View tracker

​I mörkret när ingen ser. Det är då de slår till. Ångestattackerna. Det är då det känns som att trycket över bröstet ska äta upp en inifrån och krossa varenda liten del av en. Man skriker in i kudden, pressar in naglarna i huden för att ersätta smärtan inombords med något som känns utanpå istället. Något som är mer hanterbart, som man vet hur man blir av med. Men självklart funkar det inte och man lämnas med både fysiska och psykiska märken efteråt. Egentligen vill man slå hårt i väggar, banka huvudet i skrivbordsskivan och skrika högt. Men det gör man inte, istället nöjer man sig med att banka tyst i madrassen och lämna kudden snorig och skriken i. För ingen får ju höra, ingen kan veta. På morgonen därefter går man upp som ingenting, svarar lite halvirriterat att man är trött och vill bli lämnad ifred när någon frågar hur man sovit och döljer alla tecken på det som utspelade sig timmar tidigare.

Det var nog nästan ett år sedan sist det hände mig. Jag tror jag varit för upptagen med att må bra för att de skulle kunna tränga sig igenom. Har varit i en ny miljö och omringad av människor mest hela tiden så jag har inte hunnit med att stanna upp och känna efter eller att ge efter för det mörka där inne. Igår kom det tillbaka. Har haft det lite på känn under en kort tid, nog sedan några få veckor efter att jag kom hem igen. Har haft mer tid ensam under dessa veckor här hemma än vad jag haft sammanlagt under det senaste året, och då tyckte ångesten att det var dags att påpeka hur ensam jag är med alla negativa tankar jag har inombords. Jag antar att de alltid är där, men när jag är ensam med dem i högre skala än på länge så blir jag extra känslig och smågrejer kan utlösa ångest som egentligen härstammar i större problem. Problem som sitter i huvudet. Det var långt ifrån den värsta ångestattacken jag upplevt, men det skrämde mig. Jag trodde jag blivit fri från det här, jag hade nästan glömt av hur det kändes.  

Ibland slår det mig hur omedvetna alla runt omkring verkar vara och hur bra jag blivit på att dölja det. När det egentligen värker som om någon gör tusen ålar på alla mina organ samtidigt inombords, så avslöjar mitt ansikte ingenting. "Det är inget" accepteras varenda gång någon frågar om det är något, och det är inte för att de inte bryr sig om mig utan för att jag helt enkelt döljer det så bra. Tror jag iallafall. Det är inte det att man inte vill bli räddad, det är det att jag inte tror att någon vet hur. För vad kan någon göra när ångesten biter sig fast? Och tänk om det blir värre ifall man säger det högt?  

Jag har alltid varit väldigt tillbakadragen när det handlar om känslor och mående, jag pratar aldrig högt om det. Det känns så tabu på något sätt, som att det bara gör människor obekväma. Jag vet att det iallfall gör mig obekväm att öppna upp mig så. Men egentligen tror jag det är viktigt att våga, för varför ska det vara tabu? Man är inte ensam, människor över hela världen upplever samma sak och varför ska det tystas? Varför ska det vara fel att prata om någonting som egentligen är så vanligt förekommande, någonting som man inte kan hjälpa att man lider av? 


Nu har jag ju bara blottat halva mitt inre här, men det kanske var lika bra. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Championship-period har äntligen börjat och toppningsveckorna är komna! Väldigt välkommet. Kan inte fatta att jag har 3 veckor kvar av min första simsäsong på college... Och kan knappt bärga mig till att få se hela laget få ut sina bästa lopp under mets om 2 veckor. Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag även ser fram emot off season och kunna uppleva college-livet lite mer. Samtidigt känns det tråkigt att jag snart aldrig mer får simma med våra fantastiska seniors. Känns konstigt! Nästa år är det ett nytt lag liksom.

Om 2,5 veckor kommer även Felicia och Julia hit vilket ska bli så kul. Ska bli spännande att visa dem mitt "nya liv", ge dem en konkret bild till allt jag berättar om mitt liv här.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag dels försöka få det mesta skolarbetena för nästa vecka avklarade samt gå till skolans bio för att kolla in sista hunger games som jag inte sett än. Har ju dock läst böckerna så vet hur det slutar men är ändå spänd!

