ta bussen dit. Väl när jag har hoppat av i stan för att byta buss träffar jag en tant I 80årsåldern på busshållsplatsen. Hon letar febrilt efter sitt busskort och börjar prata med mig. Det visade sig att vi skulle med samma buss.
"Jag kommer säkert att hitta det så fort bussen har åkt förbi, det låter då allt som mig." Jag hjälpte henne att leta och försökte förklara för henne att man kan betala med sitt kontokort på bussen efter att hon grämt sig över att man inte kan åka på kontanter längre.
"Åh, jag har hittat det!" utbrast hon lyckligt och höll upp ett blått kort. Jag tyckte det kändes väldigt jobbigt att berätta för henne att det var hennes försäkringskort. "Åh, och det som var rätt färg och allt..." suckade hon.
Bussen kom. Jag gick på före henne och förklarade situationen för busschauffören och betalade en extrabiljett åt kvinnan.
När hon gick på ställde hon sig för att försöka förklara för busschauffören att hon tappat bort sitt busskort varpå han pekar på mig och säger att jag redan har betalat åt henne. Trots att hon har jättemånga kassar sätter hon sig jämte mig och frågar hur någonsin i världen ska kunna återgälda mig.
"Det är ingen fara. Klart att man hjälper till om man kan!"
Hon börjar prata med mig och frågar vad jag sysslar med, vart jag jobbar och vad jag vill göra i livet etc.
"Jag har faktiskt skickat in min ansökan till att bli au pair." Jag väntar på att jag ska förklara vad det är var på kvinnan svarar.
"Åh, det gör du alldeles rätt i. Man behöver komma iväg och se något annat ibland. När jag var ung åkte jag och min syster till USA och hjälpte till som barnflickor i barnfamiljer." Jag var helt paff.
"Det är just till USA som jag ska åka."
"Det kommer passa dig jättebra. Du är inte blyg´. När du väl kommer dit kommer du antagligen inte vilja åka hem. Det är så mycket mer som händer där än här. Jag träffade min man där. Det gör säkert du också. Vem vet, du kanske blir fast."

Seriöst. Jag åker ALDRIG buss. Vad är oddsen att jag betalar en biljett åt en f.d "au pair" i 80årsåldern dagen efter jag har skickat in min ansökan? Vågar man tro på ödet, eller?
Nu är min ansökan godkänd av Cultural Care förresten (fick ett mejl nyss), och nu väntar jag ett samtal från dem!
Ha en härlig helg!

KRAM

Likes

Comments

När jag bodde i "Landet ingenstans" kan jag inte minnas att jag led särskilt mycket av hemlängtan. Jag vet att jag brukade få lite ont i magen samma kväll som pappa brukade lämna av mig i lägenheten, eller när jag såg hela familjen åka iväg från mitt fönster, men annars kommer jag inte ihåg det som ett problem. Jag är jätterädd för att drabbas av just hemlängtan om jag ska åka som au pair. Jag har googlat en hel del och det verkar som ett väldigt vanligt fenomen. Det verkar dock vara oväntat för de flesta. Är det kanske för att de inte är mentalt förbereda? Jag har seriöst känt hemlängtan hela veckan sen jag beslutade mig för att göra detta, och för varje dag känns det lättare. Tror ni att man kan mentalt förbereda sig, eller är ångesten oundviklig? Självklart förväntar jag mig kvällar när jag längtar hem till min familj och vänner, och jag kommer säkert gråta om jag sätter på Gyllene Tider på spotify, men jag hoppas verkligen att jag kan intala mig själv att jag inte behöver längta hem. Det finns människor i mitt liv som är viktiga för mig som jag inte har träffat på flera år. Ibland kommer jag på mig själv att sakna dem, men det gör jag med ett leende på läpparna. Jag vet ju att de alltid bara är ett sms bort liksom.
Jag har redan pratat med min familj att om/när jag väl åker så får det inte bli några snyftiga avsked. Jag röstade faktiskt på inga avsked alls... Det behöver inte bli "sorgligare" än vad man gör det till, och faktum är att det egentligen inte är sorgligt alls. Vi kommer ju fortfarande antagligen hålla kontakten varje dag via sociala medier etc. För detta var en av faktorerna som utlöste min hemlängtan i Landet ingenstans. Min lillebror brukade köra en "Bu/Boo" från monsters inc. "Misse!" Jag började lipa varje gång. Detta är alltså absolut förbjudet!

Som sagt, jag har spenderat den sista veckan ute på google och försökt förbereda mig på varenda känsla som kan tänkas komma. Jag vill liksom inte uppleva en tsunami av ångest när jag på andra sidan Atlanten utan någon möjlighet att komma hem. Jag tror dock att det kan vara till min fördel att jag inte åkte direkt efter gymnasiet (det har ju trots allt gått fyra år sedan dess...).

Nu väntar jag på att min ansökan ska godkännas. Det kunde ta upp till några dagar men jag sitter redan och väntar vid mejlen...

KRAM

Likes

Comments