Jag älskar att cykla, det går fortare än att gå och är rofyllt.


Jag behövde åka till vårdcentralen. Den vid St. Erics sjukhus (tror jag det hette) var närmst. Kollade min gps. Två kilometer. Det är inte långt. Jag tänker; Det kan jag lätt cykla.

Gör mig iordning, tar fram min cykel och börjar cykla. 

Det min älskade gps inte gjort, den som svika mig mer och mer sedan jag kom upp här, är att varna mig för alla jävla kullar här finns. En ända jävla lång backe cyklade jag upp för. Kändes det som i alla fall. Två kilometer. De är en lång backe. Det kan jag inte cykla. Speciellt inte en underbar sommardag som denna som bjöd på 29 grader. För sent att vända. Försent att ångra sig. 

Kommer fram. Sätter mig i det väldigt fina och stilrena väntrummet. Genomsvettig och äcklig, nästan så att folk flyttade sig ifrån mig. Men 15 minuter senare så är jag klar på vårdcentralen och ska påbörja vägen hem. De blir ju enkelt tänker ni, men en kulle går upp och ner. Så det som tidigare hade varit de underbara med vägen dit. Blev helvetet hem.

Jag älskade att cykla. I Stockholm går det fortare att gå och det hade kunnat vara rofullt om det inte var så jävla varmt och om det hade varit som Skåne. Platt.

Likes

Comments

I Skåne finns det många människor. Men i Stockholm finns det MÅNGA människor.


Jag gick, vilsen som vanligt, fram och tillbaka på Hamngatan och Sveavägen, precis vid Sergelstorg och NK, och skulle hitta en affär.
Jag, som känner till lite där trots allt, kunde, mot förmodan, inte hitta denna butik. Så jag ställde mig. Rakt upp och ner och tog upp näsan ur mobilen, och min gps. För att då inse hur MYCKET människor det var runt om kring mig. Det vi kallar ett evenemang med många besökare i staden jag tidigare bott i, kunde nu jämföras med rusningstrafiken i Stockholms innerstad.
Alla olika stilar, kulturer, etniciteter, sexualiteter, och språk passerade mig på bara några enstaka sekunder och jag undrar om det bara jag som tänkt på hur många olika världar människor lever i även fast vi går samma gator.

Efter att ha stått och kollat på människor och beundrat hela situationen med att så många människor var där, och efter att ha råkat vända mig om och inse att butiken, jag letat efter i en halvtimme, låg bakom mig, så gick jag in och handlade det jag skulle.

Likes

Comments

Ja, här sitter jag. En skåning i Stockholm. I en park, helt ensam vid Rådmansgatan. Vet inte riktigt hur jag hamnade här. Inte i denna parken och inte i Stockholm.

Jag har länge sagt att jag ville göra något med mitt liv. Haft ett antal timanställningar på olika ställen i Skåne, bott i min gamla lägenhet i Kristianstad ett bra tag och gjort samma grej om och om och om igen. Har pratat länge om att flytta till Malmö men det blev inte så.
Min bästa vän och jag började snacka, väldigt lätt, om att vi kanske skulle flyttat till Stockholm och hur coolt de hade varit och bara dra.
Men denna spontana grej, som vi i princip enbart skämtade om, spårade ut totalt.

Så nu, två månader efter att vi började snacka om det, sitter jag här, en vilsen skåning, helt ensam, i en park vid Rådmansgatan i Stockholm.

Likes

Comments