Likes

Comments

View tracker

Hat gett löften om att hålla min blogg åtminstone lite uppdaterad, så nu när jag ändå inte har något att göra (förutom plugga men det kan vänta) så kan jag likväl skriva ett inlägg.

Så, igår var det Karis födelsedag så Joyce bestämde att hon ville ta med Karis, mig och Poppy till ett fik i Queens som hon brukar gå till när hon är hemma. Efter lite hemlighetsmakeri för resten av laget eftersom vi inte hade mer space i bilen så kom vi iväg och oj så gott det var. Himmelrike minst sagt!

En annan fun fact vad som hänt i veckan är att vi fick reda på att vårt team hade högst GPA av ALLA sportslag i ALLA NCAA divisioner, alltså I, II och III i höstas. Fattar ni hur många lag det är egentligen. Liksom alla sporter både women och men's team, och vi är bäst! Jag själv hade 4.0 GPA vilket är det högsta man kan ha, och vårt gemensamma snittbetyg i laget var 3.75.

Nu ska jag återvända till verkligheten, vilket troligtvis betyder att jag kommer somna framför någon TV-serie, så hoppas någon blir nöjd över uppdateringen!

UPDATE hahahaha detta skulle publicerats förra veckan men glömde av det... Jaja, så tänk er att ni läser detta lördag förra veckan

Likes

Comments

27 januari kommer alltid kännas lite extra i hjärtat. Kan inte för allt i världen förstå att det gått ett år sedan den där dagen då jag vaknade upp till massvis med missade samtal. Min första lediga dag på länge, hur jag först trodde att de där missade samtalen var från jobbet. att jag kollat fel och egentligen visst skulle jobba. Men så var det inte. De var så mycket värre än så, vilket jag insåg när nästa samtal kom. Du var borta. Inte borta som i försvunnen, utan borta som i inte här med oss längre.

Ett år av sorg, glädje, ilska och allt däremellan har gått. Sorg därför att en fantastisk tränare, vän och människa aldrig kommer tillbaka. Därför att jag aldrig kommer kunna dela med mig av mitt nya liv med dig, vilket jag vet att du skulle varit så uppspelt över. Därför att din fina familj måste leva utan sin Stefan.
Glädje, därför att jag aldrig skulle varit där jag är nu utan dig. Därför att jag fick chansen att träffa dig och ha dig i mitt liv. Därför att jag blivit så mycket starkare i mig själv och vad jag står för, tack vare dig.
Ilska, därför att jag inte för en sekund har kunnat förstå. Därför att människor kan vara hemska varelser. Därför att det inte går att få dig tillbaka, hur mycket jag än kämpar för det jag tycker är rätt.

Det är så mycket som kan förändras på ett år. De största förändringarna i mitt liv sedan 27 januari 2015 har alla varit tack vare dig. Jag bytte simklubb. Från en klubb där det enda som höll mig kvar var du, till en klubb som du önskade att jag skulle gå till när du inte var kvar. Jag började simma och studera på college i USA, vilket du så gärna ville att jag skulle. Vissa stunder när jag var som mest förvirrad i hela processen och bara ville ge upp så tänkte jag på hur besviken det skulle göra dig, och nu sitter jag här. I mitt dorm-room på college och minns tillbaka på det första av många år utan dig.

Tidigare idag försökte jag förklara dig för min rumskamrat. Dig, i din helhet. Din stora personlighet och din passion för sporten. Hur mycket du förändrade mig, till det bättre. Det händer att lagkamrater och andra simmare runt om mig berättar att de aldrig haft en tränare som haft något intresse för dem utanför sporten, eller ens inom den heller för den delen. Att de varit osynliga. Jag försöker förklara för dom hur den bästa tränaren jag någonsin haft var precis motsatsen till det där. För det var du, verkligen. Du ville lära känna alla dina simmare som icke-simmare också, vilka vi var utanför simhallens väggar. Vi var mer än bara ditt "jobb" som du lämnade när du gick hem för dagen. Du var mer än bara en tränare som plågade oss i bassängen. Du var vår vän, och många gånger även vår inspiration och motivation. Kanske får man bara chansen att bli tränad av en sådan tränare en gång i livet. Kanske får man rentav bara chansen att träffa en så energisk och engagerad människa en gång i livet, om ens det. Du var speciell, och det är nog högst troligt att inte alla får chansen att ens någon gång under hela sin livstid möta en person som dig.

Jag är evigt tacksam att jag fick ha dig i mitt liv, att jag fick lära mig så mycket av dig. Du kanske inte är här med oss, men den du var är lika levande inom oss som en sprakande brasa som aldrig släcks.

Likes

Comments

Alltså har i princip inte uppdaterat här någonting alls, men jag ska försöka bli bättre. Försöka, men kan inte lova något. I vilket fall så har jag varit hemma i 9 dagar nu och det har varit sååå skönt. Hunnit med massor med grejer på kort tid men hade velat hinna med 1000 grejer till. Att man inte märker vad man har förrän man inte längre har det stämmer så väl, vilket jag fått känna på nu. Är så mycket jobbigare att åka tillbaka nu än vad det var när jag åkte första gången i september, för då visste jag inte hur bra jag egentligen har det här hemma. Alltså, missförstå mig inte, jag trivs jättebra och allt det där men man ska verkligen inte underskatta sin egen säng och rum, att vara nära sin familj och sina vänner och ja, att vara i Sverige. Men jag vet samtidigt att när jag väl är i New York igen så kommer tiden gå snabbt och jag har roligt, men just själva "lämnandet" är tufft.

Likes

Comments

Jag lever! Har varit upptagen så har inte blivit någon uppdatering, antingen simmar jag, är i skolan, pluggar eller sover. Haha! Blir så med 11 träningar och 5 ämnen i skolan per vecka. Men, lite kul har vi hunnit med! Förra helgen hade soccer-killarna house-party, vilket var kul. Inget man brukar gå på hemma längre! Alltså, mitt liv är inte så intressant som man kan tro att det ska vara bara för att jag är i USA haha. Men ska försöka uppdatera så ofta som möjligt! 3 veckor till vårt första dual meet, vi är 13 i vårt lag som ska möta ett lag på typ 25... Go POST! 

Vet inte om jag berättat om happy hour heller, om inte så är det en bar där vi var för några veckor sedan. Man får passa på innan säsongen drar igång helt och hållet! 



Likes

Comments

Haha, är ju bra på att uppdatera... Men har varit himla mycket, saker som krånglar, mycket som ska fixas, skola osv. Började iallafall ha lektioner i tisdags o än så länge känns det helt okej! Har haft sjukt mycket strul, scholarshippengar som inte stått med på "min sida" som man har på skolan osv, men det mesta börjar lösa sig nu.
I fredags var första "college housepartyt" för mig, så har hunnit med lite kul mellan allt krångel också. Alla människor här är så himla snälla och trevliga!

Puss o kram

Likes

Comments

Nu står jag här på flygplatsen, planet går om 45 min så snart är jag påväg! Att säga hejdå till mamma och pappa innan var definitivt det jobbigaste jag gjort, grät genom hela säkerhetskontrollen och fäller någon tår då och då nu med. Tur att Skype finns, och tiden kommer nog gå fort!

Vi hörs när jag kommit fram alla vänner!

Likes

Comments

En enda dag kvar, tänk att jag faktiskt kommer vara i USA IMORGON efter att ha gått o väntat så länge. Skulle vilja säga att jag packat klart, men det skulle vara en lögn hehe. Har inte lagt i en enda grej i resväskorna än, woops. Tidsoptimist javisst... Så nu ska jag väl fortsätta med det, samt äta chips hela kvällen. Kommer sakna OLW och Estrella </3

Likes

Comments

Två dagar kvar tills jag flyger till New York idag, och jag börjar känna att det kanske är dags att packa haha. Men alltså, jag vet verkligen inte var jag ska börja. Stirrar mest på mina grejer och blir uppgiven. Hur packar man ner hela sitt liv?

Likes

Comments